månadsarkiv: september 2013

Vad universiteten kan lära av Nokia

Christer LindholmÄr det någon som ännu, mitt i sorgen över förlusten av vår tidigare nationalklenod och upprördheten över högsta chefens minst sagt märkliga bonusarrangemang, minns hur Nokias framgångssaga egentligen fick sin början? Att det hela faktiskt startade med en liten  elektornikavdelning inom ett stort och ständigt expanderande mångbranschföretag, en avdelning som trots att den var kroniskt olönsam ändå fick fortsätta med sin verksamhet därför att företagsledningen var övertygad om att den en vacker dag skulle leverera något stort och betydelsefullt. Vilket den som bekant också gjorde, med den påföljd att Finland för en tid fick yvas över att vara hem för världsledaren inom mobiltelefoni. Ingen dålig prestation för det land där bonden Paavo, och många andra med honom, fordomdags tvinagdes blanda hälften bark i brödet!

Men med framgången förändrades också tänkesättet inom Nokia; det långsiktiga strategiska tänkandet fick i allt högre grad stryka på foten för kravet att generera ständigt växande vinster för aktieägarna. Inte bara varje år, utan varje kvartal. Ibland tog sig strävan att tillfredsställa aktieägarnas omättliga profithunger direkt bisarra uttryck, som då Nokia spenderade miljardbelopp på att köpa upp sina egna aktier och sedan makulera dem för att på så sätt höja de återstående aktiernas värde. Om de här pengarna i stället hade satsats på produktutveckling hade kanske Nokia inte blivit fullt lika taget på sängen då smarttelefonerna, med Apples Iphone i spetsen, slog igenom med dunder och brak.

Men tagen på sängen blev Nokia alltså, och därmed började den branta utförsbacke som – förhoppningsvis – planade ut i och med att den förlustbringande mobiltillverkningen såldes till Microsoft.

Snipp, snapp snut! Så var den framgångssagan slut!

Men vad har då allt det här med universitetsvärlden att göra? En hel del, tyvärr.

Traditionellt har universitetens huvuduppgift, vid sidan av att förmedla på forskning baserad undervisning, varit att bedriva basforskning i syfte att producera genuint ny kunskap. Karakteristiskt för den här typen av forskning är att det ofta kan dröja länge innan den ger några resultat, och att det inte ens då finns någon garanti för att resultaten också har någon praktisk eller kommersiell tillämpning. I det här avseendet påminner det traditionella universitetet om den lilla elektronikenheten på Nokia, som efter årtionden av förlustbringande verksamhet slutligen kom ut med något riktigt, riktigt stort. I och med den nya universitetslagen förutsätts emellertid universiteten i allt högre grad fungera som det ”nya” Nokia; forskningens tyngdpunkt har nu förskjutits från den traditionella, långsiktiga basforskningen till det dunkla gränslandet mellan forskning och produktutveckling, och där är det snabba resultat – och snabba cash – som gäller.

En viktig skillnad finns det ändå mellan Nokia och universiteten. Om inte Nokia längre tillverkar mobiltelefoner finns det alltid någon annan som gör det, i bästa fall både bättre och till ett lägre pris. Om de finländska universiteten reduceras till en förlängning av företagens produktutvecklingsverksamhet finns det däremot ingen som kan ta över basforskningen i deras ställe.

”Släpp mig loss!” sa fiskaren – om universitetets tredje uppgift och synlighet

Johanna MattilaFör några veckor sedan deltog jag i ett nordiskt seminarium om fisk och fiske i skärgärden. Seminariets syfte var att sammanföra olika aktörer och kunskaper om frågor som berör fiskerinäringens framtid i våra kustområden. Min uppgift var att ge lite ekologisk bakgrund till fisk- och fiskefrågor. Jag riktade mitt budskap till målgruppen: yrkesfiskare, fiskodlare samt myndigheter och organisationer anknutna till dessa. Livskraftiga fiskstammar som också kan utnyttjas utan att fiskfaunan utarmas eller ”överfiskas” som det heter i vardagsslanget kräver en del grundförutsättningar. Av dessa poängterade jag behovet av lämpliga, ostörda grunda områden för fisklek och yngeltillväxt samt behovet att styra fisket så att man inte fiskar bort små individer som inte ännu har hunnit fortplanta sig.

Under och efter andra presentationer fick jag sen kommentarer på det som jag just hade sagt. Då lärde jag mig att ”miljöfolket”, dit jag förstås också hörde, bara vill förbjuda saker och hindra tillväxt. I stället borde fisket frigöras från all reglering, eftersom fiskarna själv nog vet hur man sköter om livskraftiga fiskstammar, och om det finns några bovar i spelet så är de skarvar och sälar, som skyddas av ”miljöfolket”, och fritidsfiskare. Där stod jag, en liten medelålders dam, bland en större skara kraftiga karlar (jo, medges att det fanns visst andra kvinnor med också och även men som inte var så ”stora”) och sköljdes över av den oväntade feedbacken. Jag förstår fiskarnas resonemang och oro, men ur min synvinkel verkar den här strategin vara rätt kortsiktig. Man kan förstås utöka inkomsterna genom att fiska en allt större andel fisk som finns i havet, inklusive de som inte har hunnit producera nya generationer, och även utrota sälarna och skarvarna. Men sagan kan vara mycket kort, när fiskstammarna krymper. Det har man tyvärr redan kunnat se på många håll i världen.

Upplevelsen i seminariet fick mig att tänka på hur svårt det kan vara att försöka sprida nya forskningsrön till samhället och möta människor med helt annorlunda utgångspunkter och syn på saker än vad en forskare har. Ibland blir det verkliga kulturkrockar. Detta gäller speciellt saker som direkt berör människor och som kan ha kontroversiella ekonomiska och politiska konsekvenser.  I mitt exempel var det rätt uppenbart att jag inför en del åhörare bar på en osynlig stämpel, vilket gjorde att mina ord tolkades på ett sätt som jag inte hade menat eller tänkt på.  Jag kom från ett hermetiskt forskartorn utan någon anknytning till verkligheten och fiskarnas vardagsliv. Så tyckte en del, men tack och lov inte alla, åhörare.

Som tur hade jag nyligen också en helt motsatt upplevelse om den s.k. tredje uppgiften inom universitetet. Husö biologiska station basar för tankesmedjor mellan politisk och tjänstemannaledning vid Ålands landskapsregering och forskare vid Åbo Akademi. Tanken är att man under fria former diskuterar för Åland aktuella teman inom vilka ÅA-forskare har expertis. Den andra tankesmedjan hölls under förra veckan med temat ”Samhällsservicereformen” – samordning av den offentliga sektorn på Åland. Även om rubriken kanske låter lite torr och byråkratisk, blev själva smedjan mycket livlig och kreativ. Idéer och erfarenheter utbyttes och diskuterades flitigt under två dagar. Det verkade som om de forskningsrön som de tre medverkande ÅA-forskare (Erland Eklund, Marko Joas och Siv Sandberg) kom med föll i god jord hos de organisationer som håller på att genomföra reformen på Åland. Efteråt var alla mycket entusiastiska och prisade den här typen av samverkan mellan universitet och samhället. Vi spånade även på nya teman för tankesmedjor och utan någon större ansträngning kom vi på fyra nya. Det betyder program för två år framöver.

Efterfrågan på forskningsresultat som mer eller mindre direkt kan tillämpas i samhället växer konstant. Det här syns redan i utlysningar av forskningsfinansiering som ofta är formade att ge svar på aktuella problem eller kunskapsbehov i samhället. Dagens melodi som inte uppskattas av alla, men som ändå präglar den rådande forskningspolitiken. Därför är det allt viktigare för enskilda forskare att kunna kommunicera med olika samhällsaktörer i olika skeden av sin forskning. Forskarna utgör universitetets ansikte mot det omgivande samhället och påverkar den bild som den stora allmänheten har om universitet och forskningen där.  Ingen obetydlig uppgift alltså. Synd bara att uppgiften inte alls uppskattas i finansieringen av ettdera universitetet eller de enskilda forskarna. Synlighet och mediasexighet är nyckelord för att göra sig gällande i dagens samhälle med dess snabba svängningar av intressen. I slutändan påverkas också kommande studerandes intresse för olika utbildningsalternativ (läs: potentiella pengar för universitetet) och framtida forskningsfinansiering.

Universitetets synlighet utgörs förstås också av de nyheter som publiceras om universitetet som sådant. De senaste dagarna har olika nyhetskanaler aktivt rapporterat rektorns och styrelsens för Åbo Akademi budskap om den trängda ekonomiska situationen vid vårt universitet, den kommande strukturförändringen och framför allt de konsekvenser som eventuellt faller på personalen.  Inte precis upplyftande och sporrande nyheter. Vi lever i en värld där alla strukturer och funktioner tycks vara i mer eller mindre ständig gungning och förändring.  Emellanåt känns det som om ingenting någonsin hinner landa innan det igen är dags för en ny ändring – så även vid Åbo Akademi. Man får hoppas att de kommande sparåtgärderna inte är lika kortsynta som yrkesfiskarnas önskemål om oreglerat fiske. Universitetet bör kunna gynna verksamheter som inte bara på kort sikt skapar klirr i kassan utan bygger upp en bred kunskapsbasis och en kreativ, sporrande miljö för personalen och studerande.  Då finns det hopp om att nyhetsflödet så småningom präglas av mera positiva nyheter och synligheten förstärker en positiv image om ÅA och skapar dragningskraft.

Leve PCC!

Tapio SalmiLeve PCC!

Processkemiska centret vid Åbo Akademi (PCC) hade i augusti 2013 sitt årsevenemang. Detta forskningscentrum grundades 1998 efter ingående vetenskapliga och strategiska diskussioner som hade initierats av professor Bjarne Holmbom. Bjarne representerade det skogsindustriella forskningsområdet vid vår fakultet, medan de övriga deltagarna, Mikko Hupa, Ari Ivaska och Tapio Salmi hade sin kompetens i material- och förbränningskemi, processanalytisk kemi samt teknisk kemi och reaktionsteknik. Vad var vi då, vad ville vi bli? Snart blev det klart att vi ska kraftigt intensifiera vårt samarbete, vår inbördes växelverkan. Gemensamma projekt hade visserligen funnits tidigare, även sampublikationer; de hade uppstått spontant, då forskare från Axelia- och Gadolinia-byggnader hade träffats och började diskutera forskning, men inget strategiskt samarbetsprogram existerade. I alla fall, fyra professorer samlades till ett gemensamt möte och konstaterade att någonting borde göras. Inte enbart för att förstärka samarbete på pappret, utan för att skapa ny forskning tillsammans, en ny plattform för växelverkan, inte bara så att ledarna träffas ibland och pratar och pratar, utan på en ny nivå, så att forskarna samarbetar på gräsrotsnivån, planerar experiment tillsammans, förverkligar nya visioner. Vad är det som sammanbinder oss, dessa fyra grupper, fyra laboratorier? Vi tillsammans utgör en bro från kemi till kemiteknik, från grundvetenskap till industriell tillämpning.

Det kan låta förvånande, men denna bro saknas vid flesta universitet i Europa och även i Amerika. Kemi och fysik i Europa var länge i globalt ledande position, men fascismens frammarsch i Tyskland för sjuttio år sedan ändrade situationen totalt: många framstående forskare flydde till USA, för att överleva. Det tog flera årtionen innan denna skada reparerades. Kemiingenjörsvetenskapen (chemical engineering) gjorde ett genombrott i USA, där stora namn som Amundson, Reid, Prausnitz, Aris, Thiele, Himmelblau och många andra utvecklade chemical engineering till en självständig vetenskapsgren. Samtidigt skapades en skarp gränslinje mellan kemi och kemiteknik. Många länder i Europa, speciellt Frankrike och Storbritannien följde detta mönster för utvecklingen. Kemiteknik ska basera sig på stringent matematisk modellering av kemisk-tekniska processer. Genombrottet blev möjligt tack vare en kraftig utveckling av numeriska beräkningsmetoder och datorer. Denna stora trend sammanföll med en kraftig expansion av den processtekniska industrin i Europa och Amerika. Allt bra; nya kemiska fabriker och oljeraffinaderier byggdes för att täcka behovet av en ökande konsumtion överallt i den industrialiserade världen. Nya produkter behövdes och accepterades av konsumenterna: plaster, läkemedel, tvättmedel, kosmetiska produkter, herbicider, pestider…

Oväntade utmaningar uppstod. Den alltmer matematiska grenen av kemitekniken blomstrade, men samtidigt tenderade den att bli i viss mån off side, eftersom industrin inte var kapabel att motta alla de nya teorier och modeller som utvecklades av det akademiska samfundet. En erfaren industriforskare anklagade mig en gång: Tapio, ni jobbar vid universitetet, löser enkla problem med ett ytterst raffinerat sätt, men undviker svåra, realistiska problemställningar…. Först tog jag illa upp, för jag var ung och känslig, men senare har jag förstått att hans kritik inte var helt obefogad.

Med tiden kom också den svarta sidan av den kemiska expansionen fram: komponenter som inte sönderföll i naturen, utan ibland t.o.m. förgiftade den. Det var klart att ett nytt paradigm måste skapas. Först talade man om grön kemi, men snart blev det klart att grön kemi allena inte är tillräckligt, utan den måste leda till grön, hållbar processteknologi, som utgår från förnyelsebara råvaror och ger produkter som nedbryts i naturen till ofarliga komponenter. Den rationalism, som skapats av klassisk kemiingenjörsvetenskap skall utnyttjas i denna gigantiska omvandling från ohållbar teknologi till grön teknologi.

Processkemiska centrets verksamhetsidé formulerades på basis av dessa tankegångar. Vi skulle kombinera en djupgående kemisk kunskap med de modernaste metoderna i kemiteknik för att bereda vägen för framtidens hållbara processer och miljövänliga produkter. Diskussionerna utkristalliserade i ett nytt koncept: molekylär processteknologi. Vad är detta, behövs det ytterligare nya slagord, eller är det fråga om kejsarens nya kläder?

Molekylär processteknologi innebär att man skapar en djupgående förståelse av processerna på molekylär nivå, kemisk nivå och utvecklar nya processer och produkter utgående från detaljerad kemisk kunskap. Många vetenskapliga forskningsmetoder ingår i begreppet, från laboratorieexperiment och teoretisk molekylmodellering till modellering av kinetik, termodynmik, transportprocesser och strömningsbilder. Ett alltför brett spektrum, kunde man påstå. Man måste dock komma ihåg, att allt detta tillämpas på industriella processer, till grund och botten är det fråga om industriella processernas kemi. Professor Jean-Claude Charpentier, som bl.a. har varit president för den europeiska kemiingenjörsorganisationen EFCE, karakteriserar detta med en triangel Processus – Procédés – Produits, där det första ordet syftar till molekylära processer, på vilka de industriella processerna och produkterna baserar sig. Senare blev Charpentier medlem av vår ledningsgrupp.

En forskningsplan utarbetades och skickades till Finlands Akademi 1998 för få status som nationell spetsenhet i vetenskaplig forskning. Konkurrensen var hård redan då; men vi lyckades komma till andra omgången i tävlingen. Sedan skulle finalisterna inspekteras mera noggrannt, och Finlands Akademi skickade en delegation till Åbo för att granska vår forskning och vår infrastruktur. Forskare, doktorander skulle intervjuas. Det var spännande; jag minns hur jag gav detaljerade direktiv: ni ska inte prata om problem, utan utmaningar (senare har detta blivit en modetrend bland politikerna!), våra utlänningar ska ha en framträdande roll i intervjuerna, för att demonstrera den internationella atmosfären.

Månader gick, och äntligen kom beslutet: vårt program hade accepterats och vi skulle bli en nationell spetsenhet fr.o.m. början av året 2000. Jubeln var stor. Vi gjorde det! Vi beslöt att börja omedelbart, redan 1999; första årsmötet hölls då och första årsboken gavs ut. En del forskare var förståss skeptiska: skall de endast bli en formell allians mellan fyra laboratorier, för att få resurser, ska det bli en styv och styrande takorganisation? Ledningen var övertygad att så skal det inte bli, utan ett vetenskapsforum, där man förverkligar forskningsprojekt tillsammas. Så blev det också. Vi har en mycket tunn och effektiv organisation: en ledningsgrupp som består av fyra professorer och en koordinator. Verksamheten stöds av en akademisk och en industriell expertgrupp. Vi beslöt att inte sammanslå de deltagande laboratorierna, utan deras ekonomiska och vetenskapliga autonomi bevarades. I stället fokuserade vi genast kraftigt på gemensamma forskningsprojekt, gemensam handledning av doktorander, effektivt utnyttjande av varandras experimentella infrastruktur, årsmöte, vetenskapliga workshops, vinterkollokvium, årsbok, inbjudna toppföreläsare (ett s.k. distinguished lecturer –serie).

Med åren har PCC vuxit kvantitativt och utvecklats kvalitativt. 2010 ordnade Finlands Akademi en heltäckande evaluering av kemiska vetenskaper, inklusive kemiingenjörsvetenskap i Finland. Forskargrupperna vid PCC fick genomgående det högsta vitsordet ’excellent’ av den internationella panelen. Vid årsseminariet den 29 augusti 2013 konstaterades att PCC är starkare än någonsin. Under året 2012 publicerades 125 vetenskapliga originalartiklar och 10 doktorsavhandlingar försvarades. Två av centrets professorer har haft akademiprofessorsbefattningen, som är ytterst hårt konkurrerad – endast ca 5% av alla ansökningar accepteras. Otaliga nationella och internationella pris har kommit till centrets forskare. Vi organiserar aktivt internationella konferenser; höjdpunkten var den största europeiska katalyskonferensen EuropacatVIII i augusti 2007 i Åbo Mässcentrum, med 1500 deltagare från alla världsdelar. Nobelpristagaren Grubbs var en av plenarföredragshållarna och kulturminister Wallin hedrade med sin närvaro.

Får man skryta på detta sätt? Enligt den gamla finländska och nordiska traditionen inte, men i dagens värld har det blivit en nödvändighet. Det är svårt för mig, men man uthärdas med åren. Jag tror att PCC har bidragit till utvecklingen av kemi och keminingenjörsvetenskap med ett fantasifullt och innovativt grepp, med högklassiga forskningsresultat och genom att utbilda högtkvalificerade forskare som har spridits över vårt jordklot. PCC fortsätter – leve PCC!

Tapio Salmi
Akademiprofessor

No More Non Public Participant

Hannah Kaihovirta-RosvikStudieåret har inletts vid Åbo Akademi och jag påbörjar det tredje läsåret som universitetslärare och forskare i bildkonstens didaktik inom språk- och kulturvetenskapernas didaktik vid Pedagogiska fakulteten. Under året kommer jag här att dokumentera forskning, arbetsvardag och erfarenheter av vetenskapligt engagemang. Jag har med stor behållning tagit del av ÅA bloggares inlägg tidigare men måste medge att min aktivitet hittills kommit till uttryck genom ett förhållningssätt som man i bloggkretsar kallar för en read only, non public participant eller lurker. Det innebär att jag har följt bloggar sporadiskt och att jag inte aktivt har gjort inlägg eller gett kommentarer. Nu är situationen en annan.

Det är självklart att jag innan jag skriver det första inlägget gör en snabbsökning på vad det är jag ger mig in i. Jag återläser ÅA-bloggen, scrollar igenom blogit.fi och prövar sökorden forskarblogg, bloggande forskare och researcher blog i sökmaskinen. Sökningen ger över 91 000 000 resultat. En av de första träffarna på sökningen är en blogg med rubriceringen Forskande bloggare- ett fenomen som är här för att stanna[1]. Jag fäster uppmärksamhet vid att bloggaren ger möjliga definitioner på vad en forskarblogg är och vad en bloggande forskare är. En forskarblogg beskrivs som en blogg som över tid följer tillvägagångssätt och resultat i ett visst forskningsprojekt medan en bloggande forskare till exempel kan föra fram forskningsresultat i tillämpbara sammanhang eller i allmänna ordalag placera pågående forskning.

Den här bloggen kommer att formas av både och – forskarblogg och bloggande forskare. Min avsikt med inläggen är att inte alltid föra ett följdriktigt resonemang om de teman jag bloggar om, snarare prövas olika gestalter av tankebilder i det virtuella rummet. En förhoppning som jag har är att mina inlägg erbjuder rum för att artikulera ett dialektiskt samtal i en digital miljö. Kanske kan förfaringssättet till och med synliggöra vad och hur en digital miljö kan föra in oväntade element i det som jag förstår som dialektiska samtal. Ja, bloggandet i sig är en utmaning som kittlar forskarnerven.

En annan utmaning som stimulerar forskarnerven är uppgiften som handledare. I dagarna har jag uppmärksammats positivt för arbetet med handledning av kandidatavhandlingar. Uppgiften som kandidathandledare i pedagogik är att forskning ska förse lärarstuderande med förhållningssätt och metoder som gör att de inspireras att framföra antaganden om verklighetstrogna utbildningsfenomen som kan leda mot nya frågor och insikter om undervisning och lärande. Den uppgiften har jag erhållit Åbo Akademis utmärkelse Årets handledare för. Hjärtligt Tack!

Hannah Kaihovirta-Rosvik


[1] http://www.jeanettefors.se/bloggande-forskare-ett-fenomen-som-ar-har-for-att-stanna Nedladdat 8.9 2013.

Hitchcocks sista vittne

En ny debatt har väckts. Den handlar om huruvida det är berättigat att Evangelisk lutherska kyrkan ansvarar för andaktsprogrammen i radio och TV, och naturligtvis om det alls är ok med den här typen av program. Debatten är inte ny utan den har kommit och gått. Med jämna mellanrum har någon kastat en blick på Sverige där det sedan länge fungerar på ett annat sätt.

Alla vet ju att Sverige är världens mest sekulariserade land. Åtminstone tror jag det nu också. I samband med en utvärdering i Universitetskanslersämbetets regi har jag fått läsa en stor mängd studentuppsatser skrivna av teologer eller religionsvetenskapare. Många av dem har i inledningen av sin uppsats konstaterat att ”Sverige är världen mest sekulariserade land”. Jag har nu läst det så många gånger att jag tror på dem. Eller åtminstone tror jag att svenskarna tror det, och att de inte vill bli ifrågasatta på den punkten.

Det är lite liknande med många debatter om religion. Vare sig det är ateister, kristna eller någon annan som uttalar sig får man bilden att de framförallt vill säkra bilden av den värld de lever i.

Men, trots att jag är religionsvetare är jag inte säker på att jag kan ge en riktigare bild av religion och korrigera någon av dem. Tidigare var det enklare. Man kunde vända sig till en given bok över ett visst tema och få en “riktig” bild. Nu känns det snarare som Hitchcocks film I Saw the Whole Thing, där vittne efter vittne intygar att olyckan skedde just på ett visst sätt, medan vittnesmålen som de ger är mycket olika.

När jag lyssnar till mina kolleger omkring i världen hävdar vissa att religionen dött, eller åtminstone är obotligt sjuk. Alla inflyttade från andra delar av världen med ”traditionell” bakgrund har enbart lyckats förlänga livstiden en aning, lite som en respirator, men det är bara en fråga om tid.

Andra hävdar bestämt att det är en överdrift att säga att religionen är döende. Här i Europa handlar det om en arbetsfördelning, menar några: det ser lugnt ut på ytan eftersom vi litar till och överlåter det religiösa engagemanget till andra. Men, ta ifrån svenskarna kungliga kyrkbröllop eller riv en katedral och det blir liv i luckan. I djupet finns en stor lojalitet, menar man.

En del tänker att religionen i verkligheten emigrerat i hopp om ett bättre liv utanför kyrkornas tunga ok. Sedan kan man förstås ha lite olika åsikter om vart. Någon hävdar att de sett den precis här, dvs. på nätet och i media. Här är det häftigare och friare. Folk slåss om rätt och fel – och det piggar ju upp även den tråkigaste dag. Och utbudet är större, internetkyrkor med coola profiler och profeter, och på TV blandas demoner med komiska immigranter från Indien, spöken och muslimer.

Är man inte lagd åt det hållet – och inte heller vill underhålla sig med Joyce Meyers skarpa tunga i TV7, så kan man ju i all enkelhet gilla något på fint på Facebook: ett ögonblick av godhet, andlighet och känslosamhet, lite som att tända ett ljus.

Men, för att vara lite seriös. Alla de här exemplen är ju lite dubiösa och man kan fråga vad de är värda i ljuset av något så allvarligt som religion. Vill man ha riktig valuta för sina pengar är det med andra ord bäst att betala för sig: en weekendkurs med änglar eller en dokumentär om Santiago di Compostela? Det mesta i religiös väg är till salu nuförtiden. Något vittne påstår alltså att religionen slutligen insåg sitt värde och registrerade sig på börsen. Varför skulle den motstå Thatchers fria nya värld?

Jag har förstås också min egen käpphäst, men jag skall bespara er den. Jag har väl gjort min poäng klar. Vittne efter vittne stiger fram och man börjar längta efter det sista vittnet, som i Hitchcocks film, men antagligen får vi nog leva utan det sista vittnet i det här fallet. Religion är något som det inte kan finnas en enda bild av lika litet som någon bild kan vara neutral. Det betyder med andra ord att det bara finns ett möjligt alternativ, dvs. utgångspunkten att helheten inte är så som man gärna vill se den.

Jag vet av erfarenhet att det här inte är enkelt. När jag växte upp visste jag inte att det fanns ca. 50% finskspråkiga i min hemstad. Det talade man tyst om, och man umgicks inte med finskspråkiga. Kvarter, skolor, affärer etc. kunde gärna hållas skilda. Lyckades det inte fick man blunda eller slåss. Det var viktigt att Jakobstad var svenskspråkigt.

När vi ändå rör oss i Jakobstad kommer man ju osökt in på en annan debatt, dvs. debatten om Pride som skall ordnas inkommande sommar. De flesta vet eller kan gissa min åsikt om den saken, så jag behöver inte börja på ett nytt tema, men i linje med vad jag hittills lyft fram kan jag inte låta bli att notera en sak. Någonting rimmar mycket illa när en del av de kritiska debattörerna talar om ’vi här i Österbotten’ – och hänger bibelbältet som ett smycke runt sin hals.

Min bild är annorlunda. Det Österbotten som jag föddes i rymde också en helt annan kultur. Där fanns människor som höll sin egen och andras integritet högt, som värderade öppenhet och tolerans och som vågade gå över gränserna, vare sig det gällde Amerika, Stockholm, Kokkola eller något annat mer eller mindre okänt. De vågade till och med till kolla in finnarna. Det är min bild av Österbotten. En stor del av det här Österbotten var och är religiöst eller kristet.

Till sist: vid sidan om alla olika bilder finns det förstås en sanning som är relevant i ljuset av många debatter. I de flesta kulturer och religioner är det bara en mycket liten och marginell procent som har en fundamentalistisk livshållning. Det finns alltså ingen anledning att tro att det inte skulle gälla också både ateister och österbottningar. Bibelbältet är antagligen tunt och skört som ett hårstrå.