månadsarkiv: april 2014

Bildmanipulation – ett förhållningssätt

Hannah Kaihovirta-RosvikTemat för det här blogginlägget är att jag prövar om förståelsen för det konkreta arbetet med bildmanipulation kan abstraheras till ett förhållningssätt som kan användas som ett intellektuellt redskap i förståelsen för förändring. Jag följer upp en tråd från det senaste blogginlägget och söker envist kreativa sätt att ta till vara i arbetet mitt i de förändringar som är på gång vid Åbo Akademi. Jag vandrar i inlägget från minnesbilder, via hotbilder och motbilder till visioner. Jag förstår minnesbilder, hotbilder, motbilder och visioner som metaforiska begrepp som kan hanteras, omarbetas och prövas som bilder i ett tankeflöde jag inte tidigare prövat.

Bildmanipulation minnesbild

För x antal år sedan anlände gästkonstnären Emma Houlihan från Dublin till samtidskonstföreningen Platforms internationella konstnärsresidens i Vasa.

Föreningen Platform hade vid den tidpunkten varit verksam i sju år och genomgick vad man i folkmun kallade för sjuårskrisen. Föreningens medlemmar funderade mycket på verksamhetens utgångspunkt och syfte, medlemmarnas och gästkonstnärernas samarbete och på att olika former av konstinsatser i närmiljön gjordes på talko och lågbudget. Medlemmarna, de flesta konstnärer med lokal förankring, argumenterade ofta, i olika sinnesstämningar och med olika höga röster om hur prioritera resurser och kompetens mellan det individuella konstnärliga arbetet och det kollaborativa samarbetet för föreningens väl och ve.

Gästkonstnären anlände till en stad där hon förundrades över att människor inte hade sina gårdar omgärdade med inhägnader eller murar, hon förundrades över de stegar som fanns fastsatta på husväggarna (brandstegar), stegar som enligt henne inbjöd till att klättra in hos folk. Hon var också förtjust över de outnyttjade ytorna som staden erbjöd för parcour. Hon frågade hur man i det här samhället förhåller sig till integritet, hur man respekterar varandras egendom. Hon undrade över var det offentliga rummet slutar och var den privata sfären börjar. Jag svarade i förbifarten att det allmänna förhållningssättet till det offentliga rummet och den privata sfären förstås bygger på en lokalt förankrad, kulturbunden och inlärd förståelse för demokrati och integritet. Jag sa något om att förståelsen för det mesta fungerar som en outtalad överenskommelse. Samtidigt nämnde jag att även om det inte är synligt i omgivningen så kan det likaväl som var som helst annanstans skapas osynliga murar som kan vara nog så intakta och svåröverkomliga.

Det konstnärsresidenset pågick över sommaren. Under konstens natt den sommaren, som i Vasa ordnas återkommande den första torsdagen i augusti, hade Platforms galleri och gästkonstnärens konstutställning vernissage. Utställningens titel var GET OVER IT!

Utställningens konstnärliga objekt var en mur som Platforms medlemmar byggde upp tillsammans med gästkonstnären. Istället för att mötas av galleriets inbjudande entré, möttes publiken vid ingången till galleriet av en hög mur. Det stod en stege placerad vid muren. För att komma åt utställningen inne i galleriet var publiken tvungen att klättra upp på stegen och över muren. Tillställningen blev en succé, människor i alla åldrar klättrade över muren för att nå galleriutrymmet i konstnattens vimmel.  Det var samtida och deltagande konst. Konstverket väckte samtal och medskapande.

Hos mig väckte tilltaget motstridiga reaktioner. Konstnären förklarade att GET OVER IT syftade på flera saker. Hon ville att samtidskonstföreningens medlemmar skulle få syn på de immateriella tankemurar vi skapat sinsemellan, att vi skulle få syn på de osynliga murar vi skapat i vårt förhållande till föreningens uppdrag och samtidskonsten samt ett antal andra murar vi hade i våra medvetanden av bara farten.  Hon pekade på att man kan lämna groll bakom sig och komma över det. GET OVER IT kunde också förstås som en annan form av uppmaning; vi blev påminda om att i en process, där man vill nå något, kan man ställas inför hinder. Då behöver man söka nya lösningar för att komma vidare. I det här konstverket fanns lösningen, stegen till hands. Mycket konkret stod muren även som referens till andra murar som byggts genom historien och på olika platser i världen. Samtidigt representerade den samarbete och humor som konfliktlösande faktor, deltagande som nyfikenhet och en plats för nya möten, samtal och äventyrslusta. Platforms medlemmar fick i samband med utställningen även ta ställning till att rörelsehindrade personer tack vare muren var hejdade från att ta del av utställningen i galleriet. Det gick att lösa. Utrymmet hade en bakdörr via vilken man behändigt kom in i galleriet.

Utställningen berörde mig och skapade olikartade referenser. Den satte spår i mitt medvetande som starka estetisk-etiska erfarenheter. Erfarenheterna dyker nu upp som minnesbilder i vardagen.

Bildmanipulation hotbild

Det gångna årets turbulens vid Åbo Akademi och lärarutbildningen har inte undgått mig. Turbulensen har rättare sagt varit ständigt närvarande. Jag har observerat att närvaron av turbulens har slukat tid, kunskap och kompetens, kvalitetsfaktorer som jag observerat att medarbetare och jag mobiliserat som alternativa resurser i samband med sparåtgärder. Nya åtgärder för att stärka och förändra bland annat utbildning har rusat fram genom förslag på organisationsstrategier och i media med sådan fart att det hela mellan varven sett ut som ett flöde av osäker information.

Under de senaste veckorna har även lärarutbildningen debatterats i media med en fart som det har varit omöjligt att hänga med i. Som lärarutbildare har jag iakttagit att det varit nästintill otänkbart att stanna upp i processen, att se det transparenta, skapa sig en uppfattning, observera, reflektera och kritiskt granska vad som är på gång. De tankar och samtal jag hinner tänka och föra är att audi alteram partem inte tilldelats tillräckligt med tid eller rum i sammanhanget. Fler och fler undrar om det är hotbilder av något slag som målas upp. Jag har avfärdat och ignorerat undran om hotbilder. Helt enkelt av den anledningen att jag anser att hotbilder skapas genom underdrifter, överdrifter och maktkamp snarare än genom kritisk diskussion. Det skall vara rimligt att i sammanhanget se en alternativ bild.

Bildmanipulation motbild

Att skapa en motbild är att skapa en alternativ bild. Själva uppfattningen om vad det innebär att skapa motbilder, alternativa bilder är intressant redan i sig. Då man till exempel är i en dialog genom visuell kommunikation är motbilden, den alternativa bilden, ett välbeprövat sätt att mediera flera tillvägagångssätt och genererar ofta aha – upplevelser. Resonemanget om bildmanipulation i det här blogginlägget lyfter här fram minnesbilden av muren, konstverket.  Inte som en illustration av något som varit, utan som en association, en kompetens, som kunskap och kulturell referens för att greppa något ogripbart, obekvämt och ännu oidentifierat. Minnesbilden dyker inte endast upp som en bild av ett konstverk utan som en estetisk-etisk erfarenhet av deltagande och egenmakt. För några år sedan hade gästkonstnären modet och kunskapen att tematisera, abstrahera och stilisera en situation som Platforms medlemmar var mitt i. Medlemmarna förstod sin situation på ett nytt sätt och kunde se det konstnärliga arbetet och samtidskonsten från ett annat perspektiv än det invanda. Det förde till nya strategier och syften i föreningens verksamhet. Muren var konkret avvisande. Stegen en konkret väg att ta sig över ett hinder.

Den energi, det kurage och den vilja till att dela kompetens och erfarenheter som konstverket genererade tänker jag idag att kan erbjuda motbilder till den situation som jag ser att arbetsvardagen är en del av.  Men hur ser motbilder till ett flöde av osäker information ut vid ett universitet?

Även om det är en komplex och mental kraftansträngning att flytta minnesbilden av muren till ett resonemang som bär igenom blogginläggets tematik så är de motbilder som framkommer i sammanhanget inte särskilt invecklade. Motbilderna formas givetvis av en av de grunder som universitetet står på. Motbilderna till ett flöde av osäker information är att sytematiskt dokumentera, granska, och analysera information för att få en så verifierad uppfattning som möjligt av fenomenet. Motbilderna är helt enkelt det som vid universitet beskrivs som forskning och som med ett mer universellt begrepp förstås som vetenskap.

Bildmanipulation vision

Sammanfattningen av resonemanget om bildmanipulation – ett förhållningssätt är att ge rum och tid för visioner. Alla vet vi att visioner handlar om att gestalta något som man vill uppnå, något som uttrycks som ett framtida tillstånd, som ännu inte är. Visioner behöver inte vara realistiska eller tidsbundna. Visioner är något som var och en som arbetar med utbildning och forskning, och i allra högsta grad lärarutbildning, ser som kvalitet och resurser. Den rimliga framtid som visioner kan föra med sig omfattar element som är igenkännbara för lärande; att få gestalta kunskap om och kompetens i något som man inte visste något om.

Det avgörande i sammanhanget, i turbulensen, är att skapa förutsättningar för visioner. Vid lärarutbildningen, den vardag jag arbetar i, är jag övertygad om att det finns mer att ta till än latent kunskap och kompetens som kan förvaltas på bästa sätt för framtiden. Här finns visioner. De uppstår i förändring och har kraft att bära framtid och ny förändring. Så! GET OVER IT! Bildmanipulation – ett förhållningssätt kan handla om att artikulera och gestalta det oartikulerade.  Ja just det. Visioner.

Bestiga berg

Post mountainPå vägen ner var jag gråtfärdig. Benen skakade och jag försökte klamra mig fast. En äldre kvinna från New York passerade mig med lätthet när jag satte mig ner för att vila en stund. ”Föreställ dig att du är en katt” var rådet som hon gav mig med ett varmt leende. Bilderna som visade sig för min inre syn var knappast de som hon hade tänkt sig: jag såg avmagrade katter med ruggig päls, spänd kropp och simmiga ögon, typ ’nära döden katter’ som t.ex. suttit fast någonstans i månader men räddats i sista stund.  När jag sedan försiktigt och med mera mod fortsatte neråt, efter att jag tagit igen mig en god stund, så fick jag nästa goda råd: ”Hej där, du är ju helt blek killen, dina ben skakar. Man måste vila emellanåt, sätt dig en stund vetja! Det här är farligt om man blir för trött.” När jag svarade att jag är helt ok och just vilat en lång stund, såg han ut som om han inte förstod vad jag sa.

Allt beror på hur man ser det. Å ena sidan hade jag övervunnit mig själv. Jag hade klättrat upp till toppen av Huayna Picchu, dvs. berget som ser ut som en sylvass klippa och kan ses höja sig i bakgrunden på bilder från Machu Picchu (som ovan). Och jag hade klättrat ner igen. Upplevelsen var som sagt obeskrivlig. Den fysiska utmaningen var enorm och jag kunde skatta mig lycklig att jag hade slutat röka ett par månader tidigare. Den mentala utmaningen saknade också proportioner men av någon konstig anledning infann sig inte den vanliga höjdrädslesvindeln. Hade den drabbat mig vid något av de otaliga ställen där tillvaron stupade rakt ner i intet hade jag nog följt med. Vid ingången till Huayna Picchu, där som uppstigningen börjar, skriver man in sig i en loggbok. På det sättet kan de snabbt få saldot på dagens svinn när dagen är slut.

Men, ser man det här från ett annat perspektiv så fjollar jag nog till det hela. Jag besökte helt enkelt en helig plats från Inkakulturen.  Historien förtäljer att den högsta prästen bodde där på toppen och ”varje gryning skyndade sig ner till Machu Picchu för att meddela den nya dagen”. Det må vara hur som helst med den saken, men utan tvivel har någon i tiderna byggt en smal och snabbt stigande stig av sten upp till toppen och därtill krönt denna absurda gärning med några tempel. Vem gör något sådant? Hörde jag rätt: ”varje gryning skyndade sig ner till Machu Picchu”?

Den här erfarenheten fångar en mycket enkel insikt som slog mig gång efter annan under den två veckor långa studieresan till Peru som vi nyligen företog med studeranden från ämnet religionsvetenskap. Vi hann besöka många ställen som speglade religion på många  olika sätt. Den 5000 åriga staden Caral, ett utgrävt område i öknen utanför Lima, är ett unikt ställe, en av de tidigaste mänskliga civilisationerna. Här fanns många tempel och pyramider som det hade tagit generationer att färdigställa. Här hade man släpat stenar i nästan samma omfattning som i Machu Picchu men flera årtusenden tidigare.

I en annan riktning från Lima fanns en liten by med bara några år på nacken: här fanns eko-odling och veganmat, meditationstimmar och aromaterapi, och allt inbäddat i en speciell och andlig arkitektur. Killen som guidade oss kände väl till Finland. Han hade länge jobbat i energibranschen och för finländska företag innan han lämnade allt. Han hade upplevt ett behov att ändra riktning. Efter att nu ha levt mera än ett år i ekobyn skulle han ”snart återvända till världen, men på ett helt annat sätt”, berättade han.

Ingenjören var en intensiv typ, likt shamanen som tog emot oss i ett garage i utkanten av Puno, vid Titicacasjön.  Det var mörkt när den lilla bussen kom fram till radhusområdet och hundar skällde lite här och där. Det kändes lite olustigt. Alltför många – också ambassadfolk från Helsingfors – hade talat om människooffren i den här delen av världen. Kunde man känna sig lugn? Men, han som tog emot oss var en sympatisk prick. Den ena kinden var rund som en boll av kokablad som han tuggade och de många levande ljusen gav ett varmt intryck. Shamanen gjorde också  upp med ”det mörka som fanns som en skugga hos en av oss” – inte hos undertecknad dock – allt medan dödskallen från altarets nedre hylla, dvs. ”undre våningen för svart magi” stirrade hålögt på oss. Också den hade ett kokablad instucket mellan käkarna.

De här olika bilderna handlar alltså om samma lilla insikt och jag kan inte kalla den annat än insikten om absurditetens fasta grepp om oss, dvs. det vi brukar kalla rationella människor. Och det gäller vare sig det handlar om garageshamaner, inkapräster eller energiingenjörer. Det finns ibland försök att peka på en funktionell kärna i religion i stil med tanken att människan tror på något udda, en gud eller magi, och låter sitt liv kretsa kring allt det här för att det tjänar ett konkret syfte, en tydlig nytta. Men, efter erfarenheterna i Peru ger jag inte mycket för teorier som friar med en sådan grundsyn.

Absurditeterna som människor ägnar sitt liv åt, allt det som inte kan motiveras och förklaras, som inte tjänar våra primära behov, är ett starkt drag. Jag tror att det de facto är bättre att svänga på slanten. Den mänskliga absurditeten som vi kan se i religion är mera regel än undantag. Den berättar inte något om religion utan något om människan, var sig hon är religiös eller inte. Tro och hängivenhet kan rikta sig mot många håll, både religiösa och sekulära, men i de flesta fall är det samma mänskliga hållning som vi talar om och den är inte marginell.

Det är med andra ord en ren tillfällighet att vi gör skillnad på virus och utomjordingar, men den tillfälligheten är mobiliserande för oss som människor och kulturer. Den får oss på gott och ont att bestiga berg.

Den finländska civilisationens nedgång och fall

Christer LindholmVilket är det bästa måttet på hur civiliserat – eller ociviliserat – ett samhälle är?

Utgående från våra personliga preferenser kan vi säkert komma fram till många olika svar på den frågan. De politiskt överkorrekta ibland oss tycker antagligen att frågan som sådan är anstötlig, eftersom den ger vid handen att somliga samhällen är civiliserade medan andra är ociviliserade. Och så får man ju inte säga, åtminstone inte högt.

Personligen anser jag – och jag skulle tro att rätt många håller med mig – att det överlägset bästa måttet på graden av civilisation är hur samhället behandlar sina svagaste och mest utsatta medborgare. Som till exempel sina barn och sina åldringar. Och på basis av det måttet är det bara att konstatera att den finländska civilisationen är stadd i en snabb nedgång, som när som helst hotar att accelerera till en okontrollerad störtdykning.

Den finländska civilisationens nedförsbacke inleddes redan under nittiotalskrisen, då regeringen Aho med hård hand skar ner de offentliga utgifterna för att på så sätt blidka finansmarknadens vredgade gudar. Bland de utgiftsposter som drabbades hårdast av finansministeriets osthyvel (eller snarare motorsåg) fanns stödet till barnfamiljer och de förebyggande åtgärderna inom barnomsorgen. Resultatet av dessa sparåtgärder ser vi idag i form av en kontinuerlig ökning av antalet omhändertagna barn och ungdomar. Vilket, om man nu nödvändigtvis måste sätta en prislapp även på dessa mänskliga tragedier, kostar samhället betydligt mer än de förebyggande åtgärder som sparades bort under de svåra åren i början av nittiotalet.

Ur de offentliga finansernas synvinkel är den nuvarande krisen inte på långt när lika dramatisk som nittiotalskrisen. Som en del av euroområdets gemensamma finansmarknad har den finska staten i stort sett obegränsad tillgång till krediter, och det utan någon som helst valutarisk. Dessutom är den nuvarande räntan på finländska statsobligationer bara en bråkdel av vad den var i början av nittiotalet. Även om det också nu finns ett behov av att balansera statens utgifter och intäkter finns det ingen anledning till panik – och alltså inte heller någon anledning att igen en gång låta barn och åldringar stå för en orimligt stor del av notan.

Det är alltså vad man under rådande omständigheter skulle ha rätt att vänta sig i ett land som vill göra anspråk på att kalla sig civiliserat. Dessvärre tycks åtminstone den sittande regeringen inte ha några sådana anspråk; om det gäller att välja står sig civilisationen slätt mot de magiska tre A:na på kreditvärdighetsbetyget!

Eller vad kan man annat anse om en regering som skär i en redan från tidigare underresurserad och -bemannad äldreomsorg med hela 300 miljoner euro? Och detta samtidigt som även hemvården befinner sig i kris på grund av att allt fler hemvårdare inte längre står pall för den omänskliga arbetsbördan. Och som sedan, i den senaste rambudgeten, följer upp med att lägga ytterligare sten på barnfamiljernas börda genom att skära ner barnbidraget. Ett barnbidrag vars köpkraft redan försvagats med 15 procent under de senaste 20 åren.

Nej, en sådan politik kan definitivt inte kallas civiliserad, hur flexibelt man än väljer att definiera begreppet.

Enligt den officiella sanningen lär vi visserligen inte ha något val: om vi inte tar i med hårdhandskarna nu kommer vår statsskuld snart att överskrida 60 procent av BNP, vilket är maximigränsen för euroländernas statsskuld. Och om vi går över den gränsen kommer, enligt den officiella sanningen, något hemskt att hända.

Allt det här är bara kvalificerat struntprat. Även om gränsen för euroländernas statsskuld ligger vid 60 procent av BNP har euroländerna i genomsnitt en statsskuld på 90 procent av BNP just nu. Med en skuld på aningen över 60 procent av BNP skulle Finland således fortfarande tillhöra de duktigaste i klassen. Inte ens en sänkning av vårt heliga AAA-kreditbetyg skulle nödvändigtvis få några större följder. Då Nederländernas kreditbetyg sänktes från den högsta till den näst högsta kategorin i november i fjol hade det ingen som helst effekt på räntenivån. Faktum är att räntan på nederländska statsobligationer till och med sjönk en smula framemot slutet av fjolåret.

Vi har med andra ord ett val, och det valet är moraliskt snarare än ekonomiskt. Rent konkret handlar det om vilket slags samhälle vi vill lämna efter oss till kommande generationer: ett civiliserat samhälle – eller ett samhälle med högsta möjliga kreditbetyg?