månadsarkiv: april 2015

Kunskapande och förståelseformer eller bilder är 1000 ord

Jag vill i det här inlägget återkomma till ett tema som jag berört i tidigare blogginlägg. Det är ett tema som har betydelse för den kunskapssyn som formar de förståelseformer som skapar erfarenheter i universitetsvardagen och som är betydelsefulla att begreppsliggöra och återberätta för att få syn på nya infallsvinklar.IMG_3310

 

Temat tar ansats i forskningsintresset att artikulera och gestalta kunskapande  rhizomatiskt och att förstå det inflytande som förhållningssättet har på bildkonst, pedagogik och lärande. Temat tar avstamp i de anteckningar och skisser till artiklar som väntar på att komma överst på TO DO listan på skrivbordet. Temat tar också avstamp i teckningar samt i reflektionsmönster om undervisning, handledning, föreläsningar och samtal som det dagliga arbetet vid universitetet genererar.IMG_3314

Integrering och differentiering är begrepp som nästan dagligen dyker upp  vid lärarutbildningen. Begreppen har en central plats i Lp2016 (www.ops.fi) och lärarstuderande lyfter ofta fram frågor om hur integrering och differentiering kommer till uttryck i bildkonstundervisning. Begreppen har betydelse för hur artikulera planering, genomförande och målsättningar i undervisningens innehåll.IMG_3311

Från bildkonstundervisningens perspektiv gestaltar sig begreppen som rörelseriktningar som ibland kan uppfattas som varandras motpoler. Främst då lärandets förståelseform är lineär i tid och rum. Samtidigt är integrering och differentiering något som är varandras förutsättningar för utvidgat och fördjupat lärande och som är en del av pedagogens professionella medvetenhet.IMG_3315

 

I bildkonstundervisning kan integrering kännas igen som en förutsättning för delaktighet. Det pedagogiska förhållningssättet  handlar då om att skapa förutsättningar för att förhandla, förvandla och förvalta lärprocesser och kunskap som är något utöver det individuella och som rör sig i demokratiska mönster. Det handlar om att få syn på mångfald men det handlar också om att vara delaktig i det utöver det förväntade.IMG_3310

Differentiering är kunskap där den enskilda individens lärande är en del, ibland ett nav, ibland en ram, av helhet – just i den förståelseform som individen artikulerar den. Helhet förstås här dynamiskt, med karaktären av flera nivåer och riktningar. Helheten kan vara den egna livsberättelsen och sammanhanget, det gemensamma  som sker. Helhet kan också vara samtidighet.IMG_3311

 

 

 

 

Integreringen och differentieringen är varandras förutsättningar i den mån att konstnärliga lärprocesser kan synliggöra lärande inåt, utåt, bakåt och framåt.

IMG_3313

 

Just den här rörligheten, på flera nivåer samtidigt är möjligt att se som rhizom. En rhizomatisk kunskapssyn innebär att kunskap och lärande ses som fenomen där ny medvetenhet, insikt  blir gestaltat, kommer till ytan där något varit otydligt tidigare. Det hela kan visualiseras till exempel med bilden av svampar i ett nät (rhizom) av meningsskapande. Själva frambringandet är nomadiskt och kunskap, lärande och mening ses som resurser som finns till hands och som genom flera processer kan utvidgas åt olika håll.IMG_3314

Förhållningssättet väcker förvirring om lärande gestaltas som en balansakt eller om lärande ses om ett samspel mellan olika faktorer. Förhållningssättet förutsätter en kunskassyn där rhizomet är artikulerat i den teori och praktik som gestaltas som undervisning. Endast då kan individen röra sig fritt och nomadiskt mellan noder av kunskapande, lärande och förståelseformer. Glad Valborg.IMG_3311

 

Rätt riktning!

NynäsEfter att jag har röstat idag – likt så många andra – så borde jag skriva något om politik. Även om jag inte är någon politisk entusiast och dessutom relativt inkompetent på området så känns valet personligen viktigt. Vissa globala och nationella trender under de senaste åren har bidragit till att valet i år berör mig på ett sätt som jag inte upplevt tidigare. Jag är helt enkelt lite orolig. Kanske jag med åldern börjat förstå den betydelse som politiska beslut kan ha för den verklighet som vi alla delar. Kanske när jag även en naiv förhoppning att årets val skall visa att utvecklingen kan vändas.

Men, för att inte enbart sitta och bita på naglarna av nervositet när jag nu inväntar valresultatet läser jag lite förstrött i Åbo Akademis utkast till ny strategi. Den har nyss sänts på remiss till olika instanser inom universitetet. Även om jag ännu inte jobbat ens tio år inom ÅA så har jag hunnit se en del strategier komma och gå. Ofta har de därtill utarbetats parallellt för olika nivåer. I mina ögon har sådana situationer tett sig motsägelsefulla. Ett strategiskt tänkande som inte utvecklas på ett enhetligt sätt blir antagligen relativt tandlöst.

Redan vid den första anblicken väcker den nya strategin en del frågetecken. Ifall strategin en dag verkligen omsätts i praktik och ekonomi så kan nyanser vara viktiga. Av gammal akademikervana faller jag därför in i en inre diskussion om enskilda ordval och motsvarande detaljer. Jag hittar till exempelvis begreppet kultur på en del ställen men en av hörnstenarna som definierades i den tidigare strategin från år 2010 har tydligen sjunkit in i lergrunden. Min snabba jämförelse mellan den rådande strategin och det nya förslaget visar att betoningen av kulturbärande ansvar har försvunnit; det här var tidigare en ÅA:s tre hörnstenar. Vad det här ansvaret innebär fanns även i viss utsträckning preciserat i den tidigare strategin. Ifall man har begravt den här hörnstenen, kan jag föreställa mig att det väcker diskussion.

Men, att det här ordet har strukits i det nya förslaget verkar vid närmare läsning ha en större innebörd. I det nya förslaget har man inte lämnat bort endast den kulturbärande hörnstenen. Bildspråket om att universitetet vilar på vissa hörnstenar har rensats bort helt och hållet. Även om jag på den här punkten säkerligen går för långt i min tolkning så läser jag in något mera i denna outtalade förskjutning. Det nya förslaget signalerar möjligen en mera genomgripande förändring.

Ser man till de här nyanserna och ordvalen så vill ÅA inte längre ge en bild av ett universitet som karaktäriseras av gediget byggandet, stabilitet och väggar som skyddar, avgränsar och sluter in. Det kan kännas oroande, men en sådan bild av vad ÅA är har fått ge vika för ett annat sätt att tänka. På första sidan kan man istället läsa att ÅA är det gränsöverskridande universitetet.

Ordet gränsöverskridande fanns – tror jag  – på enbart ett ställe i den tidigare strategin: forskningen skulle vara gränsöverskridande. I det nya förslaget återkommer ordet i flera sammanhang. Vidare sekunderas det av en del nya ord som jag inte alls hittar i den gamla strategin: öppenhet och mångfald. Budskapet blir ganska klart när de här orden kopplas samman och man hävdar att ”utgående från sin status som ett minoritetsuniversitet ska ÅA vara bäst på gränsöverskridande, mångfald och öppenhet”. Hörnstenarna som ÅA tidigare ville vila på har i den nya strategin omdefinierats till värderingar som på ett tydligt sätt därtill riktar sig framåt.

Jag börjar sakta men säkert se vissa relevanta styrkor i den nya strategin – och även vad gäller hur vi kan och skall relatera till det finlandssvenska ansvaret. I den nya strategin ringar man bl.a. in vissa konkreta forskningsområden. En av dem är minoritetsforskning med – förstås – sin självklara kontaktyta till ÅA:s specifika roll i Finland. Man konstaterar att en ”utvidgning av det finlandssvenska mot en internationellt relevant profilering kring minoritetsfrågor på ett allmänt plan är Åbo Akademis viktigaste satsning under den kommande strategiperioden”. Den här betoningen av ”utvidgning” stöds indirekt av några ytterligare viktiga nedslag. Man lyfter fram vikten av mångfald som en källa till kreativitet och understryker att kultur blomstrar genom berikande växelverkan med andra språk och kulturer.

Den första snabba läsningen av den nya strategin är med andra ord positiv – även om mera kritiska frågor hinner infinna sig framöver. Jag måste helt enkelt konstatera att förslaget bryter sig ur några gamla återvändsgränder, men inte genom att enbart föra in några nya byggstenar utan genom att förskjuta perspektivet på ett mera genomgripande sätt. Man har tagit till sig en tanke som är lika utmanande som den är grundläggande – vare sig vi talar om en organisation eller en kultur. Livskraft finns i öppenhet och mångfald, eller som man i förslaget till strategi skriver: i en ”verksamhet överskrider språkliga och kulturella gränser”.

De här tyngdpunkterna i det nya strategiförslaget visar att ÅA har en potentiell betydelse och relevans som kan sträcka sig mycket längre än utbildnings- och forskningsansvaret, i bästa fall till de frågor som idag är aktuella. Med det här i bagaget går jag  tillbaka till frågan om hur valet utfallit.

Våren är här!

20150411_groda & blåsippaEfter en ”icke-vinter” kommer våren ändå som vanligt med sina ryckiga steg. Några dagars värmebölja och alla är beredda att slänga vinterkappan och långkalsongerna och njuta av solskenet i en t-skjorta på en parkbänk eller till och med på en badstrand. Sen vänder vinden och himlen blir blygrå och kastar ner skurar av hagel, blöt snö och kallt regn och de tjocka kläderna måste ännu tas i bruk. Marken täcks igen av vit snösörja som på nätterna omvandlas till is som bara för att jävlas med fotgängare och cyklister. Trots dessa ombytliga väderslag börjar det snabbt hända saker i naturen. Små knoppar kommer upp från den frusna marken och något omtöcknade insekter tar sina första flygturer i solens värme efter den långa vintervilan. Flyttfåglarna återvänder, först lite trevande i mindre förtrupper som våghalsigt utmanar svängningarna i väderslagen, och sen kommer de stora plogarna av gäss, svanar och tranor. Förstås även alla mindre flyttfåglar.

Åtminstone för mig är varje vår lika spännande och till och med lite överraskande – hur många gånger man än har upplevt det hela. De första tecknen är något försynta och få, bara en citronfjäril eller något trasig sorgmantel, några ”frusiga” knoppar av blåsippor. Och sen plötsligt, om man inte är tillräckligt alert och uppmärksam, är det grönt överallt och tussilagon och vitsipporna täcker marken som om de skulle ha kommit upp över en natt. Än så länge har inte många fler vårblommor börjat blomma än blåsipporna och den konstiga växten, tibast, med sina purpurröda blommor på en bar kvist. (Löven kommer först efter blommorna.)

Det har börjat hända även i vattenmiljöerna. Grodorna söker sig till diken, dammar och små vattenpölar för att leka och så småningom finns det simmande grodyngel att titta på i dessa vattendrag. I grunda vikar och diken har gäddleken börjat och snart är det dags även för abborre och mörtfiskar att leka. Tiden för ”kokande” vatten av lekande braxnar i grunda vassvikar är inte riktigt ännu, men kommer nog snart.

Lite annorlunda vårtecken, som också upprepas från år till år, kan man följa på universitetet och framför allt på undervisningsfronten. Det är igen dags för flera årskullar av studerande att knyta ihop sina studiehelheter på kandidat- och magisternivåerna. En del av dessa studerande är förstås välorganiserade och sakerna under bra kontroll både gällande innehåll och tidtabell. Men sen finns den andra skaran som tycks bli lika överrumplade av tidens gång och även studiernas innehåll, som jag blir av vårtecknen. Dessa studerande verkar på något sätt vakna från vinterdvalan och plötsligt märka tidens gång och behovet att slutföra studierna innan terminens slut. Något ”omtöcknade” försöker de räkna ihop sina studieprestationer, förstås med hjälp av studierådgivare, märker till sin stora förvåning luckor i studiehelheterna som snabbt bör lappas, helst med skräddarsydda lösningar för varje studerande och enligt deras personliga tidtabeller. Graduarbeten som kanske har pågått under hela läsåret och framskridit i mycket sakna mak, bör plötsligt slutföras i rask takt för att pappren skall kunna tas ut. Då räknas det datum baklänges från t.ex. sista språkgransknings deadline eller den examinerande professorns tidtabell för att schemalägga tid för sista skrivarbetet, handledarens granskning, tid för korrektioner, etc. Ofta blir det en hel del frustration hos studerande, lärare och handledare innan sakerna ändå för det mesta ordnar sig och slutbetyg kan skrivas före läsårets slut.  Jag har ofta undrat hur många av dessa studerande inser hur mycket lärarna ställer upp extra för dem och ruckar på sina egna tidtabeller för att möjliggöra dessa slutspurter på studiefronten. Min gissning är att inte så många. Å andra sidan finns det ett gemensamt intresse i examina både för studerande och lärare, och då är även dessa vårtecken lättare för en lärare att bemöta.

Naturens vårtecken kan förhoppningsvis ge en viss motvikt till dessa akademiska, så gå gärna ut och ta del av dem.

PS. Enligt NOOAs mätningar var mars månad i år den varmaste genom tiderna. Det kanske snart blir aktuellt att förklara vårens början redan i februari?

 

Gäst hos någons verklighet

Andreas HägerFör cirka en månad sedan besökte jag Krakow och Jagellonia-universitetet. Jag åkte dit på lärarutbyte inom Erasmus för att, i samarbete med min fru, hålla en kurs vid Institutionen för etnologi och antropologi. Kursen hade det närmast megalomaniska namnet ”Nordic culture, folklore and religion”.

Samtidigt som vi var i Krakow besöktes samma institution av den japanska antropologen Yuko Kambara. Jag åhörde en föreläsning där hon bland annat berättade om sina antropologiska fältarbeten i Slovakien. Hon talade om ”anthropology from the other side”, med implikationen att i antropologins historia har det oftast varit – och är säkert fortfarande – européer som åker till andra världsdelar för att bedriva fältarbete där. ”Centrum” studerade ”periferin”, och det antropologiska studiet blev en del av europeiskt maktutövande – på ett sätt som förvisso senare varit föremål för omfattande kritisk diskussion. Men antropologi förknippas ofta ännu med studiet av de Andra och det annorlunda, och Kambara slog i sin beskrivning av den japanska forskningssituationen fast att antropologer forskar om ”foreign cultures” medan studiet av det egna landet är reserverat för folklorister och sociologer – vilket råkade vara de discipliner som representerades bland lärarna på vår kurs.

En klassisk fara som målats upp i traditionell antropologi är ”going native”, att i för hög grad bli som en av de man studerar – samtidigt som det förstås måste finnas en viss närhet och kanske rentav likhet för att man ska kunna nå någon förståelse. ”Going native” är ett tema som varit vanligt i populärkulturen, inte minst i ”indianfilmer”, från Natalie Woods karaktär i John Fords The Searchers till den amerikanska marinsoldaten på planeten Pandora i Avatar, men också i andra sammanhang, som Pippis pappa på Kurrekurreduttön. För många av dagens samhälls- och människovetare handlar det – oberoende av disciplinsetikett – oftast om att ”gräva där man står” och studera det man känner till, om det sen är en politisk, religiös eller annan organisation, en subkultur eller en ort. Det handlar inte om ”going native” utan om ”being native”. Det ger fördelen att man har lätt tillgång till fältet som till en stor mängd kunskap om studieobjektet. Den så kallade hemmablindheten kan också vara en nackdel. Ibland får man som forskare kritik för att studera något för närliggande, man märker att den klassiska antropologiska ansatsen om studiet av det främmande lever kvar i folks medvetande.

Jag har för några år sedan samlat en del material och också skrivit något om österbottniska väckelserörelser och deras betydelse i dag, bland annat om laestadianerna i Larsmo, som är den ort där jag spenderade större delen av min uppväxt. Jag har som kommentar till detta bland annat fått frågan ”hur kan du studera dessa rörelser där du själv hör hemma?”. Förutom att jag inte hör hemma i den nämnda eller någon annan rörelse jag studerat visar det på en skeptisk inställning till att vara ”native” i det man studerar – och kanske särskilt när det gäller religion. Samtidigt är det också inom religionsforskning väldigt vanligt att studera sin egen rörelse – jag har också fått frågan ”hur kan du studera laestadianer som inte själv är laestadian?”. Ett problem som jag tyckt mig märka inom denna genre av forskning är att författarens egen relation till det som studeras inte alls alltid omnämns utan lämnas åt läsaren att ana eller gissa. Detta gäller knappast bara studier av religion, utan också minst lika mycket forskning om politik eller ekonomi, skulle jag tro.

En elva dagars vistelse i Krakow med hela familjen innebar förstås inte bara undervisande utan också en del turistande. En turist kommer liksom antropologen utifrån, och observerar det nya och försöker lära sig om det samhälle hen besöker. I Krakow bodde vi i den gamla stadsdelen och såg några av de mest kända ”sevärdheterna” och missade andra. Som så ofta på resor till nya ställen är det de små detaljerna som är roligast. Vi åkte spårvagn, gick i matbutiker, osv. Att ”gå hem från jobbet” efter dagens föreläsning gav också en trevlig känsla av att vara en del av den polska vardagen. Ofta tänker åtminstone jag när jag besöker ett annat land och en annan ort att jag försöker ”smälta in” och hitta en ”genuin” upplevelse av stället. Jag föreställer mig, likt många andra, att jag hittar något vid sidan av de mest upptrampade stigarna. Det finns en önskan att känna sig och kanske rentav uppfattas som ”native”, och också att nå en lite djupare kunskap och förståelse än den som finns i turistbroschyrer eller på TripAdvisor. Och samtidigt en insikt om att ”native” är jag knappast ens i Åbo fast jag bott här i snart 25 år.

En resa till Valencia – europeisk rektors- och dekanusträff

Tapio SalmiFakultetsrådsmötet som hade framskridit i god anda avslutades ungefär klockan fyra på tisdag eftermiddag. Ett och annat skulle ännu uträttas, så tillbaka till kontoret. Jag öppnar e-posten – verkligen ett och annat ska uträttas, utredas och besvaras och (härligt!) vidarebefordras. Vi behöver inga chefer längre; e-posten är vår diktator. Svarar du inte omedelbart är du slö, rinner din e-post över är du nonchalant. Nu tar jag slutspurten: svar, kommentarer, order, varningar, tröstande ord (man blir en terapeut utan formell kompetens). Urkund, Travel, Martti – jag kan det här, alla dessa mjukvaror med sina användarfientliga användargränsnitt. Endast egna räkningar blir obetalda, men inget problem: det kommer en påminnelse, i bästa fall från en inkasseringsbyrå.

Tidigt på morgonen börjar en resa till Spanien, till Valencia, där europeiska rektorer och dekaner på teknikens område ska träffas. Temat ska vara ErasmusPlus-programmet och europeisk doktorsutbildning. Hoppas jag inte har glömt någonting; det händer ju lätt före en resa. Plötsligt knackar en doktorand på dörren. Ett rekommendationsbrev ska skrivas och ett konferensabstrakt ska författas, påminner han mig artigt men beslutsamt. En närmare diskussion visar att också han är på väg någonstans så allt ska göras just nu, inte ens ASAP! Vi samarbetar väl och allt blir gjort. Klockan börjar närma sig 24.00.

Det är dags att gå hem och packa. Mycket behövs inte, för våren har kommit till Spanien, så tror jag, utan att konsultera väderlägsprognoser. Bussen till Helsingfors-Vanda flygfält startar kl. 02.00. Det blev en härlig arbetsdag igen, hinner jag tänka och somnar omedelbart.

 

I Valencia blåser vårens varma vindar. Staden med rötter från romerska tider är ett av Spaniens ledande industricentra och har ett stort tekniskt universitet Universidad Politecnica de Valencia (UPV). En typisk europeisk diskussion börjar i föreläsningssalen. Rubriken ’doktorsutbildning’ väcker genast protester. Kan man överhuvudtaget prata om ’utbildning’; det låter ju så amerikanskt. Vi ska inte heller tala om ’graduate schools’, det är ju en kopia från USA! En kollega från TU Delft argumenterar väl: låt oss ändå använda detta begrepp, då förstår även amerikanarna oss och då kan vi locka goda studenter från Asien: i de snabbt utvecklande asiatiska länderna används amerikanska begrepp vad forskarutbildningen beträffar.

Hur ska den europeiska doktorsutbildningen se ut i olika länder, ska den harmoniseras, kan den harmoniseras? Vi diskuterar ivrigt dagens utmaningar: krympande finansiering av doktorsprojekt – oftast garanteras endast en treårsfinansiering till doktorander. Olika (nöd)lösningar tillämpas: regelmässig finansiering för tre år, stipendier för det fjärde året; 20%:s undervisningsplikt för doktorander, så att extra pengar kan förtjänas. Till slut är vi rörande eniga: tre år är för de flesta studenterna en för kort tid att doktorera, i synnerhet om omfattande experimentell verksamhet ingår i avhandlingsarbetet. Fyra år är realistiskt, om allt går bra.

Ett intressant tema med en direkt koppling till doktorsprocessen är publikationer. Vi drunknar i vetenskapliga artiklar, men många av dem är banala och/eller innehåller fel, eftersom antalet forskare har ökat dramatiskt, nya länder med bristande vetenskaplig tradition har inträtt arenan och principen ’publicera eller förgå’ tvingar till hög effektivitet. Dessa är fakta som vi knappast kan påverka, men det behövs mera koncentration och kritiskt tänkande än någonsin för att sålla fram relevant information ur den bottenlösa oceanen av vetenskapliga skrifter. Det är intressant att notera att frågan upplevdes som synnerligen akut för tekniska vetenskaper – man kunde ju tro att vårt vetenskapsområde enkelt kan granskas och tolkas, vad vetenskapliga artiklar beträffar.  – Tro inte på allt som skrivs, gav en äldre kollega mig som råd då jag började doktorera. Det är klart att mera träning i evaluering av vetenskapliga artiklar behövs, och denna träning ska ingå i doktorsutbildningen, nu och i framtiden.

Vad väntas av en doktorand/doktorand på teknikens område? Jag sammanfattar några resultat från Valenciadiskussionen:

– självständigt vetenskapligt tänkande

– förmåga att kritiskt analysera vetenskaplig litteratur

– gedigna kunskaper på det egna vetenskapsområdet

– behärskande av vetenskapliga forskningsmetoder

– yrkesskicklighet

– samarbetsförmåga och förmåga till nätverksbildning

– förmåga att presentera forskningsresultat för specialister och för den stora allmänheten

– förmåga att samarbeta med industrin

– förmåga att arbeta med tidsfrister (deadlines)

Det är lätt att vara av samma åsikt. Listan visar att doktorer på teknikens område liknar väldigt mycket doktorer på vilket som helst vetenskapsområde. Detta är logiskt; teknik är ju en vetenskapsgren sedan Archimedes’ tider.

Varför ska man då komma till ett europeiskt universitet för att doktorera?  En kollega håller ett välförberett men provokativt föredrag. Städerna i Nordamerika – med New York och San Francisco som undantag – är fula och tråkiga, städerna i Asien, t.ex. Beijing och Tokio, är förorenade pga avgasutsläpp. Därför ska man inte dit, utan komma till det gamla Europa, njuta av våra vackra städer och vår stadskultur som härstammar från tusentals år tillbaka. Kan vara i viss mån sant, men det är inte klokt att svartmåla konkurrenten, tänker jag i stillhet. Faktumet är dock att alla utländska doktorander som jag har pratat med vid Akademin har trivts väldigt bra och påpekat att Åbo är en trivsam stad, och att det under tiden i Åbo har varit härligt att besöka Stockholm, Sankt Petersburg och många andra europeiska städer.

Det europeiska mötet avslutas med lunch: paella serveras i parken utanför föreläsningssalen. Nästa gång ska vi träffas i Aten: vi har erfarenhet av krishantering, påpekar den grekiska organisatören en aning ironiskt.

 

Valencia har en stark identitet. Som vi vet så är det egentligen missvisande att tala om Spanien; det är bättre att tala om Kastillia, Aragonia, Andalucia, Katalonia, Basklandet… Frågar man en valencian, om hon pratar katalanska, så kommer svaret blixtsnabbt: nej, jag pratar valencianska. Det är ju i praktiken nästan samma språk, men Spanien består av regioner med en stark identitet. Dagens kungligheter är superdiplomater som väljer sina ord: då den nya spanske kungen Felipe VI besteg tronen på sommaren 2014 talade han om ett ’förenat men diversifierat Spanien’.

Valencia har en speciell plats i spanska hjärtan. Under största delen av det blodiga inbördeskriget 1936-1939 var Valencia huvudstaden för den republikanska regeringen, och staden blev en symbol för demokrati och mänsliga rättigheter i ett Europa där nationalism och fascim var på segertåg. Resten av historien känner vi till alla. Året 1975 blev en vändpunkt i Spaniens historia. El Caudillo, generalissimus Franco dog och landet kunde utvecklas igen. Ett resultat av utvecklingen är det polytekniska universitetet i Valencia, ett internationellt känt toppuniversitet som erbjuder allt från matematik, informationsteknologi, fysik, kemi till byggnadsteknik och rymdteknologi. Här har jag många bekanta. Professor Avelino Corma leder en av världens största och mest framgångsrika forskargrupper i katalys, och två av hans lärjungar, doktorerna Martinez och Renz har under de senaste åren varit opponenter vid doktorsdisputationer i teknisk kemi och reaktionsteknik vid Åbo Akademi.

Jag vandrar runt i det medeltida Valencia, längs smala gränder, runt rester av stadsmuren, jag går in i en kyrka, kommer pötsligt ihåg påsken och tänder ett ljus. Ut till dagsljuset igen; där finns ett litet kafé, jag sätter mig ned och beställer en capuccino. Hit skulle jag komma som Erasmus-student om jag vore ung…

Glad påsk till alla läsare!

Tapio Salmi