månadsarkiv: maj 2012

Happiness for two

Peter NynäsNär man tillbringar en stor del av sin tid inom ett visst område – vilket det än vara må – så behöver man alternativa bilder, och gärna humoristiska eller ironiska sådana. Själv har jag en förkärlek för South Park och för tillfället sörjer jag att jag har nått fram till sista avsnittet av Desperate Housewives. Sådana bilder ger dels distans till en själv och det sammanhang man lever i, dels för de en närmare en själv då de ofta ger utrymme för lite starkare nyanser och kontraster. Man behöver ofta både och här i livet.

Samma är det med det akademiska och jag måste medge att jag ibland i samband med allvarliga möten och seminarier drar mig till minnes min barndomsfavorit professor Balthazar. Jag beundrade storligen de korta episoderna där vetenskapens potential för världen fick blomma ut helt och fullt. Jag njöt av stunden när Balthazar vandrade av och an och tänkte, räknade på sina fantastiska ekvationer och sedan väntade med sitt provrör på de magiska dropparna från maskinen. Hans droppar rådde alltid bot på en stor brist eller nöd. Det var ett magiskt och stort ögonblick när han steg ut i världen med sin lilla revolution.

Jag är inte förvånad att färgteven dök upp ungeför samtidigt. Den krävdes för att göra rättvisa åt alla de glada färger som fyllde världen genom professorns gärning.

Nyligen, när mina tankar igen drogs till professorn, slog det mig att vi nog ännu dras med samma bild i bakhuvudet och att det inte är bara jag utan en stor del av forskningsvärlden och de akademiska sammanhangen som nött in en likartad bild på näthinnan. Jag tänker här på episodernas grundstruktur som antagligen alltid var densamma: Balthazar hittar snabbt lösningen i sitt arbetsrum och stiger stolt ut till den väntande världen. Det är väl samma mantra som vi upprepar när vi ibland stolta och ibland förtvivlade hävdar att vi inom universiteten ägnar oss åt ”på forskning baserad undervisning”.

Inget ont i denna grundstruktur, men det är kanske en sanning med modifikation som man kan reflektera över i viss mån. Till exempel tror jag att de flesta forskare idag håller med om att forskningsvärlden har blivit mycket komplex, och kanske på gränsen till oöverskådlig. Det finns med andra ord inte längre det där enskilda rummet som forskare kan söka sig till för att hitta sina saliggörande lösningar. Eller för att uttrycka det ännu enklare. Om den humanistiska forskaren tidigare kunde klara sig med det lokala biblioteket och drömma om den dolda skatten som möjligen kunde hittas vid något annat bibliotek ute i den stora världen, så är verkligheten idag snarare som det krökta rummet och man kan inte vara säker på att man verkligen hittar vare sig hit eller dit. Och – i den här meningen kan man också byta ut ordet bibliotek mot seminarium eller konferens. Det är samma sak i de fallen.

Men – det var en enklare iakttagelse jag egentligen tänkte göra.  När jag den senaste tiden inte det minsta ägnat mig åt forskning, utan mest åt att läsa uppsatser, har det varit enkelt att konstatera att motsaten gäller allt emellanåt. Man kunde göra en episod om professor Balthazar där han glatt rusar med folkets magiska brygd in till sitt laboratorium för att bota maskinen, eller på klarspråk hävda att det finns skäl att i skuggan av idealet om ”på forskning baserad undervisning” lyfta fram en osynligare del av forskningsvärlden. Den kunde gå under devisen ”på undervisning baserad forskning”. Visst, det kan vara tröttsamt ibland att läsa uppsatser – de kan vara många och långa – men lika gärna kan de erbjuda en erfarenhet som handlar om incitament till nya sätt att tänka, eller som formar en kritisk mur som gör att man ser gränserna för sina egna perspektiv.

Det kunde vara enkelt att lyfta fram många exempel på hur relationen mellan forskning och undervisning är ömsesidig. Och det finns säkert flera orsaker till att vi tenderar att glömma eller förbise den här sidan av sanningen – och många av dem är säkert goda – men en orsak är väl nog också förkärleken för det hierarkiska tänkandet. Det bygger ju också episoderna i professor Balthazar på.

Och det är inte alltid bra. Ordning och reda, javisst! Och mål och mening i det som görs är bra! Men, lätt förvandlas ordning till allvarsam rigiditet – och det utrymme för nytänkande och kritik som forskning behöver, försvinner framför våra ögon.  Jag tror att vi i viss mån lider av sådana problem inom den akademiska världen för tillfället. Åtminstone borde alla de nya strukturerna och all ny reglering göra oss lite misstänksamma om att så är fallet.

Därför tänkte jag helt enkelt avsluta den här bloggen med en hänvisning till en av mina favoritepisoder. Den heter Happiness for two.  Jag skall inte återge händelserna här och inte heller alla poänger den har i form av en motbild till sig själv, men eftersom jag tenderar att uttrycka mig ganska svävande och otydligt allt som ofta måste jag väl säga det viktigaste. Det kan vara bra att bryta upp de akademiska normerna och rigiditeten – och vi behöver det kanske idag. Det kan också vara bra att minnas att det mesta som man tänker egentligen har sin hemvist i samtalet och dialogen, i ’tvåsamheten’ eller ’mångsamheten’. Det enskilda rummet är bara ett redskap för dessa.

Njut av progessor Balthazar! Han finns naturligtvis på Youtube: http://www.youtube.com/watch?v=ORmG6alamDk

Tillfälligt avbrott

Åsa BengtssonKnappar ner dessa rader med ena handens fingrar. Onödigt slöseri med tid och nerver kan tyckas men skall sanningen fram har jag inget alternativ. Med ena armen gipsad från handen upp till armhålan är det bäst att ty sig till den andra. Situationen kan beskrivas som otillfredsställande och irriterande. Å andra sidan stör det mig inte hälften så mycket som det faktum att två av mina framtänder har behagat trilla ut. Men det är en helt annan historia.

För några veckor sedan såg allt ut som vanligt. Ni vet hur det är när sommaren står inför dörren. Saker och ting skall rundas av. Deadlines tornar upp sig. Man går på högvarv. Så alltså även för min del. Ett stort gemensamt bokmanus skulle lämnas in i slutet av maj och jag hade som vanligt sparat en hel del arbete för att få en rejäl genomkörare inför semestern.  Samtidigt skulle ett kodschema utarbetas för de fokusgrupper om demokrati och beslutsfattande som genomfördes tidigare i vår och ungefär hundra andra (inte av mindre dignitet men dock av annan omfattning) skötas. I ärlighetens namn var jag ute på djupt vatten. Jag visste att det inte skulle bli enkelt, men å andra sidan, sedan när har livet i forskarbranschen varit en dans på rosor?

När man befinner sig mitt uppe i det här känns det som viktigare än någonting annat. Kollegor är beroende av att man levererar och infinner sig på möten, assistenter beroende av instruktioner för att kunna jobba effektivt, bokförlag beroende av att texter skickas in i tid, och karriären beroende av ständiga prestationsbevis. Vi lever och andas en forskarverklighet där nyfikenheten, kunskapen, prestigen och jakten på ett fast jobb ständigt driver oss framåt. Vilket som är den främsta motorn kan säkerligen variera från en period till en annan, men riktningen är klar. Det är framåt och uppåt som gäller.

Ända tills den dagen då olyckan är framme och det självklara (som hela armar och andra petitesser) inte längre är fullt lika självklart. Det är i stunder som dessa det är läge att rikta tacksamhet till kollegor och vänner som snabbare än en själv inser att jobbet kan vänta och att det faktiskt är tillåtet att skjuta fram dödslinjer och flytta möten. Till de med längre perspektiv och mer erfarenhet som lugnt konstaterar att sex veckors sjukskrivning inte kommer att märkas någonstans om ett halvår. För att inte tala de som skickar choklad.

Halvvägs in i sjukskrivningen ställer jag upp mål av en helt annan karaktär än de förutsedda; som att sträcka mig efter chokladasken i stället för pillerburkarna. Något som förresten gör oväntat gott för tankeförmågan.  Vilket i sin tur bjuder in till lite fler och längre pass vid datorn. För ärligt talat, vem orkar med en sjukling i längden.  Inte jag i alla fall.

Poplinkappa

Tapio SalmiDu skall äntligen slänga bort denna gamla och slitna poplinkappa, eller åtminstone ta den till tvätteri, säger min fru. – Nej, nej, ingalunda, jag har inte råd att köpa en ny kappa så länge vi har bostadslån kvar. Nå, kanske kan jag ta det till tvätteriet, ger jag efter en aning, egentligen endast för att bevara freden. – Med åren blev bostadslånen bortbetald, men fortfarande är den svarta poplinkappan min trogna resekamrat.

För några veckor sedan åkte kappan till Annapolis, Maryland, USA, till en konferens vars tema var katalys och organiska reaktioner. Under samma resa såg kappan också den legendariska skyskrapan, Empire State Building i New York och riksdagshuset, alltinget, i Reykjavik. Otaliga är kappans resor och resorna med kappan. Jag brukar skämta att jag kommer att ruttna någon dag, men kappan kommer att överleva. Detta är en kemisk och biokemisk sanning. En närmare granskning av kappan (d.v.s. en titt på varudeklarationen) visar att den är av 100% polyester, en stabil polymer, som människan har uppfunnit. Polyestermolekylen åstadkommes genom att låta en dikarboxylsyra och en dialkohol reagera med varandra; t.ex. maleinsyra reagerar med propylenglykol, en estermolekyl bildas och en vattenmolekyl avspjälks. Molekylens ändgrupper kan reagera vidare, och då får vi i princip oändligt långa molekyler, som kan spinnas till garn, till råvara för textilindustrin. Reaktionsmekanismen och polyestringsreaktionens hastighet förklarades av amerikanen Paul Flory, som 1974 fick nobelpriset i kemi.

Var är polyestermolekylerna i min kappa framställda; det förblir en gåta, men själva kappan är Made in Czechoslovakia enligt varudeklarationen. Kappan är alltså tämligen gammal (detta torde en intelligent läsare ha insett redan för en stund sedan): landet uppspjälktes till Tjeckien och Slovakien i början av året 1992. Hösten 1991 var jag gästforskare vid Tjeckslovakiska vetenskapsakademien i Prag och samma höst dog den legendariske tjeckoslovakiske statsmannen Alexander Dubček i följderna av en bilolycka. Dubček ledde samhällsreformer i Tjeckoslovakien under vintern och våren 1968. Reformerna krossades av pansarvagnar den 21 augusti 1968. Censuren återinfördes och landet ’normaliserades’. Dubček blev officiellt persona non grata i sitt land, men aldrig bortglömd. I samband med sammetsrevolutionen i november 1989 blev han igen en av landets ledande politiska gestalter. Det som blev kvar av Dubčeks reformer även under ’normaliseringens’ år var landets federala struktur, en tjeckisk och en slovakisk republik med tre parlament. Federationens parlament är ett modernt och aggressivt glasmonster alldeles invid Národní Muzeum, nationalmuseet, vid Vačlavske Namesti i Prag. Under året 1991 blev maktgirighet och chauvinism ledande trender i tjeckoslovakisk politik och landet delades – mot folkets vilja. Det federala parlamentet upplöstes, men glasmonstret fördärvar fortfarande vyn bredvid nationalmuseet. Min poplinkappa härstammar alltså från tiden, då Tjeckoslovakien var fortfarande federativt (ČSFR), men inte längre socialistiskt (ČSSR), från år 1990 eller 1991.

Poplinkappan kan inte tävla med alster från franska eller italienska modehus, men den är av teknisk toppkvalitet. Endast fodret i fickorna har förnyats. På sommaren är kappan för varm och på vintern är den för kall, men så skall det ju vara med äkta konstfiber, polyester. Kappan har en för vårt klimat ypperlig egenskap: den repellerar i viss mån vatten, vilket är bra med tanke på att det regnar ganska ofta i Åbo: vatten, snöslask och ibland hagel. Poplinkappan utstår allt detta, utan att någonsin klaga. Den lämpar sig för alla slags evenemang, från dop till vigsel, från vigsel till begravning, från doktorsdisputation till akademisk promotion.

En gång reste kappan utan mig. Den for till London. Hur blev det så? Jag var på ett möte vid Tammerfors tekniska universitet och var den sista som lämnade mötesrummet. Endast en svart poplinkappa hängde kvar i garderoben. Jag tog den i all hast, eftersom tåget skulle avgå strax. I tågvagnen märkte jag att kappan inte var min, trots att den var mycket liknande. Vems kappa hade jag tagit och varför fanns det bara en kappa kvar? Jag började gå genom alla mötesdeltagare (lyckligtvis var de inte så många) och kom till slutsatsen att professor Juhani Pitkäranta från dåvarande Tekniska högskolan kunde ha en kappa av samma storlek som jag. Professorns sekreterare svarade i telefonen: Juhani märkte nog att han hade tagit en fel kappa, men han var på väg till en konferens i London och reste dit med kappan, eftersom tidtabellen var knapp. Fint, tycke jag, men föreslog ändå att vi skulle byta kapporna tillbaka efter professorns hemkomst. Jag skickade Pitkärantas kappa till Otnäs och min kappa kom med posten till Åbo.

Berättelsen är slut, kunde man tro. Inte rigtigt. Mina rötter är djupt i sydvästra Finland, men Karelen har alltid fascinerat mig. Kanske därför, att många kareler bosatte sig efter kriget på min hemort Pargas; folk från Karelska näset, från öarna i Ladoga och Finska viken, från orter som Kyyrölä, Antrea, Koivisto. En kväll slog jag upp en webbsida, som berättar om det avgivna Karelen, d.v.s. städer och orter som Finland tvingades lämna efter kriget. Dokumentationen av dessa områden på webben var alldeles fantasktiskt noggrann: alla orter var medtagna, med statistik om befolkningen, arealen, näringsstrukturen, såsom det var år 1939.  Listor på skolor, institut, sevärdheter ingick i beskrivningen. På nordöstra sidan av Ladoga fanns två grannförsamlingar, som även under sovjettiden bevarade sina gamla namn: Salmi och Pitkäranta. Salmi och Pitkäranta är grannkommuner; undra på att Salmis och Pitkärantas poplinkappor blev förväxlade.  A vot!

Trevlig sommar till alla läsare,

Tapio Salmi

Internetforskning vid Åbo Akademi

Kim HolmbergFör ett par veckor sedan hade internetforskarna vid Åbo Akademi sitt första möte. Detta var den första gången som man fick se hur mångsidig och intressant internetforskning det pågår vid Åbo Akademi. Det är synd att vi inte tidigare vetat något om varandra, men det skall vi nu korrigera.

Cirka 20 forskare deltog i mötet och lika många tog kontakt och beklagade sig över att de inte kunde delta den här gången. Jag tror att alla fakultetsområden var representerade på mötet och nästan lika många ämnen var representerade som det var forskare på plats. Mötet inleddes med korta presentationer i pecha kucha stil där alla presenterade sig själv och sin forskning. Internet forskningen vid Åbo Akademi är verkligen mångsidigt, med forskning om mobil användning av webben till politikers bloggar och från psykologiska aspekter hos webbanvändarna till hur informationen sprider sig på webben.

Internetforskarna är ofta ganska ensamma med sin forskning. De närmaste kollegerna behöver inte finnas vid det egna ämnet eller det egna universitetet utan de kan finnas var som helst på jorden. Till exempel, de forskare som jobbar med samma metoder och frågor som jag gör (dvs webometriska metoder för att kvantitativt analysera webben och webbens fenomen) finns i Storbritannien, Spanien och Sydkorea. Jag tror att många andra internetforskare vid Åbo Akademi är i samma situation och därför är det viktigt att träffas och lär känna varandra. Vi kan lära oss massor från varandra och hjälpa varandra. Kanske kan detta leda t.o.m. till sampublikationer i framtiden och ökad produktivitet (en möjlighet som bör betonas i dessa tider då allting mäts i antalet publikationer). Jag ser många spännande möjligheter med det samarbete som inleddes under detta första mötet och det ska bli spännande att se vart detta för oss.

Det vi forskar i varierar, men metoderna kan vara de samma eller de kan vara användbara för olika ändamål. Det är också därför som vi i framtiden kommer att organisera bl.a. metodseminarier och andra möjligheter för utbyte av tankar. Till att börja med har vi startat en epostlista för att underlätta kommunikationen i gruppen. Om du anser att du också är en internetforskare vid Åbo Akademi, kom med på urlen: https://mailman.abo.fi/mailman/listinfo/internetresearch.