Alla inlägg av Gunilla Widén

Om Gunilla Widén

Professor i informationsvetenskap

Campus

Denna vår har jag haft förmånen att besöka ett flertal universitet i Europa. Universiteten har haft rätt olika framtoning gällande deras campusbild och det igen har lett till att jag reflekterat särskilt över vilken roll universitetscampus har i förmedlingen av universitets image, värderingar och verksamhet. Vi funderar mycket på hurdan bild vi skapar i det digitala rummet, vilket förstås är en mycket väsentlig del av dagens samhälle. Men än så länge är även det fysiska rummet närvarande i undervisning och forskning. Hur skapar man då en enhetlig bild av det universitetet står för genom dess campus då universitet är stora organisationer, med mycket olika verksamhet, som ändå ska rymmas in under samma tak.

Amsterdams universitet

Till Amsterdams universitet kom jag jäktandes med taxi från Shiphol flygfält. Det var bråttom då planeringsmötet kring en HERA-ansökan började genast på morgonen och jag hade inte möjlighet att resa in föregående kväll. Jag uppgav adressen till institutionen för media studier och taxin kurvade in i allra centralaste Amsterdam, med alla dessa kanaler och gamla hus. Taxin kunde inte köra mig ända fram då de centralaste gatorna var stängda för biltrafik, så jag promenerade de sista 100 metrarna. Turister tvinnade omkring med kartor och sökte efter museer och sevärdheter. Ingången till institutionen var precis invid Allard Pierson museet och jag hade i det skedet mera en känsla av att jag borde kolla upp vilka sevärdheter jag vill besöka, snarare än att jag strax ska fokusera forskningsansökan.

Men universitetsutrymmena invändigt såg dock precis ut som universitetsutrymmen ska göra. Tekniken krånglade inför mötet och alla mötesdeltagare kunde försjunka i sina egna e-post sfärer för en tid medan tekniska problem utreddes. Allt väl, turistkänslan var borta och vi hade en effektiv planeringsdag. Det blir en bra ansökan  🙂 Men varje gång vi steg ut från mötesbyggnaden var man tillbaka i staden Amsterdams charmiga famn.

Inget särskilt vittnade om att vi är på campus. Det är helt integrerat i stadsbilden. Endast alla hundratals cyklar och en staty med universitets grundare pekar på att vi faktiskt är på universitetsområdet.

I mina funderingar kring campus och vad de förmedlar passade jag på att kolla upp vilka värderingar universiteten har. ”We are engaged” står det på Amsterdams universitets webbsidor. Jag vet att de menar att de är engagerade i samhället, men jag tänker genast att ja, universitetet är definitivt förlovat med Amsterdams stad, de hör verkligen ihop 🙂

Leeds universitet

Till Leeds kom jag för att granska en doktorsavhandling. En synnerligen vacker vårmorgon vandrar jag uppför backen mot campus från Leeds centrum. Och det är ingen tvekan om när jag når campus. Plötsligt är det som att kliva in i en enorm aktivitet, massor av unga människor som skyndar från en föreläsning till en annan, diskussioner i mindre och större grupper och skyltar och kartor överallt över universitetets område och byggnader. Varje byggnad har ett namn, troligen efter någon rik mecenat som donerat pengar för att uppföra eller investera i byggnaden. Samtidigt försöker jag få grepp om campus arkitektur. Byggnaderna representerar alla möjliga stilar, gammalt brittiskt, nytt och fyrkantigt, vackert och fult, allt i en salig blandning.

Jag lär mig att man strävar efter att faktiskt centrera allt till campus, man investerar även i höghus som kan fungera som studentbostäder. Allt för att göra det enklare för internationella studerande att komma till Leeds universitet. Och du får faktiskt känslan av internationell stämning, du möter många olika nationaliteter och du hör många olika språk. Och det är en positiv energi över det hela! En snabb koll av universitetets mission och värderingar; We are international! Spot on, säger jag.

Borås Högskola

Högskolan i Borås har jag besökt många gånger. Dit är jag på väg igen denna vecka. Under de 20 år jag med jämna mellanrum besökt högskolan har det skett ganska mycket med campusidentiteten. För 20 år sedan tycker jag inte det var någon särskild identitet alls. Eller så var jag inte så medveten att jag reflekterat över den. Högskolan koncentrerar sig på utbildning av specifika professioner och de nyare byggnaderna är färggranna och förmedlar kreativitet på många sätt. Detta kopplar till den starka textilindustrin som varit Borås näringsområde under många år. Textilindustrins glansdagar är ett minne blott, men högskolan påminner oss om att detta någon gång varit den viktigaste näringen i området.

http://www.hb.se/en/

Även här passar campus mer än väl ihop med deras värderingar där nyckelorden är unik och modern.

Åbo Akademi

Nåväl, när man reser får man perspektiv och jag vänder förstås blicken mot mitt eget universitet och campus. I vardagen ser man inte så noga på sin närmiljö. Men när jag nu rest och besökt andra universitet och funderat på deras identitet och campus, ser jag på ÅA campus med lite andra ögon. För det första så slår det mig hur vackert ÅA ligger, invid Aura å, i hjärtat av gamla Åbo och Biskopsgatans trähusmiljö.

Miljön präglas av historia och även vårt campus är en naturlig del av stadens väsen. Det syns att ÅA är en viktig del av Åbo, vi är granne med Åbo mest imponerande byggnad, Domkyrkan. Jag får också en glad känsla då jag rör mig i ÅA-kvarteren. Studenterna har ofta något evenemang på gång, seglar omkring i halarklädda grupper och sprider allmän glädje. Det var inte så länge sedan jag stannades av en sådan grupp och de undrade om de får sjunga en kärlekssång till mig. Javisst! Och de radade upp sig och levererade Titanics ledsång My heart will go on. Jag var alldeles tagen. Tala om #åakärlek

Förmedlas då våra värden i vårt campus? Inte kanske så tydligt som Leeds och Borås. Det är inte så lätt att förmedla det gränsöverskridande universitetet genom ett antal byggnader. Däremot tycker jag att  de värden som konkretiserar den övergripande visionen finns närvarande. Visst får man en känsla av att universitetet andas hållbarhet och har varit en del av staden under en mycket lång tid, studenternas närvaro och att de glatt tar för sig av utrymmena förmedlar öppenhet och delaktighet och även här har vi en blandad och varierad arkitektur som andas mångfald, kanske rentav djärvhet ibland då byggnadsstilar blandas riktigt ordentligt.

Att jämföra olika campus är faktiskt riktigt roligt. Och det är tydligt att campus har en väldigt stor betydelse för universitetens image och trivsel. Det är också ett format för att presentera det som är viktigt för universitetet. Hoppas ÅA har möjlighet att fortsätta utveckla sitt campus, både det fysiska och det digitala, på ett sätt som lockar studenter och forskare även i fortsättningen. För det har en betydelse, vi vill alla verka i en miljö där det är lätt att trivas!

 

”Vad behöver vi biblioteken till – vi har ju Google”

Ibland hör man konstateranden som att ”Vad behöver vi biblioteken till – vi har ju Google”… Att svara på frågan gör en matt och istället sku det vara effektivare med handling. I hemlighet önskar jag att jag då kunde släcka alla licenser som biblioteket står för och som hämtar värdefull information till läraren, forskaren och studenten. Samtidigt sku jag plocka ner portaler, databaser, metadata och andra hjälpmedel som biblioteken utvecklar för att hjälpa användaren hitta rätt och snabbt bland all information.  Sen skulle jag följa med hur länge det tar innan folk börjar reagera då de inte har tillgång till tidskriftsartiklar, uppslagsverk, och andra informationskällor de tagit för givna. Tror inte det sku ta särskilt länge innan man sku börja sakna bibliotekets tjänster. I min allra elakaste version av tankar skulle jag då hänvisa till google och digitalisering. Dessa två klarar ju av allt lika bra som biblioteken, sådär helt automatiskt, eller hur?

Det osynliga biblioteket

Biblioteken är ett utmärkt exempel på service som fungerar bra när det fungerar osynligt i bakgrunden. Vi vet inte om det kaos som vi sku ha ifall vi inte skulle ha bibliotek. Det är som med vilken infrastruktur som helst. Vi vänjer oss snabbt vid att vi har bra vägar att köra på och att det finns olika slag av transportmedel som effektivt för både saker och människor från en plats till en annan. Och som med alla annan infrastruktur, behöver biblioteken också underhållas. Det räcker inte med att vi digitaliserat bibliotekskatalogen dit vi automatiskt för in ny litteratur. Det krävs en hel del yrkeskompetens för att kartlägga vilka resurser som finns tillgängliga, till vilka kostnader, vilka resurser användarna faktiskt behöver, och hur man utvecklar resurser och bestånd för att motsvara behov i framtiden samt att organisera olika former och format av information så att användarna lätt kan navigera bland alla resurser. Allt inom ramen för den minskande universitetsbudgeten.

Bibliotek vs Google

Men om man fortfarande tycker att Google hämtar alldeles tillräckligt med information, ordning och reda kan man gärna fundera på följande:

  • All information finns inte på nätet
  • Den information som finns på nätet är inte alltid gratis
  • Den information som finns på nätet är inte alltid pålitlig

Dvs. vi behöver biblioteken av samma orsak 2018 som vi behövt biblioteken i årtusenden. Vi behöver någon som förmedlar all slags information, jämlikt till alla.

Biblioteken står för licenser till en hel massa informationsresurser som man som enskild person inte skulle ha råd med. Biblioteken förhandlar med informationsproducenter som man som enskild person inte skulle ha möjlighet att göra. Biblioteken inte bara förmedlar information, men utbildar användare att söka och evaluera information. Biblioteken organiserar informationsresurser och kunskap så att vi enklare ska kunna hitta det vi söker. Biblioteken arbetar enligt jämlika och etiska principer när de bygger upp sina samlingar och resurser. Biblioteken utvecklar bibliometriska metoder för att kunna kartlägga vad forskarna vid det egna universitetet verkligen behöver. Biblioteken arbetar för öppen vetenskap.

Byt ut ordet bibliotek i föregående stycke till Google. Det fungerar visst inte så bra ..

Behövs universitetsbiblioteket?

Ändå har vi en viss trend i samhället att förminska bibliotekens roll. Vi har till och med universitet i Finland som valt att inte ha en biblioteksorganisation. Aalto har gått in för att lägga ner biblioteket och fördela personalen till fyra andra enheter för att stöda studieadministration, forskningsservice och ledningen (Yliopisto ilman kirjastoa). Det tycker jag är skrämmande. Är 2018 det året i vår världshistoria när det är lämpligt att konstatera att biblioteken inte längre behövs? Vi har mera information omkring oss än någonsin förr och enligt min uppfattning behöver universiteten istället starka bibliotek där bibliotekspersonalen tillsammans kan utveckla informations- och kunskapsresurserna samt sin kompetens och expertis. Att biblioteksuppgifterna blir en stödenhet för stödenheterna känns främmande. Biblioteksverksamheten behöver ledas utifrån en gemensam organisation annars riskerar kompetensen att bli splittrad och stöder inte effektivt universitetets verksamhet.

Inte så eländigt ändå

Nu är jag ju ingen objektiv person att uttala mig om bibliotekens roll. Tvärtom, jag är en passionerad biblioteksanvändare och som ansvarig för biblioteksutbildningen i Svenskfinland har jag även egen ko i diket. Därför är det ju trevligt att läsa om forskning som lyfter fram bibliotekens förträfflighet och positiva inverkan såsom att biblioteket bidrar till studieframgång och vi blir lika glada av att besöka bibliotek som av att få löneförhöjning!

Glad påsk!

Värnplikt

För en vecka sedan ryckte den yngsta sonen in i det militära. Hans lockiga hår är ett minne blott och mitt modershjärta förstår inte alls varför alla 19-åringar måste ge ett helt år av sitt liv till försvarsmakten. Men själv åkte han iväg, till synes vid gott mod och utan större betänkligheter – ”Detta är nu bara något man ska göra.”

Ja, så är det väl. Och när jag tänker efter så finns det en hel del värnplikt också i andra sammanhang än det militära. När jag som nyutnämnd professor reflekterade över att jag plötsligt fick så väldigt många extra uppdrag, just med motiveringen att du som nu är nyutnämnd kunde väl tänka dig att ställa upp i arbetsgrupp X, sakkunnignämnd Y och kommitté Z, var det en äldre och klokare kollega som upplyste mig om att det faktiskt finns en viss värnpliktstid även för professorer. Det nu bara hör till att man ställer upp, det är nu din tur. Dessutom behövs det en kvinna av jämställdhetsorsaker och därmed var diskussionen avslutad.

Visst, detta är helt plausibelt. Och jag accepterade uppdragen. Men det var ingen som berättade hur lång denna värnpliktstid är. Det råkade sig också så att mitt ämne varit ett universitetsämne i Finland mycket längre än i de övriga Nordiska länderna där man haft Biblioteksskolor som motsvarat yrkeshögskoleutbildning. Under de senaste 10-15 åren har man byggt upp biblioteksutbildningen till universitetsnivå och sakkunnig- och utvärderingsuppdragen har blivit många för mig då jag är den enda svenskspråkiga professorn i ämnet i Finland.

Jag inser plötsligt att min värnplikt räckt nu i 10 år! Jag måste vara trögare än genomsnittet då jag snällt ställer upp på allehanda uppdrag. Samtidigt vill jag understryka att jag lärt mig oerhört mycket genom dessa uppdrag. Både om det egna ÅA och andra utbildningar och universitet. Inte minst som medlem i ÅA:s styrelse de senaste fyra åren. Det skulle jag absolut inte vilja vara utan. Men jag inser också att inte finns någon annan än jag själv som kan avsluta värnpliktstiden. Det sker antagligen genom att säga ”tack för förfrågan, men jag har inte nu möjlighet att ställa upp”. – Oj, det känns nästan lite fräckt, men jag ska öva!

Prioritera – tiden är dyrbar

Att prioritera är lättare sagt än gjort. Speciellt som det finns väldigt många sätt, aktörer och viljor om hur var och en ska använda sin tid. Professorn förväntas i första hand utveckla forskningen i ämnet. Och det arbetar säkert de flesta professorer med, mer än gärna. Men det förväntas också att professorn ska hinna med väldigt mycket annat. Vilket gör det väldigt svårt att prioritera rätt.

För att komma loss, behöver vi instrument som ger professorn ens en möjlighet att lösgöra sig från rutiner som är i vägen för forskningsverksamheten. Och nu har vår kloka rektor fattat ett beslut om att professorer vid ÅA kan anhålla om forskningsledigt för 6 månader. Brevet kom som en tidig julklapp och för en gångs skull slängde jag allt annat åt sidan och skrev en ansökan. Inte en enda dag under mina tie år som professor har jag varit forskningsledig. Att skriva ansökan om forskningsledigt var den roligaste arbetsuppgiften på länge. Att riktigt drömma sig bort och tänka ..

Om jag hade forskningsledigt ..

Ja, vad sku jag då uträtta? Listan blir lång och antagligen lite omöjlig. Men redan det att jag funderat på möjligheten till forskningsledigt har både öppnat ögonen och gett en massa extra energi.

Om jag hade forskningsledigt – ja, då sku jag äntligen ha tid att läsa, reflektera och skriva. Jag sku hinna arbeta med den EU-ansökan som vi försiktigt börjat på under året. Vidare sku jag hinna sätta mig på riktigt in i de problemställningar och forskningsfrågor som vi definierat för vårt pågående FA-projekt och till och med delta i datainsamlingsprocessen. Jag sku ha tid att göra ett forskarbesök till våra samarbetspartners i Edinburgh där jag vistades under min senaste forskningslediga period 2005. Om jag hade forskningsledigt ..

Med denna rätt personliga fundering vill jag lyfta fram vikten av att låta även professorer känna sig viktiga i sitt allra viktigaste arbete, forskningen. Forskning är något man behöver göra själv för att kunna utvecklas som forskare och för att kunna vara en bättre handledare och lärare. Forskning gör du inte mellan möten, reportronic och minplan. Du behöver tid, du behöver sammanhängande tid och du behöver lugn och ro. Tiden är vår värdefullaste resurs, men vi vet att den samtidigt är en ständig bristvara. Ett gott råd till yngre professorskolleger, se till att er värnplikt inte tar 10 år! Där kan man bara själv vara sin egen time manager. Vi har förstås ett eget ansvar över vår tid. Men det behövs också stöd från den egna organisation för att få tillgång till den sammanhängande tiden. Om professorerna då och då får ge sig hän till de uppgifter de ursprungligen utbildat sig för, ja då är de alldeles säkert också mycket bättre och mera motiverade för allehanda arbetsgrupper och kommittéer.

Forskning first!

 

Åldrar

Jag närmar mig 50-årsstrecket och har under jubileumsåret funderat på det här med ålder, vad det egentligen betyder och förstås, framförallt, hur gammal är jag egentligen? Och har kommit till att jag troligen har flera olika åldrar beroende på vilket sammanhang jag befinner mig i. Det är intressant att följa med hur ålder upplevs olika beroende på vilken ålder man själv är i, men också beroende på om det är ens biologiska eller t.ex professionella ålder man fokuserar.

Forskarens åldrar

Forskarens ålder bestäms främst av hur länge vi har forskat. Vi inleder åldrandet efter den dag vi disputerat, dvs. vi kliver in i den riktiga världen av forskare och får våra benämningar beroende på hur lång tid det gått sedan vi disputerat. Vi är yngre forskare, post doc forskare eller tenure track (TT). Även TT-nivån beror på hur många år det gått sen disputationsdagen och beroende på hur mycket man åstadkommit sedan dess. När man hängt med ett bra tag och gjort bra ifrån sig blir man förstås äldre forskare, forskardoktor och till sist professor. Åldershierarkin är mycket närvarande, allt räknas utgående från dessa ålderstecken och det krävs bra förklaringar ifall ens karriär inte följer de årsringar som universitetsvärlden definierat som de förväntade.

 

Samtidigt som vi har en struktur för forskarens åldrande är vi kopplade till vår biologiska ålder och det kan visst uppstå vissa konflikter mellan ens forskarålder och biologiska ålder. Vi åldras rätt snabbt som forskare och då händer det att man möts av kommentarer som ”att du är väl för ung för att vara professor” .. dessutom betyder det snabba åldrandet att man sedan hänger med som hopplöst gammal (professor) rätt länge, ofta över 20 år.

Ålder är bara siffror

Forskarens ålder är förstås föremål för diskussion gällande produktivitet, dvs. när är forskaren som mest produktiv och när skriver vi våra bästa artiklar? Svaret på dessa frågor är naturligtvis delade. David Matthews påstår att vi blir sämre forskare på äldre dar och när vi fyllt 12 i vår forskarkarriär börjar vi publicera mindre. Det skulle betyda att man borde fokusera yngre forskare mer t.ex. då man delar ut forskningsfinansiering.

Men precis som med den biologiska åldern är även forskarens ålder en mycket mer komplicerad sak än att vi kan göra enkla generaliseringar. Vi åldras olika beroende på disciplin. Vi åldras olika också med hänsyn till vår inverkan på vetenskap och samhälle, hur mycket vi citerats och hurdana fotavtryck vi lämnar efter oss. Och det skulle vara viktigt att komma ihåg att omgivande faktorer har en oerhört stor betydelse för åldrande, även forskarens.

Lyckligtvis har forskare också konstaterat att vi kan skriva vår bästa artikel i vilken ålder som helst. Det finns element av ”tur” kombinerat med kvalitet som leder till vår bästa artikel. Och detta kan hända i vilken forskarålder som helst enligt artikeln Scientists can publish their best work at any age.

Dessutom är publikationsfrekvensen beroende på att vi har olika roller i vår forskarkarriär. Som professor har man större ansvar att skriva forskningsansökningar och med dagens konkurrens är detta ett tidskrävande arbete och man har mindre tid över för att skriva artiklar enligt Gingras et al.

Varje ålder har sin charm

 Men vad spelar åldrar för roll annat än att de identifierar t.ex. karriärssteg eller skapar associationer till ett visst utseende och beteende?

Framförallt kan man konstatera att det behövs forskare i olika åldrar för att göra en forskningsmiljö kreativ. Vi behöver den unga entusiasmen som en doktorand (oberoende av biologisk ålder) besitter. Men vi behöver också de perspektiv som forskaren så småningom utvecklar, vad som är möjligt att uträtta och vad finansiärerna förväntar sig att höra.

Jag deltog nyligen i ett projektmöte gällande vårt nyaste Erasmus+ projekt Future Youth Information Toolbox. Jag noterade snabbt, kanske på grund av min pågående åldersnoja, att jag var överlägset äldst i sällskapet. Och var på väg att halka in i rollen som snusförnuftig äldre släkting som bara måste påpeka att ”vi brukar göra på dethär sättet och det lönar sig inte att ändra på det” .. Lyckligtvis lyckades jag behärska mig och lät mig övertygas om att man gör upp sin riskanalys för projektet med hjälp av en spelapplikation. Och där satt jag med min mobil och tävlade med projektkollegerna om vad jag vet om t.ex. projektets avtalsfrågor och vilka risker som vi borde tänka på i samband med det. Och det var ett alldeles utmärkt sätt att arbeta med riskanalys!

***

Att åldras är lyckligtvis en process där du når nya dimensioner av perspektiv. Det är givande att känna sig äldre, man har erfarenhet och insikt. Men visst är det trevligt att ibland få känna sig ung också – då behöver man bara söka sig till ännu äldre sällskap. Jag går numera på vattenjumppa. Där är jag den absolut yngsta deltagaren och känner mig både ung och vigulant 😀

 

 

 

Rundgång

Av olika orsaker har jag haft anledning att gå igenom pappershögar därhemma, sorterat, slängt och fastnat i allehanda minnen. Bland pappren fanns också en ÅU sparad från 11.11.2004. Bläddrade igenom numret, funderade varför jag sparat just dethär numret och slogs samtidigt av att rubrikerna kunde lika bra ha hämtats från en ÅU 2017!

”Varvsarbetare marscherade ut”
”Stämningen hårdnar i Holland: tillslag mot terrormisstänkta i Haag”
”Pensionärer beskattas orättvist”
”Nu ska halkolyckor förebyggas”
”Bara stora universitet klarar konkurrensen”

”Bara stora universitet klarar konkurrensen

En ny rapport om universitetens verksamhetsförutsättningar har i november 2004 överräckts till undervisningsminister Tuula Haatainen. Utredningen lyfter fram behovet av en strukturell utveckling av universiteten och yrkeshögskolorna. Slagord som samarbete och nätverk skymtar även här liksom att den interna förvaltningen borde utvecklas mot koncernförvaltning. Man konstaterar vidare att mindre universitet inte kan tävla internationellt, dessa borde i stället satsa på nationella eller regionala styrkor. Bara de stora universiteten har förutsättningar att bli spetsenheter. Rapporten tar inte ställning till vilka universitet det är frågan om men konstaterar samtidigt att det för närvarande bara finns ett stort universitet i Finland.

Allt detta känns nu alltför bekant. Strukturella förändringar är fortfarande nödvändiga åtgärder för att effektivera universitetsverksamheten. Samarbete och nätverk ska fortsättningsvis vara lösningen för effektivare (och billigare) verksamhet inom högskolesektorn. Behovet av att finländska universitet utvecklas till toppenheter och når den internationella toppen understryks. Volym är nyckeln till kvalitet. Har vi inte kommit någon vart i denna diskussion under de senaste 13 åren? Har vi inte satsat på de rätta strukturella förändringarna, har vi inte utvecklat de rätta samarbetsnätverken och var är de finländska universiteten på de internationella rankinglistorna?

Alldeles säkert har våra universitet utvecklats på alla dessa områden. Vi lägger också kanske in andra betydelser i orden strukturell, nätverk och toppenhet. Och visst finns det vissa skillnader till rapporten ovan.

En väsentlig skillnad är att man föreslår att 90 miljoner euro ges till universiteten för att stöda grundforskning, utveckla den internationella verksamheten och stärka infrastrukturen. Sådan generositet har dessvärre inte synts till på rikspolitisk nivå under den senaste tiden. Vidare kan jag konstatera att digitaliseringen inte nämns med ett enda ord även om Finland då, 2004, var ett av informationssamhällets mönsternation där utvecklande av IT, Internet och tjänster på nätet var aktivare än i något annat land i världen. Vi var informationssamhälle nummer ett. Vi hade inskrivet i regeringsprogrammet att Finland även i framtiden skulle vara på topp gällande informationssamhällets parametrar. Digitalisering var en väsentlig del av detta arbete – ändå har digitaliseringsretoriken lyfts fram först långt senare. Och det känns aningen som om vi missat den bästa chansen nu, 13 år senare, då vi rasat på de olika topplistorna som mäter informationssamhället (t.ex ICT development index). Listan toppas numera av Sydkorea, Island, Danmark och Schweiz. Finland återfinns knappt bland 10 bästa, beroende på vilket mätinstrument man använder. Men visst ska vi tro att Finland kan komma igen – och speciellt vad gäller att tillvarata alla möjligheter som ett välutvecklat informationssamhälle kan ge. Men det sku ha varit bättre om vi också här hade haft lite mera rundgång, dvs att man redan 2004 hade lyft fram digitaliseringen.

Ja och så har vi ju en skillnad i att Tuula Haatainen numera är presidentkandidat och inte minister. En viss rundgång, men med variation. Hur denna förändring kan tänkas förändra det finländska universitetsväsendet är ett oskrivet blad 🙂

Hur som helst, trots att jag börjar känna mig aningen trött på den retorik som upprepas över årtionden, ska vi hoppas att vi lyckas göra någotslags ryck i all denna rundgång. Att vi igen under det nya läsåret ska lyckas med att skapa gränsöverskridande nätverk, effektiva strukturer och kvalitativa forskningsresultat som uppskattas på den internationella arenan. Och bevisa att inte bara de stora universiteten är vackra. Åbo Akademi kan istället räkna sig till ett litet, stort universitet där det finns mycket rum under taket för både bredd och djup!

 

Att mäta vetenskap

Informationsvetenskap är ett relativt litet vetenskapsområde men har trots det ett väldigt stort inflytande på hur all vetenskap mäts och utvärderas. Mycket tack vare en av de stora vetenskapsmännen från området, Eugene Garfield (1925-2017), som nyligen gick bort i en ålder av 91 år. Han var en pionjär och visionär och står för en av de största innovationerna inom informationsvetenskapen då han skapade den vetenskapliga citeringsdatabasen, Science Citation Index (SCI) redan 1964, den som vi idag känner som Web of Science (WoS). Idag har databasen fått sällskap av t.ex. Scopus och Google Scholar men fortfarande är det i WoS som de flesta bibliometriska analyserna görs.

Garfield hade ett stort intresse för hur forskning kommuniceras och speciellt hur man genom citeringsanalys kan följa vetenskapens utveckling och historia. Drivkraften i hans arbete var också att utvinna information från en allt snabbare växande mängd bibliografisk data och att genom citeringsanalys hitta mönster i samarbete mellan forskare och discipliner. Han såg ytterligare potential i citeringsanalys då han framförde idén om Journal Impact Factor (JIF) som idag används till mycket mera än att endast utvärdera tidskrifters genomslagskraft.

Garfield själv lär alltid var lite ambivalent till användandet av citeringsanalys och -index för att mäta forskning i syfte att fördela resurser. Hans syfte var att skapa förståelse för vetenskaplig kommunikation, men hans innovationer har fått ett synnerligen stort inflytande på forskningspolitik och man använder de bibliometriska metoderna för att rangordna, jämföra och fatta beslut om resurser.

Mätmetoderna har många förtjänster, men kan också missbrukas och för dem som inte är insatta i hur bibliometrin fungerar kan man skapa mycket vilseledande information som används som grund för väldigt långtgående högskolepolitiska beslut. För det första har citeringsdatabaserna en begränsad täckning och inte närapå alla discipliner finns representerade på ett heltäckande plan. Dessutom har vetenskapsområden olika publiceringstraditioner och kan därför inte jämföras med varandra. Man har olika mål med forskningen och därför varierande publiceringsstrategi. Ämnesområden är också väldigt olika stora och mindre ämnen kommer aldrig upp till höga citeringsvolymer trots att forskningen inom området kan vara av hur hög kvalitet som helst.

Vidare ska man komma ihåg att tidskrifternas impact factor ska användas till att mäta prestige och genomslagskraft, det är ett verktyg för biblioteken i samband med förvärv av tidskrifter och det kan fungera som jämförelsetal mellan tidskrifter inom ett område. Men lika ofta används JIF till att jämföra tidskrifter från olika vetenskapsområden, utvärdera enskilda artiklar, eller som ett kriterium för forskare om var de ska publicera. I dessa fall används JIF i fel syfte eller på fel sätt.

Citeringsanalys baseras på antagandet att citeringarna är positiva, dvs. att ett arbete citeras på grund av sin kvalitet och betydelse. Citeringar kan dock också användas för att ge exempel på dålig forskning. Citeringarnas betydelse i en artikel har också väldigt stora skillnader, är det en referens som används i introduktionen eller är det en referens som bidrar till studien på ett väsentligare sätt. Allt detta gör att citeringsanalys inte närapå berättar hela sanningen om vetenskapens genomslagskraft och betydelse. För en balanserad syn på bibliometriska mätmetoder läs gärna Bibliometrics: The Leiden Manifesto for research metrics i Nature

Inom informationsvetenskapen har vi således ett viktigt arv att förvalta, att vidare utveckla Eugene Garfields bibliometriska metoder och anpassa dem till dagens vetenskapliga kommunikation som pågår i väldigt många olika kanaler och fora. Vi behöver andra metoder än citeringsanalys och t.ex utvecklar man inom informationsvetenskapen altmetriska metoder som strävar till att mäta forskningens genomslagskraft i sociala medier. I vårt arv ingår också att medvetandegöra metodens faror ifall man inte förstår vad det är man mäter! Det gäller att komma ihåg vad Eugene Garfield ville med sin innovation, att förstå hur forskning kommuniceras och hur ämnen och vetenskapsområden utvecklas i syfte att skapa en helhetsbild av vårt vetenskapliga samfund.

”Not everything that can be counted counts, and not everything that counts can be counted” (William Bruce Cameron)