månadsarkiv: mars 2013

För små rum

Under den tid jag varit ledig för forskning har jag ofta suttit på caféer och arbetat. Det gör jag också när jag är utomlands. Det är inte bara det att jag trivs med det. Jag har tycket att är så mycket lättare att hitta inspiration och koncentration i en sådan miljö. Det här har fått mig att reflektera över de omständigheter som omger kunskapsprocesser.

Universitetsvärlden sägs vara i kris och det sker en del förändringar som bäst. I centrum för det här finns tanken om en väl definierad produktionsprocess. Det ges tydliga kriterier för vad vi skall producera och vi är satta att tänka igenom vilka element som skall ingå i processen, samt hur den organiseras mest effektivt. Att så måste vara fallet är klart som korvspad för alla och envar. Om jag frågar hur jag kommer från a till d är svaret via b och c. När kartan är given har vi alla koordinater som vi behöver.

En del av det som följer av det här är säkert bra. Det kanske tvingar universitetsvärlden till en högre grad av reflexion om bl.a. sin roll i ett större sammanhang och om kunskapens form och utrymme. Det kan ge något positivt på lång sikt.

Men, jag minns att en äldre kollega ibland talade om kunskapsprocesser i termer av improvisation. Det är kanske en bild som ganska väl fångar hur komplexa kunskapsprocesser är i grunden – en krävande balans mellan det givna och det kreativ på ett helhetsmässigt sätt. Från ett sådant perspektiv kan man nog fråga sig om det nuvarande sättet att tänka gynnar en sådan sida av kunskapsprocesser.

Om man betonar det kreativa kan man kanske jämföra med konst. Vad händer om man börjar producerar konst enligt givna mallar och i stort antal? Antagligen är resultatet att det man gör eller produkterna inte primärt uppfattas som konst längre.

Man kan tänka att det finns en risk universitetsvärlden möter ett likartat problem. Om själva processen är en förutsättning för universitetens främsta produkt – kunskap – är resultatet att den förlorar sitt värde Sådan produktion är sällan lönsam lång sikt och universiteten förlorar sitt existensberättigande.

Jag tycker inte om att romantisera det akademiska, men man kan inte undgå att det i viss mån är en kreativ sektor och att den sidan bör ges betydelse för hur man bygger upp modeller, strukturer och miljöer för sitt arbete. Det behövs rum som stöder det kreativa och nu tänker jag förstås på rum i en vidare bemärkelse, inte bara caféer. Det diskursiva är också rum som anger utrymme och plats för det kreativa.

Jag skall ta upp en annan sida av det här. Jag minns en radiodiskussion som handlade om äldre människor i trafiken och den risk som någon ansett att de är. En redaktör tänkte till och resultatet blev att han eller hon konstaterade det motsatta: egentligen borde vi ifrågasätta medelåldriga bilförares rätt att köra bil och inte åldringars. Majoriteten av medelåldriga chaufförer, menade han eller hon, har antagligen nedsatt körförmåga pga den kroniska stress och sömnbrist som familj, ansvar och karriär medför.

Det var lätt att som förälder känna igen sig och jag hade lust att ringa in och delta. Av egen erfarenhet hade jag kunnat tillägga att med i bilden finns ofta trötta och hungriga barn som kanske slåss – eller ett husdjur som spyr. Sådana omständigheter bidrar inte till att höja koncentrationen. En del koncentration går till att via backspegeln hålla koll på barnen och en liten del till att samtidigt drömma sig bort. Sedan var det slut.

I efterhand tyckte jag det var en bra iakttagelse som gjorde redaktören gjorde, men främst på en allmän nivå och hur han tänkte. Den exemplifierar bl.a. hur vi slentrianmässigt förväxlar det vi vill se med hur de är i verkligheten. Jag skall använda mig själv som exempel.

De senaste åren som professor, dvs. mina första år har varit ganska krävande. På den professionella fronten har jag gått från postdoktoral forskare till professor. Det är naturligtvis en engagerande process i sig, samtidigt som det på horisonten dyker upp flera forskningsprojekt och med dem en krävande position bland ytterst kompetenta kollegor från flera olika områden. På den privata fronten finns parallellt en lika krävande verklighet som handlar om skilsmässa och barn, åldrande föräldrar och en identitetsmässig omorientering i kölvattnet av att flytta ihop med en man.

Det jag vill lyfta fram med det här är det bakom yrkesmässigt ansvar alltid finns en annan verklighet. Även om variationerna av denna är lika många som det finns individer så byggs organisationer upp och hålls samman av människor som är människor, dvs. en del av deras liv handlar om att de kämpar med trötthet, oro, rädsla, sorg etc. Trafiken är full av människor som egentligen inte är i bästa körskick och det är ofta lika med organisationer.

Oavsett hur ofrånkomligt och självklart det resultatinriktade tanke-sättet är när vi arbetar med att omorganisera våra arbeten så finns det ett grundproblem. Det bygger på en idealiserande människosyn som inte motsvarar verkligheten. Det är alltså inte bara kunskapsprocesser som till vissa delar är känsliga processer och kräver en viss stödjande rumslighet. Det producerande elementet, människan är också en känslig länk.

Jag drar en enkel slutsats av det här. Uppsala universitets devis ”Att tänka fritt är stort att tänka rätt är större” är fina ideal, men den krassa verkligheten är ändå en annan. En äldre kollega parafraserade devisen och konstaterade något i stil med ”att det oftast är så förbannat svårt att tänka överhuvudtaget”.

Det är väl den verkligheten vi egentligen delar. Att tänka är i sig en svår uppgift och det blir inte lättare av att man är människa. Det finns en risk att universitetssamfundets framtida rum är för små för de här oundvikliga sidorna av dess främsta uppgift.

Planerade och oplanerade karriärer

Tapio Salmi

Maria de Lourdes Ruivo da Silva de Matos Pintasilco (av förståeliga skäl ofta kallad Maria de Pintasilco, vilket är obildat!) föddes 1930 i Abrantes, Portugal. Hennes barndom och ungdom präglades av Antonio Salazars diktatur i Portugal. Den totalitära regimen fälldes 1974 av den portugisiska armén, som inledde en s.k. nejlikarevolution. Maria de Lourdes var länge en opolitisk, yrkesarbetande kvinna, men efter revolutionen fanns det ett stort behov av nya, okorruperade krafter i statens tjänst. 1975 blev Maria Portugals ambassadör för UNESCO i Paris. Åren efter revolutionen var politiskt turbulenta i Portugal, och efter en regeringskris kallade president Antonio Ramalho Eanes Maria de Lourdes till statsminister för en övergångsregering. Detta skedde på sommaren 1979. Maria fortsatte sina samhälleliga aktiviteter och var senare  bl.a. presidentkandidat och medlem i EU-parlamentet.

Lady Margaret Thatcher föddes i en medelklassfamilj 1925. Då hette hon Margaret Roberts. Snart efter universitetsstudierna i Oxford kandiderade hon för det brittiska underhuset år 1950, men lyckades inte vinna valet, vilket var en stor besvikelse för henne. Margaret var van vid att alltid vara bäst. 1959 lyckades hon komma till parlamentet och vi kunde se en brant stigande politisk karriär, präglad av en enorm viljestyrka. Efter att konservativpartiet förlorade valet 1975 vågade hon utmana partiledaren Edward Heath, den sympatiske förre premiärministern. Margaret vann och blev partiledare och oppositionsledare. 1979 blev hon den första kvinnliga brittiska premiärministern, som med järnhand reformerade Britannien – ännu i dag är Lady Margaret en av de mest kontroversiella politikerna som vi har sett efter andra världskriget.

Angela Merkel innehar sedan 2005 en av världens mest inflytelserika positioner: hon är Tysklands förbundskansler. Merkel är född 1954 i Hamburg, men hennes far, som var protentantisk präst flyttade till Östtyskland och Merkel blev uppvuxen och utbildad där. I samband med de stora omvälvningarna under åren 1989-90 blev Angela politiker i CDU och tack vare sin begåvning, sina personliga egenskaper och goda relationer till förbundskansler Kohl avancerade hon snabbt: hon blev medlem i tyska parlamentet efter landets återförening och senare minister och oppositionsledare. Den politiska karriären kröntes 2005, då Angelas parti lyckades vinna valet och hon blev den första kvinnliga förbundskanslern i Tyskland.

Vaclav Havel föddes 1936 i Tjeckoslovakien. Havels bakgrund var i den övre medelklassen, vilket gjorde hans ungdom svår: 1948 hade Tjeckoslovakien övergått till ett totalitärt kommunistiskt styre, trots att den officiella propagandan och banderollerna talade annat. Havels utbildning var typisk för en blivande journalist och författare: taxichaför, avbrutna studier i ekonomi, praktiskt arbete som teatertekniker… Teatern kom att ändra Havels värld och världsbild. Han började med att skriva artiklar och teaterstycken – det första hette ’Trädgårdsfest’. Havel var en av initiativtagarna för landets återdemokratisering, en av dem som undertecknade Charta77-dokumentet, där man krävde att den tjeckoslovakiska regeringen skall återinföra demokrati och börja respektera mänskliga rättigheter. För denna underskrift fick Havel betala ett högt personligt pris: diverse former av censurering, arresteringar och t.o.m. fängelsestraff. Vinden vändes slutligen i november 1989, då sammetsrevolutionen bröt ut i Tjeckoslovakien. Diktaturen störtades praktiskt taget fredligt och Havel, tillsammans med Alexander Dubcek, hälsade jubilerande folkmassor på Vaclavske Namesti i Prag. Havel blev snart valt till Tjeckoslovakiens president och fortsatte efter landets klyvning som president för Tjeckiska republiken ända till 2003. En av mina favoritböcker är Havels essäsamling ’En dåre från Prag’.

Jorge Mario Bergoglio föddes 1936 i Argentina. Han insjuknade i tuberkulos och blev en religiös ung man, som 1958 anslöt sig till jesuiterna. Jorge studerade teologi i Chile, sedan fortsatte han med studier i sitt hemland och avlade examen i filosofi (1960) och teologi (1970) vid Colegno Maximo San José. Jorge är känd för sitt arbete för de fattigas bästa och för sin anspråkslösa livsstil. Han är en lärd och språkkunnig katolsk teolog, som 1998 utsågs till ärkebiskop av Buenos Aires. I mars 2013, efter en dramatisk abdikering av påven Benedictus XVI, blev Jorge vald till den högsta positionen i den världsomfattande romersk-katolska kyrkan: han blev påve Franciscus I, för enkelhetens skull bara Franciscus.

***

Varför denna samling av kvinnor och män i höga positioner – tre kvinnor, två män, så att kåseriet är politiskt korrekt. Den gemensamma nämnaren är deras grundutbildning.  Franciskus I och Vaclav Havel har en teknikerutbildning i kemi bakom sig. Maria de Lourdes Pintasilco är kemiingenjör från Instituto Superior Tecnico, Lissabon (1953) och hade en karriär i cementindustrin, innan hon blev diplomat och politiker. Margaret Thatcher avlade magistersexamen i kemi vid det ärevördiga Oxford, och arbetade i livsmedelsindustrin, innan hon gifte sig, började studera juridik och blev topppolitiker. Fru Angela Merkels studier i teoretisk kemi kröntes vid Akademie der Wissenschaften der DDR, där hon 1986 försvarade en doktorsavhandling med titeln ’Untersuchung des Mechanismus von Zerfallsreaktionen mit einfachem Bildungsbruch und Berechnung ihrer Geschwindigkeitskonstanten auf der Grundlage quantumchemischer und statistischer Methoden’ Rubriken är ytterst grundlig, som ett litet referat och avhandlingen fick vitsordet magna cum laude.

Slutsats: Kemist, javisst!

Tapio Salmi

Akademiprofessor

Hörlurar

-Jo, jag har all tid i värden att prata. Sitter nämligen på tåget, säger en kvinna några bänkar framför mig.
– Å, bespara mig, tänker jag.

Det är intressant men också tröttsamt att ofrivilligt lyssna på folks berättelser. Där satt jag igen på tåget mellan Åbo och Vasa och hade svårt att stänga ut samtalet om huruvida gudföräldrarna skulle uppvakta flickebarnet på lördag eller på söndag. Nisse jobbar ju om lördagar och så var det den där Nalleklubben på söndag förmiddag.

– Stille!
Så sade konduktören i Norge till doktoranden och mig en gång då vi ivrigt diskuterade avhandlingen. Så ivrigt, att vi inte lade märke till skylten som konduktören pekade på ”Detta är en tyst vagn”. Varken prat, musik eller telefoner tillåts i en sådan. Oj, vad fiffigt, tänkte vi. Dock lite skamsna över tillsägelsen.

Jag har mycket, mycket lättare att stänga ur radioprat eller musik, men telefonsamtal är svåra, kanske svårast, eftersom man ju inte hör den andra samtalsparten. Så ett telefonsamtal ger ett litet utmanande tomrum till den ofrivillige lyssnaren. Ett tomrum att fylla ut och fantisera vidare vad Nisse ska jobba med på lördag, till exempel.

Därför önskade jag mig ett par hörlurar. Inte att lyssna med, utan att utestänga med.

Det var varken enkelt eller direkt billigt att få sådana hörlurar. De första jag skaffade på Kodin Anttila var så tunna att ljudet från omvärlden sipprade igenom (jag lyssnade ju på inget med lurarna, utan hade dem bara för att stänga ut omgivande ljud). Dessutom var sladden så kort, att jag sällan ens ides plugga den i datorn. Alltså behövde jag bättre hörlurar och fick ärva ett par stora bamselurar som kostat drygt 90 euro av musikersonen. De ljudisolerar mycket bättre, sladden är mycket längre, men så tar de också utrymme i väskan. Och så glömmer jag att packa ner dem ibland.

– Jaa det blir mycket stickat på tåget, sade en annan resenär i sin mobiltelefon. Men hennes stickor var så tysta så, och samtalet var över på några röda sekunder.

Samtalen på tåget sker i nuet, men jag återkommer till dem, analyserar och återberättar dem. Tänker att det är lite som nobelisten Doris Lessings beskrivning av litteratur i boken Den femte sanningen. Litteratur är analys i efterhand, skriver Lessing och fortsätter med att så snart man har levt igenom något bildar det ett mönster. Det är därför allt det här är osant. För medan man lever något tänker man inte på det sättet.

Kanske jag kan unna mig att lyssna på ett och annat ofrivilligt telefonsamtal eftersom jag tenderar att analysera och bära med mig något av det jag hör. Irrelevant eller inte, sant eller inte, tja det spelar faktiskt ingen roll. Litteratur blir det inte, men ett blogginlägg som beskriver en ansenlig del av min forskarvardag: att sitta och jobba på tåg.

Önsketänkande?

Åsa BengtssonVet du vilka partier som sitter i regeringen? Lugn, du är inte den enda som känner en viss tveksamhet. Enligt en opinionsmätning publicerad i Helsingin Sanomat i mitten på januari är det bara en av tre finländare som på rak arm kan räkna upp de partier som sedan juni 2011 ingår i landets regering. Sannolikt tillhör du som bemödar dig med att läsa ett blogginlägg på Åbo Akademis hemsida till den exklusiva skaran av upplysta medborgare, men för säkerhets skull kan jag berätta att den sk. sixpack-regeringen har följande beståndsdelar: Samlingspartiet, Socialdemokraterna, De Gröna, Vänsterförbundet, Kristdemokraterna och Svenska folkpartiet. I opposition befinner sig alltså bara två av riksdagens åtta partier; Centern och Sannfinländarna.

Ovan nämnda undersökning visade också att det finns stora kunskapsgap mellan olika grupper i samhället. Utbildning, inkomst och ställning spelar en betydande roll. Sannolikheten att man skall kunna regeringspartierna på sina fem – ursäkta, sex fingrar – är betydligt lägre om man är arbetslös, lågutbildad, fattig eller ung. Dessutom visade undersökningen med all önskvärd tydlighet att kvinnor är mindre bevandrade i regeringens anatomi än män.

Frågan är nu om vi borde vara förskräckta och förvånade över folks svaga insikter? Mitt svar är nej. Åtminstone bör man inte vara förvånad. Resultatet bekräftar nämligen precis det som de senaste decenniernas forskning kring politisk kunskap sedan länge har visat, nämligen att de flesta människor har svårt att hålla ordning på politiska fakta. Att det finns stora skillnader mellan olika grupper i samhället är även det bekant. Precis som att våra grundläggande resurser har stor betydelse för hur politiskt aktiva vi är, påverkar det även hur mycket vi kan om politik. Det handlar inte bara om förmåga utan är också om sociala sammanhang och de förväntningar vi möter i våra dagliga liv.

Det som däremot fortsätter att förbrylla statsvetarna är det här med kvinnor. Många har rivit sitt hår och vänt och vridigt på siffrorna för att få ett hållbart svar på varför kvinnor gör så dåligt ifrån sig i kunskapsmätningar. I fallet med den finländska regeringen var skillnaden mellan män och kvinnor hisnande 14 procentenheter (41 jämfört med 27 rätt svar). Skall vi tro forskning beror ungefär hälften av den här skillnaden på att män hellre chansar än erkänner att de är osäkra medan kvinnor väljer att direkt bekänna färg. Vad de resterande sju procentenheterna beror på är betydligt svårare att säga. Kanske de sociala förväntningarna spelar oss ett spratt även här?

Men nu till de goda nyheterna. För samtidigt som många saknar kunskap om till synes grundläggande och genuint viktiga politiska fakta visar forskningen att de flesta trots allt har en förvånansvärt välutvecklad förmåga att orientera sig i politiken. Många lyckas alltså trots bristande detaljkunskap tolka det som händer och fatta utifrån sin egen situation rationella beslut i valbåset. Dessutom kunde faktiskt nästan 90 procent av alla som deltog i undersökningen identifiera regeringens två dominerande partier; Socialdemokraterna och Samlingspartiet.

Till sist en intressant liten detalj. Helsingin Sanomats undersökning visade att hela 41 procent av finlands kvinnor tror att Alexander Stubb är utrikesminister (motsvarande siffra för män är 29). Här har vi kanske nyckeln till kvinnors dåliga framgång i dylika övningar; man ägnar sig åt önsketänkande.

Tidigare publicerad i VN 18.01.2013