månadsarkiv: december 2014

Konst på flera plan

Konstnärligt campus, Upphovsperson = Montage: White Arkitekter, skapats senhösten 2009. upplyst från bro

PLAN 1 På andra sidan viken finns ett konstmuseum med konst på flera plan. Det är Bildmuseet i Umeå , en fantastisk satsning för samtidskonst på minst sagt nordliga breddgrader. Museet består av sex plan (våningar) med utställningar och program som andas samtid och framtid.

Havet låg tungt och stilla då en grupp studerande och jag steg ombord på färjan som på fyra timmar skulle ta oss från Vasa till Umeå och ett studiebesök vid museet. För programmet under överfärden hade jag förberett en föreläsning om  visuella analysstrategier som kan användas som redskap inom bildkonstundervisning. Jag beskrev även de uppgifter som studerande skulle arbeta med under besöket. En av uppgifterna var att förbereda en installation som skulle genomföras på resan tillbaka på färjan samma kväll. Installationen skulle tolka en konstupplevelse som berört de studerande under besöket. Installationen skulle även omfatta verbala beskrivningar om konstdidaktiska utvecklingsmöjligheter. Efter föreläsningen stod jag tillsammans med studerande en stund på soldäck, kände havets dyningar och såg en blek sol sträcka sig över horisontens kant. Resan var en studieresa inom kursen Konst i tid och rum i bildkonstens didaktik vid Pedagogiska fakulteten.

IMG_2830

PLAN 2 Konstverken på Bildmuseet gjorde starkt intryck på de studerande. Syftet med installationsuppgiften var att studerande med ett minimum av resurser, det vill säga det material som de hade till hands under själva resan, skulle uttrycka så mycket som möjligt av de intryck som berörde dem på museet. Lärandemålet var format utgående från meningsskapande och som en del av en didaktisk plan jag skapat för besöket. Det var format som en reflektion av en lärprocess med avstamp i att göra studerande medvetna om olika sätt att artikulera hur det är att vara medskapande och aktiv under ett utställningsbesök. Jag hade information om de konstverk som presenterades på museets sex plan och visste att flera av konstverken var utformade så att utställningsbesökaren aktiveras till att vara medskapande.

PLAN 3 Samtidskonst beskrivs ofta i termer av att uttrycket inte är mediespecifikt. Istället använder konstnären flera former av semiotiska resurser för det konstnärliga innehållet. De semiotiska resurserna aktiverar betraktarens meningsskapande på flera plan (kunskapsnivåer) samtidigt. I en konstutställning som omfattar flera verk skapar betraktaren nomadiska tankestrukturer, bär med sig betydelser mellan verken som kan göra konstupplevelsen komplex och fasetterad. Häri ligger nyskapandets och omskapandets möjlighet för betraktaren. Betraktaren gör tolkningar i förhållande till tid och rum och betydelser kan med hjälp av minnen och fantasi sträckas och tänjas utöver det förväntade.

I sammanhanget utmanades studerande till att översätta intryck till visuella semiotiska resurser, tecken och symboler som har betydelse i ett sammanhang och som kan föras över i nya sammanhang. Det är ett samspel mellan bildminnen och bildmöten. Samspelet påskyndar tolkningsmönster som sker samtidigt i betraktarens kropp och medvetande. De skapar växelvis oväntade tomrum som kan fyllas med mening eller kluster som består av förtätad mening. Meningsskapande kan till exempel kännas igen i små detaljer som upprätthåller betydelser i större helheter. Betraktaren gör inte om konstnärens arbete om än betraktaren är medskapande i själva konstverket.

Skärmavbild 2014-12-20 kl. 09.57.34

Uppgiften med installationen innefattade även motstånd. Utformningen av uppgiften utmanade studerande till att samla information och skapa en plan för genomförandet av installationen. Planen var i sig en utmaning i att översätta en första semiotiskt förankrad tolkning av konstupplevelsen till en annan meningsnivå, en installation. De studerande utmanades genom motståndet (förståelsen för vad en installation är) till att skapa en omväg i sina tolkningsmönster. De arbetade med att skapa mening, motverka motståndet och att genom den processen nå det uttryck de ville utforma med begränsat material men med en stor repertoar för att pröva visuella semiotiska resurser. I konstupplevelser ligger det frihet i motståndet.

jordklot.001

PLAN 4 Bilden till vänster har jag använt i ett tidigare inlägg här i forskarbloggen. Det är inte en fotboll på en fotbollsplan inte heller ett flygplan. Det är ett guldklot som jag stod och betraktade för ett år sedan i Paris. Den dök upp i mitt medvetande då jag såg en av studerandes installation (bilden i mitten). När man möter samtidskonst aktiveras ofta individens universella medvetande som håller ihop människans intresse för det mänskliga. Samtidskonsten kännetecknas av en öppen relation till mänskligheten.

PLAN 5 Under året som gått har utkastet för grundläggande utbildningens nya grunder för läroplan varit fokus för intresse vid Pedagogiska fakulteten. Fakulteten har ställt till förfogande sakkunniga vid formulering av innehåll och struktur, vi har fortbildat, haft seminarier och varit med då kluster och nätverk skapats för forskning och utvecklingsarbete kring grundläggande utbildning i Finland.

För många finländare är det en demokratisk självklarhet att revidering av grunderna för den nationella läroplanen för grundläggande utbildning sker kontinuerligt. Vid revideringarna påverkar samhällstrender, behov och erfarenheter av utbildning formuleringen av de nya grunderna, men de förs inte in i planen per automatik. Till exempel i den här omgången av revideringen har mycket av utvecklingsarbetet skett i digitala forum och med digitala redskap. Det digitala har skapat tillgänglighet och öppenhet som i sin tur genererat unika möjligheter att ställa forskning inom pedagogik och utbildning i dialog med samhällets dagsfärska åsikter. Vetenskapligt bearbetad empiri och ny kunskap har speglats med samtidighet.

PLAN 6 I utkastet för den nationella läroplansgrunden har ett av de sju kompetensområden som formulerats fått särskild uppmärksamhet av mig. Det är kompetensområdet multilitteracitet (monilukutaito). Multilitteraciteten som fenomen i sig är inget nytt, men själva begreppet söker status i utbildningsvardagen. Kompetensområdet står som målsättning för undervisning och beskrivs i utkastet på följande sätt:

Med begreppet multilitteracitet avses en mångsidig läs- och skrivkunnighet eller literacy: bland annat grundläggande läs- och skrivfärdighet, numerisk läskunnighet, visuell läskunnighet, medieläskunnighet och digital läskunnighet. Utgångspunkten för den mångsidiga läskunnigheten är en vidgad textsyn enligt vilken information kan produceras och presenteras med hjälp av olika symbolvärldar: verbalt, visuellt, auditivt, numeriskt, kinestetiskt och genom en kombination av dessa. Information kan förmedlas till exempel i skriven, talad, tryckt, audiovisuell eller digital form. Eleverna ska ha möjlighet att öva sig i mångsidig läskunnighet både i traditionella lärmiljöer och i lärmiljöer som är multimediala och där man tillämpar digitala arbetssätt.

I utkastets beskrivning av multilitteracitet kan åtminstone fyra sätt att närma sig begreppet i lärmiljö observeras; beskrivningen innefattar förståelse för nya färdigheter och strategier, den öppnar för möjligheten att arbeta med nya genrer och diskurser, den tar i beaktande lärande i en värld där semiotiska resurser är förhandlingsbara och möjliga att omskapa och den visar på lärmiljöer som omfattas av nya sociala strukturer.

Ett studiebesök tillsammans med lärarstuderande med samtidskonst som lärmiljö fungerar som kritisk och erfarenhetsorienterad resurs för att utforska ämnesdidaktik  i relation till läroplan och till att rikta förhållningssättet till utbildning än vidare än så. På återresan kom många installationer och didaktiska reflektioner till uttryck.

Gott slut! Gott nytt!

Presidenten och mångfalden

Peter NynäsDet var en stor nyhet när riksdagen nyligen röstade om äktenskapslagen. Frågan utföll till fördel för ökad jämlikhet i vårt samhälle. Det var ett avgörande steg i Finlands historia och jag är stolt över de riksdagsledamöter som förde den här frågan vidare. För att inte tala om alla de individer och grupper som drev frågan och personligen utsatte sig själva för saken. De var alla många och de fick möta mycket.

Steget är ett steg i rätt riktning inte enbart vad gäller frågan om äktenskap utan också i ett större perspektiv. Frågan är aktuell runtom i vår värld, men den berör också mera övergripande frågor om hur vi skall förhålla oss till mellanmänsklig olikhet i sina alla olika former. Det vi framförallt behöver idag är modeller och nya identiteter. Och identiteter är inte givna. Vi erhåller dem delvis som en del av den samhälleliga och kulturella miljö vi är del av. Finland har tagit ett steg i rätt riktning och bidragit till en framväxande skiss för hur man kan leva med sig själv och andra samtidigt – oavsett egna eller omgivningens religiösa eller livsåskådningsmässiga grundvalar. Lagar är inte bara lagar utan också element i våra identiteter. Frågan om HBT-personers rättigheter är för tillfället ett viktigt globalt projekt vid sidan av de andra stora utmaningar som vår mänsklighet möter just nu.

Däremot ter det sig som om republikens president föll pladask i hösthalkan. Å ena sidan hade han antagligen röstat likt jämlikhetens förkämpar om hans getts tillfälle. Å andra sidan var han likt så mång av oss andra bekymrad över den debatthetta som följt denna fråga och skulle ha föredragit en annan väg ut.

Nationens fader skall naturligtvis söka enhet och hans enkla lösning var att vi helt enkelt inför ett nytt begrepp för äktenskapet. Hans tanke var väl god när han under YLE:s frågetimme framhöll att om vi har vi ett annat ord för äktenskapet så kan var och en ta till sig det här begreppet på sitt eget sätt. Presidenten tänkte antagligen att de små religiösa grupper som inte kunnat omfatta en jämlik äktenskapslag på det här sättet kunde behålla ett andligt revir inom vilket de kan uppleva och leva livet på sitt eget sätt. De kan tala om äktenskap medan samhället som helhet struktureras av jämlikhet i lag med ett annat ord.

Även om tanken är god är presidentens resonemang uppåt väggarna. Och jag förbigår här det lilla problemet med starkt och svagt och alltmittemellan religiösa HBT-par och -individer som också vill ha ett äktenskap och inget annat. Problemet med presidentens resonemang är att den frihet till tolkning han vill skapa inte är något nytt. Den finns redan här om presidentens vill se hur verkligheten redan ser ut i hans egen nation. För att tala klarspråk. Muslimer ingår äktenskap i Finland. Buddhister gör det också. Därtill lever jag i den föreställningen att både agnostiker och ateister gör det. Och det sker redan helt enligt Finlands lag och utanför den Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland och andra kristna sammanhang. Samtidigt vet vi att äktenskap för en ateist, buddhist eller vilket par som helst i Finland som har rätt att ingå äktenskap inte självklart har sin grund i den s.k. kristna äktenskapssynen som motståndarna till jämlikhet så gärna hänvisar till. Vi lever redan i ett pluralistiskt finländskt samhälle där begreppet äktenskap landar i en stor mångfald av sammanhang och tolkningar, dvs. också i en icke-kristen mångfald i form av en stor religiös och livsåskådningsmässig diversitet.

Vad tänkte alltså presidenten? Nationens fader hade tyvärr uppfattat verkligheten i sin egen nation fel i det här sammanhanget. Mångfalden och friheten till tolkning finns där för alla. Utom för en grupp.

P.S. Jag drar mig ofta till minnes vad Sydkoreas f.d. ambassadör i Finland sa till mig en gång. Hon hade tillbringat många år i vårt land och betonade med starkt eftertryck att ”det är bara en sak som Finland bör lära sig och det är öppenhet”. D.S.

Nordens Japan – igen en gång?

Christer Lindholm

Det är säkert både en och annan som minns det glada åttiotalet, då den finländska ekonomin gick som på räls, arbetslösheten var i det närmaste obefintlig och statens kassakistor var så överfulla att vi hade råd (trodde vi, i alla fall) att på samma gång både fördubbla barnbidraget och sänka inkomstskatten rejält. Det var vid den här tiden Finland – av vem och i vilket sammanhang minns jag inte längre – fick smeknamnet ”Nordens Japan”.

På den tiden var det här en hederstitel som hette duga: den japanska exportindustrin tedde sig i det närmaste oövervinnelig, och Japans enorma handelsöverskott återinvesterades i utländska företag och fastigheter i en omfattning som väckte inte bara avund utan även farhågor för att japanerna snart skulle ”äga” både Europa och USA. Jag minns än i denna dag en skämtteckning i Newsweek från slutet av åttiotalet, där en grupp japanska affärsmän sitter i en restaurang med utsikt över ett anonymt amerikanskt storstadslandskap; samtidigt som affärsmännen höjer sina glas till en skål stämmer de upp i ”This land is your land, this land is my land”

Sedan åttiotalets gyllene tider har mycket förändrats i både Finland och Japan – och inte nödvändigtvis till det bättre. Det japanska ekonomiska miraklet är idag ett minne blott, och ända sedan början av nittiotalet har Japans ekonomi mödosamt stapplat sig fram från den ena recessionen till den andra, med korta perioder av blygsam tillväxt däremellan. Med andra ord en rätt likartad situation som den  Finland – som ändå fick uppleva ett drygt decennium av snabb ekonomisk tillväxt efter den djupa krisen i början av nittiotalet – nu verkar befinna sig i. Och likheterna slutar inte där: både Finland och Japan står inom en nära framtid inför stora utmaningar som en följd av att antalet äldre ökar i förhållande till befolkningen i arbetsför ålder.

En betydande skillnad finns ändå – till Finlands fördel. Japan är idag, i förhållande till ekonomins storlek, världens överlägset mest skuldsatta ekonomi, med en offentlig skuld på hisnande 220 procent av bnp! Det här betyder att Japan är nästan fyra gånger så skuldsatt (i förhållande till bnp) som Finland, och till och med klart mer skuldsatt än euroområdets sorgebarn Grekland. Den enda orsaken till att vi än så länge inte har hört talas om någon japansk skuldkris är att den japanska statens kreditorer så gott som uteslutande är inhemska, vilket betyder att räntor och amorteringar på statsskulden så att säga bara är en form av inkomstöverföringar mellan staten och de placerare – till en stor del vanliga småsparare – som placerat sina pengar i statsobligationer. I och med att de här pengarna stannar kvar i hemlandet minskar  den totalbelastning den stora statsskulden utgör för den japanska ekonomin.

Men hur har då Japan, som ännu för ett kvartssekel sedan betraktades som världens nya ekonomiska supermakt, lyckats samla på sig en sådan ofantlig offentlig skuld? Orsakerna är förstås många, och en del av dem – som den allt hårdare konkurrensen från nya, ännu mer kostnadseffektiva industriella stormakter som Kina – har sitt ursprung utanför landets gränser. Den viktigaste enskilda orsaken torde ändå vara att den ena japanska regeringen efter den andra i mer än tjugo års tid fört en mycket ambitiös, skuldfinansierad stimulanspolitik. Med undantag för några kortare perioder av halvdan tillväxt har stimulanspolitiken emellertid inte haft några positiva effekter att tala om; det enda som har vuxit är den japanska statens skuldbörda. Däremot har ambitionsnivån varit betydligt lägre då det gäller strukturella ekonomiska reformer; ibland verkar det nästan som den japanska ekonomin – som var först och snabbast med att anpassa sig till den dramatiska höjning av energikostnaderna 1970-talets energikriser medförde – skulle ha förlorat sin förmåga att förnya sig.

Låter det här bekant? Det borde det åtminstone göra för var och en som följt med den inhemska ekonomisk-politiska debatten, där kraven på mer stimulans med lånade pengar blivit allt fler och allt mer högljudda. Och visst, det finns en del nödvändiga investeringar i infrastruktur, framför allt i vårt allt mer undermåliga vägnät, som det är ekonomiskt rationellt att finansiera med lånad pengar i en situation där räntorna är så låga som nu. Men vi skall inte invagga oss i tron att de här stimulansåtgärderna räcker till för att få vår ekonomi på fötter, så att vi för all framtid slipper bekymra oss om obehagliga strukturella reformer. Faller vi för den sortens politiska bondfångeri dröjer det inte länge innan vi igen kan titulera oss ”Nordens Japan” – och då kommer den inteatt vara frågan om en hederstitel!