Åsa Bengtsson

Som jag redan tidigare har konstaterat i denna blogg handlar EUP-valet för partierna om mobilisering och åter mobilisering. I ett val där färre än hälften av väljarna tycker att det är värt att använda sin rösträtt (40,3% i valet 2009) kan det parti som lyckas få ”sina” väljare på fötter vinna klara konkurrensfördelar.

Skillnaden mellan att vinna och försvinna kan hänga på några tusen röster och kampen om det sista mandatet kommer att bli stenhård. Senast det begav sig var det färre än 3000 röster som fällde avgörandet. Svenska folkpartiet som fick 101 453 röster knep det sista av de 13 eftertraktade mandaten. Vänsterförbundet däremot stannade på 98 690 röster och gick tomhänta hem från valvakan.

Det är mot denna bakgrund vi skall betrakta de merittunga kandidatlistorna inför årets val. Genom att presentera en kandidatuppställning som heter duga hoppas partierna väcka intresset bland sina halvljumna anhängare och naturligtvis också dra till sig röster bland de osäkra och kanske ointresserade.

Men vad vet vi egentligen om vem som röstar i Europaparlamentsval? Trots att det finns stora skillnader i hur stor andel av väljarkåren som väljer att rösta i t.ex. Europaparlamentsval och riksdags- eller presidentval är faktiskt de flesta mönster gemensamma. Social bakgrund som ålder, kön, utbildning och inkomst är viktiga förklaringar och generellt ökar sannolikheten att man skall utnyttja sin rösträtt med social integration och status. Vanans makt spelar in när de äldre generationerna är flitigare väljare än de yngre. Ekonomiska och kunskapsmässiga fördelar slår igenom när väljare med hög inkomst och utbildning röstar i större utsträckning än övriga.

Att rösta har dessutom sociala aspekter; de som är samboende röstar flitigare än singlar. Och under de senaste decennierna har vi fått se kvinnorna ta täten i röstningsligan. Skillnaderna är dessutom stora inom Finland, med lägre nivåer i kommunerna i östra och norra delarna av landet, och betydligt högre i storstäderna.

Speciellt för EUP-valet är också att attityden gentemot EU spelar en avgörande roll. En negativ inställning till EU som organisation hämmar deltagandet. Valet avgörs alltså i stor utsträckning av de redan frälsta. Det betyder också att valresultatet inte speglar folkviljan speciellt bra. De EU-positiva rösterna hörs i betydligt större utsträckning än de kritiska. Något som påverkar valresultatet (vilket jag tänker utveckla i ett senare inlägg).

Naturligtvis är varken ett lågt valdeltagande eller mönster mellan olika samhällsgrupper huggna i sten. Vad som händer under de närmaste tre veckorna blir avgörande. En het kampanj där EU:s framtida utveckling står i centrum kan mycket väl få upp en hel del otippade väljare från soffan. Frågan är bara om det politiska etablissemanget är redo?

Med 31 dagar kvar till valet offentliggjorde Helsingfors valkretsnämnd i torsdags kandidatuppställningen inför årets europaparlamentsval. Det är totalt 251 hugade kandidater som förutom våra åtta riksdagspartier representerar sex mindre partier och en valmansförening. I valet till Europaparlamentet får varje parti gå till val med 20 kandidater, vilket de allra flesta partier väljer att göra (med undantag av Köyhien Asialla och Sinivalkoinen Rintama).

Det har talats mycket om den hårda konkurrensen i årets val och synen på Europaparlamentet som en avpolletteringsarena där man placerar politiker som blivit obekväma eller gjort sitt på den inhemska arenan – en elefanternas kyrkogård – kommer definitivt på skam. Kandidatstatistiken talar sitt tydliga språk, inte minst om man väljer att koncentrera sig på de 160 kandidater som ställer upp för något av de åtta riksdagspartierna, dvs. de som har en mer eller mindre realistisk chans att knipa något eller några av de 13 mandat som står på spel.

Av dessa 160 kandidater är var fjärde (40 st) en sittande riksdagsledamot och så många som fyra har varit eller är ministrar i den regering som tillträdde efter riksdagsvalet 2011 (Heidi Hautala, Merja Kyllönen, Alexander Stubb, Henna Virkkunen). I skaran hittar vi dessutom en sittande partiledare (Päivi Räsänen), de elva sittande europaparlamentariker som söker förnyat förtroende och EU-kommissionens viceordförande (Olli Rehn). Sannfinländarna är det parti som toppar i antalet nominerade riksdagsledamöter (9 st). I andra ändan av skalan hittar vi Svenska folkpartiet och Centern (3 st).

I övrigt är det inte mycket som förvånar. Medelåldern på kandidaterna ligger mellan 41 och 48 år för riksdagspartiernas del och könsbalansen är god. Sannfinländarna är som vanligt det mest mansdominerade partiet med tretton nominerade män och sju kvinnor tätt följt av Centern (12/8). De enda partier som har fler kvinnor på sin lista är de Gröna (12 st) och Samlingspartiet (11 st). Totalt sett har väljarna 101 kvinnor och 150 män att välja mellan.

Men varför denna helomvändning i intresset för Europaparlamentet bland etablerade och framgångsrika politiker? Naturligtvis bör man utgå från att parlamentets över tid utökade maktbefogenheter spelar en viss roll. Många är det som intygar att en aktiv MEP kan ha minst lika mycket inflytande som en finländsk minister. Man behöver ändå inte vara konspiratoriskt lagd för att söka förklaringar till det plötsligt ökade intresset på närmare håll.

Ovanligt mycket står på spel för de flesta partier, flera känner sig hotade och nästa riksdagsval väntar runt hörnet. Genom en stark kandidatuppställning vill man förbättra sina positioner. Kandidaterna är trots allt centrala för finländska väljare i alla val och mycket tyder på att det väger ännu tyngre i just EUP-valet. Väljarna känner sig inte lika bundna av partitillhörighet och kan rösta mer med hjärtat. Rörligheten mellan partierna skall dock inte överdrivas. EUP-valet handlar mer än något annat om att kunna mobilisera potentiella väljare. Utan lyskraftiga kandidater riskerar alltså partierna att förlora rörliga och osäkra väljare till andra partier men fram till sofflocket.

Oberoende av vad som ligger bakom EUP-valets ökade status kan det ses som en vinst för Europa och för den valkampanj som står i startroparna. Förutsatt att de nominerade kandidaterna tar sin roll på allvar kan vi se fram emot fyra intensiva och intressanta veckor.

Efter en med finländska mått mätt lång paus drar det äntligen ihop sig till val igen; den här gången för att utse Finlands 13 kandidater till Europaparlamentet. Valdagen infaller söndagen den 25 maj och förhandsrösta kan man göra 14-20 maj.

Inspirerad av min svenske kollega Henrik Oscarsson, Professor vid Göteborgs Universitet, tänkte jag sparka igång valrörelsen ur forskarperspektiv genom att fräscha upp minnet och portionera ut lite av det som vi faktiskt vet om de finländska väljarnas beteende i val till Europaparlamentet. Det skall direkt sägas att kunskaperna är relativt magra. Vi har bara fyra val att luta oss tillbaka på och finländska forskare har inte heller varit speciellt intresserade av att fördjupa sig i analyser kring just detta val. Trots det något skakiga utgångsläget finns det ändå en hel del intressant att ta fasta på.

Jag börjar med det som har fått störst uppmärksamhet under EUP-valets korta livstid i den finländska kontexten, nämligen valdeltagandet. Eller kanske snarare bristen därpå. För om vi ser nivån på valdeltagandet som en indikator på hur högt ett val prioriteras av väljarna hamnar EUP-valet längst ner i hierarkin. Vid valet 2009 var det drygt 1 600 000 eller 40,3 procent av finländarna bosatta inom Finlands gränser som använde sin rösträtt, något som kan jämföras med riksdagsvalet tre år senare som lockade nästan 3 miljoner, eller 70,5 procent av de röstberättigade till valurnorna.

 Hittills har deltagandet i valet till Europaparlamentet varit skakigt. 1996 när Finland utsåg sina första MEP:ar skedde det i samband med ordinarie kommunalval. Den gången var det drygt 60 procent som röstade vilket betraktades som en smärre katastrof; inte minst för kommunalvalets del eftersom den kombinerade valdagen innebar en rejäl djupdykning för detta val. Kallduschen i Europasammanhang blev dock betydligt större 1999 när den redan magra deltagandenivån nära nog halverades.

Med EUP-valen 2004 och 2009 ser kurvan ut att ha planat ut och stabiliserats. Partierna har i de två senaste valen förmått mobilisera ungefär 40 procent av de röstberättigade finländarna bosatta inom landets gränser; något som är under genomsnittet för EU som helhet. Det är också lägre än i de två andra Nordiska EU-medlemsländerna, Sverige och Danmark, som 2009 nådde upp till ett valdeltagande på 46 respektive 60 procent. Det skall dock noteras att detta val mobiliserade fler väljare än vanligt i båda länderna.

Varför prioriterar inte väljarna valet till Europaparlamentet högre? Det vanligaste svaret på denna ofta återkommande fråga brukar vara att EU känns svårt att greppa och ligger långt ifrån vanliga medborgares vardag. Det är svårt att se kopplingen mellan en röst i EUP-valet och vad som händer och beslutas inom EU. När valet är över tenderar dessutom att bli ganska tyst på EU-fronten. Den massmediala bevakningen av Europaparlamentet är betydligt mer begränsad än av riks- eller kommunalpolitiken, vilket i sin tur sänder ut en tydlig signal till väljarna.

Frågan är då vad vi kan förvänta oss inför årets valrörelse. Framtiden är naturligtvis svår att förutspå men flera faktorer talar faktiskt för att årets valrörelse kan mobilisera fler väljare än senast.

1. Den ekonomiska krisen. De senaste årens turbulens inom euroområdet har aktiverat debatten om EU:s framtid, vilket kan öka intresset och känslan av att något faktiskt står på spel under valrörelsen.
2. Kandidatbuketten. Flera av partierna har satsat hårt på att få fram kandidater med stark profil och ett imponerande CV, vilket kan öka valets status även i väljarnas ögon.
3. Räddningsaktioner. SFP och KD riskerar att tappa sina mandat och VF siktar på revansch. Flera partier som jobbar hårt för att mobilisera trogna väljarna kan ge utdelning.
4. Sannfinländarna. Partiets opinionssiffror ligger på en stabilt hög nivå. En lyckad valkampanj från Sannfinländarnas sida kan få upp en del väljare från sofflocket.
5. Den flyttade valdagen. Pingsten, som är helgdag i många länder infaller i år infaller på den ordinarie valdagen i början av juni. Därför har man valt att arrangera EUP-valet två veckor tidigare än normalt; något som kanske kan få ner ”stugsvinnet”.
6. Ukraina. En fortsatt instabil situation och en starkare rysk hotbild kan aktualisera EU-projektets fredsdimension och få fler att rösta för att manifestera sitt stöd.

Om de faktorer som talar för ett ökat deltagande skall slå igenom krävs trots allt en spännande valkampanj med hög temperatur. Partiernas budskap och massmedias bevakning måste väcka väljarnas intresse och skapa en känsla av att det trots allt är värt besväret.

Finlands nya folkmegafon, medborgarinitiativet, har tagits i bruk. Den första namninsamling som har passerat mållinjen – 50 000 underskrifter insamlade under 6 månader – är ett lagförslag om förbud av pälsdjursnäring. Men det aktuella initiativet är långt ifrån det enda försöket. Hittills har drygt 80 olika namninsamlingar inletts, varav de flesta fortfarande pågår.

I grundlagsenlig ordning skall nu frågan om pälsdjursnäringens framtid behandlas av riksdagen, men exakt hur ärendet skall hanteras är långt ifrån klart. Uppenbart är att man gav medborgarna en ny påverkanskanal utan att tänka färdigt. Många frågor återstår alltså. Frågor som är avgörande för medborgarinitiativets framtid och status.

Det som diskuterats är vilken dignitet de lagförslag som kommer direkt från medborgarna skall ges; skall de likställas med vanliga riksdagsmotioner, med motioner undertecknade av en majoritet av riksdagsledamöterna, eller kanske få en alldeles egen modell? Praxis utarbetas som bäst och behandlingen av förbudet mot pälsdjursnäring kommer att fungera som exempel för framtida initiativ.

Balansgången är inte enkel. Uppenbart är att man inte vill bagatellisera dylika initiativ och på så sätt riskera att ytterliga spä på en på många håll redan utbredd uppgivenhet inför politik och möjligheten att påverka. Men samtidigt vill man undvika att dränka riksdagen i arbete eller att underminera de folkvaldas och partiernas position. En fråga som onekligen infinner sig är om 50 000 underskrifter faktiskt är en tillräckligt hög tröskel för att de folkvalda skall ta folkmegafonen på fullt allvar. Det finns inte heller något krav på regional spridning, vilket t.ex. ingår i det ännu färskare initiativinstrumentet på EU-nivå.

Medborgarinitativets logik är i och för sig en annan än den representativa demokratins. Tanken är inte enbart att förslag som har stöd hos en majoritet av medborgarna skall få genomslag. Utgångspunkten är i stället att det skall fungera som ett komplement till det representativa systemet, där partierna och deras ideologiskt bundna paketlösningar står i centrum. Man har velat ge människor en möjlighet att sända en kraftig signal till de folkvalda politikerna i enskilda frågor; frågor som riksdagen av någon anledning har underlåtit sig att behandla. Det kan handla om ärenden som inte på ett naturligt sätt fångas upp av de existerande partilinjerna; eller frågor som av olika anledningar är svåra för partierna att hantera.

Utgången i frågan om pälsnäringens vara eller icke vara är klar eftersom en överväldigande majoritet av riksdagsledamöterna förhåller sig avvisande till förslaget. Betydlig intressantare blir däremot det omdiskuterade förslaget homosexuellas rätt till äktenskap, som på några veckor har samlat in över 145 000 underskrifter. Starkt stöd finns och åsikterna tycks åtminstone lika mycket med generations- som partitillhörighet att göra. Samtidigt är regeringens händer bundna eftersom kristdemokraterna har utmålat det till en knäckfråga.

När man ropar vill man bli hörd. Om folkets nya kanal inte leder till konkreta politiska åtgärder finns stor risk att folks tro på politik som det möjligas konst får sig ytterligare en törn. Samtidigt skall man minnas att 50 000 finländare inte automatiskt har rätt.

Även publicerade i tidningen Västra Nyland 15 mars 2013

Män, och framför allt högutbildade äldre män, utgör ett problem för demokratin. Detta provokativa påstående lyftes härom dagen fram vid en disputation i statskunskap vid ÅA. Opponenten, väl medveten om hur man fångar en publik inledde tillställningen med att identifiera sig själv – och en hel del andra i publiken – som en demokratisk belastning.

Påståendet var onekligen mitt i prick. För om vi med demokrati avser jämlika möjligheter till inflytande kan äldre män genom sin dominans i många sammanhang ses som ett problem. I den doktorsavhandling av Staffan Himmelroos som var centrum för uppmärksamheten handlade det om att män dominerar i politiska (deliberativa) samtal. Inte så att de åstadkommer mer kvalificerade, väl underbyggda argument, utan snarare genom att de tar oproportionerligt mycket plats. Uttryckt enklare pratar äldre högutbildade män mer än andra, men det de säger håller nödvändigtvis inte högre kvalitet.

En motsvarande problematik – nämligen att män tar oproportionerligt mycket plats – finner vi även på kandidatlistorna inför årets kommunalval. Trots att valdeltagandet sedan några decennier är högre bland kvinnor än bland män är det fortfarande männen som dominerar bland de kandidater som vi har att välja mellan.

I årets val är 61 procent av de som ställer sig till förfogande män. 39 procent utgörs av kvinnor. Fördelningen är den samma i de flesta partier med några intressanta undantag. Mest manstunga är de Sannfinländska kandidatlistorna med endast 23 procent kvinnor. Gröna förbundet är å sin sida det enda parti med en kvinnlig majoritet på listorna (57 %).
Men det är inte bara män i allmänhet som dominerar på kandidatlistorna, utan i synnerhet äldre män. Bland kandidater som är äldre än 55 år går det endast 3 kvinnor på 10 kandidater.

Den sanna demokraten inflikar här att kandidatlistor trots allt endast representerar det urval som vi väljare har att ta ställning till. Om rösterna fördelas jämt mellan könen kommer det manliga demokratiproblemet att oskadliggöras. Historien visar dock på en helt annan tendens.

I förra kommunalvalet var utgångsläget i princip det samma som i år. 40 procent av alla kandidater och lite drygt 30 procent av 55+:arna var kvinnor. När väljarna hade sagt sitt och alla fullmäktigeplatser var tillsatta hade andelen kvinnor reducerats till 37. Bland de invalda över 55 år var väljarnas dom ännu hårdare. Slutresultatet var här endast 12 procent kvinnor.

Män tar plats i politiken och allra mest plats tar äldre män. Orsaken till detta demokratiproblem ligger i nomineringen men framför allt bland oss väljare. Den riktigt intressanta frågan är väl egentligen vad denna dominans betyder för politikens innehåll. Om vi förlitar oss på Staffan Himmelroos analyser höjer inte äldre män kvaliteten på den diskussion som förs. Å andra sidan behöver det inte heller betyda det motsatta. Vad som däremot står klart är att en politisk diskussion där vissa grupper är underrepresenterade blir fattigare på perspektiv.

De senaste veckorna har vi hört många partier vittna om hur svårt det är att rekrytera folk att ställa upp som kandidater i kommunalvalet i oktober. På många sätt är det fullt förståeligt. Det finns få som får utstå lika mycket skit och elakt förtal som kommunalpolitiker. När förtroendet för olika politiska institutioner och aktörer hör kommunalpolitikerna till det absoluta bottenskiktet.

Livet som kommunalpolitiker är dessutom slitsamt. Många och långa möten på kvällstid, högar med papper, ett minimat utrymme för expansion och reformer, stark statlig styrning och på många håll svåra beslut som skall fattas gällande kommunens framtida vara eller icke vara. Ett otacksamt arbete helt enkelt.

Samtidigt är det ett arbete som vi alla i demokratins namn är beroende av att någon är villig att utföra. För när allt färre vågar ställa sig på barrikaderna, eller kanske snarare på torget, får vi andra ett sämre utbud att välja mellan. Sannolikheten att just den där förtroendeingivande, kloka personen som delar dina värderingar finns tillgänglig krymper. På sikt leder det till lägre konkurrens om väljarnas röster, kompetensurlakning av det kommunalpolitiska beslutsfattande och sämre politiska beslut. Andra sannolika bieffekter är lägre valdeltagande och om möjligt, ännu lägre förtroendenivåer för kommunala beslutsfattare.

Ur partiernas synvinkel är situationen onekligen också prekär. För kommunpolitik handlar inte bara om att fatta lokala politiska beslut. Det är också träningsarena för framtidens rikspolitiker. Det är här, i våra kommuner, som framtidens riksdagsledamöter bygger upp så väl kompetens, erfarenhet som ett lokalt förtroendekapital bland väljarna. Att över 80 procent av dagens riksdagsledamöter har kommunalpolitisk erfarenhet är inte en slump.

Sannfinländarnas stenhårda satsning på att vaska fram kandidater i årets kommunalval är inte heller någon slump. Bristen på politisk erfarenhet var partiets akilleshäl i skrällvalet 2011. Om de nu, fortfarande ridande på förra årets framgångsvåg och en tillsynes aldrig sinande eurokris kan genomföra ett framgångsrikt kommunalval, ökar även deras chanser att få fram nya politiska profiler; framtida rikskandidater med trovärdighet och erfarenhet. Just de kandidater som är ett av få halmstrån som kan hindra partiet från att falla som en sten i valet 2015.

Det är mycket står på spel.

Diskussionen om det finländska valsystemets brister har gått het under många år. Som intensivast var kanske debatten efter valet 2007 när Tarja Cronberg trots nästan 8 000 röster i Norra Karelen inte fick ta säte i granitborgen. För henne personligen var det ingen större förlust. Tröstpriset i form av en ministerpost hette minsann duga. Men de gröna hade fått nog; nu måste något göras och det snabbt.

Fyra år, en ny regering och ett antal resor senare ser det ut som om sammanslagningar (och delning) av valkretsarna blir den medicin som skall råda bot på problemet. Och väl så. Genom att rita om valkretsindelningen kan förutsättningarna för partierna i olika delar av Finland jämnas ut och färre röster på de små partierna blir bortkastade.

Partiernas centrala roll till trots har ändå kandidaterna en särställning i finländska val och de ligger de finländska väljarna mycket nära om hjärtat. Att få välja vem som skall vara ens representant i riksdagen ses som en grundläggande demokratisk rättighet. Ungefär hälften av väljarna uppger att kandidaten har en större betydelse för hur de röstar än partiet. Partipiskan är inte heller den speciellt populär på fältet. Många föredrar att den enskilda ledamoten – som de har röstat in (?) – skall följa sitt eget samvete och sin personliga åsikt snarare än partiets linje.

Mot denna bakgrund kan det tyckas märkligt att vi sällan problematiserar det faktum att mer än hälften av väljarna lägger sin röst på en kandidat som inte blir invald. Sett ur ett partiperspektiv är det här inget problem. Rösten gick ju till partiet och en mer populär kandidat blev invald. Men ur det individperspektiv som väljarna håller så högt ter det sig mer problematiskt att vi inom varje parti har mängder med bortkastade kandidatröster.

Självklart kan inte alla rösta på en vinnare. Skall vi ha konkurrens om platserna måste några hamna utanför. I riksdagsval får partierna nominera lika många kandidater som det finns mandat att dela ut i valkretsen, eller minst 14 stycken. Senast det begav sig tävlade drygt 2300 kandidater om ynka 200 riksdagsplatser. 55 procent av alla väljare röstade på en förlorande kandidat. Frågorna vi bör ställa oss är om detta är en för hög andel och om vi verkligen är gagnade av ett så här brett urval av kandidater?

Som så ofta annars har amerikanska statsvetare tänkt till i frågan. Efter en hel del räknande och klurande har man kommit fram till att det ultimata vore ifall partierna nominerade omkring 70 procent av det antal som skall väljas i valkretsen. Jo, jag vet vad ni tänker. Vad händer då om ett parti tar hem 100 procent av rösterna? Då räcker ju inte kandidaterna till. Och visst är det teoretiskt möjligt. Men om det sker har vi andra, betydligt allvarligare problem och goda skäl att ifrågasätta det demokratiska systemets funktion.

Färre nomineringar betyder tuffare konkurrens och en större andel motiverade, seriösa och tungt meriterade kandidater. Utrymmet och behovet av sk. utfyllnadskandidater krymper. I praktiken betyder det att väljarna får ett mindre färggrant utbud att välja mellan men samtidigt blir det lättare att göra ett rationellt och genomtänkt val.

Viktigast är ändå att en betydligt större andel av de avlagda rösterna går till kandidater som faktiskt blir invalda. Färre uppställda kandidater betyder att färre bortkastade kandidatröster.

(Texten har även publicerats i Västra Nyland 25.09.2011)

Det har idag gått över 7 veckor sedan det stora politiska slaget avgjordes. Valet då den sittande borgerliga regeringen förlorade 11 procentenheter av sitt väljarstöd och inte kunde annat än att dra sig tillbaka och slicka sina sår. En ny konstellation måste till. 54 dagar senare har vi fortfarande ingen ny regering. Det s.k. sixpack-försöket kraschlandade lagom till Kristi himmelsfärd.

Orsakerna till de besvärliga förhandlingarna är många och har stötts och blötts i olika sammanhang. Något som ändå har fått ganska lite uppmärksamhet är formerna för finländsk regeringsbildning. Är regelverket och sedvanan anpassade till den nya politiska verklighet som har gjort entré? Mitt svar är åtminstone delvis nej.

Grundlagen som trädde i kraft år 2000 ställer riksdagen i centrum. I § 61 som behandlar regeringsbildning står att ”Riksdagen väljer statsministern, som republikens president därefter utnämner till uppdraget… Innan statsministern väljs förhandlar riksdagsgrupperna om regeringsprogrammet och statsrådets sammansättning.”

Att det är riksdagens största parti som skall leda sonderingarna statueras däremot inte i grundlagen. Denna princip bygger istället på en uppgörelse mellan partierna från år 2002. En överenskommelse som ger riktlinjer på den punkt där grundlagen är tyst, nämligen om hur sonderingarna i praktiken skall gå till. Och väl så. Med denna enkla och tydliga regel undviks många potentiella stötestenar.

Det som ändå ställer till med problem är den förlängda tolkning av som i praktiken görs. För den som inleder sonderingarna förväntas även ta sig an rollen som statsminister och ledare för statsrådet. Problematiskt är detta av den enkla anledning att regeringsbildning inte enbart handlar om aritmetik, om hur många som behövs för att få ihop en majoritet. De senaste veckorna har med all önskvärd tydlighet visat att även innehållet kan väga tungt.

I årets regeringsförhandlingar har vi hittills utgått ifrån att Finlands nya statsminister heter Jyrki Katainen. Vem han och hans parti skall regera tillsammans med har däremot varit osäkert. Och de problem som har präglat förhandlingarna har hittills sökts bland potentiella regeringspartners.

Jag vill istället hävda att den felande länken är och har varit Samlingspartiet självt. Förutsättningarna för Samlingspartiet att bilda en samstämmig och välfungerande regering var efter Centerns brakförlust minst sagt dåliga. En rimlig tolkning av läget borde för länge sedan ha resulterat i att alternativ med bättre förutsättningar utreds. Alternativ som tar sikte på en regering som avspeglar valresultatet och även präglas av en någorlunda homogenitet sett till den politiska viljan.

Detta går i och för sig utmärkt att kombinera med den ursprungliga överenskommelse som partierna gjorde inför valet 2003. Katainen borde precis som nu, inlett sonderingarna och därefter låtit bollen gå vidare. Hade han redan från början tagit politikens innehåll i beaktande istället för att med näbbar och klor försöka hålla fast vid en hett eftertraktad post skulle Finland sannolikt ha undvikit 54 dagars vandring i ett politiskt ingenmansland.

(Tidigare version publicerad i tidningen Västra Nyland, söndagen den 5 juni.)

En vecka återstår av årets valrörelse och spänningen är näst intill olidlig. Samtidigt tycks ingenting vara sig riktigt likt på republikens politiska arena.

Partiledarna är som förbytta. Inför riksdagsvalet för fyra år sedan kunde vi kväll efter kväll se dem sitta på rad i tv-rutan och bjuda över varandra i satsningar på äldrevård och annan offentlig service. Alla var rörande överens om vad som behövdes och vart vi var på väg. Valet handlade bara om att välja en kapten kompetent nog att hålla skeppet Finland på rätt kurs.

I år är tongångarna andra. Ju längre in i valkampanjen vi kommer desto tydligare syns partiernas olika linjer och grundläggande värderingar.  I stället för att hålla med varandra och grunda för en framtida regeringsmedverkan tar man ut svängarna rejält och visar vad man står när det gäller EU-politik, skattefrågor, arbetsmarknadsåtgärder och invandringspolitik, för att nämna några exempel.

Orsaken är naturligtvis Sannfinländarna. Partiet har genom sin framfart i opinionsmätningarna tvingat fram en ny ödmjukhet inför väljarna. Rösterna kan i årets val inte plockas på rutin utan måste vinnas med goda argument, värderingar och framtidsvisioner. Klarare besked gör valet mer begripligt och meningsfullt för vanligt folk. Politik som tar sikte på att vinna medborgarnas stöd snarare än en plats i maktens kabinett kan få en hel del soffliggare på fötter.

Men partiernas klarspråk antas skapa nya problem efter valet. För hur skall man lyckas med konststycket att få ihop en funktionsduglig regering om partierna vill föra helt olika politik? Enligt traditionen bör valresultatet synas i regeringsbildningen. Som det ser ut nu blir valets vinnare Samlingspartiet och Sannfinländarna. Två partier med radikalt olika politiska linjer.

Den sedvanliga finländska pragmatismen ger vid handen att de flesta partier är beredda att sälja sin mormor för en plats i maktens centrum och att regeringens sammansättning i princip kan sträcka sig över hela den ideologiska skalan. Men är detta längre trovärdigt eller ens möjligt? Kanske vi så småningom är på väg mot valrörelser där väljarna får ta ställning till färdiga paketlösningar – regeringsalternativ med olika önskemål om landets framtida utveckling.

Men samtidigt som det politiska landet gungar i landet som helhet tycks stiltje råda i Svenskfinland. I den opinionsmätning som tankesmedjan Magma presenterade härom dagen såg stödet för de olika partierna ut som en kopia av riksdagsvalet 2007. 3 av 4 finlandssvenskar avsåg i mars månad lägga sin röst en kandidat som representerar Svenska folkpartiet. Övriga partier slåss om de smulor som återstår.

Som det ser ut nu går SFP ett stabilt valresultat till mötes. Det enda som kan hota partiets ställning är stigande valdeltagande på finskt håll. I de flesta val har SFP gynnats av finlandssvenskarnas flitiga deltagande. Skall man hålla kvar sin fördel krävs en lika stor mobilisering i Svenskfinland som bland finskspråkiga väljare.

Finlands politiska verklighet ser idag annorlunda ut än för fyra år sedan. Ur väljarperspektiv är det en förnyelse som bör välkomnas. Människor har olika åsikter, något som i en väl fungerande demokrati skall synas. Väl mött vid urnorna om en vecka då din röst avgör landets framtid.

(även publicerad i tidningen Västra Nyland 10.4.2011)

I går kväll gick äntligen YLE:s omtalade debatt mellan partiledarna för de fyra stora partierna av stapeln. Jyrki Katainen, Mari Kiviniemi, Jutta Urpilainen och Timo Soini grillades under 90 minuter av de två moderatorerna men även av lokala Tammerforspolitiker.

Uppenbart var att de fyra kombattanterna var taggade till tänderna, oberoende av förkylningar och andra småkrämpor. Sakargumenten och budskapen var slipade och inpluggade, angreppssättet och stilen noggrant uttänkt.

Innehållsmässigt dominerade ekonomiska frågor stort. EU:s spelregler och beslutet om en gemensam stabiliseringsfond, budgethantering samt framtida nedskärningar var ämnen som diskuterades med stort patos. Korta inlägg gjordes även om den obligatoriska skolundervisningen i svenska och aborter men i övrigt lyste värderingsfrågor med sin frånvaro.

En sak var i alla fall slående – bristen på ett människonära perspektiv. Faktum är att politisk debatt kan föras på många olika sätt. Antingen kan man som i gårdagens debatt flytta miljoner och miljarder från ett budgetmoment till ett annat. Eller så kan man ta avstamp i folks vardag och berätta vad de övergripande budgetjusteringarna konkret skulle innebära för vanligt folk. Och gärna i termer av det som många förstår och relaterar till, nämligen antalet euron i plånboken.

Uppenbart är att den finländska politiska debatten skulle må bra av ett perspektivskifte och en rejäl pedagogisk reform. Visst, de stora politiska frågorna är övergripande, komplexa och omfattar stora summor pengar och det är ur detta perspektiv som våra politikerna jobbar. Men politiken måste även kunna svara på vanliga människors vardagliga problem och relatera till det som folk finner angeläget.

Det behöver inte nödvändigtvis handla om euron i plånboken utan kan lika gärna ta upp konkreta handlingsprogram mot ungdomsarbetslöshet, läkarbrist eller vägprojekt. Det viktiga är beräkningar och exempel som inte enbart rör sig på statsbudgetens övergripande nivå utan istället tar fasta på människors verklighet.

En mer jordnära inriktning på valkampanjen skulle kunna inverka positivt på flera punkter. För faktum är att en stor del av väljarkåren upplever politiken som svårbegriplig och politikerna som fjärmade från vanliga människors vardag. Mer än 80 procent av väljarna angav efter valet 2007 att politikerna fjärmas allt mer från vanliga människors problem. Över 70 procent tyckte att politiken är svår att förstå sig på. Och detta efter en valkampanj där vård och omsorgsfrågor var centrala valtema.

Att ett mer människonära perspektiv kan ge utdelning ser vi i Sannfinländarnas opinionssiffror. Få kan tala till folk som Timo Soini. Det behöver ändå inte nödvändigtvis handla om populism och förenklade budskap, utan mer om ett perspektivbyte. Väljarna och deras vardag bör stå i centrum. För det är ju det som politiken i stor utsträckning handlar om.