Vem är rädd för digitaliseringen? Del I

Charlotta HilliDigitaliseringen väcker känslor och omges av olika föreställningar om yttrandefrihet och medborgarskap. I boken Digital politik (2015) diskuteras digitalt engagemang och vad digitaliseringen kan innebära för politiken.

Myterna som omger digital teknik har präglat teknikoptimister och -pessimister. De mest radikala teknikpessimisterna, som ser digitaliseringen som ändstationen för mänskligheten, kan enkelt motbevisas när kärleksfulla hashtaggar sprider budskap om hopp, glädje och hjälp. Delad ekonomi blomstrar på sina ställen och likasinnade kan hitta varandra på olika håll i världen för att skapa, skratta och älska tillsammans. Den energi som sakliga och vettiga digitala diskussionsforum kan ge deltagarna kan likväl kontrasteras mot nättroll och hatfulla budskap som sprider rädsla och skräck.

Drömmarna om fria och demokratiska forum behöver kritiskt granskas. Studier tyder på att den envägskommunikation som politiker använder för att förmedla information till sina läsare inte lockar till politiskt engagemang. Trots alla blogginlägg på diverse sociala medier går läsaren ändå inte och röstar på politikern. Frågan blir då om inte regelrätta torgmöten är mer dialogiska och intressanta för väljarna än att läsa politikers blogginlägg. Eller, handlar det om att politiker inte förstår vad sociala medier egentligen går ut på, nämligen en ständig interaktion mellan användare.

Torgmöten har en annan fördel att de är öppna för alla utan motkrav. Anders Johansson frågar i Digital politik vad priset för att ha tillgång till sociala medier är. Information ska delas och delas vidare för att företagsmodellen ska fungera. Jodie Dean hävdar i sitt kapitel om kommunikativ kapitalism i boken Digital Media and Democracy Tactics in Hard Times  att flödet av kommunikation gör det svårt att komma med inlägg för att förändra politiken i landet. Makthavare kan, istället för att lyssna och gå i dialog med kritikerna, skicka ut egna meddelanden genom alla sina plattformar och effektivt dränka kritik i flödet av information. Oavsett så är det företagen som vinner på arrangemanget. Dean (2008, s. 105) skriver:

Indeed, with the commodification of communication, more and more domains of life seem to have been reformatted in terms of market and spectacle. Bluntly put, the standards of a finance- and consumption-driven entertainment culture set the very terms of democratic governance today. Changing the system—organizing against and challenging communicative capitalism—seems to require strengthening the system: how else can one organize and get the message across? Doesn’t it require raising the money, buying the television time, registering the domain name, building the Web site, and making the links?

Idén med sociala medier är att interagera och dela information. Utan användarnas aktiviteter är de ointressanta. På samma gång som jag uppskattar att få viktig information från statsmakten direkt på min skärm finns det en ekonomisk aspekt i det hela som inte kan ignoreras. Enligt Johansson är det väsentligt att identifiera och förstå dessa strukturer.

I takt med att fler offentliga institutioner använder sociala medier för att dela information och kommunicera med medborgare fortsätter Johanssons spörsmål att irritera mig. Jag tänker på alla de som inte vill eller kan använda sociala medier. Och att kanalerna för detta medborgarskap upprätthålls av företag som gör vinst på informationen om medborgarna. Ironin är total eftersom detta inlägg publiceras på ett socialt medium.

Onekligen kan digital politik innebära möjligheter och utmaningar, men förändras politiken eller strukturen i samhället genom klickande och delande på sociala medier? Sittdemonstrationen Ung i Sverige har pågått runtom i Sverige sedan 6 augusti i år. I manifestationen för Vasa Centralsjukhus deltog 10 000 personer på Vasa torg i oktober förra året. Båda har använt olika kanaler bland annat sociala medier för att dela sitt budskap. Omfattningen på demonstrationerna är imponerande, men det återstår att se om makthavarna hörsammar demonstranterna.

Följande blogginlägg kommer att handla om samma tema men ur ett pedagogiskt perspektiv.

En reaktion på ”Vem är rädd för digitaliseringen? Del I

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *