Vårt eget hundspann

NynäsJag mindes plötsligt några iakttagelser som jag snubblade över i min forskning för en tid sedan. Manuel Castells, en internationellt känd nätverksteoretiker, och Pekka Himanen, en finländsk filosof, berör i ett gemensamt verk frågor om spänningen mellan globalt och lokalt i relation till det framväxande informationssamhället. Den pågående utvecklingen har sträckt individers och gruppers horisonter längre än tidigare och frågor om nationella och kulturella identiteter ställs på sin spets. Det här bidrar, menar de, till att nationalism och religiös fundamentalism får luft under vingarna.

Det är lätt att nicka instämmande till det här och många gör det även om deras analys också kommit att diskuteras mycket kritiskt. Polarisering av värderingar och attityder tycks för tillfället splittra många hörn av världen – likt Mose i tiden med sin stav fick Röda Havet att dela sig. Men den här följden av globala förändringar skall naturligtvis inte förstås som en regel. Även om tendensen är tydlig behöver det nya informations- och nätverkssamhället inte nödvändigtvis betyda en utmaning för lokala kulturella identiteter. Verkligheten är mera sammansatt än så och Finland utgör ett intressant och viktigt undantag. Så menar i alla fall Castells och Himanen.

Fortsättningen som följer står i bjärt kontrast till den senaste tidens politiska och religiösa utveckling. Finland är, skriver de, ett land som är synnerligen väl integrerat i den nya globala informationsekonomin, men samtidigt ett samhälle som förmår bekräfta sin kultur, sitt språk och sin nationella identitet: det finländska informationssamhället och välfärdssamhället samverkar och är djupt rotade i den finländska identiteten. Kombinationen utveckling och välfärd ses som Finlands naturliga överlevnadsteknik. Därför, menar de, så hittar man inte utpräglad nationalism, religiös fundamentalism eller motsvarande reaktionära motståndsidentiteter i Finland.

Men – det här konstaterade Castells och Himanen i början på 2000-talet. Det har hänt mycket sedan dess. Finland var inte immunt mot reaktionära och splittrande tendenser och sådana ensidiga och destruktiva maktsträvanden som följer radikaliserande hållningar. Det är av den här orsaken jag minns deras syn på Finland. Den var idealistisk.

Det är svårt att förstå varför vi står där vi står idag. I ljuset av tidigare vallöften kan man knappast konstatera att folket fått vad de bett om. Och utöver brutna vallöften är ignoransen för folkets värderingar tydlig. Vår nya undervisningsminister lyfter i en av sina bloggar fram det faktum att 95 procent av oss ser det som ett ansvar att betala skatt. Men, hon gör det bara för att avfärda det med en kort mening: ”Någonstans går i alla fall gränsen” skriver hon, ”och nu känns det som om gränsen brustit.”

Jag respekterar och förstår undervisningsministerns personliga känsla i den här frågan. Möjligen har hon själv beskattats för hårt i relation till de behov eller den rätt till sin lön som hon upplever att hon har. Men, det är en helt annan sak. Hennes egen personliga upplevelse av rättigheter eller behov äger inte legitimitet som politisk programförklaring – och speciellt inte när den förblindas av uttalad nonchalans och likgiltighet inför andra synsätt. Men, det här förhållningssättet tycks tyvärr vara karaktäristiskt för den nuvarande regeringen som helhet.

Den ledande politikens nonchalans och förakt för kunskap syns inte enbart i konkreta nedskärningar. Många har pekat på den brist på utbildning som vissa portföljsinnehavare får kämpa med, och det är onekligen en korrekt och relevant iakttagelse. Men, inom politikens historia hittar vi säkert exempel på goda politiker som i grunden saknat utbildning. Det är däremot ett mera tidstypiskt fenomen att man plockar in udda galjonsfigurer som inte kompenserar sin brist på utbildning med en gedigen erfarenhet från politisk verksamhet samt bildning och öppenhet. Sådant har tidigare kunnat lotsa politiker in i nära dialog med både historia och samtid.

Problemet uppstår när brist på kunskap eller utbildning förenas med den nonchalanta och retoriska hållning som t.ex. undervisningsministern ger utryck för. Kunskapsförakt och nonchalans inför omvärlden – varthän vi än lokaliserar det vi kallar omvärld – är en olycklig kombination när man skall ta ansvar för ett land och en värld.

Vi lever i ett annat land i dag än det land som Castells och Himanen såg. Finland är mera polariserat; det pågår en reaktionär process och den sker aktivt och uttalat. Men, det är en grov förenkling att tänka att slitningen finns i gränsen mellan något som vi kallar lokalt och globalt. Den samtida nationalismen har mycket starka internationella uppbackningar och inspirationskällor. Den är en form av lokal rörelse som i grunden är mycket global. Sipilä, Soini och Stubb är hundar i ett globalt hundspann som drivs av vissa specifika värderingar och intressen. De är inte nationens försvarare eller rotade i en finländsk kulturell identitet. De behöver blottas för vad de är – i kontrast till de 95% som är en mycket tydlig finländsk kulturell och nationell identitet.

Kan man tillägga något? Det skulle väl i så fall vara följande: om kombinationen information och välfärd var grunden för Finlands överlevnad, så står vi idag inför två alternativa scenarier. Vi kan likna det vid eutanasi eller självmord på nationell nivå – och vilket ord vi väljer är irrelevant. Vill man använda ett mildare språk är det väl så att den Finländska ”mirakel-modellen”, som den kallades en tid, nu är värderingsmässigt nedmonterad.

På ett paradoxalt sätt står mitt enda hopp till en fortsatt och mera tillspetsad polarisering. En sådan kan kanske mobilisera tänkande reflektiva krafter att äntligen ryta till på allvar – också i Finland.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *