månadsarkiv: september 2011

Bortkastade röster?

Åsa BengtssonDiskussionen om det finländska valsystemets brister har gått het under många år. Som intensivast var kanske debatten efter valet 2007 när Tarja Cronberg trots nästan 8 000 röster i Norra Karelen inte fick ta säte i granitborgen. För henne personligen var det ingen större förlust. Tröstpriset i form av en ministerpost hette minsann duga. Men de gröna hade fått nog; nu måste något göras och det snabbt.

Fyra år, en ny regering och ett antal resor senare ser det ut som om sammanslagningar (och delning) av valkretsarna blir den medicin som skall råda bot på problemet. Och väl så. Genom att rita om valkretsindelningen kan förutsättningarna för partierna i olika delar av Finland jämnas ut och färre röster på de små partierna blir bortkastade.

Partiernas centrala roll till trots har ändå kandidaterna en särställning i finländska val och de ligger de finländska väljarna mycket nära om hjärtat. Att få välja vem som skall vara ens representant i riksdagen ses som en grundläggande demokratisk rättighet. Ungefär hälften av väljarna uppger att kandidaten har en större betydelse för hur de röstar än partiet. Partipiskan är inte heller den speciellt populär på fältet. Många föredrar att den enskilda ledamoten – som de har röstat in (?) – skall följa sitt eget samvete och sin personliga åsikt snarare än partiets linje.

Mot denna bakgrund kan det tyckas märkligt att vi sällan problematiserar det faktum att mer än hälften av väljarna lägger sin röst på en kandidat som inte blir invald. Sett ur ett partiperspektiv är det här inget problem. Rösten gick ju till partiet och en mer populär kandidat blev invald. Men ur det individperspektiv som väljarna håller så högt ter det sig mer problematiskt att vi inom varje parti har mängder med bortkastade kandidatröster.

Självklart kan inte alla rösta på en vinnare. Skall vi ha konkurrens om platserna måste några hamna utanför. I riksdagsval får partierna nominera lika många kandidater som det finns mandat att dela ut i valkretsen, eller minst 14 stycken. Senast det begav sig tävlade drygt 2300 kandidater om ynka 200 riksdagsplatser. 55 procent av alla väljare röstade på en förlorande kandidat. Frågorna vi bör ställa oss är om detta är en för hög andel och om vi verkligen är gagnade av ett så här brett urval av kandidater?

Som så ofta annars har amerikanska statsvetare tänkt till i frågan. Efter en hel del räknande och klurande har man kommit fram till att det ultimata vore ifall partierna nominerade omkring 70 procent av det antal som skall väljas i valkretsen. Jo, jag vet vad ni tänker. Vad händer då om ett parti tar hem 100 procent av rösterna? Då räcker ju inte kandidaterna till. Och visst är det teoretiskt möjligt. Men om det sker har vi andra, betydligt allvarligare problem och goda skäl att ifrågasätta det demokratiska systemets funktion.

Färre nomineringar betyder tuffare konkurrens och en större andel motiverade, seriösa och tungt meriterade kandidater. Utrymmet och behovet av sk. utfyllnadskandidater krymper. I praktiken betyder det att väljarna får ett mindre färggrant utbud att välja mellan men samtidigt blir det lättare att göra ett rationellt och genomtänkt val.

Viktigast är ändå att en betydligt större andel av de avlagda rösterna går till kandidater som faktiskt blir invalda. Färre uppställda kandidater betyder att färre bortkastade kandidatröster.

(Texten har även publicerats i Västra Nyland 25.09.2011)

Olatunde och en e-post från den ständige sekreteraren

Tapio SalmiDet är en sen vårkväll, eller närmare sagt vårvinter: snödrivorna är fortfarande höga och snöslask regnar ner. Himlen är grå och mörk samtidigt. Stormen skakar i fönsterglasen. Som vanligt, håller jag på med e-posten; en konferens med temat flerfasreaktorer skall organiseras i Nådendal – det är endast några veckor kvar till evenemanget och många praktiska ärenden skall klaras av just nu. – Kom äntligen och lägg dig, ropar frun i rummet bredvid och släcker läslampan. Om en stund, svarar jag.

I morgon  disputerar en av mina elever, den första doktoranden från Afrika som jag någonsin handlett. Ett flöde av upplevelser och utmaningar glider genom minnet – arbetet har varit ytterst krävande, men doktoranden har varit kreativ och seg och nu skall allt kulminera i en disputation. Hur skall det gå? Opponenten – jag känner honom väl – är en trevlig, men oberäknelig man. Månne Olatunde är nervös, hoppas han sover någorlunda väl, så att han är redo för morgondagens kamp, grubblar jag.

Det är dags att sluta med e-posten, för den sista varningen kom redan från sängkammaren. Jag överblickar ännu en gång mejllistan och upptäcker ett färskt, men fortfarande oläst meddelande av professor Carl Gahmberg.  Han är läkare och professor och dessutom den ständige sekreteraren för Finska Vetenskaps-Societeten, landets äldsta vetenskapsakademi. Varför skriver Gahmberg plötsligt till mig? Bäst att öppna mejlen omedelbart.

Kan Du vänligen ringa till mig, för jag har ett ärende, skriver Gahmberg lakoniskt i mejlen.  Icke så informativt – månne jag har glömt någonting viktigt? Kanske ändå inte, då skulle han nog ha skrivit det i e-posten, funderar jag. I morgon klarnar det sig säkert. Datorn stängs, ljuset släcks och jag kryper diskret till sängs. Strömmen i hjärnan avbryts inom några minuter.

På morgonen har jag bråttom: det blir ingen frukost. Varför rusar du iväg igen på detta sätt, frågar frun. Olatunde disputerar idag, blommor skall köpas och jag har glömt att delegera ärendet. – Du är verkligen bra på att delegera, hörs en cynisk kommentar från sovrummet. Hej, hejdå, vi ses sent på kvällen, ropar jag hastigt och kastar mig på cykeln.

Blomsteraffärer har en trevlig atmosfär som jag alltid har älskat: inte bara den estetiska upplevelsen tilltalar, utan även expediternas vänliga, glada men samtidigt mycket sakkunniga stil. De verkligen gillar sitt jobb. Varje kund behandlas individuellt och varje bukett paketeras omsorgsfullt. Å andra sidan, har man endast en begränsad tid till förfogande, så kan man blir nervös, medan  man väntar på att paketet skall bli färdigt.

Vad skall jag göra, medan blommorna paketeras? En för lång tid att bara stå och vänta, en för kort tid att gå på kaffe. Plötsligt kommer jag ihåg Gahmbergs mystiska e-post. Jag gräver i fickorna; lyckligtvis kom mobiltelefonen med. Jag tar samtalet. Gahmberg svar omedelbart. Du har begärt att ringa? Javisst, jag har trevliga nyheter: Du kommer att få Magnus Ehrnroots pris, som Finska Vetenskpassocieten delar ut till matematiker, fysiker och kemister. Vart tredje år får en finländsk kemist priset. Jag blir jätteglad – mina elever har erhållit många priser, men detta är det första egentliga vetenskaspriset som jag får motta. Gahmberg varnar att saken skall absolut hållas hemlig ända tills prisutdelningen sker i samband med Kemidagarna om några veckor. Jag får berätta saken endast till de närmaste familjemedlemmarna. Jag avslutar diskussionen med Gahmberg och tar omedelbart ett samtal hem.

Olatunde får sina blommor efter disputationen, som gick utmärkt. Opponenten, professor Andrzej Kraslawski var nöjd med avhandlingen och disputationen och föreslog högsta vitsordet för arbetet. Festen på kvällen var en trevlig blandning av afrikansk och europeisk tradition. Några veckor senare mottog jag Ehrnroots pris vid Kemidagarna i Helsingfors. Pengarna kom till bankkontot samma dag.

ISSOME 2011 konferens

Kim HolmbergÄmnet Informationsvetenskap ordnade i slutet av augusti en internationell konferens, ISSOME – Information Science and SOcial MEdia 2011 (http://issome2011.library2pointoh.fi/). Konferensen bjöd på tre mycket intressanta keynote presentationer av Professorerna Hazel Hall, Alf Rehn och Carol Tenopir. Utöver dessa presenterade en skara forskare sin forskning. Deltagarna kom från tre olika kontinenter och nästan 10 olika länder, som t.ex. Australien, Kanada, Israel, Tyskland, Danmark, Sverige och Finland.

Presentationerna var av mycket hög kvalitet (ca 60 av skickade artiklar accepterades för muntliga presentationer) och de presenterade en bred i informationsvetenskaplig forskning som undersöker sociala medier och användningen av dessa nya webbtjänster. Konferensen visade att det verkligen behövdes en konferens som kombinerar informationsvetenskap och sociala medier. De finns ju nog ett antal övriga konferenser som handlar om sociala medier, men de har oftast ett mer tekniskt utgångsläge. De glädjer också arrangörerna att ISSOME konferensen kommer att få fortsättning om två år i Borås, Sverige.

Två av konferenspresentationerna vill jag speciellt lyfta fram. För det första Lennart Björneborns Behavioural Traces and Indirect User-to-User Mediation in the Participatory Library. Lennart presenterade idéen om ”behavioural traces”, dvs spår på beteende som vi lämnar efter oss överallt var vi rör oss. Det kan vara fråga om tidningar som vi lämnat efter oss på kaffebordet eller böcker som läggs fram på ett visst sätt på biblioteket.

Lennart Björneborn

Spår vi lämnar efter oss. Tänk på alla de spår som vi lämnar efter oss på webben. Vad händer med våra spår då vi ”lämnar denna värld”? Mera tankeväckade aspekter om detta presenterades på TED konferenser: http://www.ted.com/talks/adam_ostrow_after_your_final_status_update.html.

Och den andra presentationen jag vill lyfta fram var Christopher Mascaro, Rachel Magee och Sean Goggins Looking for Love in All the Right Places: Defining Success in the World of Online Dating. Rachel presenterade hur forskarna hade kartlagt framgång med online dating sajter, hur mänskorna hade delgett sina framgångar, dvs hur de hittat en partner.

Rachel Magee

Det intressanta med deras forskning var att de hittade en sk high density cluster, en liten stad där tiotals mänskor hade hittat varandra på webben. Tidigare forskning har visat hur information, sjukdomar, trender, mode, även mord, sprider sig genom sociala nätverk. Jag tycker att det låter otroligt spännande att Mascaro, Magee och Goggins nu eventuellt funnit att även kärlek kan sprida via sociala nätverk. Med tanke på alla presentationerna på ISSOME konferensen, så ser jag redan framemot nästa ISSOME om två år.

Hela konferensprogrammet med länkar till abstrakt och artiklar finns på konferensens webbsajt: http://issome2011.library2pointoh.fi/index.php/programme/.

Tåg, biljetter och helt lyckliga tankar

Ria Heilä-YlikallioTänker med tacksamhet på kollegan Saara Haapamäkis krönika Från Humboldt till humbug i tidskriften Språkbruk då jag ordnar med mina utländska taxikvitton. Saara påminde mig om att Humboldt varken Travlade eller Rondade. Han var de facto aldrig anställd vid ett universitet, utan hade möjlighet att ägna sig åt fri forskning. Men han gav namn åt idén om universitet där det forskas och undervisas, liksom vårt. Jag sorterar vidare, det här går ju inte alls, jag kan inte omvandla en resplan till en reseräkning i det nya Travelsystemet. Min ekonomisekreterare har en ängels tålamod. Hon stödjer, jag skäms över att uppta också hennes dyrbara arbetstid på detta. Vi byter dator, vi byter till det gamla Travelprogrammet, vi lyckas. Det känns som en evighet av frustrerande tillkortakommanden men jag kollade klockan. Det tog 17 minuter. Okej, vi var två, så 34 minuter arbetstid för redovisning av en utlandsresa. Men resan var värd varenda minut och varenda euro för den förde mig samman med 100 internationella forskare exakt inom mitt ämnesområde, modersmålets didaktik. Att tala och granska något så språkberoende som modersmålet i ett internationellt sammanhang, där vi har olika språk, olika skriftsystem, olika kommunikationskultur är stimulerande. Att lyfta blicken utöver det förväntade. Att hitta det gemensamma med professorn Denise Patmon i Boston som driver skrivforskning i grupper för svarta (kvinnor) med en blek man som ledare. Att hon generöst lyfter fram detta i sin forskning och vill väcka frågor om vem som överhuvudtaget kan och är skickad att handleda vem i kommunikations- och konstformen skrivande.  Jag blir lycklig av sådana som Denise. Jag blir också lycklig av sådana som Saara som påminner mig om att Humboldt egentligen inte publicerade så mycket, att han knappt hade fått några resultatpoäng i kategorin A1. Jag blir också lycklig av tålmodiga ekonomisekreterare och andra hjälpande händer som fixade till det material som studenterna skulle ha i händerna den 15 augusti. Ja, den dagen inledde jag min undervisning vid vårt universitet detta läsår. Det var ju bra att studentgruppen hittat till Academill i Vasa och dessutom var motiverad. Mindre bra är det att augustiundervisningen gör intrång på augustikonferenserna. Paper skall skrivas och nya resplaner göras.

[Humboldt med glasögon.]

Nu saktar tåget in i Sandkulla. Passageraren invid mig steg på i Tammerfors och frågade om det här tåget går till Helsingfors. Han visade sin biljett. Jag kollade vänligt, svarade jakande, log och tänkte att ja, nu hade jag en liten stund av änglatålamod, liksom ekonomisekreteraren, och så fortsatte jag att stirra i skärmen och hamra på tangenterna. Tågtid är skrivtid. Telefonen är på ljudlöst, jag vill varken svara eller prata på tåg. Ingen knackar på dörren och kommer in. Ni är hjärtligt välkomna alla som knackar på och kommer in i mitt tjänsterum. Då jag är där, är jag där för er. Men då jag skall producera text, söker jag mig någon annanstans. Inte caféer som trendiga skönlitterära författare gör, men gärna sitter jag på ett museum, i någon offentlig byggnads foajé, i min bastu som numera är ett välisolerat arbetsrum, på biblioteket eller så på tåget. Rummet har betydelse. För mig. The next stop Pasila – Böle, säger damen. Strax stiger jag in i ett trevligt offentligt rum på Georgsgatan för att diskutera framväxande avhandlingstext med tre doktorander.

PS. Specialtack till kollegan Hannah Kaihovirta-Rosvik som fixade bilden på Humboldt med glasögonen och tågbiljetterna!