Alla inlägg av Gunilla Widén

Om Gunilla Widén

Professor i informationsvetenskap, ÅA styrelsemedlem 2014-

Åldrar

Jag närmar mig 50-årsstrecket och har under jubileumsåret funderat på det här med ålder, vad det egentligen betyder och förstås, framförallt, hur gammal är jag egentligen? Och har kommit till att jag troligen har flera olika åldrar beroende på vilket sammanhang jag befinner mig i. Det är intressant att följa med hur ålder upplevs olika beroende på vilken ålder man själv är i, men också beroende på om det är ens biologiska eller t.ex professionella ålder man fokuserar.

Forskarens åldrar

Forskarens ålder bestäms främst av hur länge vi har forskat. Vi inleder åldrandet efter den dag vi disputerat, dvs. vi kliver in i den riktiga världen av forskare och får våra benämningar beroende på hur lång tid det gått sedan vi disputerat. Vi är yngre forskare, post doc forskare eller tenure track (TT). Även TT-nivån beror på hur många år det gått sen disputationsdagen och beroende på hur mycket man åstadkommit sedan dess. När man hängt med ett bra tag och gjort bra ifrån sig blir man förstås äldre forskare, forskardoktor och till sist professor. Åldershierarkin är mycket närvarande, allt räknas utgående från dessa ålderstecken och det krävs bra förklaringar ifall ens karriär inte följer de årsringar som universitetsvärlden definierat som de förväntade.

 

Samtidigt som vi har en struktur för forskarens åldrande är vi kopplade till vår biologiska ålder och det kan visst uppstå vissa konflikter mellan ens forskarålder och biologiska ålder. Vi åldras rätt snabbt som forskare och då händer det att man möts av kommentarer som ”att du är väl för ung för att vara professor” .. dessutom betyder det snabba åldrandet att man sedan hänger med som hopplöst gammal (professor) rätt länge, ofta över 20 år.

Ålder är bara siffror

Forskarens ålder är förstås föremål för diskussion gällande produktivitet, dvs. när är forskaren som mest produktiv och när skriver vi våra bästa artiklar? Svaret på dessa frågor är naturligtvis delade. David Matthews påstår att vi blir sämre forskare på äldre dar och när vi fyllt 12 i vår forskarkarriär börjar vi publicera mindre. Det skulle betyda att man borde fokusera yngre forskare mer t.ex. då man delar ut forskningsfinansiering.

Men precis som med den biologiska åldern är även forskarens ålder en mycket mer komplicerad sak än att vi kan göra enkla generaliseringar. Vi åldras olika beroende på disciplin. Vi åldras olika också med hänsyn till vår inverkan på vetenskap och samhälle, hur mycket vi citerats och hurdana fotavtryck vi lämnar efter oss. Och det skulle vara viktigt att komma ihåg att omgivande faktorer har en oerhört stor betydelse för åldrande, även forskarens.

Lyckligtvis har forskare också konstaterat att vi kan skriva vår bästa artikel i vilken ålder som helst. Det finns element av ”tur” kombinerat med kvalitet som leder till vår bästa artikel. Och detta kan hända i vilken forskarålder som helst enligt artikeln Scientists can publish their best work at any age.

Dessutom är publikationsfrekvensen beroende på att vi har olika roller i vår forskarkarriär. Som professor har man större ansvar att skriva forskningsansökningar och med dagens konkurrens är detta ett tidskrävande arbete och man har mindre tid över för att skriva artiklar enligt Gingras et al.

Varje ålder har sin charm

 Men vad spelar åldrar för roll annat än att de identifierar t.ex. karriärssteg eller skapar associationer till ett visst utseende och beteende?

Framförallt kan man konstatera att det behövs forskare i olika åldrar för att göra en forskningsmiljö kreativ. Vi behöver den unga entusiasmen som en doktorand (oberoende av biologisk ålder) besitter. Men vi behöver också de perspektiv som forskaren så småningom utvecklar, vad som är möjligt att uträtta och vad finansiärerna förväntar sig att höra.

Jag deltog nyligen i ett projektmöte gällande vårt nyaste Erasmus+ projekt Future Youth Information Toolbox. Jag noterade snabbt, kanske på grund av min pågående åldersnoja, att jag var överlägset äldst i sällskapet. Och var på väg att halka in i rollen som snusförnuftig äldre släkting som bara måste påpeka att ”vi brukar göra på dethär sättet och det lönar sig inte att ändra på det” .. Lyckligtvis lyckades jag behärska mig och lät mig övertygas om att man gör upp sin riskanalys för projektet med hjälp av en spelapplikation. Och där satt jag med min mobil och tävlade med projektkollegerna om vad jag vet om t.ex. projektets avtalsfrågor och vilka risker som vi borde tänka på i samband med det. Och det var ett alldeles utmärkt sätt att arbeta med riskanalys!

***

Att åldras är lyckligtvis en process där du når nya dimensioner av perspektiv. Det är givande att känna sig äldre, man har erfarenhet och insikt. Men visst är det trevligt att ibland få känna sig ung också – då behöver man bara söka sig till ännu äldre sällskap. Jag går numera på vattenjumppa. Där är jag den absolut yngsta deltagaren och känner mig både ung och vigulant 😀

 

 

 

Rundgång

Av olika orsaker har jag haft anledning att gå igenom pappershögar därhemma, sorterat, slängt och fastnat i allehanda minnen. Bland pappren fanns också en ÅU sparad från 11.11.2004. Bläddrade igenom numret, funderade varför jag sparat just dethär numret och slogs samtidigt av att rubrikerna kunde lika bra ha hämtats från en ÅU 2017!

”Varvsarbetare marscherade ut”
”Stämningen hårdnar i Holland: tillslag mot terrormisstänkta i Haag”
”Pensionärer beskattas orättvist”
”Nu ska halkolyckor förebyggas”
”Bara stora universitet klarar konkurrensen”

”Bara stora universitet klarar konkurrensen

En ny rapport om universitetens verksamhetsförutsättningar har i november 2004 överräckts till undervisningsminister Tuula Haatainen. Utredningen lyfter fram behovet av en strukturell utveckling av universiteten och yrkeshögskolorna. Slagord som samarbete och nätverk skymtar även här liksom att den interna förvaltningen borde utvecklas mot koncernförvaltning. Man konstaterar vidare att mindre universitet inte kan tävla internationellt, dessa borde i stället satsa på nationella eller regionala styrkor. Bara de stora universiteten har förutsättningar att bli spetsenheter. Rapporten tar inte ställning till vilka universitet det är frågan om men konstaterar samtidigt att det för närvarande bara finns ett stort universitet i Finland.

Allt detta känns nu alltför bekant. Strukturella förändringar är fortfarande nödvändiga åtgärder för att effektivera universitetsverksamheten. Samarbete och nätverk ska fortsättningsvis vara lösningen för effektivare (och billigare) verksamhet inom högskolesektorn. Behovet av att finländska universitet utvecklas till toppenheter och når den internationella toppen understryks. Volym är nyckeln till kvalitet. Har vi inte kommit någon vart i denna diskussion under de senaste 13 åren? Har vi inte satsat på de rätta strukturella förändringarna, har vi inte utvecklat de rätta samarbetsnätverken och var är de finländska universiteten på de internationella rankinglistorna?

Alldeles säkert har våra universitet utvecklats på alla dessa områden. Vi lägger också kanske in andra betydelser i orden strukturell, nätverk och toppenhet. Och visst finns det vissa skillnader till rapporten ovan.

En väsentlig skillnad är att man föreslår att 90 miljoner euro ges till universiteten för att stöda grundforskning, utveckla den internationella verksamheten och stärka infrastrukturen. Sådan generositet har dessvärre inte synts till på rikspolitisk nivå under den senaste tiden. Vidare kan jag konstatera att digitaliseringen inte nämns med ett enda ord även om Finland då, 2004, var ett av informationssamhällets mönsternation där utvecklande av IT, Internet och tjänster på nätet var aktivare än i något annat land i världen. Vi var informationssamhälle nummer ett. Vi hade inskrivet i regeringsprogrammet att Finland även i framtiden skulle vara på topp gällande informationssamhällets parametrar. Digitalisering var en väsentlig del av detta arbete – ändå har digitaliseringsretoriken lyfts fram först långt senare. Och det känns aningen som om vi missat den bästa chansen nu, 13 år senare, då vi rasat på de olika topplistorna som mäter informationssamhället (t.ex ICT development index). Listan toppas numera av Sydkorea, Island, Danmark och Schweiz. Finland återfinns knappt bland 10 bästa, beroende på vilket mätinstrument man använder. Men visst ska vi tro att Finland kan komma igen – och speciellt vad gäller att tillvarata alla möjligheter som ett välutvecklat informationssamhälle kan ge. Men det sku ha varit bättre om vi också här hade haft lite mera rundgång, dvs att man redan 2004 hade lyft fram digitaliseringen.

Ja och så har vi ju en skillnad i att Tuula Haatainen numera är presidentkandidat och inte minister. En viss rundgång, men med variation. Hur denna förändring kan tänkas förändra det finländska universitetsväsendet är ett oskrivet blad 🙂

Hur som helst, trots att jag börjar känna mig aningen trött på den retorik som upprepas över årtionden, ska vi hoppas att vi lyckas göra någotslags ryck i all denna rundgång. Att vi igen under det nya läsåret ska lyckas med att skapa gränsöverskridande nätverk, effektiva strukturer och kvalitativa forskningsresultat som uppskattas på den internationella arenan. Och bevisa att inte bara de stora universiteten är vackra. Åbo Akademi kan istället räkna sig till ett litet, stort universitet där det finns mycket rum under taket för både bredd och djup!

 

Att mäta vetenskap

Informationsvetenskap är ett relativt litet vetenskapsområde men har trots det ett väldigt stort inflytande på hur all vetenskap mäts och utvärderas. Mycket tack vare en av de stora vetenskapsmännen från området, Eugene Garfield (1925-2017), som nyligen gick bort i en ålder av 91 år. Han var en pionjär och visionär och står för en av de största innovationerna inom informationsvetenskapen då han skapade den vetenskapliga citeringsdatabasen, Science Citation Index (SCI) redan 1964, den som vi idag känner som Web of Science (WoS). Idag har databasen fått sällskap av t.ex. Scopus och Google Scholar men fortfarande är det i WoS som de flesta bibliometriska analyserna görs.

Garfield hade ett stort intresse för hur forskning kommuniceras och speciellt hur man genom citeringsanalys kan följa vetenskapens utveckling och historia. Drivkraften i hans arbete var också att utvinna information från en allt snabbare växande mängd bibliografisk data och att genom citeringsanalys hitta mönster i samarbete mellan forskare och discipliner. Han såg ytterligare potential i citeringsanalys då han framförde idén om Journal Impact Factor (JIF) som idag används till mycket mera än att endast utvärdera tidskrifters genomslagskraft.

Garfield själv lär alltid var lite ambivalent till användandet av citeringsanalys och -index för att mäta forskning i syfte att fördela resurser. Hans syfte var att skapa förståelse för vetenskaplig kommunikation, men hans innovationer har fått ett synnerligen stort inflytande på forskningspolitik och man använder de bibliometriska metoderna för att rangordna, jämföra och fatta beslut om resurser.

Mätmetoderna har många förtjänster, men kan också missbrukas och för dem som inte är insatta i hur bibliometrin fungerar kan man skapa mycket vilseledande information som används som grund för väldigt långtgående högskolepolitiska beslut. För det första har citeringsdatabaserna en begränsad täckning och inte närapå alla discipliner finns representerade på ett heltäckande plan. Dessutom har vetenskapsområden olika publiceringstraditioner och kan därför inte jämföras med varandra. Man har olika mål med forskningen och därför varierande publiceringsstrategi. Ämnesområden är också väldigt olika stora och mindre ämnen kommer aldrig upp till höga citeringsvolymer trots att forskningen inom området kan vara av hur hög kvalitet som helst.

Vidare ska man komma ihåg att tidskrifternas impact factor ska användas till att mäta prestige och genomslagskraft, det är ett verktyg för biblioteken i samband med förvärv av tidskrifter och det kan fungera som jämförelsetal mellan tidskrifter inom ett område. Men lika ofta används JIF till att jämföra tidskrifter från olika vetenskapsområden, utvärdera enskilda artiklar, eller som ett kriterium för forskare om var de ska publicera. I dessa fall används JIF i fel syfte eller på fel sätt.

Citeringsanalys baseras på antagandet att citeringarna är positiva, dvs. att ett arbete citeras på grund av sin kvalitet och betydelse. Citeringar kan dock också användas för att ge exempel på dålig forskning. Citeringarnas betydelse i en artikel har också väldigt stora skillnader, är det en referens som används i introduktionen eller är det en referens som bidrar till studien på ett väsentligare sätt. Allt detta gör att citeringsanalys inte närapå berättar hela sanningen om vetenskapens genomslagskraft och betydelse. För en balanserad syn på bibliometriska mätmetoder läs gärna Bibliometrics: The Leiden Manifesto for research metrics i Nature

Inom informationsvetenskapen har vi således ett viktigt arv att förvalta, att vidare utveckla Eugene Garfields bibliometriska metoder och anpassa dem till dagens vetenskapliga kommunikation som pågår i väldigt många olika kanaler och fora. Vi behöver andra metoder än citeringsanalys och t.ex utvecklar man inom informationsvetenskapen altmetriska metoder som strävar till att mäta forskningens genomslagskraft i sociala medier. I vårt arv ingår också att medvetandegöra metodens faror ifall man inte förstår vad det är man mäter! Det gäller att komma ihåg vad Eugene Garfield ville med sin innovation, att förstå hur forskning kommuniceras och hur ämnen och vetenskapsområden utvecklas i syfte att skapa en helhetsbild av vårt vetenskapliga samfund.

”Not everything that can be counted counts, and not everything that counts can be counted” (William Bruce Cameron)

 

Forskningsmiljön

Jag tänkte fortsätta lite på det jag skrev om senast, tvärvetenskaplighetens fröjder, och reflektera över vad en bra forskningsmiljö är gjord av? Ja, det är förstås väldigt många olika saker. Den tvärvetenskapliga dimensionen som jag senast skrev om, är något jag själv uppskattar som viktig för en bra forskningsmiljö. Men vad annat?

Glädjen

Osökt börjar orden till låten Musik ska byggas utav glädje, av glädje bygger man musik .. ljuda i mitt huvud. Och visst är det så! Glädje är nog en av de viktigaste ingredienserna. Utan glädje, ingen motivation, och utan motivation händer väldigt lite på vilken arbetsplats eller i vilken arbetsmiljö som helst.  Lyssna själva, man blir på gott humör bara av att se detta korta inslag från Så ska det låta 🙂

https://youtu.be/uoK5_1HpS-I

Svenskarna är förstås alltid lite bättre på att ha roligt, men denna inställning är nog så viktig för att bygga en kreativ forskningsmiljö. Man får aldrig glömma glädjen, forskning ska vara roligt.

 Volymen

Men sen behövs det förstås också annat än skratt och glädje. Trots att jag kommer från en relativt liten forskningsmiljö, vill jag ändå understryka behovet av volym. Detta kan förstås tolkas och förverkligas på flera sätt. Det behöver nödvändigtvis inte betyda att man är väldigt många till antalet som sitter i korridoren, men ändå tillräckligt många som bidrar till diskussioner och kan dela med sig av idéer, erfarenhet och kunskap. Denna volym kan också nås via olika nätverk som vi arbetar i.

T.ex. våra doktorander inom informationsvetenskap är inte så många till antalet, men vi har i flera års tid haft den stora fördelen att ingå i ett nordiskt doktorandnätverk, inom vilket det ordnas kurser och evenemang. Där har doktoranderna genast en helt annan volym, träffar sina doktorandkolleger från andra nordiska länder, bygger sina egna nätverk och kan dela erfarenheter, både goda och mindre goda. Det är också viktigt. Trots att vi förstås har roligt nästan jämnt!

 Doktoranderna

Volym betyder också att vi har en miljö där det finns forskare i olika skeden av sin karriär. De mera erfarna forskarna behöver också input från yngre för att kunna förnyas. Yngre kolleger kan ställa de frågor som de äldre forskarna på något sätt tar för självklara. Samtidigt kan äldre forskare styra doktoranderna bort från onödiga och tidskrävande minor. Det är inte alls oväsentligt att alla ämnen, där det bedrivs forskning, också har en trygg återväxt av nya doktorander. Det har inte bara betydelse för forskarexamina. Det har en jättestor betydelse för forskningsmiljön som helhet. Utan doktorander och unga forskare blir forskningsmiljön både fattig och så mycket tråkigare.

 Öppenheten

Men för att kunna dela erfarenheter, idéer och kunskap på ett effektivt sätt behövs förstås öppenhet och förtroende. Dessa är kanske de svåraste faktorerna att ge konkreta exempel på. Hur skapar vi öppenhet och förtroende? Det är inte självklart och det krävs nog en hel del arbete även om vi många gånger tar dessa faktorer för givna, speciellt om de fungerar utan större problem. Själv har jag haft en fantastisk tur att i tiderna komma till en forskningsmiljö där man i första hand stöttade varandra. Detta har känts som ett viktigt arv att bevara. Visst finns det element av konkurrens, vi tävlar t.ex. om samma stipendier, externa resurser och plats i centrala tidskrifter. Men vi tävlar inte med varandra på bekostnad av varandra. Det finns alltid en uppriktig glädje när någon lyckas hämta in pengar. Det är inte bort från en själv. Tvärtom finns det då orsak för hela gänget att fira! Det är aldrig fel med en orsak att skåla i skumpa 🙂

 Orkestern

“No one can whistle a symphony. It takes a whole orchestra to play it.” Halford E. Luccock

En bra forskningsmiljö är som en orkester. Det behövs en bra dirigent, men framförallt behövs det alla dem som spelar de olika instrumenten. Alla har en särskild och viktig roll i helheten. Det är förstås inte alltid så enkelt att spela ihop. Och det finns många faktorer utanför orkestern som påverkar hur det låter. Vi spelar under tidspress, det finns inte tillräckligt med utrymme att prova på olika arrangemang och vi tvingas spela med färre stämmor när resurserna inte räcker till. Men även om vår symfoniorkester till forskningsmiljö inte alltid har alla på plats eller tid att spela de mest avancerade arrangemangen, är det viktigt att komma ihåg att forskning ska vara roligt! Forskning är ett kreativt arbete som behöver en positiv miljö för att blomstra.

Forskning ska byggas utav glädje! 

Tvärvetenskaplighetens fröjder

Mitt ämne, informationsvetenskap, är en mästare på tvärvetenskaplighet. Men det ska sägas att det inte alltid är så lätt.

Att studera informationsbeteende utan kontext är svårt. För att inte säga omöjligt. Och då man lägger in det i någon form av kontext behöver vi någon som förstår sig på den. Om vi t.ex. studerar informationsbeteende bland äldre för att bättre förstå deras behov av hälsoinformation för att kunna utveckla e-hälsotjänster, är det bra att samarbeta med forskare från hälsovetenskaper och någon som förstår sig på IT. Eller då vi studerar skolbarns informationssökning är det väsentligt att samarbeta med pedagoger. Och vi behöver datavetare då vi utreder fenomenet big data och bibliotekens roll. Eller som i vårt senaste projekt om informationskompetens på den digitala arbetsplatsen samarbetar forskare från informationsvetenskap, informationssystem, nationalekonomi och marknadsföring för att få så mångsidig förståelse som möjligt om digitala processer, informationsbeteende och välmående.

Det blir bra diskussioner när fyra olika vetenskapstraditioner tar sig an uppgiften att reda ut ett begrepp som informationskompetens. Till att börja med är vi alla ganska så säkra på vad vi menar med begreppet. Visst, det handlar om att kunna söka och utvärdera information så att man effektivt kan använda den för sina ändamål. Det handlar om färdigheter i att hantera IT och media. Det är förmåga att vara kritisk. Vi har snart fyllt whiteboarden med både aktiviteter, färdigheter, förmågor, dimensioner och perspektiv. När vi sen ännu tar med organisationsnivån, dvs arbetsplatsen, är förvirringen total. Och vi inser att det är onödigt att ens inleda diskussionen om hur vi ska mäta allt detta eftersom vi också där har väldigt olika traditioner, mätare och praxis.

Men trots att det emellanåt känns nästan omöjligt att komma vidare på grund av våra olika sätt att hantera en forskningsfråga är det ändå det gemensamma engagemanget som får en att vilja hitta lösningar och man blir bra på att kompromissa på ett konstruktivt sätt. Man blir tvungen att sätta sig in i problemet från andra perspektiv än det som är givet från ens egen horisont. Och konstigt nog driver detta arbetet framåt.

Nyss hemkommen från Bryssel från en konsortieträff för att planera en H2020-ansökan, får mig att reflektera detta med tvärvetenskaplighet ytterligare. Det blir snäppet mer utmanande på EU-nivå då man också måste ta kulturella olikheter i beaktande. Fem partners, som representerar olika vetenskapsområden, universitet, icke akademiska organisationer och europeiska länder måste hitta gränsöverskridande sätt att lägga ihop ett projekt, i detta fall kring ungdomars engagemang för samhälleliga frågor och beslutsfattning. Vår bakgrund är på många plan mycket olika. Vår förståelse för problematiken, våra nationella kulturer, våra språk, våra vetenskapsområden – allt talar för att det blir väldigt utmanande att skapa en gemensam plattform för projektet. Men det fantastiska är att se att då ämnet känns angeläget är alla intresserade av att hitta möjligheter hellre än att låta det svåra få en för stor roll.

Att få arbeta med människor från olika miljöer, discipliner och kulturer ger perspektiv. Det finns alltid andra infallsvinklar än de man själv tycker är de naturligaste. Och detta är den bästa läroprocessen. Man lär sig allra mest om sitt eget ämne då det läggs i ett större, annorlunda sammanhang. Och denna sanning gäller nog för det mesta i livet, inte bara inom forskning. Med öppet sinne och vilja att förstå varandras olikheter har vi alla bättre förutsättningar att leva i en bättre värld.

Julefrid!

Bryssel 8 december 2016

Konferensiverns livscykel

Nilla_arbetsrumDet har varit en ovanligt konferensrik höst för min del, flera centrala konferenser inom informationsvetenskap har ordnats och med flera nya forskningsprojekt på gång har det känts viktigt att delta, presentera och nätverka. Jag har åkt på konferenser i 20 års tid och fortfarande tycker jag att det är en av de stora arbetsförmånerna jag har. Även om jag tydligen lider av någotslags emotionell berg- och dalbana i processen av konferensförberedelser.

Initialskedet

Ungefär ett år på förhand kommer Call for Papers. Sidu, nästa års ISIC-konferens ordnas i Zadar, Kroatien. Bilderna på konferenssidan ser synnerligen lockande ut! Jag har deltagit i ett flertal ISIC-konferenser under årens lopp och alltid tyckt att de varit både givande och trevliga. Känner hur konferensfebern stiger.  Konferensen har ett brett tema, Information Seeking in Context – Human Information Behaviour and Practice, och vårt senaste forskningsprojekt om informationskompetens på arbetsplatsen passar alldeles utmärkt för en presentation där. Kroatien i september, det perfekta konferensmålet! Ivern är på topp!

Sagt och gjort, börjar planera för ett paper. I huvudet är pappret så gott som klart. Inga problem. Det gäller bara att skriva lite bakgrund, motivera studien, beskriva metoden  och göra en delanalys av det större enkätmaterial forskargruppen nyligen samlat in. Det här fixar sig liksom nästan av sig själv. Men det finns en gnagande insikt om att detta inte kommer att vara så enkelt som det i detta skede låter. Konferensivern har fått sig en liten törn.

Förberedelser

Tiden går snabbt, deadline som först kändes på bekvämt avstånd, lyser plötsligt med rött i kalendern. Hur långt sku pappret nu vara? Finns det ett alternativ för short paper? Vad ska jag röja i kalendern för att hinna? Kanske familjen klarar sig utan mig ett veckoslut igen då jag filar på formuleringarna. Har jag inte skrivit något redan som kunde användas? Varför beslöt jag att skicka in ett paper? I detta skede finns just ingen iver alls över att åka på konferens ..

Som ett under åker pappret trots allt in inom deadline. Stor lättnad! Nu väntar bara tre gradun, några reviews, reseräkningar, kursplanering och annat smått och gott som fått vänta då konferenspappret sku finslipas .. Och som vanligt kommer det följande dag ett glädjens mejl om ”due to many requests we have extended the deadline for CfP until …”. Nåväl, lika bra att ha pappret inlämnat så man kan ta itu med allt annat som väntar. Kroatien-konferensen är glömd för en stund. Vardagen innehåller så mycket annat. Och i villervallan går vi och lämnar in en poster också till en annan konferens, jag går med på att vara delarrangör för en tredje konferens under hösten osv., osv.

Besked

Efter ett tag kommer besked från konferensarrangören. Reviewers tycker vårt paper passar bra för konferensen, men har en del önskemål om vad som ännu borde tilläggas. Att vi bara har 2000 ord till vårt förfogande bryr sig reviewers inte om. Det ska vara längre förklaringar på så gott som alla delar av pappret. Vi filar på formuleringarna för att lyckas förklara så mycket som möjligt med väldigt få ord. Ärligt sagt är detta inte min starka sida. Doktorsavhandlingens förgranskare frågade i tiderna om jag fått betalt per sida. Men till sist, vårt epos om Workplace information sharing: a generational approach, accepteras för en presentation i Zadar i september och i conference proceedings. En liten poäng till ämnet och ÅA.  Trevligt! Ivern är tillbaka!

Praktikaliteter

Konferensen närmar sig. Arrangörerna påminner om att det är nu det gäller att registrera sig om man vill hinna till early bird pris. Registreringssystemet kommunicerar på kroatiska, men på något sätt kommer vi överens och jag har ett kvitto i e-posten. Måste komma ihåg att skicka det vidare till ekonomisekreteraren. På to-do-listan kommer boka resan. Bokningssystemet erbjuder minst 240 olika flygalternativ. Känner en viss utmattning, hinner inte just då börja plöja igenom alternativen. Måste återuppta bokningsuppdraget senare. Att hitta smidiga flygrutter från Åbo till Zadar känns plötsligt som den svåraste uppgiften in hela konferenskarusellen. Det måste bli via Helsingfors igen. Varför är det alltid så besvärligt, .. Ivern är definitivt på botten.

Konferensdags!

September och konferensdags i Kroatien närmar sig. Vi förbereder vår presentation, i processen börjar forskningsresultaten låta riktigt intressanta, konferensprogrammet publiceras och det finns massor av intressanta föredrag att se fram emot! Resan är bokad och allt är frid och fröjd. Förutom att före Kroatien är det två andra konferensresor och en par veckor efter Kroatien är det  en fjärde konferensresa på programmet. Det betyder mycket organiserande för att få alla andra arbetsrutiner att fungera.

ISIC2016

Information Seeking in Beautiful Context

Men efter att konferensivern sågat upp och ner i nästan ett års tid är det dags att åka! Konferensen ordnas vid Zadars universitet som har sin huvudbyggnad i de gamla delarna av staden och ligger alldeles vid Adriatiska havet. Detta hör nog till den vackraste utsikten från en föreläsningssal jag upplevt. Alla vedermödor är med ens glömda! Fantastiskt trevligt att träffa sina kolleger från när och fjärran, ta del av en hel rad med intressanta presentationer och låta sig inspireras till nya samarbetsinitiativ!

Årets upplaga av ISIC var dessutom en jubileumskonferens, 20 år sedan den första i ordningen ordnades i Tammerfors 1996. Och tänk, jag är så gammal att jag hörde till de några stoffilerna i publiken som fick tillkännage att vi varit med om den allra första konferensen. Det var faktiskt min första konferens någonsin och det var mycket som gjorde stort intryck på mig den gången. Det var stort att få se och uppleva de stora stjärnorna ”live”. Konferensen har utvecklats till en central mötesplats inom informationsvetenskapen och det är många som gärna återkommer till konferensen år efter år. Det finns på något sätt en familjär stämning över konferensen numera. Nästa gång 2018 blir det i Krakow. Där har jag aldrig varit. Det är säkert en vacker stad. Here we go again, tror jag ska börja fila på mitt konferenspaper redan nu 😀