Som jag redan tidigare har konstaterat i denna blogg handlar EUP-valet för partierna om mobilisering och åter mobilisering. I ett val där färre än hälften av väljarna tycker att det är värt att använda sin rösträtt (40,3% i valet 2009) kan det parti som lyckas få ”sina” väljare på fötter vinna klara konkurrensfördelar.
Skillnaden mellan att vinna och försvinna kan hänga på några tusen röster och kampen om det sista mandatet kommer att bli stenhård. Senast det begav sig var det färre än 3000 röster som fällde avgörandet. Svenska folkpartiet som fick 101 453 röster knep det sista av de 13 eftertraktade mandaten. Vänsterförbundet däremot stannade på 98 690 röster och gick tomhänta hem från valvakan.
Det är mot denna bakgrund vi skall betrakta de merittunga kandidatlistorna inför årets val. Genom att presentera en kandidatuppställning som heter duga hoppas partierna väcka intresset bland sina halvljumna anhängare och naturligtvis också dra till sig röster bland de osäkra och kanske ointresserade.
Men vad vet vi egentligen om vem som röstar i Europaparlamentsval? Trots att det finns stora skillnader i hur stor andel av väljarkåren som väljer att rösta i t.ex. Europaparlamentsval och riksdags- eller presidentval är faktiskt de flesta mönster gemensamma. Social bakgrund som ålder, kön, utbildning och inkomst är viktiga förklaringar och generellt ökar sannolikheten att man skall utnyttja sin rösträtt med social integration och status. Vanans makt spelar in när de äldre generationerna är flitigare väljare än de yngre. Ekonomiska och kunskapsmässiga fördelar slår igenom när väljare med hög inkomst och utbildning röstar i större utsträckning än övriga.
Att rösta har dessutom sociala aspekter; de som är samboende röstar flitigare än singlar. Och under de senaste decennierna har vi fått se kvinnorna ta täten i röstningsligan. Skillnaderna är dessutom stora inom Finland, med lägre nivåer i kommunerna i östra och norra delarna av landet, och betydligt högre i storstäderna.
Speciellt för EUP-valet är också att attityden gentemot EU spelar en avgörande roll. En negativ inställning till EU som organisation hämmar deltagandet. Valet avgörs alltså i stor utsträckning av de redan frälsta. Det betyder också att valresultatet inte speglar folkviljan speciellt bra. De EU-positiva rösterna hörs i betydligt större utsträckning än de kritiska. Något som påverkar valresultatet (vilket jag tänker utveckla i ett senare inlägg).
Naturligtvis är varken ett lågt valdeltagande eller mönster mellan olika samhällsgrupper huggna i sten. Vad som händer under de närmaste tre veckorna blir avgörande. En het kampanj där EU:s framtida utveckling står i centrum kan mycket väl få upp en hel del otippade väljare från soffan. Frågan är bara om det politiska etablissemanget är redo?