månadsarkiv: november 2015

Horisontens poesi i en korridor

Morten.001

De tio fotografierna av Mårten Björkgren.

Varje dag då jag stiger in i korridoren där mitt arbetsrum finns dyker det upp frågor om hur man tänkte då utrymmet planerades.  Tänkte man i geometriska termer så att exakt samma sak som gestaltas i en tvådimensionell planritning överförs i en tredimensionell korridor men i olika skalor eller funderade man på hur dimensionerna sträcktes ut?

Mitt arbetsrum är ett av flera rum på rad. Rummet ligger mitt i korridoren och det är ett rum där det är naturligt att röra sig inuti och utanför boxen. I korridoren är det naturliga inte lika självklart. Korridorens bredd står inte i förhållande till dess längd, höjden är odefinierbar, belysningen otillräcklig, ljudet studsar eller förstärks på ett sätt som inte lockar till korridorsnack. Färgsättningen är diffust institutionell. Det är som om allt som skall finnas för att definiera en plats för människor finns där, och ändå inte.

Det var det obekväma i korridorens dimensioner som förde in mig på ett spår där rummets poesi fick en större betydelse i arbetsvardagen än jag först kunde ana. Det hela började i en korsväg där sammanträffanden och upplevelsen av rum möttes. Det fanns ett behov av att göra något åt korridoren som arbetsvardag, det var alla som berörs av att röra sig i den överens om.

Mårten Björkgren, en kollega som har sitt arbetsrum en bit längre bort i korridoren bad mig en dag ta en titt på de bilder han har på sitt Instagramkonto. I flödet av tusen och tusen bilder blev jag varse om att en del av fotografierna stack ut ur flödet. Det var något med dem som jag inte kunde begreppsliggöra i ord. De pockade på  uppmärksamhet och  tid. De hade ett uttryck av en emotionell verklighet som behövde få komma ur det digitala flödet, in i ett annat sammanhang, för att betraktas som ögonblick och upplevelser.

Jag bestämde mig för att använda utställningskuratorns erfarenhet. Jag valde ut tio fotografier i det digitala flödet för att pröva dem i arbetsplatsens korridor. Då fotografierna  förflyttades och förstorades till korridoren fick de ett annat uttryck än på Instagram. De blev mer måleriska, färgerna, formerna och motiven blev till något som det gick att relatera till via den fysiska platsen, korridoren. Och korridoren förändrades till ett landskap. Inte ett kontorslandskap på en arbetsplats utan istället ett landskap som kan liknas vid en livsnerv som förbereder och skapar förväntningar hos den som vandrar i korridoren. Förväntningar på att både känna igen och främmandegöra något av allt det man kände till förut i korridoren.

Det är av betydelse att Mårten gick med på att förflytta tio av de digitala flödets fotografier och bildvärld till en korridor på sin arbetsplats. För mig representerar hans vilja att göra det ett mod och en motivation att överskrida förståelsehorisonter. Han gick med på att dela en del av sin värld och sfär med sina kolleger i en gemensam vardag på ett annat sätt och genom ett annat kommunikationsmönster än han var van vid. Att dela med andra – vare sig det är i sociala medier, i en korridor eller på en konstutställning – grundar sig på tillit. Tillit är en människosyn som i den pedagogiska vardagen och vetenskapen är så grundläggande att vi kan ta den alldeles för självklar.

De tio fotografierna delas nu på ett annat sätt än på Instagram. Vardagens rörelser i  korridoren är annorlunda än tidigare.  Vi ser fotografierna och skapar kognitiva, kulturella och kroppsliga spår. De berör kolleger, studerande och andra som passerar. Samtidigt vill vi ta del av det digitala flödet.

Det kan hända att fotografierna i korridoren så småningom bleknar och blir till kulisser i bakgrunden av vår vardag. Just nu skapar de en förgrund för sociala tillämpningar, samtal, reflektioner, sinnlighet, minnesbilder och framtidsvisioner över tid och rum. De ger oss möjlighet att bli medvetna om bildens retorik, om symboliska resurser och det mellanmänskliga som kan få oss att tänka och se längre än runt hörnet i en korridor.

Mårten Björkgren på INSTAGRAM Marten60 eller Mårten Björkgren.

 

Sommardagens gång

Tapio SalmiDet är ofta härligt att vara borta från Finland, speciellt några sommarveckor på Ösel, i Kuressaare-Arensburg som är öns förtjusande huvudstad. Den över 350-åriga staden är en kosmopolitisk metropol i miniatyrskala. Badstranden är lång och vinden blåser från Kuressaareviken. I horisonten, eller närmare sagt, en aning bakom den finns Lättland. Med god fantasi tror man att det är synligt. Bakom ryggen står sagoslottet, Kuressaare loss, som en gång i tiderna var sätet för Riga biskop: han regerade här. Idag är slottet ett välkänt och mångsidigt kulturcentrum: konstmuseum, historiskt museum och biologiska samlingar. Årets höjdpunkt är operafestivalen, Saaremaa ooperipäevad, som är den estniska motsvarigheten till festivalen i Nyslott. Vi tittar på Giuseppe Verdis Rigoletto, som spelas av Teatro di Milano. Organisationen är perfekt och musiken njutbar, även för en icke-musikalisk människa. Applåderna vill inte ta slut efter föreställningen. Min favorit är arian La donna é mobile – kvinnan är rörlig (jag vågar inte säga: labil).

Sommaren på Ösel fylls av evenemang – kulturen kommer från större städer på besök till avlägsna orter och en alldeles speciell stämning uppstår; otaliga nya kontakter knyts då främmande människor plötsligt börjar tala med varandra i en avslappnad atmosfär.

Efter operafestivalen kommer kammarmusiksfestivalen. I slottets kapell spelas medeltida musik. Under konsertens paus går en äldre herreman rastlös omkring och fotograferar allt. Han är ensam och söker uppenbarligen kontakt med någon. Han frågar någonting oväsentligt av mig men snart befinner vi oss djupt i diskussioner. Det visar sig att han är friherre von Freytag-Loringhoven från Tübingen. Varför är han här? Hans farfars far var en stor godsägare i kommunen Kihelkonna, men han hade sålt allting bort redan på 1800-talet och flyttat till Tyskland. Familjen hör till gammal tysk-baltisk adel, deras vapen är upphängt inne i slottet och förfädernas kvarlevor vilar bredvid Kihelkonna kyrka. Friherren är på gott humör då han berättar om släktens historia. Kvällen slutar med en gemensam middag och intressanta detaljer om hans privata och professionella liv avslöjas: han försöker komma varje sommar till Ösel för att se sina rötter, men hans fru är bildkonstnär och lärare, som hellre tillbringar sommardagarna i Nice (Nizza). Herr friherr Freytag von Loringhoven är medicine doktor och närmare sagt hjärnkirurg till utbildningen, men i något skede hade han hamnat i kris med sitt yrke och utbildat sig till psykoterapeut. Kvällen blir synnerligen inspirerande; några månader efteråt kommer ett postkort från Tübingen.

En grupp av tyska studenter kommer emot mig på gatan och frågar artigt: tyska eller engelska. Tyska, svarar jag bestämt. De vill veta vägen till en begravningsplats, där de tyska soldater som stupade i andra världskriget på Ösel vilar. Jag visar vartåt de ska över gå för att komma till Kudjape metsakalmistu. Under många årtionden, under den sovjetiska ockupationens tid var massgravarna medvetet bortglömda, för officiellt ansågs det vara fiender som var begravda där. Sovjetunionen legitimerade sig mycket långt med segern i andra världskriget, en makt som krossade fascismen. Efter att Estland hade återfått självständigheten år 1991 och den andra republiken uppstod, blev det tillåtet att prata om gravarna igen: nationen fick tillbaka sitt kollektiva minne. Med ekonomiskt stöd från Förbundsrepubliken Tyskland städades området och tusentals gravstenar placerades på ett öppet fält. Här vilar tusentals tyska soldater. De kämpade ända till det bittra slutet. Sovjetunionen återerövrade Tallinn på hösten 1944, medan de sista tyska trupperna lämnade Ösel, närmare sagt Sörvehalvön, öns ultima Thule så sent som våren 1945. Nu är det tillåtet att hedra även deras minne. I varje tysk gravsten står inte bara soldatens namn utan även hans militärgrad: Gefreiter, Lieutnant, Oberlieutnant, Oberst… Ordning ska det vara i hierarkin.

Alldeles bredvid de tyska gravarna finns ett fält där de soldater som kämpade i röda armén vilar. Minnestatyn är gigantisk, ett utmärkt exempel på pretentiös socialistisk realism (som de facto ligger lång borta realism i många fall). I Sovjetunionen blev det slut på modernistiska experiment och expressionistisk skildring av människans liv redan på 1930-talet. Staten och den ’nya’ människan skulle hyllas i romantisk och heroisk anda. Statyn i Kudjape är skapat av en känd bildhuggare. Stämningen här avviker från den tyska begravningsplatsen. Här finns enkla stenar av röd granit, soldatens namn men ingen militärgrad.

Bredvid dessa två gravgårdar finns ett öppet fält, en stor och välskött gräsmatta. Senare på sommaren vandrar jag runt gravarna tillsammans med min svärfar, vars stora intresse är historia. Plötsligt stannar vi på det öppna  fältet och han frågar mig: är denna outnyttjade mark reserverat för nästa krig?

Fiska stort eller smått? Satsa på stort!

Johanna båt 3Under veckan kunde man läsa i tidningar och höra på radion om kommande ändringar på regler för gösfiske i Skärgårdshavet. Från och med årsskiftet kommer nämligen minimimåttet för gös öka från det nuvarande 37 cm till 40 cm i yrkesfisket och 42 cm för fritidsfiskare. Yrkesfiskarna verkar vara rätt nedslagna av den kommande ändringen i näringens verksamhetsvillkor, eftersom den allmänna åsikten bland yrkesidkare verkar vara att fångsterna kommer att minska dramatiskt på grund av ändringen och därmed skulle den utgöra en dödsstöt för hela näringen. Sportfiskare tycks vara betydligt positivare inför ändringen även om deras gräns för tillåtna fångster kommer vara till och med högre än den för yrkesfiskare. Varför skall en sådan här dramatisk ändring införas om man då dödar en viktig basnäring i skärgården?

Orsaken är att för nuvarande fiskar man nästan enbart gösar som just och just har uppnått minimimåttet på 37 cm. Dessvärre är dessa gösar inte ännu könsmogna utan blir det först när de har blivit något över 40 cm långa. Lite karikerat sagt håller vi för tillfället på att fiska ut gösarna eftersom inga nya gösar hinner ”tillverkas” innan fiskarna blir upptagna.

Fiskar är intressanta varelser som växer hela livet ut. Och nu menar jag ökning i läng, inte viktökning, som ofta tycks ske hos människor med ökande ålder. Tillväxten hos fiskar avtar med ålder men längden ökar faktiskt så länge fisken lever. I grova drag kan man bestämma åldern hos fisken genom att mäta den. Det finns förstås skillnader i längdtillväxt mellan olika områden där fiskarna har olika betingelser för liv och leverne. Speciellt hos honorna är storleken av en stor betydelse i och med att mängden rom som honan kan lägga ökar med storleken. Och större mängd rom betyder ett större antal avkomma. Det har också bevisats att hos många fiskarter är även stora honors romkorn större i storlek än små honornas och har därmed bättre förutsättningar för överlevnad och snabb tillväxt under de mycket riskfyllda första veckorna av livet, då mer än 90 % av fisklarverna blir uppätna eller svälter ihjäl. I ekologiska termer har stora honor därmed högre ”fitness” än sina yngre och mindre systrar.

Tillväxten avtar vid den ålder då fisken blir könsmogen, eftersom fisken behöver sätta en stor del av energin till produktion av könsprodukter, och framför allt äggen hos honor kräver mycket energi. Med tanke på produktion av ett stort antal avkommor är det bra om fiskarna har hunnit växa till ordentligt innan de blir könsmogna. Kollegorna vid Åbo universitet publicerade nyligen en mycket spännande upptäckt gällande laxens könsmognad och tillväxt. Tillsammans med några norska forskare har de upptäckt att en enda gen kontrollerar könsmognad hos laxen. Upptäckten är ännu mera intressant på grund av det att det verkar som om den här genen fungerar precis på motsatta sätt hos honor och hanar. Hos honorna styr genen mot senare aktivering av könsmognad vid större storlek, medan hanarna styrs mot snabb könsmognad och mindre storlek. Evolutionärt och ekologiskt är det här mycket ändamålsenligt, eftersom honornas ”fitness” växer med ökande storlek och då är det bra att spendera längre tid ute på hav och växa till innan honan återvänder till lekområden i laxälvarna. För hanen däremot är det fiffigast att minska på tiden ute till havs där risken att bli uppäten är stor och i stället se till att man hinner leka så snabbt som möjligt för att flytta över de egna generna till nästa generation. Ett intressant sidospår av den här genstudien är att samma gen styr även puberteten hos människan. Den som är intresserad kan läsa här mera om den här spännande studien i som har publicerats i vetenskapstidskriften Nature.

Även om man, åtminstone inte ännu, har hittat en motsvarande gen hos gösen, kan man ändå dra paralleller till laxstudien även för gösen. Göshonornas såsom de flesta fiskars ”fitness” växer med ökande storlek. Därför är det fördelaktigt med tanke på göspopulationers tillväxt att ha möjligast mycket stora (och äldre) honor, vilket betyder att man inte bör tillåta fiske på stora mängder individer som inte ännu har hunnit bli tillräckligt gamla och stora för lek. Även om yrkesfiskarna i Skärgårdshavet är mycket skeptiska till den nya regleringen, finns det redan ”prejudikat” från Sverige som bevisar att ökat minimimått på fisk kan leda till det något paradoxala resultatet då inte bara storleken på de tillåtna fiskarna ökar utan även totalfångsterna gör det. Då minimimåttet i mitten på 2000-talet höjdes i sjöarna Vänern och Hjälmaren fick yrkesfiskarna inte bara större individer som fångst utan även totalfångsterna ökade redan på några år och därmed blev även lönsamheten bättre. Jag och många andra forskare tror inte alls på de ödesdigra effekterna för fisket som yrkesfiskarna tycks vara övertygade om utan tvärtom borde ökat minimimått leda till större populationer av (stora) gösar med god ”fitness” och då finns det större fångster att ta ut i fisket också.

Dessutom är stora rovfiskar är även mycket viktiga för upprätthållande av friska ekosystem och bra vattenkvalitet. Ju mera stora rovfiskar det finns desto effektivare kontrolleras förekomsten av planktonalger och otrevliga ”blomningar” av planktonalger och trådformiga alger via en kaskadartad process där stora rovfiskar äter mindre fiskar som i sin tur livnär sig på små ryggradslösa djur som äter olika typer av alger. Får man ner mängden mindre fiskar, ökar de små djuren och algerna i sin tur minskar. Försvinner de stora rovfiskarna genom fiske eller på annat sätt, blir kaskaden den motsatta med större mängder alger som resultat. Ett resultat som påminner väldigt mycket övergödningens effekter. Även därför lönar det sig låta fiskarna växa både i individuell storlek och även i populationsstorlek.

Fiska stort med måtta både för ekomisk nytta och Östersjöns hälsa!