månadsarkiv: maj 2014

Värk i knäet?

Peter NynäsDe ler mycket intagande på bilderna och man kan nå dem via ett service nummer som kostar ca fyra euro per minut. Det blir 240 euro per timme. Nej tack! – jag vill inte jag veta vad det blir per månad… På basis av enbart bilderna på Internet och priset kunde man tro att Satu, Matleena, Kata och de andra tar betalt för att vara intima per telefon.

Men, de här vackert leende kvinnorna säljer inte fantasier om fysisk närhet. Det handlar om en helt annan business. Jag upptäckte dem en morgon för några veckor sedan. Jag blev så förskräckt, fascinerad, upprörd, road etc. att jag fastnade framför TV:n och kom alltför för sent till jobbet den dagen.

Det handlar om något som de kallar för interaktiv livshantering eller livskompetens. Ett annat centralt element som lyfts fram är kombinationen av urgammal beprövad kunskap och ny teknologi. Men, så som man kan förstå av värmen i bilderna, de leende ansiktena, så handlar det om människor som är ”närvarande” för oss. Allt det här och mycket mera finns i ett och samma TV-program – om man skall tro programmets hemsida.

Alla har sin egen nisch i form av några starka kompetenser: tydning av Tarot-kort eller drömmar, astrologi, kanalisering av andliga energier, eller intuitiv kunskap etc. Satu, Matleena, Kata och de andra ger kunskap och råd om hälsa, ekonomi, relationer och kärlek. Och jag vill understryka att jag har ingenting emot ovan nämnda andliga praktiker. De flesta kan väl tycka att det är spännande om någon kan se in i framtiden. Drömmar kan nagla sig fast i nacken under hela dagen och kännas fyllda av frågor och mening. Och vem har inte lekt anden i flaskan någon gång?

Om inte annat kan samtalet i TV:n vara ett sätt att känna efter och ringa in det som man tycker att är viktigt – och att också tala om det på olika och nya sätt. Eller skapa något viktigt.

Att det är dyrt kan programmet inte klandras för. Att man tar betalt för den här typen av service är inget nytt; att hitta ställen där man kan få föra motsvarande samtal gratis kan vara svårt. Eventuellt kunde jag ändå tänka mig en viss produktutveckling. När man ringer programmet kan man välja om man vill att allt går ut i TV-sändning eller om man vill tala privat med någon av dem.  Stunderna när inga samtal går ut i etern är onekligen mycket tråkiga och en del av attraktionen ligger nog i det verklighetsförankrade interaktiva elementet. Det band mig till soffan. En viss rabatt för sådana som är beredda att bjuda på sig lite mera kunde möta allas intressen.

För att vara ärlig har jag lite svårt att hantera min ironi som växer fram mellan raderna. Var hör den hemma? Den enda aspekten som jag kan klandra i det här sammanhanget är eventuellt en viss diskrepans. Jag talar gärna om det här som andliga praktiker, men i programmet som jag tittade på var det inte andlighet eller ens relationer som sattes i centrum. De som ringde in gjorde det av orsaker som gällde deras hälsa och fysiska välbefinnande: höfter, blodcirkulation, operationer… Äldre kvinnor.

Man kan visserligen ställa generationer mot varandra och fortsätta tro på de upplysta och ställa det andliga och det fysiska mot varandra – det är inte ok att man tar emot kunder som borde gå till läkare – men distinktionerna faller sönder. Det är väl til syvende og sist  uppenbart för alla att vi människor ofta talar om det inre genom det yttre eller tvärtemot, dvs. det yttre genom det inre. Själen kan värka i knäet och läkarna möter säkert en hel del märkliga omen som de borde remittera till drömtydare och Tarot-vetare.

Och det är kanske här som väggen kommer emot, men inte så som vi trodde. Allt blir aningen sammanblandat i vardagen. Vi trodde vi kunde hålla det sekulära och det andliga skilda från varandra, men så fungerar inte verkligheten idag. Vi trodde kanske också att vi kunde avskilja det personliga, intima och religiösa till ett privat imråde och bort från det offentliga, men så fungerar inte verkligheten heller.

Det här är bara ett marginellt morgonkaffeexempel, men vi lever i en paradoxal tid när många grundläggande saker förändras och sådana saker som vi trodde var flyktiga envisas med att inte förändras. Ingen kunde förutse vad nya medieteknologier skulle föra med sig i form av nya arenor för det personliga och intima. Ingen kunde heller förutse att det personliga och privata skulle fortsätta att äta sig in i det offentliga rummet och utmana det som det gör idag. Människor betalar 240 euro i timmen för att läkare skall tampas med negativa energier och samma summa för att drömtydare skall utröna framtiden för slitna höftleder. 

 

Stormaktsambitioner och ekonomiska realiteter

Christer LindholmDet är i och för sig fullt förståeligt att Rysslands olagliga annektering av Krimhalvön och den ryska arméns vapenskrammel vid Ukrainas östgräns har väckt både oro och misstänksamhet, inte bara i Rysslands grannländer utan i västvärlden i allmänhet. Då små män med stora ambitioner väl börjat flytta gränser med hjälp av vapenmakt tenderar deras aptit nämligen att öka, i synnerhet om omvärlden nöjer sig med att stoppa huvudet i busken och hoppas på fred i vår tid. Det här har historien bevisat gång på gång, från Napoleon till den misslyckade lille målaren från Braunau-am-Inn.

Det skulle alltså vara farligt att underskatta Vladimir Putin och hans nya – eller snarare nygamla – aggressiva Ryssland. Det är emellertid lika farligt att, som just nu tycks vara fallet, överskatta det hot Ryssland utgör; överdrivna hotbilder kan nämligen lätt skrämma till passivitet och undfallenhet där resolut handling skulle vara av nöden.

Faktum är nämligen att Ryssland inte är, och inte heller har några realistiska förutsättningar att bli, en global stormakt av samma kaliber som det forna Sovjetunionen. Landet har visserligen en skräckinjagande kärnvapenarsenal, men vad konventionella vapen – pansar, artilleri, flyg och flotta – beträffar är den ryska militären vida underlägsen NATO:s samlade styrkor såväl kvantitativt som kvalitativt. Faktum är att Rysslands försvarsbudget, trots de senaste årens massiva satsningar på återupprustning, bara ligger på ungefär samma nivå som Storbritanniens. Och ärligt talat: om David Cameron plötsligt började dilla om att återupprätta det brittiska imperiet, hur många skulle då ta honom på allvar?

I teorin kan naturligtvis Ryssland naturligtvis fortsätta sin militära upprustning ända tills också dess konventionella styrkor kan mäta sig med NATO:s. I praktiken begränsas möjligheterna till en fortsatt upprustning ändå avsevärt av Rysslands verkliga akilleshäl – ekonomin.

Trots sina enorma tillgångar på energi och andra naturresurser är nämligen Ryssland en ekonomisk mellanviktare, med en bruttonationalprodukt som är aningen större än Italiens. Dessutom har Ryssland, på grund av att en så stor del av landets exportintäkter spenderats på militär upprustning, missat ett antal gyllene tillfällen att diversifiera sin produktions- och exportstruktur. Som en följd därav står exporten av energi och råvaror fortfarande för mer än 80 procent av Rysslands totala exportintäkter, vilket gör den ryska ekonomin extremt sårbar för fluktuationer i världsmarknadspriserna på olja och gas.

I dagens läge är EU visserligen, som en följd av kortsynta och illa genomtänkta energipolitiska beslut, kraftigt beroende av importerad rysk naturgas. Det ryska beroendet av den europeiska marknaden är emellertid ännu större: av Rysslands totala exportintäkter står exporten till  EU, vilken till största delen utgörs av energi, för drygt hälften. Om de handelspolitiska handskarna åker av på allvar kommer det alltså att svida betydligt mer i den ryska ekonomin än i den europeiska.

Och om den ryska ekonomin, som redan nu visar tecken på att stagnera, krisar till sig på allvar får Putin ytterligare ett problem på halsen, då den förhållandevis välmående medelklass som vuxit fram efter Jeltsintidens ekonomiska och sociala kaos ser sitt nyvunna välstånd gå upp i rök. I dagens värld kan nämligen inte ens en auktoritär regim (med undantag av helveteshålet Nordkorea) förlita sig enbart på förtrycksapparatens käppar för att hålla sig kvar vid makten; den måste också kunna leverera en tillräcklig mängd morötter, allra helst med en klick smör på. Den här lärdomen, som Hugo Chavez’ arvtagare i Venezuela just nu håller på att inhämta den hårda vägen, har knappast gått Putin förbi.

Om Putin väljer att fortsätta sin aggressiva expansionspolitik har EU således alla förutsättningar att sätta hårt mot hårt – och att gå ur kraftmätningen som segrare. Det här förutsätter visserligen en beredskap från EU:s sida att acceptera kännbara ekonomiska förluster på kort sikt, men i den andra vågskålen ligger principer och värderingar som inte går att prissätta i euro och cent. Vad det handlar om är ingenting mer eller mindre än att bevisa att den konservative filosofen Edmund Burke (1729-1797) hade fel i sin djupt pessimistiska kommentar till den franska revolutionen:

”The age of Chivalry is gone – that of sophisters, economists, and calculators, has succeeded; and the glory of Europe is extinguished forever.”

Jakten efter forskningsfinasiering

Johanna MattilaJag var nyligen med i ett konsortium som sökte pengar från s.k. BONUS-program som finansierar tvärvetenskaplig Östersjöforskning. Vid utgången av ansökningstiden hade 48 internationella tvärvetenskapliga sammanslutningar ansökt om 101 miljoner euro. Det  fanns sammanlagt 15 miljoner euro att delas ut. När medelbudgeten enligt finansiärerna kommer att ligga på ca 2-3 miljoner euro per projekt, kan man snabbt kalkylera att 5-7 ansökningar kommer att få ett glädjebudskap under juli månad då besluten offentliggörs. Omvänt betyder det här att 41-43 konsortier eller 85-90 % av sökande blir utan pengar.

Jag uppskattade också att ifall två personer på alla 328 potentiella partnerorganisationer har jobbat en månad var för den gemensamma ansökan, motsvarar den sammanlagda arbetsinsatsen för de inlämnade ansökningarna ca 5 miljoner euro. Alltså en tredjedel av den summa som totalt finns att dela ut. Hur mycket riktig forskning skulle man redan ha kunnat åstadkomma med den summan? Dessutom var det här bara en utlysning. De flesta forskare som deltog skriver säkert två-tre ansökningar till det här året, och nästa, och nästa… Varje ofinansierad ansökan som har kostat i arbetstid är ju egentligen ett minusresultat, eftersom riktiga forsningsresultat kommer att utebli för den tid som det tog att skriva ansökan. De flesta firmor skulle gå i konkurs med så här dålig företagsstrategi.

Ibland känns forskarvärldens vardag och realiteter rätt absurda. Är det säkert att enbart med den här typen av stenhård konkurrens och stora personliga investeringar (läs risktagningar med dåliga odds) av enskilda forskare samhället får bra forskning? Jag har inte sett så många undersökningar gjorda på det här temat. Jag är inte heller så säker på att det nuvarande sättet är det bästa möjliga.

Jag har sett spelet även från andra sidan, ur finansiärperspektivet, då jag har fungerat som sakkunnig vid ett flertal stora utlysningar i Sverige. Det normala där och antagligen gällande de flesta forsningsprogram och –utlysningar är att man relativt lätt kan särskilja ca 30-50 % av ansökningarna till en grupp som är klart sämre än resten. Det finns också kanske 2-3 riktigt bra ansökningar som i sin tur skiljer sig klart åt det andra hållet. Sen blir det svårare. I slutändan brukar man sitta med dubbelt-tredubbelt flera riktigt bra ansökningar än vad man har pengar att dela ut. Den sista gallringen bland dessa goda ansökningar brukar inte ha så mycket med vetenskaplig kvalitet eller renodlad objektivitet att göra utan snarare gäller det personlig smak hos sakkunniga och ibland också forskningspolitiska ställningstaganden. Mindre fint kunde man kanske kalla proceduren till ett lotteri också.

Det är ju oftast inte bara sökande själv som har sin arbetskarriär på spel i jakten efter forskningsfinansiering. Det här lotteriet drabbar kanske ännu tyngre de yngre forskare som oftast har projektanställningar på ett par år i en grupp som leds av en mera erfaren forskare som också ansvarar för finansieringen. I själva verket liknar ju deras, och även projektledarnas, verklighet en situation på arbetsmarknaden där man ständigt med ett-par års mellanrum tvingas att utföra samarbetsförhandlingar. Vilka andra yrkeskategorier skulle tillåta en sådan vardag utan mycket skrik och fackförbundens påtryckningar?

Ligger det nånting masochistiskt i forskarnas natur när vi gång på gång vill utsätta oss i den ytterst stressiga och osäkra situationen som skrivandet av ansökningar innebär? Eller brinner alla forskare så mycket för sin vetenskap att all osäkerhet och världsliga uppoffringar väger lätt? Eller är det bara frågan om en tvångssituaton när man inte har hittat ett vettigare jobb åt sig själv? Jag vet inte säkert. Kanske det är frågan om en blandning av alla dessa. Men nu hinner jag inte mera fundera på det här. Det är dags att skriva en ny ansökan.

VIVA BIBLIOTHECA!

Tapio SalmiDe flesta av oss har mycket goda minnen av bibliotek. Vi kommer ihåg de första besöken till ett bibliotek i barndomen: nästan gränslösa bokhyllor och trevliga tanter bakom lånedisken. Vi kommer ihåg den speciella doften i ett gammaldags bibliotek. Varifrån kom den? Luktar papperet, eller närmare sagt bestrykningsmedlen i det? Som kemiingenjörstudent vid Åbo Akademi var min dagsordning ganska regelbunden: på förmiddagen lyssnade vi på föreläsningar, på eftermiddagen gjorde vi laborationer eller gick till biblioteket för att lösa räkneövningar. Det gamla och vackra kursboksbiblioteket i Reuterska huset var min favorit.

 Under mina talrika irrfärder ute i världen har jag ofta besökt bibliotek, helt enkelt för att titta in. Moderna bibliotek i nordiska städer, Strahovklostrets urgamla bibliotek i Prag, en gigantisk historisk bok- och handskriftssamling i Valladolid – alla de har sin speciella atmosfär. För några månader sedan besökte jag igen universitetet i Valladolid, ett av våra samarbetspartners i Spanien för att hålla en kurs i nya kemiska reaktorsystem. Efter föreläsningarna tog min kollega Dr Juan Garcia Serna mig till ett historiskt bibliotek och jag fick bekanta mig med en illustrerad bibel. Det låter kanske trivialt, men där fick jag en stor aha-upplevelse. I boken fanns inga konventionella – och ofta överdekorerade – bibelillustrationer utan konst med stort K. Den anonyma konstnären hade använt sig av ett färggrannt och kraftigt förenklat bildspråk, som genast såg bekant ut för mig. Var har jag sett någonting liknande tidigare? I Pablo Picassos verk, förståss. Starka konturer, abstraherade och och förenklade figurer – en realistisk tredimensionell rymd hade förvandlats till en karrikerad, kubistisk och i viss mån tvådimensionell rymd. Dessa illustrationer måste ha varit en inspirationskälla för Pablo Ruiz Picasso, den stora revolutionären i 1900-talets bildkonst.

 En modern vetenskapsidkare kan inte klara sig utan ett välutrustat bibliotek. Dataåldern har inte ändrat detta faktum, tvärtom: i dagens informationsflöde är det allt viktigare att söka och sålla, få fram det aktuella och undvika dublering av forskning, som redan gjorts av någon annan någonstans. Åbo Akademis bibliotek hör till de största kulturarven i vårt land, utan tvivel. Användningen av biblioteket har ändrats drastiskt under de senaste 10-15 åren. Tidigare spenderade man timmar och veckor i själva biblioteksrummet och bläddrade i tidsskrifter och Chemical Abstracts för att överblicka forskningen igår och idag. Det tog tid, men efter att man hade lärt sig tekniken så fick man fram den väsentliga informationen. Nu har vi övergått till en digital värld och vi slänger sökord till nätet och lever i hoppet om att någonting nyttigt och intressant diffunderar ut. Vi söker i SciFinder, i Science Direct, och framför allt, vi läser elektroniska versioner av vetenskapliga tidsskrifter.

 Traditionellt utges vetenskapliga tidsskrifter av vetenskapliga societeter och akademier samt av kommersiella förlag som är specialiserade på vetenskaplig publikationsverksamhet. Så ska det ju vara. Dessa två aktörer är självklara och deras samexistens och inbördes konkurrens har garanterat att vetenskapliga fakta med tolkningar står till vårt förfogande. Under de senaste åren har vi dock sett en hotande utvecklingstendens: en enorm koncentration av den vetenskapliga publikationsverksamheten har ägt rum. E, E och E! Jag menar den brittisk-nederländska giganten Elsevier, som lavinartat har expanderat sin marknadsandel genom att köpa upp konkurrenter. I dagens läge lever vi i en realitet som innebär att ett modernt forskningsinstitut inte kan klara sig utan att prenumerera på Elseviers tidsskrifter; de är ca 2500 inalles. Denna monopoliseringstendens har lett till att de vetenskapliga biblioteken (läs: universitet och forskningscentra) tvingas att betala allt högre licensavgifter. Vad händer då? En allt större andel av biblioteksanslagen går till Elsevierlicenser och vi har inte råd för tidsskrifter utanför detta monopolbunker. Detta är en skrämmande vy, som noteras överallt i världen.

 Jag läste häromdan i en av de största tyska tidningarna, Süddeutsche Zeitung en glädjande nyhet med rubriken ’ Ausgenutzte Forscher – Digitale Fachzeitschrift-Abos werden unbezahlbar’ (28.3.2014). Ett av de tyska spetsuniversiteten, Universität Konstanz, har avbrutit förhandlingarna med förlagsgiganten Elsevier. I tidningsartikeln diskuteras Elsevier oligopolläge, ’open access’-publikationer och den aktuella tvisten. Jag tar ett direkt citat ur den välskrivna artikeln:

 ”Nachdem es schon hier und dort, gerade auch in Grossbritannien und den USA, Abbestellungen und Boykott-Aufrufe gegeben hatte, macht jetzt mit Konstanz eine der elf deutschen Exzellensuniversitäten ihren Protest öffentlich. Der Durchschnittspreis einer bei Elsevier lizenzierten Zeitschrift (wohlgemerkt: nur einer) habe zuletzt bei 3400 Euro pro Jahr gelegen, fast dreimahl höher als beim zweitteuersten grossen Verlag. Ulrich Rüdiger, der Rektor der Universität, erklärte: “Die Universität Konstanz kann und will bei dieser aggressiven Preispolitik nicht länger mithalten und wird ein solches Vorgehen nicht unterstützen.”

 Universitetsrektor Ulrich Rüdiger leder ett uppror mot ett girigt och orättvist system. Girighet är en av våra synder, individuellt och kollektivt. Rätten till objektiv information för ett rimligt pris hör till forskarens grundrättigheter.

 Jag avslutar med två spanska bilder av Pasi Tolvanen med temat från långfredagen och påsken till första maj: långfredagsstämning framför katedralen i Sevilla och José Martis minnesmärke i Madrid. José var en kubansk författare, journalist och revolutionär på 1800-talet.

Bild från Spanien 1 Bild från Spanien 2.

Trevlig försommar till alla läsare!

Tapio Salmi