Alla inlägg av Anna Soveri

Finlands Akademi värdesätter mobilitet över alla andra forskarmeriter

Anna Soveri,

Anna Soveri
I mina tidigare två blogginlägg har jag diskuterat konkurrens i den akademiska världen och jag kommer att hålla mig till samma tema även i detta inlägg. Den 22 april meddelade nämligen Finlands Akademi (FA) att de kräver att alla som söker forskardoktor- eller akademiforskarfinansiering av FA ska ha erfarenhet av andra forskarorganisationer än den där de har gjort sin doktorsavhandling. För att man ska få ansöka om finansiering av FA ska man alltså *efter doktorsgraden* ha arbetat minst ett halvår med forskningsrelaterade uppgifter vid en annan organisation antingen i Finland eller utomlands. Det andra alternativet är att man i sin ansökan till FA har en annan organisation än den där man har gjort sin doktorsavhandling som den plats där man kommer att göra forskningen. Vistelser vid andra organisationer under doktorandperioden beaktas alltså inte. Orsaken till dessa förändrade krav är enligt FA att erfarenhet av andra forskningsomgivningar förbättrar kvaliteten på den forskning som görs och hjälper till att förnya vetenskapen.

Att en av de viktigaste finansiärerna i Finland ställer ett sådant krav, kommer att leda till att det blir ännu svårare för unga forskare att göra akademisk karriär. Speciellt ofördelaktigt och ojämlikt är beslutet för de forskare för vilka en flytt (vare sig om det är fråga om att flytta till en inhemsk eller utländsk forskningsinstans) av olika skäl inte är möjlig. För sådana forskare som har familj handlar det inte bara om att själv flytta till en annan stad eller ett annat land, utan det handlar om att hitta ett arrangemang som passar hela familjen (för att inte tala om hur svår situationen är för ensamstående föräldrar). FA skriver att det är möjligt att göra vistelsen i etapper som tillsammans utgör ett halvår, men t.o.m. en månad åt gången är en lång tid för en förälder att vara utan sina barn och framförallt för ett barn att vara utan sin förälder. Och en sådan månad borde upprepas åtminstone sex gånger för att kravet på minst ett halvår ska uppfyllas. Är detta ett pris som unga forskare är beredda att betala för att få en möjlighet till en akademisk karriär? Märk väl – genomförd mobilitet garanterar inte en framtid som forskare p.g.a. den hårda konkurrens som råder inom den akademiska världen.

Risken med FA:s nya krav på mobilitet efter doktorsexamen är således att begåvade forskare bestämmer sig för att lämna den akademiska världen eftersom de inte kan uppfylla de mobilitetskrav som ställs. De som blir kvar är de forskare för vilka en flytt är möjlig. Frågan som uppstår är alltså om detta nya krav verkligen förbättrar kvaliteten på forskningen i Finland. Att mobilitet kan vara viktigt både för den egna forskarkarriären och för forskningens kvalitet finns det knappast så stor oenighet om, men frågan är om mobiliteten har en så avgörande roll som FA föreslår? FA vill ha uteslutande sådana forskare som är mobila. Om mobiliteten i sig själv bidrar mer än en persons övriga meriter till hens förmåga att utöva forskning av hög kvalitet, är FA:s beslut det riktiga. Om mobiliteten hänger ihop med andra önskvärda drag hos forskare och att man på detta sätt kan sålla fram de allra bästa forskarna, är FA:s beslut det riktiga. Avgörande är i så fall att vara på det klara med vilka de önskvärda dragen hos forskare är. Är det önskvärt att en person inte har familj eller andra faktorer som begränsar hens möjligheter att satsa på sin karriär?

En relaterad fråga är hur (speciellt de mindre) universiteten i Finland kommer att påverkas av detta. I praktiken innebär FA:s nya krav att de som vill göra akademisk karriär lämnar de universitet där de har gjort sin doktorsexamen. De universitet som anses vara mer attraktiva får forskarna med de bästa meriterna. Hur sannolikt är det att dessa forskare sedan återvänder?

Avigsidan av att vara forskare

Anna Soveri, , ,

Anna SoveriDen senaste tidens ekonomiska motgångar vid universiteten i Finland har gjort att många forskare, däribland jag själv, har börjat oroa sig för de egna framtidsutsikterna som forskare inom universitetsvärlden. Att jobba som forskare har länge betytt snuttjobb och osäkerhet om framtiden, men i och med regeringens omfattande nedskärningar som riktats mot de finländska universiteten, har läget blivit ännu svårare. Sparkraven har lett till samarbetsförhandlingar, uppsägningar och sämre möjligheter att få forskningsfinansiering.

Enligt Undervisnings- och kulturministeriets (UKM) rapport Hur doktorer hittar jobb (se rapporten här) har antalet doktorer i Finland ökat betydligt under de senaste 25 åren. Ifjol tog 1881 personer i Finland ut sin doktorsexamen, vilket är en högre siffra än någonsin tidigare. Men samtidigt som antalet doktorer ökar, minskar möjligheten för dem att göra  akademisk karriär. Endast var tredje doktor i Finland förväntas kunna stanna kvar i universitetsvärlden.

Om man vill höra till den tredjedelen som kan göra karriär inom den akademiska världen, behöver man strategiskt och effektivt bygga upp sin cv så att den blir bättre än de flesta andras. Det betyder att man måste publicera så mycket som möjligt i så bra tidskrifter som möjligt. Det betyder också att det lönar sig att samla på sig undervisnings- och handledningserfarenhet samt god feedback av studerande. Vidare är det viktigt att vara innovativ i sina forskningsidéer, skriva strålande finansieringsansökningar och beviljas finansiering av så många olika instanser som möjligt. Dessutom innehåller en god cv längre vistelser vid utländska universitet efter att man har doktorerat. Att bygga en konkurrenskraftig cv innebär således en hel del arbete och för största delen räcker 1600 timmar per år inte till. De flesta forskare arbetar under ständig tidspress och försöker febrilt hinna forska med den ena handen medan de rättar studerandes tenter med den andra. För att inte tala om svårigheten att hitta balans mellan jobb, fritid och familj. Och all möda till trots, är det bara en liten bråkdel som får fast anställning vid ett universitet. För de övriga som vill göra akademisk karriär gäller det att få extern finansiering. För dem som lyckas, betyder det ofta ändå i praktiken snuttjobb, oro för den egna ekonomin och en osäker framtid. De som inte lyckas få forskningsfinansiering är däremot tvungna att hitta ett jobb utanför universitetet. Men är en doktor konkurrenskraftig utanför universitetet med en cv som ofta visar att man har specialkompetens inom ett ganska snävt område? Hurudana arbetsgivare värdesätter de akademiska meriterna?

UKM:s rapport visar att arbetsgivare utanför universitetet värdesätter det kunnande en doktor har, men bryr sig inte särskilt mycket om att personen har just en doktorsgrad. En doktor behöver därför kunna lyfta fram de förmågor och erfarenheter som har kommit ur doktorandutbildningen på ett sådant sätt att de också tilltalar andra arbetsgivare än universiteten. Eftersom antalet arbetslösa doktorer ökar hela tiden, har syftet med UKM:s rapport varit att komma fram till förslag på åtgärder för att förbättra doktorernas situation på arbetsmarknaden. I och med att de flesta doktorer i framtiden kommer att jobba med något annat än forskning borde doktorandutbildningen enligt rapporten satsa på att ge de blivande doktorerna ett mer mångsidigt kunnande inom det egna forskningsfältet, men också över flera forskningsområden. Dessutom borde karriärplanering i allmänhet ges större utrymme. Viktigt vore också att informera de nya doktoranderna om att en doktorsexamen inte nödvändigtvis räcker till för att göra akademisk karriär.

ps. Medan jag skriver det här inlägget funderar jag på vad det är som gör att den akademiska världen för många, och däribland mig själv, är så lockande trots sin avigsida. För mig handlar det om att få undersöka intressanta fenomen på djupet och vara med och upptäcka nya saker. Det handlar om att få vara kreativ och ha privilegiet att samarbeta och brainstorma med begåvade människor. Arbetet är utmanande och omväxlande på ett tillfredsställande sätt och kräver att man konstant lär sig nytt. Man får vara specialist inom sitt eget område och man får undervisa och handleda studerande som är engagerade och motiverade. Det handlar också om att man har möjligheten att vara flexibel både när det gäller arbetsuppgifter och arbetstider. Och sist men inte minst – man har möjligheten att resa till konferenser omkring i världen och träffa experter som är intresserade av precis samma saker som man själv. Frågan är ändå om det i framtiden kommer att vara värt det.

Är antalet publikationer ett pålitligt mått på en forskares meriter?

Anna Soveri

Anna SoveriI skrivande stund har det igen blivit dags för Åbo Akademi (precis som för de andra universiteten i Finland) att rapportera till Undervisnings- och kulturministeriet hur väl vi har presterat inom undervisning och forskning under det föregående året. Detta görs som bekant eftersom vår basfinansiering är direkt beroende av hur väl vi presterar. En viktig del av denna prestation är antalet vetenskapliga publikationer. Ju flera publikationer av bra kvalitet vi har producerat, desto mera pengar får vi. De vetenskapliga publikationerna är därför oerhört viktiga för universitetet.

Men det är inte bara universiteten som får sina pengar på basis av antalet publikationer, utan publikationsmängden är en väsentlig del också i bedömningen av varje enskild forskares meriter i samband med t.ex. ansökningar om finansiering eller tjänster. Därför är pressen stor att publicera så mycket som möjligt och i så bra tidskrifter som möjligt. Men även om mängden publikationer spelar en avgörande roll när det gäller att bedöma både universitetens och de enskilda forskarnas meriter, finns det inga entydiga riktlinjer för när en person ska tas med som medförfattare i en publikation. Det här leder till att olika forskargrupper, ämnen och universitet har skapat sig olika traditioner för samförfattarskap. En viktig fråga blir då huruvida antalet publikationer är ett jämförbart och pålitligt mått på en forskares eller ett universitets meriter.

Detta tema behandlades i början av december ifjol då forskningsetiska nämnden vid Åbo Akademi bjöd in personalen till ett mycket intressant seminarium med temat Samförfattarskap som akademisk utmaning. Seminariets syfte var att diskutera behovet av enhetligare riktlinjer och mera genomskinlighet när det gäller samförfattarskap vid Åbo Akademi. I sin föreläsning diskuterade docent Stefan Eriksson från Uppsala universitet problemet med att det inte finns entydiga riktlinjer för när en person kan tas med som medförfattare i en publikation. Eftersom publikationerna har en så stor betydelse inom den akademiska världen leder bristen på enhetliga riktlinjer till orättvisa mellan forskare. I vissa fall handlar det också om rent fusk, eftersom författarskap kan användas som handelsvara. Man kan t.ex. ge någon ett författarskap som en oförtjänt gåva, man kan göra byteshandel med författarskap och man kan t.o.m. få köpa författarskap till publikationer i toppjournaler. Den här typens fusk och oärlighet är ofta svår att avslöja. Även om det förhoppningsvis inte är vanligt inom den akademiska världen att missbruka författarskap på det här sättet, finns det en stor mängd gränsfall där forskare inte är ense om huruvida författarskap är befogat eller inte. Räcker det t.ex. med att man är chef för forskargruppen eller att man har fått finansieringen? Blir man medförfattare om man har samlat in allt material men inte skrivit eller reviderat texten?

Det finns olika försök till att skapa gemensamma riktlinjer för samförfattarskap och övriga etiska frågor relaterade till vetenskapliga publikationer. Enligt Stefan Eriksson är ett av de mest inflytelserika försöken, som också används på många håll vid Åbo Akademi, de s.k. Vancouver-rekommendationerna. Enligt dessa rekommendationer ska en medförfattare 1) göra en signifikant arbetsinsats i planeringsskedet, datainsamlingen, analyserna eller tolkningarna av resultaten OCH 2) delta i skrivprocessen eller revidera texten OCH 3) godkänna versionen för publikation. I rekommendationerna ingår också att en person som uppfyller det första kriteriet även ska ges möjlighet att uppfylla de två övriga kriterierna och därigenom förtjäna sitt författarskap. Räcker det med andra ord med att man är chef för forskargruppen eller att man har fått finansieringen eller samlat in data? Vancouver säger ”nej” på alla punkter. Problematiskt med den här typens riktlinjer är ändå att de inte nödvändigtvis är tillämpbara för alla ämnen. Detta förs också fram i seminariedeltagarnas diskussioner och kommentarer. Till exempel kan datainsamling innebära helt olika typer av arbetsinsats vid olika ämnen.

Stefan Eriksson berättar avslutningsvis om ett symbolsystem (badge system), som har utvecklats för att lösa en del av de problem som finns i samförfattade artiklar. I symbolsystemet har varje typ av uppgift i artikelarbetet sin egen symbol som sedan kan tilldelas författare utgående från den arbetsinsats de har bidragit med. Det här systemet innebär att också de vars arbetsinsats inte räcker till för en traditionell författarplats också får erkännande för sitt arbete. Stefan Eriksson drar parallellen till filmers sluttexter, där var och en som har medverkat i en film får ett omnämnande. BioMed Central (BMC) och Public Library of Science (PLoS) kommer att testa detta symbolsystem i en nära framtid. Denna genomskinlighet i författarlistan skulle eventuellt göra publikationsmängden till ett mer jämförbart och pålitligt mått på en forskares meriter eftersom man skulle känna till både vad och hur mycket varje författare eller medarbetare har gjort för slutresultatet. Dessutom skulle man undvika konflikter gällande författarordning.

Även om det redan existerar olika försök till riktlinjer för när en person kan tas med som medförfattare i en artikel och även om Åbo Akademi går in för att skapa gemensamma riktlinjer, går det givetvis inte att komma åt korruption eller få fast sådana personer som vill fuska. Som professor Mikael Lindfelt (även ordförande för forskningsetiska nämnden vid Åbo Akademi) säger, skulle syftet med de gemensamma etiska riktlinjerna främst vara att skapa en kulturell förändring och att få i gång en diskussion. Resultaten ur en undersökning vars syfte har varit att kartlägga personalens vid Åbo Akademi synpunkter på hur samförfattarskap i nuläget hanteras, tyder på att en sådan diskussion är välkommen. Studerande Marco Harju berättar nämligen att ungefär 40 % av de 174 yngre forskarna vid Åbo Akademi som har fyllt i enkäten, uppger att publikationsetiska frågor aldrig eller nästan aldrig har diskuterats i den egna forskningsmiljön. Ungefär en tredjedel uppger att de känner till tvister gällande samförfattarskap i den egna forskningsmiljön och en femtedel anger att de själva har varit med om en sådan konflikt. Det är med andra ord viktigt att också vid Åbo Akademi få igång en diskussion i ämnet och att vara medveten om att antalet publikationer inte är ett helt oproblematiskt mått på en forskares eller universitets meriter, bl.a. med tanke på de utmaningar som samförfattarskap för med sig.

————————————————————————————————————————-

Seminariet finns att se på http://www.abo.fi/personal/videoseminarier
Vancouver-rekommendationerna: The Recommendations for the Conduct, Reporting, Editing, and Publication of Scholarly Work in Medical Journals by the International Committee of Medical Journal Editors (ICMJE)