månadsarkiv: september 2015

Tummen upp för kretsloppsekonomi

Johanna båt 3

Man kan vara av många olika åsikter om regeringens finanspolitik, och kanske de senaste rätt hårda buden från de tre ledande ministrarna har väckt mera negativa känslor och till och med lite skräck hos löntagarna än hurrarop. Jag har också lite svårt att förstå hur man med de föreslagna nedskärningarna på olika löneformer hos framför allt lågavlönade kan lyfta Finlands produktion och göra oss mera konkurrenskraftiga.

Även om många av regeringens åtgärdsförslag känns hårda och i viss mån även orättvisa, finns det åtminstone en del i programmet som får absolut tummen upp från mig. Regeringen har skrivit in i sitt program mål för tillämpning av kretsloppsekonomi.

Kretsloppsekonomi är en relativt ny ekonomimodell där materialen och värden cirkulerar och produkternas mervärde skapas genom tjänster och intelligenta tillämpningar. Fram till nu har ekonomin till största delen fungerat enligt modellen “ta tillverka skrota”, d.v.s. att varje produkt används tills den är uttjänt och sedan kastas bort och blir outnyttjat avfall. En övergång till en kretsloppsekonomi innebär ett nytt fokus på återanvändning, reparation, omvandling och återvinning av befintliga material och produkter. Det som tidigare sågs som avfall kan bli till en resurs.

Kretsloppsekonomins principer kan jämföras med funktionssättet för ett välfungerande ekosystem, där materialet cirkulerar i näringskedjor praktiskt taget utan förluster och systemet strävar efter att minimera även energiförluster. På samma sätt utformas i kretsloppsekonomin produkter för att passa in i materialcykler, vilket leder till att material cirkulerar på ett sådant sätt att dess värde bevaras så länge som möjligt, och därmed minimeras avfallsmängderna.

Jordbruket är en stor näringsgren som använder mycket råvaror – framför allt närsalter varav fosfor globalt sätt börjar snart vara en bristvara. Vissa prognoser säger att jordens fosforförråd har använts inom 50 år, om användningen i framförallt jordbruk hålls på den nuvarande nivån. I det traditionella jordbruket i Finland har man sedan andra världskriget gödslat med främst konstgödsel som härstammar från fosfatgruvor och de sinande förråden. En del av närsalterna i gödsel tas förstås upp av de olika grödorna och blir då matvaror för människor och foder för djur, men en stor andel av både fosfor och kväve urlakas från åkrarna och rinner ut till vattendragen. Eutrofieringen eller övergödningen är den välkända konsekvensen av denna urlakning. Det är specifikt jordbruket och avloppsvattenreningen som vår nuvarande regering har velat åtgärda med kretsloppsekonomiska principer. Målsättningen är att täppa till läckagen från åkrarna och höja utnyttjandegraden av närsalter från reningsverken och på det viset minska på behovet av nya närsalter och produktion av outnyttjade avfallsprodukter såsom reningsverksslam. Ur en ekologs synvinkel är målsättningarna lovvärda och verkar dessutom vara rätt realistiska. Vilket skulle vara bättre än att effektivisera jordbruksproduktion, spara pengar och samtidigt främja våra vattendrags och Östersjöns tillstånd?

Kretsloppsekonomin har förstås många fler dimensioner än bara jordbruksproduktion. Samma principer kan tillämpas på nästan all produktion och konsumtion av olika varor. Det finns redan rätt många exempel på nya företag som – medvetet eller omedvetet – tillämpar kretsloppsekonomiska principer. Till exempel flygbolagen kan numera köpa antal flygtimmar för flygplansmotorer i stället för att köpa själva motorn. I den här modellen äger tillverkaren motorn under hela dess livscykel, servar motorerna under leasingperioden och efter den byter motorn mot en ny. Den gamla motorn åker tillbaka till tillverkaren för att servas för en ny leasingperiod hos någon kund eller så skrotas den och materialen återgår tillbaka som råvaror för nya motorer. I den här modellen kommer mervärdet för tillverkaren inte från en stor och alltjämt ökande produktion av motorer utan olika servicetjänster för existerande motorer.

Ett annat och kanske lite mera jordnära exempel är ett företag som leasar jeans, 4,95 € för paret och månad. Efter en månads användning kan kunden endera returnera paret eller fortsätta leasingen för en till månad. Det här låter mycket praktiskt och tillåter kunden elva modellbyten under ett år utan att man själv behöver köpa tolv par jeans som tar plats i skåpet och så småningom går ur mode och blir avfall. Priset är dessutom noga avvägt – det motsvarar vad ett stop öl kostar. Mycket lämpligt för studerande som lär vara de ivrigaste kunderna. Företaget tvättar och reparerar jeansen mellan leasingkunderna och de uttjänta paren blir råvara för textilindustrin.

I regeringsprogrammet finns även målsättningar för åtminstone ett antal pilotprojekt kring produktion av industriprodukter, minimering av avfallsproduktion och ökat utnyttjande av traditionellt avfall i industriproduktion, allt enligt kretsloppsekonomins principer som i exemplen ovan. Hoppas dessa projekt får luft under vingarna och samlar kreativa företag och människor som hittar vägar att skapa de nya tjänster som skapar mervärde för produkterna i ekonomins kretslopp. Lyckas det har vi även kommit på rätt väg till ekonomisk tillväxt och ökade sysselsättningsmöjligheter för människor efter den kraftiga minskningen av arbetstillfällen i den traditionella industrin. Och allt på ett hållbart sätt. Hurra! tummen upp

Vetenskap och ideologi

Andreas HägerI början av augusti skrev Iltalehti att svenska (ny)nazister ordnar studiecirklar med högläsning ur den av ÅA utgivna tidskriften Budkavlen. Snabbt visade det sig att det snarare handlade om en tidning med samma namn, men utgiven av Svenska motståndsrörelsen. Iltalehti rättade i sin text så att de ändrade utgivare men beskrivningen av innehållet står kvar, nämligen att tidskriften i fråga skulle innehålla artiklar i etnologi och folklivsforskning: ”Lehti julkaisee artikkeleita liittyen kansantieteeseen ja etnologiaan” står det fortfarande i början av september (i tidningen Expo berättas att den andra Budkavlen, som jag inte bekantat mig med, innehåller bland annat uppmaningar till våld).

De finlandssvenska dagstidningarna skrev om fadäsen och Budkavlens (ÅA) nuvarande redaktion förundrade sig. På Facebook var det en och annan som konstaterade att ÅA:s tidskrift under 1930-talet innehöll en del högerextrema åsikter. Historielektorn Ann-Catrin Östman skrev en kolumn i Hbl och diskuterade historie- och traditionsvetenskapernas roll i nationsbygget under 1920- och 30-talen.

På ett allmänt plan väcker denna nyhet tankar om förhållandet mellan vetenskap och ideologi. Det är förstås också andra än traditionsvetenskaperna och historia som har skelett i garderoben – eller ibland helt synligt sittande i soffan med en kaffekopp i handen. Inom mitt eget ämne, sociologin, fanns det på 70-talet starka kopplingar till marxismen, och särskilt på 90-talet var feminismens inflytelse tydlig. Både ”marxistisk” och ”feministisk” teori spelar en roll i samhällsvetenskapen fortfarande. Men i dag präglas förstås vetenskapssamfundet som helhet främst av ett kapitalistiskt tänkesätt.

På ett mer specifikt plan, som jag kanske vågar mig in på även om det inte handlar om min egen disciplin, är det intressant att fråga sig vilken är den koppling mellan nazism och traditionsvetenskap som IL tänker sig? Det finns en viss historisk koppling, som kom fram i diskussionen om IL:s nyhet. Det finns också så att säga gemensamma intressen. Allom bekant är den tyska nazistiska vurmen för germansk mytologi, men allmänt inom högerextrema rörelser är intresset för mytologi och folkliga traditioner stort. Då ligger det förstås nära till hands att studera sådana akademiska ämnen (eller varför inte tidskrifter) som ägnar sig åt dessa traditioner.

Jag drar mig också till minnes den numera pensionerade svenska professorn i etnologi Karl-Olov Arnstberg, som fick ganska mycket negativ uppmärksamhet i slutet av 90-talet för en rapport där han kritiserar den romska kulturen. Han har senare blivit bekant för sina ”invandringskritiska” åsikter, som han bland annat framför på sin blogg.

Denna pensionerade professor är ett enskilt exempel. Efter ett ganska omfattande samarbete med traditionsvetare vid ÅA kan jag klart notera att inte alla delar Arnstbergs värderingar. Den ”invandringskritiska” bloggen skriver han dessutom i samarbete med en person som är socionom (de har också skrivit en gemensam bok på temat), och socionom inte bara låter ganska likt sociolog, men många socionomer studerar också mitt ämne.

Ytterst få personer – inte heller jag – skulle deklarera att forskningens mål är att befrämja en ideologisk agenda; knappast särskilt många skulle heller beskriva målet med den egna forskningen i ideologiska termer. Men jag tror att det ändå finns skäl för alla forskare, oberoende av disciplin, att reflektera över de ideologiska bindningar som ändå säkert finns också inom det egna ämnet.