månadsarkiv: april 2013

Dansa i butiken

Även om jag inte är så pigg på att ägna söndagar åt jobb tillbringade jag en stor del av söndagen med att läsa en pro gradu. Eftersom solen sken därute kändes det ännu motigare. Jag lockades av tanken att istället ta en promenad längs med åstranden.

Men, innan jag fick den här avhandlingen i min hand senaste fredag var jag just och just medveten om vilket tema som berördes. Jag var därför en aning nyfiken och öppnade den och läste det korta abstraktet. Efter det var det kört. Den var intressant och aktuell. Författaren formulerade sig väl och helheten hade en bra struktur. På alla sätt höll den en mycket hög nivå och jag fortsatte läsa av purt intresse.

Av de här orsakerna vann läsningen enkelt den första halvleken mot solen därute. Det som slutligen gjorde att gradun tog hem spelet var att diskussionen som fördes dels knöt an till mycket som intresserade, dels väckte nya uppslag och tankar. Summa summaren bjöd den här studeranden på en mycket givande kväll.

Jag nämner inte det här för att det är ett undantag. Tvärtemot tror jag att många av mina kolleger känner igen sig. Studeranden bjuder ofta på inspiration för forskning och undervisning – och ibland kan den vara mer än avgörande. Jag nämner det här för att jag tror att det är en aktuell fråga, kanske till och med en brännande sådan.

I fredags hände en annan sak som fick mig att tänka i liknande banor. Ämnesföreningen Gnosis fyllde 25 och jag skulle hålla tal vid middagen på kvällen.  Det gjorde ju att jag fick tänka till en aning. Några gamla protokoll och verksamhetsberättelser från de första åren fick mig också att minnas gamla tider, exempelvis när jag och nuvarande akademilektor Jan Svanberg i egenskap av styrelsemedlemmar ”representerat” Gnosis på vår systerförening Nirvanas fest. Jag hittade också ett ställe där jag stolt skrivit på följande sätt: Festen var lyckad och ca 20 medlemmar kom. Konstateras kan att festen överskred sin budget pga av den välgjorda maten.”

Verksamhetsberättelserna under de följande 25 åren berättar antagligen om liknande saker: fester, resor, tillställningar, utflykter… Ämnesföreningarnas olika social evenemang och hela den tradition som är förknippad med studentlivet är en del av den extra krydda som universitetsvärlden bjuder på, både för studerandena själva och personalen vid universiteten. Det är svårt att hitta en motsvarighet till det här på andra håll i samhället. Det är unikt både till omfattning och karaktär.

Inför fredagens tal blev jag tvungen att tänka till några gånger extra om den här extra kryddan, och jag kunde inte låta bli att sätta den i relation till ämnets positiva utveckling de senaste decennierna. Är den här sidan av det akademiska livet kanske mera än en extra krydda? Och går det inte djupare än olika former av rekreation som många företag och organisation bjuder på för att hålla sin personal vital? Är det inte en av grundpelarna i en miljö som förväntas vara kreativ och produktiv?

Egentligen är det här väl en självklarhet. Ett produktivt universitet är mycket beroende av impulser till nytänkande. En annan sak som skapar goda förutsättningar för kreativitet är frihet och kravlöshet – tillsammans med positiva förväntningar. Det säger sig självt att en kritisk mängd unga människor skapar goda förutsättningar för det. Den studentikosa kulturen, ämnesföreningarna – studenterna som människor och personer är med andra ord en av universitetens mest betydande resurser.

Min poäng är alltså att den här slutledningen inte gäller enbart när det dyker upp inspirerande avhandlingar på skrivbordet och man som lärare får inspiration i arbete. Det handlar om hela den gemenskap och den kultur som studenterna skapar och som antagligen är en av de dolda men viktiga resurserna vid universiteten.

Och det är här som det kanske bränner till. Universitetssektorn var tidigare en sektor med en egen karaktär. Den ansågs skilja sig från andra områden i samhället och hade en egen integritet som säkrade dess verksamhetsförutsättningar. Jag kan föreställa mig att den äldre tidens hierarkiska anda visserligen skapade en hel del gränser som hindrade kreativitet på många sätt; en av styrkorna de senaste decennierna har varit demokratiseringen av universitetsvärlden.

Men – det är däremot tydligt att likriktningen idag av hur man tänker om olika delar av vårt samhälle skapar nya gränser och de kan vara mera problematiska. Eller om jag säger det t.ex. så här: När studenterna blivit kunder är det inte längre riktigt på samma sätt. Vem har väl lust att dansa i butiken?

Effektivitet, kvantitet och kvalitet

Tapio SalmiMed begreppet ’effektivitetsfaktor’ menas på mitt vetenskapsområde den effektivitet, med vilken ett ämne transporteras via diffusion i porösa material. Effektivitetsfaktorn brukar få värden mellan 0 och 1, d.v.s. mellan 0 och 100%, men även fall, där effektivitetsfaktorn överskrider 100% är kända. – Fantastiskt!

Ordet ’effektivitet’ är ett av dagens modeord och vi vill gärna presentera oss som energiska och effektiva faktorer, för oss själva, för vänner, släktingar och arbetskamrater, för hela samhället. Speciellt samhället ställer oss kontinuerligt nya effektivitetskrav; för universitetet betyder det flere böcker, flere artiklar, flere examina – en kontinuerlig tillväxt, som i bästa (läs: värsta) fall skall åstadkommas med krympande resurser.

Har vi blivit effektivare på riktigt? Om man tror på statistiken, så säkert nog: idag är Åbo Akademi vitalare och produktivare än någonsin. Antalet doktorsavhandlingar och publikationer slår alla tiders rekord. De ekonomiska resurserna har i ett längre perspektiv (senaste 20-30 år) ökat kraftigt, även om de under de allra senaste tiderna har krympt.

För många år sedan publicerade Helsingin Sanomat en översikt om professorernas vetenskapliga aktivitet i vårt land och den karrikerade slutsatsen blev: lata professorer. Det blev en storm i whiskyglaset: vem av oss vill bli kallat lat; vi är ju uppfostrade i en protestantisk anda – en lat människa duger till ingenting – antingen skall hon ändra sitt beteende eller elimineras ur samfundet. Helsingin Sanomat kunde stämpla professorerna på detta sätt, eftersom många av oss publicerade ganska litet, främst p.g.a. brist på ekonomiska resurser (för få doktorander och andra forskare i gruppen, bristfällig experimentell apparatur o.s.v.). Sedan kom den stora ekonomiska recessionen på 1990-talet och man började verkligen satsa på forskningen och tekniska utvecklingen i Finland: kraftigt ökade TEKES-anslag och projektanslag från Finlands Akademi samt doktorsutbildning via nationella forskarskolor är utmärkta exempel på detta.

Antalet publikationer och doktorsavhandlingar steg kraftigt. Lata professorer var inte längre lata, och den anklagande artikeln i Helsingin Sanomat kunde kastas i historiens soptunna. Detta visade att professorer är en synnerligen idérik yrkesgrupp i vårt samhälle – man kan och skall inte bli forskare, om man inte är nyfiken. Om vi får resurser till vårt förfogande, så gör vi även resultat. Sedan är det en annan sak, huruvida kvantiteten är den enda saliggörande faktorn i den vetenskapliga verksamheten. Om vi tänker på de experimentella vetenskaperna, så är det alldeles klart, att det med hjälp av modern teknologi är möjligt att producera stora mängder forskningsresultat av god kvalitet. Allting är inte nödvändigtvis så originellt, tyvärr. Under de senaste 10-15 åren har mängden varit den tongivande indikatorn, men jag tror att vi kommer att se en vändning – kreativitet och originalitet måste få en större vikt, då man evaluerar forskningen och rekryterar nya professorer till universitet.

Jag läste nyligen en biografi om professor Peter Danckwerts, som hade en lärostol i kemiteknik i Cambridge. Peter var en briljant kemist, kemiingenjör och även matematiker, kan man påstå. Denna mycket kreativa man var kapabel att presentera sina ideér i en stringent matematisk form. Hans klassiska publikationer i tidskrifterna Chemical Engineering Science och Industrial and Engineering Chemistry Research gjorde honom odödlig: en artikel om uppehålstidsfördelningar i kemiska reaktorer och en annan artikel om en helt ny teori för gas-vätskereaktioner, nämligen ytförnyelseteorin. År 1970 kom ut boken ’Gas-liquid reactions’. Peter Danckwerts blev en av giganterna i kemiteknik. Årligen hålls en P.V. Danckwerts –föreläsning av en framstående forskare i kemiteknik. Varje år väntar många på en inbjudan, men endast en får den. Kvalitet!

Hugga, rada, rada

Detta är fiktion. Blogginlägget är ett resultat av min fantasi och personerna har inget med verkligheten att göra. Eller så inte.

Professorn hugger ved. Han väljer ut, rullar, lyfter upp på huggkubben, klyver, vänder, hugger och radar upp. Vedstapeln växer. Professorn njuter av att se resultatet av sitt arbete. Han väljer, rullar, klyver, radar. Hugger, lyfter, radar tills en ilsken telefonsignal avbryter.

-Om ärevördige professor kunde komma och tala på föräldraföreningens möte, även lokalpolitikerna är närvarande och professorns forskning intresserar.

Professorn tänker, tänker. Hur var detta nuförtiden? Är pratet på en förening inkomstbringande? Ger det resultatpoäng? Professorn blir osäker. Tittar på vedstapeln och ber att få återkomma.

Väljer, rullar, lyfter, klyver och radar. Hujedamej, så ringer otyget igen. Den här gången en kollega från Norge.

–       Hyggelige du, kan du vara review på en av mina doktoranders artiklar? Nej, det är inte i en internationell journal, men en nationell intresseförenings medlemsblad. De önskar en second opinion hurtigt. Kan du, jeg mejlar artikeln med en gång?

Review i ett nationellt medlemsblad. Hmm. Hur var det med våra sakkunniguppdrag, ingick de i resultatpoängen eller inte, tänker professorn, men vill inte lämna norsk kollega i sticket utan svarar

–       Ja det går fint, i morgon aften, javel då är artikeln kommenterad.

Tillbaka till vedstapeln, hinner ännu i ett par timmar innan han skall gå handleda över skype. Välja, rulla, lyfta, klyva, rada. Å vad det doftar gott av granved, tänker professorn. Han rätar på ryggen och så ringer telefonen igen. Denna gång en kollega från Sverige som önskar att vår professor är sakkunnig på ett lektorat. Det är endast fyra sökande varav tre är intressanta, vi vill hemskt gärna besätta lektoratet så om du kunde tänka dig att granska.

Hur var det med granskning av lektorat? Räknas de enligt resultatnyckeln tänker professorn, och hör sig själv säga: Tyvärr, jag har ingen möjlighet i vår, men du kan bra kontakta min kollega för uppdraget. Hon är ännu bättre på precis det området än jag.

Lyfta, hugga, rada. Lyfte, hugga, rada, rada. Det blir så fint. Rada, rada, rada. Tills avbrott.

– Ja hallå? Ursäkta jag hör lite dåligt.

– Undrar om professorn vill ingå i en nationell grupp vid ministeriet …planerar för hållbar utveckling…och …regionala aktörer…och läroplaner och skolor…

Å vad det hörs dåligt nu, tänker professorn med rasslade telefon i vänster hand och yxa i höger hand.

– Hur många möten? dristar han sig till att fråga, då han tycker sig höra sju möten per termin.

– Ja, sju heldagar per termin på ministeriet, och några besök i regionen, säger den vänliga men bestämda rösten som med ens hörs mycket tydligt.

Jösses, vad många möten, tänker professorn, men samhällsansvaret ingår säkert i mina uppgifter och räknas in i resultatnyckeln, tänker han.

–       Ja okej då, jag ställer väl upp då ifall de andra inte hade tid på grund av artikelskrivandet och ansökningarna om forskningsfinansiering.

Och så återgår vår professor nöjt till att välja, rulla, hugga, rada. Vedstapeln växer. Professorn njuter av att se resultatet av sitt arbete. Telefonen piper för att påminna om att det är dags för handledningen över skype. Och där känner professorn ingen tvekan med sin uppgift. Varken med stunden av lycka vid vedstapeln eller den akademiska tillfredsställelsen över doktorandens frågor. Och där lämnar vi honom, professorn vid vedstapeln.

Folkets nya megafon

Åsa BengtssonFinlands nya folkmegafon, medborgarinitiativet, har tagits i bruk. Den första namninsamling som har passerat mållinjen – 50 000 underskrifter insamlade under 6 månader – är ett lagförslag om förbud av pälsdjursnäring. Men det aktuella initiativet är långt ifrån det enda försöket. Hittills har drygt 80 olika namninsamlingar inletts, varav de flesta fortfarande pågår.

I grundlagsenlig ordning skall nu frågan om pälsdjursnäringens framtid behandlas av riksdagen, men exakt hur ärendet skall hanteras är långt ifrån klart. Uppenbart är att man gav medborgarna en ny påverkanskanal utan att tänka färdigt. Många frågor återstår alltså. Frågor som är avgörande för medborgarinitiativets framtid och status.

Det som diskuterats är vilken dignitet de lagförslag som kommer direkt från medborgarna skall ges; skall de likställas med vanliga riksdagsmotioner, med motioner undertecknade av en majoritet av riksdagsledamöterna, eller kanske få en alldeles egen modell? Praxis utarbetas som bäst och behandlingen av förbudet mot pälsdjursnäring kommer att fungera som exempel för framtida initiativ.

Balansgången är inte enkel. Uppenbart är att man inte vill bagatellisera dylika initiativ och på så sätt riskera att ytterliga spä på en på många håll redan utbredd uppgivenhet inför politik och möjligheten att påverka. Men samtidigt vill man undvika att dränka riksdagen i arbete eller att underminera de folkvaldas och partiernas position. En fråga som onekligen infinner sig är om 50 000 underskrifter faktiskt är en tillräckligt hög tröskel för att de folkvalda skall ta folkmegafonen på fullt allvar. Det finns inte heller något krav på regional spridning, vilket t.ex. ingår i det ännu färskare initiativinstrumentet på EU-nivå.

Medborgarinitativets logik är i och för sig en annan än den representativa demokratins. Tanken är inte enbart att förslag som har stöd hos en majoritet av medborgarna skall få genomslag. Utgångspunkten är i stället att det skall fungera som ett komplement till det representativa systemet, där partierna och deras ideologiskt bundna paketlösningar står i centrum. Man har velat ge människor en möjlighet att sända en kraftig signal till de folkvalda politikerna i enskilda frågor; frågor som riksdagen av någon anledning har underlåtit sig att behandla. Det kan handla om ärenden som inte på ett naturligt sätt fångas upp av de existerande partilinjerna; eller frågor som av olika anledningar är svåra för partierna att hantera.

Utgången i frågan om pälsnäringens vara eller icke vara är klar eftersom en överväldigande majoritet av riksdagsledamöterna förhåller sig avvisande till förslaget. Betydlig intressantare blir däremot det omdiskuterade förslaget homosexuellas rätt till äktenskap, som på några veckor har samlat in över 145 000 underskrifter. Starkt stöd finns och åsikterna tycks åtminstone lika mycket med generations- som partitillhörighet att göra. Samtidigt är regeringens händer bundna eftersom kristdemokraterna har utmålat det till en knäckfråga.

När man ropar vill man bli hörd. Om folkets nya kanal inte leder till konkreta politiska åtgärder finns stor risk att folks tro på politik som det möjligas konst får sig ytterligare en törn. Samtidigt skall man minnas att 50 000 finländare inte automatiskt har rätt.

Även publicerade i tidningen Västra Nyland 15 mars 2013

Robinsonakademin

Olav EklundNi känner säkert till tävlingen Robinson. Så heter den i Sveriges TV, men den har en motsvarighet i finsk TV. Tävlingen går ut på att en grupp människor placeras på en ö i söderhavet där de skall klara vardagen med knappa förnödenheter. De knappa förnödenheterna snabbar på förloppet att skapa irritation och rivalitet mellan medtävlarna. Tävlingen går ut på att tävlarna får rösta ut varandra tills det endast finns en segrare kvar. Under tävlingens förlopp kan man bli immun från att röstas ut genom att vinna någon deltävling. Detta är konceptet i stora drag, men det intressanta är hur medtävlarna agerar sinsemellan. Man skapa pakter, dvs. en grupp medtävlare lovar att inte rösta ut varandra, så att personerna inom pakten kan vara med länge i tävlingen. Man kommer överens om att rösta bort obekväma personer, gnällspikar röstas bort eftersom de är jobbiga och smarta innovativa röstas bort eftersom de ses som ett hot. De som vinner Robinsson brukar vara baksluga egoister som kan läsa av spelets gång eller ganska osynliga medelmåttor.

En dag slog det mig att utvecklingen inom universitetsvärden i dag förefaller som en Robinson tävling. Först tar tävlingsledningen (UKM) och minskar på universitetsanslagen så att alla blir tvungna att leva på ett existensminimum. Därefter skapas ett hot om att medtävlarna (universitetets olika ämnen) kan försvinna. Sen är tävlingen i gång. Deltagarna börjar se över sin strategi för att hållas med i tävlingen så länge som möjligt. Man börjar lyfta fram medtävlares svaga punkter och förstorar dem. T.ex. kan det omtalas att ämnet x inte har producerat en enda doktor på de två senaste åren. Detta skall man skvallra om till prefekten eller en prorektor eller varför inte nån i styrelsen. Vad man inte nämner är att ämnet x producerade 3 doktorer för tre år sedan och har en stark magisterproduktion. Sina egna fördelar förstoras i samma utsträckning.

Vidare kan tävlandena skapa pakter, dvs. ämnen utser lämpliga medtävlare som lovar varandra att dyrt och heligt hålla ihop i vått och torrt och se till att ämnen utanför pakten kan röstas bort.

Vidare kan vissa medtävlare skaffa immunitet. Det får man genom att vinna någon deltävling arrangerad av tävlingsledningen (UKM). Dessa deltävlingar är ganska ensidiga – de går ut på att ragga forskningsfinansiering. Det som här gäller är att få sin normala forskningsverksamhet att passa in i ett nytt ramprogram inom Finlands Akademi, Tekes eller EU. Lyckas man bra med detta kan man få en sköld (ursäkta spjutspets) av tävlingsledningen eller av domarkåren (rektor + styrelsen). Lyckas man få en sköld blir man immun, man kan inte röstas ut och kan då sitta och mysa självupptaget en stund. Vidare kan domarkåren skapa regler, utöver sköldarnas immunitet, som gynnar medtävlare som tävlar på mer perifera öar än på huvudön Åbo.

Verkar det bekant? Om man bara vrider och vänder på universitetsämnenas situation idag och ser på det från ett utanförperspektiv, så ter det sig som om allt vad universiteten genomgår just nu endast är en kopia av ett lyckat TV-underhållningskoncept. Det gäller alltså att fundera på hur man spelar sitt spel. Ser dina medtävlare och domarkåren på ditt ämne som om det var en gnällspik eller som den var smart och innovativ bör du byta strategi. Om det ses på ditt ämne som det var en bakslug egoist eller som en osynlig medelmåtta har ditt ämne stora chanser att vinna i Robinsonakademin. Dags för öråd!