Det sägs att man för att utveckla sin vokabulär bör sträva efter att lära sig ett nytt ord varje dag. Idag bjuder jag på begreppet prokrastinering, som åtminstone för mig är en ny bekant. Mer lättillgänglig är kanske synonymen uppskjutarbeteende. Du vet det där när man verkligen borde ta tag i något stort och viktigt men ändå, mot bättre vetande, går in för att göra något helt annat.

Vad en notorisk prokrastinerare ägnar sig åt är att ständigt förhala uppgifter, samtidigt som det oundvikliga växer sig allt större och svårare. Ta studenten som konfronteras av en viktig tentamen men plötsligt tycker att fönsterputsning är väldigt lockande. På bokföringsbyrån kanske det blir i det närmaste omöjligt att hålla sig borta från Facebook när en viktig rapport skall lämnas in. Bland akademiker kan prokrastinering närmast ses som ett normaltillstånd. ”Deadlines är till för att brytas” är ett ofta upprepat ledord. En lite finare omskrivning är att det är lite fashionabelt att leverera sent.

Uppskjutarbeteendet brukar lyftas fram som destruktivt, en ovana som bör tränas bort eller hanteras på diverse kloka sätt. Den negativa utgångspunkten är begriplig. För prokrastinerare av rang är livet nämligen inte alltid lätt. Sena kvällar, panik och ett ständigt gnagande dåligt samvete hör till vardagen. Hemma hos oss har det utvecklats till ett stående skämt. Varje gång jag intygar att allt är under kontroll på jobbet och det inte råder någon som helst panik (vilket alltså hör till ovanligheten) möts jag av ett mer eller mindre ironiskt – ja ja. Allt som oftast är kommentaren välförtjänt. För några dagar senare brukar stressen ha slagit till igen.

Men nu till de goda nyheterna. Den ökände förhalaren behöver inte längre lida av ångest för sin åkomma. Istället kan man gå in för det som filosofiprofessorn John Perry förespråkar i sin färska bok, nämligen ”strukturerat uppskjutarbeteende”. Enligt Perry bör vi inte försöka fly undan utan snarare gå in för att bejaka tillståndet och skapa ett kontrollerat system för vår senareläggning. En viktig anledning till Perrys positiva inställning är att de som ägnar sig åt vanemässig prokrastinering tenderar att vara kreativa och ambitiösa människor som får mycket gjort, och som dessutom av omvärlden uppfattas som effektiva och högpresterande. Varför försöka fixa något som inte är sönder resonerar Perry.

Att anamma ett strukturerat uppskjutarbeteende innebär att man alltid väljer lågprioriterande uppgifter framför de högprioriterade. Allt viktigt kommer ändå att bli gjort eftersom det hela tiden tenderar att dyka upp nya stora, svåra saker som man kan skjuta på framtiden och som får tidigare monster att te sig som inbjudande nallebjörnar. En stor dos självbedrägeri kan tyckas. Men trots det förtjänar Perry ett stort tack för det balsam han stryker på uppskjutarnas mörbultade själar.

Tidigare publicerad i VN 18.4.2013