Fyra fönster mot norr. Tre fönster mot öster. Sjutton höga pallar. Trettio stolar med sits och ryggstöd av faner. Bord i grupper. Sju gröna stolar med patina. En utsliten sjukhusgrön soffa med några kuddar. Golvmattan är vit och av naturgummi. Väggarna är fulla med eluttag.

En diskbänk. Två vattenkranar. Övre skåp ovanför diskbänken med sju citat uppklistrade. Citaten handlar om konstens närvaro, existens och betydelse. På nedre skåpen finns inte citat uppklistrade. På diskbänken står ett kärl med akvarellpenslar, ett kärl med penslar för oljemålning och en torkställning för burkar, träskivor och andra verktyg.

Tre eldrivna drejskivor. En av drejarna är ur funktion eftersom drivremmen gått av. En sparkdrej med rostiga delar. En ställning med tjugo våningar för teckningar. Fem sopkärl står i ett hörn. Två av kärlen har hjul. Två hinkar står på golvet, en vit och en röd. I den vita finns vitlera som går att återanvända. I den röda finns rödlera som går att återanvända.

I salen finns ingen ”svart tavla” men en röd magnettavla för anslag om aktuella konsthändelser. I ett hörn står träskivor. I ett annat hörn står sjutton stafflier.

Bredvid stafflierna står en pappersskärare. Bredvid pappersskäraren finns en hög med stora rullar av papper. De har olika färg, kvalitet och storlek. Bredvid pappersrullarna finns en stor hög med silkespapper i flera färger. Det finns mycket silkespapper. Det fanns det också för tio år sedan. Mest brunt silkespapper av någon anledning. Redan då.

I det nordvästra hörnet står ett arkivskåp. Bredvid arkivskåpet står en dator, en ljudförstärkare och en dokumentkamera på ett skrivbord. På väggen två högtalare.

I salen finns två piedestaler. På piedestalerna står fem små modelldockor i trä. Modelldockorna står i oväntade positioner.

I salen finns två bokhyllor. De är överbelamrade med böcker om konsthistoria, olika tekniker inom bildkonst, artiklar om konstpedagogik, utställningskataloger och beskrivningar av uppgifter. I salen finns även två bokskåp i trä. Skåpen har glasdörrar och hyllorna i skåpen gapar tomma. I väntan på nya böcker. Ovanpå bokhyllorna och bokskåpen står grönväxter. På ett av bokskåpen står en byst.

Det är högt till tak. Takhöjden begränsas av metallbalkar. Lysrör är fästa vid metallbalkarna. En visningsprojektor är fäst på en av balkarna. Balkarna är fästa i taket i nordsynlig riktning.

Blå keramikmasker är placerade lite här och där i salen. Maskerna har olika ansiktsuttryck och är kvarglömda av tidigare studerande. Det ligger en hög med abstrakta målningar på ett av borden. Målningarna är akrylmålningar i storleken 1,5 x 2,0 meter.

Längst fram, men ändå längst bort i salen, finns en spiraltrappa. Inte alla som besöker salen vet vart den leder. Bredvid spiraltrappan hänger en stege på väggen. Den kan man lyfta ner och ställa mot en dörr som finns högt uppe på den västra väggen. Vart den dörren leder är det bara några få som vet.

Varje vår då det akademiska året går mot sitt slut kommer jag på mig själv med att fundera över undervisningssalen.  Erbjuder den en lärandemiljö som möter upp vetenskapens och samhällets paradigmskiften?  Erbjuder den tillräckliga förutsättningar för lärarstuderande och kurser i bildkonstens didaktik. I praktiken sträcker sig kursernas lärandemiljöer förstås utanför salen. Ut i samhället – i den digitala miljön, till skolor, näromgivningen, konstmuseer och konstnärernas arbetsrum.

Då det kommer till lärarutbildning och skola formas undervisning både genom modern tradition och senmoderna former. Lära för livet hänger ihop med livslångt lärande, förmågan att lära sig handlar lika mycket om output som om input. Förmågan att ta in ny kunskap hänger ihop med att kunna dela kunskap, nomadiskt föra över kunskap i nya sammanhang och transfer. Kunskap är utöver substans och helheter även relationer, växelverkan och kontext.

En lärandemiljö ska naturligtvis skapas utgående från behov, med intentioner och visioner. Gaston Bachelard har satt ord på något väsentligt som har betydelse i sammanhanget. Han menar att rum är upplevelse och erfarenhet. I boken The Poetics of Space (1958) beskriver han hur ett hus i vår fantasi kan vara bättre byggt, mer ändamålsenligt och större än alla tidigare hus vi har erfarenhet av. Samtidigt menar han att föreställningarna om rum som vi vill verka i i framtiden, ofta mycket långt fram i tiden -så långt fram att det kanske aldrig blir av – är bra.  Föreställningar om rum som står i symmetri med det som vi redan har erfarenhet av kan leda till vilsna och allvarsamma tankar istället för visioner och drömmar.

Ställer du dig vid ett fönster – vilket som av salens sju – sträcker en fantastisk vy ut sig.  Hög himmel, låg horisont. Jag tröttnar aldrig på den. Jag tänker att salen erbjuder rum för flera former av pedagogik, didaktik och lärande. För det mesta på ett subtilt och abstrakt plan. Och ändå konkret.  Och jag tänker att paradigmskiften är dynamiska. Skiftens innebörd och existens är rörelse.  Vi vet alla att rum för utbildning och lärande inte ska vara fulländade eller fullbordade. Utbildning och lärande är tillstånd av rörelse och kommunikation. Människor emellan.

Till allra sist. Nu vänder jag blicken mot sommaren och söker mig ut i landskapet och bortom det.  Samtidigt vill jag tacka och avsluta. Jag har haft glädjen att skriva ÅA-blogg sedan 2013. Om stort och smått, om angelägenheter, om akademisk vardag, lärarutbildning och fria associationer. Skön sommar!