Alla inlägg av Tapio Salmi

Läroboken ska överleva!

Tapio SalmiJag har nostalgiska minnen om gott läromaterial, goda böcker och goda bibliotek. På 70-talet var det en modetendens att professorer och andra lärare började skriva eget läromaterial, kompendier. Ibland var de i all hast ihop skrivna sammanfattningar med massor av små tryckfel och bristfälliga meningar, men en del av dem nådde verkligen hög kvalitet. Fysikalisk kemi vid ÅA var en av pionjärerna : teamet som leddes av Per Stenius åstadkom en fin kompendieserie i grundkurserna i fysikalisk kemi. Det gällde bara att sätta sig, och läsa och lära sig, efter lektor Sune Backlunds pedagogiskt väldigt väl komponerade föreläsningar. Professor Randolf von Schalien var en exceptionell, karismatisk föreläsare, som lyckades övertyga oss om att vi ska bli goda ingenjörer, som kan övergå från teori till praktiska tillämpningar. Kompendiet Teknisk termodynamik och modellering av von Schalien är en klassiker, skriven med en kristallklar logik och exceptionell clairvoyance. I motsats till en stor del av traditionellt läromaterial i termodynamik, så bygger von Schaliens text direkt på kontinuerliga system, vilka är centrala för tekniska tillämpningar. Abstrakta begrepp, som Gibbs’ energi uppstår spontant från balanstänkandet, där termodynamikens andra huvudsats, ökning av entropin spelar en central roll. Detta kompendium borde ha spridits i form av en internationell lärobok.

Mitt favoritämne blev dock kemisk reaktionsteknik, inte minst p.g.a. det läromaterial, som professorerna Leif Hummelstedt och Lars-Eric Lindfors producerade i ämnet. Kompendiet ’Kemisk reaktionsteknik’, ursprungligen författad av dessa två eminenta pedagoger och vetenskapsidkare, lever fortfarande och den har utvidgats och moderniserats flera gånger. Också detta kompendium motsvarar helt förväntningarna för en internationell lärobok; de facto blev den en av inspirationskällorna till läroboken Chemical reaction engineering and reactor technology av Salmi, Mikkola och Wärnå (CRC Press Taylor & Francis Fl. 2011).

En speciell frågeställning pinade mig under studietiden, nämligen fasta ämnens reaktivitet,  d.v.s. hur beskrivs hastigheten då kol förbränns eller en metall urlakas ur en fast matris? Teorier finns, men ofta anger man endast slutresultatet, några schablonmässiga formler som visar hur det fasta materialets omsättning beror av reaktionstiden. Vad ligger bakom detta? Jag hittade svaret på frågan av en ren slump. Vi brukade sitta och lösa övningsuppgifter i det gamla och härliga Kursboksbiblioteket i Reuterska huset nära ÅA:s huvudbibliotek. Jag vandrade mellan hyllorna och hittade en tunn engelsk lärobok, Chemical Reactor Theory av Denbigh och Turner. Jag öppnade boken, tryckt i Cambridge (UK) – tydligen en kvalitetsvara! Plötsligt kom jag till ett kapitel, som behandlade fasta ämnens reaktivitet, reaktionshastighet på ett kvantitativt sätt, utgående från grundläggande hypoteser (som hittills hade varit oklara för mig). Slutresultatet var en skara av formler, som jag kände till. Äntligen blev det klart! – Under årtiondenas gång har jag ofta återvänt till denna forskningsproblematik och kunnat bidra med många artiklar, långt tack vare att jag hittade Denbighs och Turners utmärkta och kompakta verk.

Den brittiska traditionen att skriva läroböcker är kanske världens bästa. Den stora mannen på mitt område var krigsveteranen och Cambridge-professorn Peter V. Danckwerts, en av de största teoretikerna i kemiingenjörsvetenskap genom tiderna. Han skapade teorin om uppehållstidsfördelningar i kontinuerliga kemiska reaktorer – artikeln som han publicerade i Chemical Engineering Science år 1953 är en klassiker, och skriven som en klassiker från början. Samtidigt är den en njutbar lektyr även för en ung student. Danckwerts var också en pionjär i forskning av gas-vätskeprocesser, t.ex. rening av gaser genom absorption av komponenter i vätskor. Han skapade den s.k. ytförnyelseteorin, som betraktar ytelementen i en gas-vätskegränsyta som mosaik, som kontinuerligt förnyas, genom att ’bitar’ av mosaiken tidvis hamnar in i vätskans huvudmassa men åker tillbaka.  Detta kan låta ganska abstrakt, men blir klart om man läser Danckwerts’ bok Gas-Liquid Reactions. Professor Hummelstedt höll en kurs under min studietid, baserad på Danckwerts’ bok. Idag är detta material inkluderat i seriösa läroböcker i kemisk reaktionsteknik och föreläses i kursen ’Industriella reaktorer’ vid ÅA. – Då min kollega och vän, professor Jean-Claude Charpentier (Nancy) åkte till Peter Danckwerts’ laboratorium i Cambridge som post-doc, gav Danckwerts sin lärobok åt den unge Charpentier och begärde honom läsa boken och leta efter tryckfel – maestro ville tydligen preparera en ny upplaga av boken.

Otaliga läroböcker har skrivits i kemisk reaktionsteknik. De är av varierande kvalitet, men jag vill vara positiv, och endast nämna några personliga favoriter här. Professor Octave Levenspiel skrev 1962 boken Chemical Reaction Engineering, som blev tongivande för pedagogiken i ämnet. Flera nya upplagor av boken har tryckts, och Levenspiel var kapabel att förnya boken även i hög ålder; han introducerade ett nytt kapitel om bioreaktorer. Charles Hill skrev en utmärkt lärobok An Introduction to Chemical Engineering Kinetics and Reactor Design med mycket modern layout redan på 1970-talet, men tyvärr blev spridningen av boken begränsad, eftersom en andra upplaga aldrig togs. Den franska skolan i kemisk reaktionsteknik (génie de la réaction chimique) är stark och länge var Nancy en Mekka för ämnet. Där arbetade bl.a. professor Jacques Villermaux, som bidrog till ämnets teoretiska utveckling och pedagogik på många sätt. Han skrev en elementär men mycket njutbar lärobok Génie de la réaction chimique. Jag rekommenderar denna text varmt.

Min danske mentor, professor John Villadsen, sade en gång: man skall läse och man skall läre. Jag tror på detta, man ska läsa, göra egna anteckningar, upprepa matematiska härledningar, förstå. Det finns ingen genväg. Denna väg till en djup kunskap kan inte ersättas med en snabbläsning av powerpointpresentationer. Boken tar nya former, elektroniska former och interaktivitet, men boken kommer att överleva och utvecklas vidare.

Jag vill med detta blogginlägg hedra 90-årsminnet av professor Leif Hummelstedt, professor i kemisk teknologi vid ÅA (1962-1989), en utmärkt forskare och pedagog, som starkt bidrog till utvecklingen av det kemisk-tekniska biblioteket vid ÅA. Leif Hummelstedt arbetade några år som bibliotekarie i sin ungdom.

 

Tapio Salmi

Skribenten är professor i kemisk reaktionsteknik vid Åbo Akademi och ivrig läroboksförfattare

Läror och irrläror

Tapio SalmiUniversitet representerar någonting besvärligt i makthavarnas värld. Å ena sidan behöver samhället högutbildade specialister i yrken som läkare, ingenjörer, lärare, arkitekter, jurister, biologer, psykologer, men å andra sidan är ett universitet ett svårstyrt samfund, där individualismen blomstrar. Vi bildar ett forum för nya idéer och kritiskt – ibland överkritiskt – tänkande. Femtio år har gått sedan 1968, då många universitet i Europa blev katalysatorer för en utökad demokrati i samhället. Större revolutioner härstammar dock från enskilda forskare och tänkare.

Vi minns kanske den mest dramatiska sammandrabbningen mellan akademiker och den katolska kyrkan, som hade gjort den geocentriska världsbilden till en dogm – solen kretsar kring jorden. Tyvärr började empiriska fakta strida mot detta. Den polska astronomen Nicolaus Copernicus blev en förespråkare för den heliocentriska världsbilden. Han skrev ett banbrytande verk ’Om himlakropparnas kretslopp’ (1543), där han påvisade att jorden kretsar kring solen och inte tvärtom. Han förbjöd publiceringen av detta verk före sin död, för han anade vilken kalabalik det skulle orsaka. År 2008 identifierades Copernicus’ kvarlevor i med hjälp av DNA-teknik och två år senare återbegravs han. Ärkebiskop av Lublin, Jozef Zycinski bad på kyrkans vägnar ursäkt för att Copernicus’ teorier hade fördömts.

Vi känner till Galileo Galileis fall: han fick tag på Copernicus’ bok och lyckades få fram empiriska fakta som entydigt påvisade att den heliocentriska världsbilden var den riktiga. Hans bok ’Dialog om de två världssystemen’ publicerades 1632 och orsakade en storm. Inkvisitionen var aktiv och effektiv. Den gamle och sjuke Galilei fick behålla sitt liv, men sattes i husarrest i Padua (Padova).  Università di Padova har fortfarande kvar Galileis pulpet, från vilken han predikade sina astronomiska och matematiska läror. Padova är stolt över honom; Galilei arbetade först vid universitetet i Pisa, men Padova betalde bättre och han flyttade dit. I dag skulle vi kalla detta ’kallelseförande’. År 1992 bad kyrkan om ursäkt och år 2000 upphävdes Galileis dom av den polske påven Johannes Paulus II.

Människans fysiologi var länge en gåta och diverse irrläror spreds, eftersom obduktioner inte var tillåtna, men äntligen var man tvungen att ge efter, anatomiteatrar byggdes vid europeiska universitet och den nakna sanningen kom fram. Jag har besökt några urgamla anatomiläsesalar i kontinentala Europa och de är imponerande. Jag beundrar Rembrants mästarverk ’Dr Nicholaas Tulps anatomiföreläsning’ (1632)  som jag har sett i original i på museet Mauritshuis i Den Haag. Steg för steg kunde man förklara hur en människokropp fungerar, tack vare att experimentell och empirisk vetenskap tilläts.

Man är ibland överoptimistisk och tror att en teknisk-vetenskaplig revolution inte bara automatiskt löser våra problem som nedsmutsning av naturen, klimatförändringen och befolkningsexplosionen, utan också automatisk skapar en världsbild som alla accepterar. Vi har en tendens att tro att objektiv vetenskap och kunskap vinner. 1900-talets historia är motstridig i detta avseende. En av de farligaste teorierna var rasteorin. Många började tro på riktigt att olika raser har karakteristiska andliga egenskaper, t.ex. en svart människa är bra på musik men kan aldrig lära sig matematik. Vi vet vad resultatet blev: fascism och nationalsocialism med judeförintelsen som en extrem kulmination. Denna irrlära hade en irreversibel effekt på Europa då den stora judiska minoriteten med miljoner människor försvann antingen fysiskt eller via emigration till USA. Detta bidrog till att USA blev det ledande landet i vetenskap. Albert Einstein – vars relativitetsteori kallades av nazister jüdische Schwindel – lämnade Berlin och flyttade till Princeton. Järnflykten från Europa var enorm, och forskare och konstnärer av judiskt påbrå utgjorde en väsentlig del av denna massemigration.

För mig personligen har det varit deprimerande att se hur den informationsteknologiska revolutionen har lett till att irrläror, antivetenskaplig propaganda och rasistisk upphetsning så fritt och aktivt sprids. Historiska fakta förvrängs för att utöva extremistisk propaganda och modern, vetenskaplig medicin motarbetas. En del föräldrar låter inte vaccinera sina barn och en del matar dem med silvervatten och vi lever på 2000-talet i ett land som är stolt över sin utbildningsnivå! Jag är född på 1950-talet och mina föräldrar var födda på 1920-talet. Jag blev vaccinerad – i ett skede t.o.m. två gånger p.g.a. hälsosysterns misstag – och tvingades inte dricka silvervatten utan Möllers fiskleverolja. Jag försökte fly, men det lyckades sällan, eftersom mina föräldrar var jättebra på idrott. Smaken känns fortfarande i munnen.

Idag är det 27 januari, minnesdagen för förintelsens offer. Vi får inte glömma.

 

Tapio Salmi

Skribenten är professor i kemisk reaktionsteknik vid Åbo Akademi

 

Alla mina flygplatser

Tapio SalmiEn forskare tillbringar mycket tid på flygplatser.  Jag har varit på tiotals flygplatser och många upplevelser är oförglömliga.

En gång kom jag hem från Budapest och väntade på flyget Helsingfors-Åbo på ett kafé på Helsingfors flygfält. Då jag äntligen var i Åbo igen, kändes det plötsligt obehagligt: var finns plastkassen, som innehöll en oljecistern för en gammalmodig oljelampa som vi hade hemma? Lampan hade ursprungligen ingen cistern då jag köpte den i Pargas. Kanske hade oljebehållaren gått sönder eller borttappats av förra ägaren. Äntligen hade jag hittat en behållare på en loppmarknad på utkanten av Budapest, dit kollegans ungerska svärfar hade tagit mig. En stund hade jag varit lycklig, men nu vad besvikelsen stor. Jag ringde till flygfältet och blev kopplat till kaféet. Har ni hittat en plastkasse, frågade jag. Här finns nog en kasse, men kan ni beskriva innehållet så att jag vet att den tillhör er, svarade en glad kvinnoröst. Javisst, jag hade i kassen utom oljebehållaren också en flaska konjak av varumärket Otard, ett äpple samt ett exemplar av tidningen Le Figaro. – Ni kan hämta kassen i morgon, svarade kvinnan. Följande morgon tog jag bussen till Helsingfors-Vanda, fick kassen och återvände med följande buss till Åbo. Kl. 10.30 var jag tillbaka till Laboratoriets kafferum och kunde skryta om vad jag hade åstadkommit. Kollegerna kommenterade någonting ironiskt.

Till Frankrike vill jag alltid resa, till Paris för att andas den unika atmosfären och besöka Musée d’Orsay, eller till Lyon för se hur floderna Saone och Rhone möts och en turkosfärgad ström förenas med en gråaktig ström, eller till Normandie för att känna havsluft och se på moln som glider på himmelen – jag förstår varför området en gång var impressionisternas paradis. En flygplats älskar jag – och ibland hatar: Paris, Charles de Gaulle. En ny och ultramodern flygplats planerades på 1960-talet, för Orly-flygplatsen hade blivit för liten för att klara av en ständigt stigande passagerarmängd. Det var stora drömmars och visioners tid: franska flygindustrins stolthet, passagerarplanet Concorde, som flög på femton kilometers höjd och överskred ljudets hastighet hade tagits i bruk; snart skulle vi alla kunna flyga med det! Den första terminalen på Charles de Gaulle blev ett futuristiskt konstverk: resenärerna åker på lutande transportband till eller från s.k. satelliter. Jag kommer ihåg en av mina första resor till Paris: jag stod på bandet och plötslig började man spela klassiska franska chansoner. Stämningen var oförglömlig. Den blir också oförglömlig då man hamnar i fel satellit. Denna flygplats är heterogen: de tre terminalerna är mycket olika, avstånden mellan dem är långa, men lyckligtvis trafikerar ett internt tåg mellan terminalerna. Tåget har reserutten: T1-T3-T2. Min vän var kritisk: här finns ju ingen logik, först till terminal 1, sedan till terminal 3 och slutligen till terminal 2. Visst är det logiskt, påstod jag: addera ihop 1+3, det blir 4, och ta därefter medeltalet: (1+3)/2=2!  Man har en aritmetisk serie av udda tal och sedan tar man ett medeltal. Bon voyage!

Den vänligaste passkontrollen har jag hittat på Casablanca flygplats, Marocko. Mannen tog mitt EU-pass, öppnade det och började bläddra. Han tittade på foto- och namnsidan, tittade noggrant på mig och började le mycket kärleksfullt.  Votre père, est-ce que il etait marocain (var er fader från Marocko)?  Jag nekade, han var finländare såvitt jag vet. Det visade sig att efternamnet Salmi förekommer i Marocko.  Efteråt tänkte jag att ett bättre svar skulle ha funnits: förstås, min pappa kom från Casablanca men min mamma var en svenska, därför är mina ögon blåa. Å andra sidan, man borde inte berätta alternativa sanningar till myndigheterna.

En gång hämtade en estnisk gäststudent den sista versionen av sitt diplomarbete till mig. Jag läser det då jag är tillbaka till kontoret, lovade jag henne. Tapio, flygplanet är ditt kontor, replikerade hon omedelbart. Under de kommande månaderna flyger jag ingenstans.

Tapio Salmi
Skribenten är professor i kemisk reaktionsteknik och alltför ofta i luften

Ni hao! – CAMURE i Qingdao!

Tapio Salmi med en mjukispanda.För några veckor sedan besökte jag första gången i mitt liv Folkrepubliken Kina. Varför skriver jag ”Folkrepubliken” (FR)? Alla läsare kommer kanske inte ihåg att det fortfarande finns två kinesiska stater, Folkrepubliken Kina grundad av Mao Zedong med regeringen i Beijing och Republiken Kina, med regeringen i Taipei på ön Taiwan, dit Chiang Kai-sheks  nationalistiska armé och miljoner kineser flydde efter att ha förlorat inbördeskriget mot kommunisterna år 1949. Namnet Taiwan, som oftast används i internationella sammanhanget, är inofficiellt. I motsats till många västländer erkände Finland redan tidigt regeringen i Beijing, vilket man fortfarande kommer ihåg i FR Kina.

Jag hade blivit inbjuden att hålla ett s.k. keynoteföredrag på konferensen Catalysis in Multiphase Reactors (CAMURE) som hölls i kuststaden Qingdao i provinsen Shandong. Dessutom skulle jag hålla ett annat föredrag (min kollega kunde inte resa), ha två posterpresentationer, leda två konferenssessioner samt delta i den vetenskapliga kommitténs möte – allt detta på tre dagar. Folkrepubliken Kina är ju en arbetarstat (formellt), så man ska ju visa en god arbetsmoral!  Vi vid Åbo Akademi var värdar för samma konferens år 2011 – symposiet hölls i Nådendal. Många deltagare i Qingdao kom ihåg de lyxiga arrangemangen i Nådendal och den informella atmosfären.

Symposiet i Qingdao framskred i professor Zaisha Maos vänliga men beslutsamma styre. Kina är ett hierarkiskt land. Medlemmarna av den vetenskapliga kommittén satt i första raden – enligt en bestämd rangordning – och var och en fick en termosflaska med grönt te framför sig. Rangordningen var klar: nummer 1 var professor emeritus Mao, evenemangets ansvarige arrangör, nummer 2 var professor Elio Santacesaria från universitetet i Neapel, som kommer att organisera nästa CAMURE-konferens år 2020. Jag var nummer 3, vilket var mycket hedrande (eller kanske börjar jag bli tillräckligt gammal för att nå rankingtoppen i Kina). I FR Kina ska varje medborgare veta och acceptera sin plats samhället. En gång diskuterade jag kinesisk politik med en gästforskare i Finland, och han bekräftade: ja, Xi (partichef och president) är nummer 1 och Li (statsminister) är nummer två. President Xi är kemiingenjör och ekonom till utbildningen.

Själva konferensen var mycket högklassig, som den alltid har varit: till CAMURE-symposiet skickar forskare på katalys-flerfasreaktorområdet alltid sina bästa arbeten. Jag blev imponerad av många kinesiska doktoranders presentationer, för de var innovativa, logiska och på högsta internationella nivå. Vad forskningsinfrastruktur beträffar så är pengarna ingen större fråga: om staten vill satsa på något vetenskaps- och teknologiområde, så garanteras tillräckliga resurser. Det har lett till att t.ex. Kinesiska vetenskapsakademins katalysforskningsinstitut i Dalian har en apparatpark som hör till de mest avancerade i hela världen. Kina är redan en av stormakterna inom många vetenskapsområden, inte bara i rymd- och militärteknologi utan också kemi- och biovetenskaperna.

Även den bästa konferensen tar slut. På sista dagen i Qingdao kom en trevlig överraskning. Postern ”Preparation of gamma-alumina-alfa-alumina ceramic foams as catalyst carriers” (framställning av keramiska skum av gamma-alfa-aluminiumoxid som katalysatorbärare) av V. Shumilov (min doktorand), K. Eränen, N.Kumar, L.Hupa, D.Murzin, S.Boden, M.Schubert, U.Hampel, E.M.Sulman, T.Salmi vann ett pris – Excellent Poster Award. Tre universitet och ett forskningscentrum deltog i arbetet: Åbo Akademi, Tekniska universitetet i Dresden, Statliga tekniska universitetet i Tver, och Helmholtz – Zentrum i Dresden Rossendorf.  Toppforskning kräver nätverk och internationellt samarbete.

 

Tapio Salmi

Skribenten är professor i kemisk reaktionsteknik vid Åbo Akademi. I figuren preparerar han sitt föredrag för konferensen CAMURE. Den lilla pandabjörnen Tao-Tao korrekturläser.

 

Gaudeamus igitur!

Tapio SalmiGaudeamus igitur – snart hör vi denna klassiska studentsång igen, studentbetyg delas ut och mössan sätts på huvudet. Studenten ler och släktingarna gråter av glädje. Tidningarna publicerar rankinglistor på gymnasier: vilket gymnasium har nått bästa vitsord, vilket har kunnat förbättra elevens prestationsnivå mest, om man jämför med vitsorden i grundskolans avgångsbetyg. Sverige avskaffade studentexamen redan för länge sedan, men jag tror att vi inte kommer att göra det; det är helt enkelt en del av vår kultur.

Vägen till den nuvarande studentexamen har varit lång och början var svår, i synnerhet för flickor. Ända till året 1874 måste en kvinnlig elev söka om ett specialtillstånd för få avlägga studentexamen, som då innehöll både skriftliga och muntliga prov. En studentmössa fick en kvinna dock inte bära, men Emma Irene Åström – som senare blev rikets första kvinnliga magister – trotsade förbudet, vilket väckte stor bestörtning.

Året 1921 blev en vändpunkt i den finländska studentexamens historia: man avstod från muntliga prov, det praktiska ansvaret för arrangemangen gavs åt gymnasier, skolgången avslutades för sista gymnasieklassen i februari, terminen fortsatte med en tentamensperiod och egentliga studentskrivningar kom senare på våren. Obligatoriska ämnen var inhemska språk, ett främmande språk samt matematik eller realprov. Abiturienten måste skriva minst fyra ämnen och fick skriva högst sex ämnen. Med detta system – med mindre modifikationer -levde vi länge men 2005 tvingade Matti Vanhanens regering genom en reform, vars konsekvenser huvudsakligen kom att bli negativa. Endast modersmålet är obligatoriskt, de övriga ämnena får studenten välja praktiskt taget fritt. Vad har hänt? Språkkunskaperna har tagit stora steg bakåt; det enda undantaget är engelskan. Viktiga mellaneuropeiska språk som tyska och franska har lidit mycket, både vad antalet studenter som skriver ämnen och den allmänna kunskapsnivån i språkämnena beträffar.

Vi har för få elever som skriver lång matematik, vilket de facto är en nödvändighet för studier inte bara i matematik utan också i fysik , kemi, teknik och medicin. Det är ingen hemlighet, att man kommer för lätt in i universitet för att studera teknik och studentmaterialet har i genomsnitt blivit sämre – de bästa studenterna är naturligtvis lika goda som de alltid har varit. Ämnesrealproven har blivit en katastrof. De må medges att realämnena (från historia och psykologi och religion till matematik och fysik och kemi) var underrepresenterade i den gamla studentexamen, där endast ett realprov fanns, men nog flera prov i språk. Nu har dock systemet gått i motsatt obalans: elever skriver alla möjliga realprov, av vilka hälsovetenskaper är det allra löjligaste.

Hur skulle jag vilja upplägga studentexamen? Svaret är klart. Alla borde skriva minst sex ämnen, nämligen modersmål, andra inhemska språket, två fritt valbara främmande språk, lång eller kort matematik samt ett realprov. Det skulle finnas två alternativa realprov att välja på, nämligen ett naturvetenskapligt (fysik-kemi-biologi) och ett humanistiskt (historia-psykologi-religionsvetenskap) realprov. Detta skulle garantera kvaliteten på framtidens studenter och detta skulle också möjliggöra att i högre grad beakta studentexamensbetyget vid antagningen till universitet och yrkeshögskolor. Problemet är politikerna: de kan sällan erkänna att någonting har gått fel och tidigare beslut blir därför svåra att rätta till.

Ingenstans är dessa frågeställningar självklara. Nyligen läste jag i den stora tyska tidskriften Der Spiegel en omfattande artikel som belyste problemen i  det tyska studentexamenssystemet. På Der Spiegels pärm stod rubriken ”Glückspiel Abitur” och själva artikeln var rubricerad ”Die Lotteririe des Lebens”. De tyska problemen härstammar från två fakta: landet är federalt – federalismen är ett självändamål för Förbundsrepubliken – och attityderna i utbildningsfrågorna är ytterst konservativa. Examensfrågorna och t.o.m. examensstrukturen varierar i 16 olika delstater (Bundesländer). Muntliga prov finns fortfarande kvar. Den gemensamma nämnaren är att matematik och tyska är obligatoriska överallt. Kravnivån tycks också variera. Det högsta vitsordet är 1 (vitsordsskalan går i motsatt riktning jämfört med vår skala). I Schlesvig-Holstein och Rheinland-Pfalz är medelvitsordet 2,52 medan det är betydligt bättre i Thüringen, 2,16. I Hamburg skriver nästan 58% av årskullen studentexamen, medan den motsvarande siffran i Bayern och Sachsen-Anhalt är under 35%. Studenterna från olika Bundesländer är i olika startläge då de söker en studieplats vid ett universitet.

Var det bättre förr? Jag låter bli att svara på denna fråga, men den gamla tyska studentexamen var verkligen krävande. År 1835 skrev man sju (!) obligatoriska skriftliga prov under en vecka; bland dem var matematik, franska, latin (två prov), grekiska (visserligen endast en översättning från grekiska till tyska!).  Efter en månad följde muntliga förhör i latin, grekiska, franska, matematik, fysik, historia och religion. Forskaren Rainer Böling som har skrivit boken ”Kleine Geschichte des Abiturs” påstår att detta var den tuffaste studentskrivningen någonsin på tysk mark. En av abiturienterna år 1835 var den unge Karl Marx, som klarade provet mycket väl.

Jag tillägnar denna kolumn president, filosofie doktor Mauno Koivisto (1923–2017), som kunde börja studera först i vuxen ålder men gjorde det desto bättre. Han skrev studentexamen  år 1949 med goda vitsord och doktorsstudierna  tog endast fyra år i anspråk. Livslångt lärande var Koivistos princip: då han var generaldirektör för Finlands Bank tog han privatlektioner i ryska.

Blomstertiden kommer – jag önskar alla läsare en varm sommar!

Tapio Salmi

Skribenten är professor i kemisk reaktionsteknik och är inblandad i frågor kring studenturval sedan 1980-talet

1917: Reaktionära krafter försökte förstärka sina positioner i storfurstendömet

Tapio SalmiUnder året 1917 upplevde Europa – och därmed också storfurstendömet Finland – svåra men intressanta tider. Med stor nyfikenhet öppnar jag fem gånger per vecka Åbo Underrättelser som publicerar en sida från tidningen för hundra år sedan.

Ett blodigt krig härjade över Europas kontinent – ett krig som man hade trott att skulle sluta på några månader hade dragit ut på tiden med tragiska konsekvenser. Allt hade stagnerat i en katastrof; soldaterna låg i månader i skyttegrav och en ny typ av massförstörelsevapen spreds med fruktansvärda konsekvenser: stridsgaser. Det ryska kejsardömet hade världens största armé, men kriget gick ändå illa. Revolutionära idéer och tankar spreds. Åbo Underrättelser skriver den 12 februari 1917 försiktigt om en ”sammansvärjning av arbetare i Petrograd” (Sankt Petersburg kallades Petrograd under krigstiden). Arbetarna hade som mål att förvandla Ryssland till en socialdemokratisk (!) republik. Efter en husundersökning häktades sammanlagt 15 personer och ärendet fördes till åklagarämbetet, som alltid har varit ett synnerligen effektivt ämbetsverk i vårt östra grannland.

I Åbo var det förhållandevis lugnt, men livsmedelsituationen förvärrades: smör kunde säljas endast 200 gram till en person och indirekt kan man dra den slutsatsen att läget med spannmål inte heller var bra. För övrigt verkade livet fortgå normalt i Åbo: teatern hade föreställningar, symfonikonsert hölls, det ekonomiska livet var trots kriget i gång. Doktor Henrik Ramsay höll en Studia Generalia om industrins genombrott, speciellt om ångmaskinens fantastiska perspektiv. Det var doktor Ramsays bidrag till serien Akademiska föreläsningar. Åhörarna gav honom en tacksam applåd.

Faktiskt, akademiska ärenden var högaktuella i Åbo under året 1917. Svenska språket höll på att tappa terräng vid det Kejserliga Alexandersuniversitetet i Helsingfors; alltmera undervisning skulle ges på folkmajoritetens språk. Tanken om ett svensktspråkigt universitet blev aktuell, men samtidigt blomstrade idén om att grunda ett helt finsktspråkigt universitet. Var skulle de placeras? Det självklara valet blev rikets förra huvudstad, Åbo. En kapplöpning ägde rum, vem skulle hinna först.

Hugo Pipping, professor i nordisk filologi i Helsingfors, skrev en insändare (så kunde man kalla det enligt dagens terminologi) i Östsvensk tidskrift, häfte 2. Åbo Underrättelser publicerade texten med rubriken ”Åbo akademi.” Han hyllar donatorer som möjliggjort återuppbyggandet av universitetsverksamheten i Åbo, och diskuterar vilka delar av byggnaden (dvs universitetet) ska uppföras först. Han skriver ”den subjektiva förkärlek för vissa forskningsområden, som varje vetenskapsman hyser, måste tyglas av rent objektiva hänsyn till vad som kan vinnas på den ena eller den andra vägen”. Professor Pipping medger att alla vetenskapsgrenar i och för sig är likvärda, men sedan hänvisar han till ekonomiska argument. Han diskuterar det ekonomiska läget, speciellt höga pris på byggnadsmaterial och tomt och kommer till en självklar slutsats: en professor som inte behöver några som helst laboratorieutrymmen är två–tre gånger billigare än professorer som ska ha tillgång till ett laboratorium i sin undervisning och forskning. Hugo Pippings ekonomiska kalkyl tycks ha hållit i hundra år: för laboratorieutrymmen brukar man vid dagens Åbo Akademi betala två–tre gånger mera hyra än för ”torra” utrymmen.

Alltså – enligt Pipping – ska de experimentella vetenskaperna få vänta på bättre tider och man ska inleda den nya akademins verksamhet med befattningar i svenska, skandinavisk litteratur, Nordeuropas historia och nordisk arkeologi. Mycket humanistiskt, mycket svenskt och mycket nordiskt, till den slutsatsen kommer professorn i nordisk filologi efter att objektivt ha granskat det blivande universitetets framtidsperspektiv. Det värmer mig mycket att han förespråkar arkeologin och inser dess koppling till andra vetenskapsgrenar, som geologi, botanik, zoologi och kemi – visserligen kallar han dem ”[arkeologins] hjälpvetenskaper”.  Enligt dagens terminologi är Pippings skrift ett strategiskt dokument och den innehåller så mycket detaljer om förverkligandet av visionerna att den kanske skulle godtas av dagens universitetsstyrelse som strategins åtgärdsplan – endast exakta datum och klockslag saknas…

Då man kommenterar gångna tider, människornas attityder och värderingar, är det svårt att helt undvika en viss efterklokhet. Professor Pipping var en renodlad humanist, men det verkar som om han ändå skulle ha insett naturvetenskapernas och teknikens betydelse för ett modernt samhälle: de dyra ämnena ska inrättas, men senare då de ekonomiska förhållandena blir bättre, indikerar han. En verklig reaktionär vad exakta vetenskaper beträffar var däremot professor Edward Westermarck, en världsberömd sociolog som blev den nya Akademins första rektor. Westermarck var emot direkt yrkesinriktade utbildningar och – detta är värre – han ställde sig skeptiskt till de experimentella naturvetenskapernas forskningsmetoder. Allt detta skedde 1917 och tidigare och senare, dvs under en epok då Wilhelm Röntgen hade upptäckt röntgenstrålar, Henri Bequerel och Marie och Pierre Curie upptäckt radioaktiviteten, Max Planck utvecklat kvantteorin och Albert Einstein revolutionerat vår världsbild med relativitetsteorin. Forskningen i fysik och kemi hade ändrat vårt liv på ett oåterkalleligt sätt.

Historiens utveckling var snabb: den 27 februari 1917 (gammal tideräkning, juliansk kalender som användes i Ryska kejsardömet, i själva verket den 12 mars enligt gregoriansk kalender som användes i Västeuropa) bröt en revolution ut i Petrograd/St. Petersburg och tsar Nikolaj II abdikerade. 1918 återuppstod Akademin i Åbo och den hade en matematisk-naturvetenskaplig fakultet. Två år senare inledde den kemisk-tekniska fakulteten sin verksamhet, dvs diplomingenjörsutbildningen startade med framgång vid Åbo Akademi. Samma år grundades det finskspråkiga universitetet, då med namnet Turun Suomalainen Yliopisto som med tiden etablerade starka matematisk-naturvetenskapliga och medicinska fakulteter. De reaktionära krafterna hade förlorat i Åbo, i storfurstendömet och i republiken.

Tapio Salmi

Skribenten är professor i kemisk reaktionsteknik och dekanus för Fakulteten för naturvetenskaper och teknik