Alla inlägg av Tapio Salmi

Alla mina flygplatser

 

En forskare tillbringar mycket tid på flygplatser.  Jag har varit på tiotals flygplatser och många upplevelser är oförglömliga.

En gång kom jag hem från Budapest och väntade på flyget Helsingfors-Åbo ett kafé på Helsingfors flygfält. Då jag äntligen var i Åbo igen, kändes det plötsligt obehagligt: var finns plastkassen, som innehöll en oljecistern för en gammalmodig oljelampa som vi hade hemma? Lampan hade ursprungligen ingen cistern då jag köpte den i Pargas. Kanske hade oljebehållaren gått sönder eller borttappats av förra ägaren. Äntligen hade jag hittat en behållare på en loppmarknad på utkanten av Budapest, dit kollegans ungerska svärfar hade tagit mig. En stund hade jag varit lycklig, men nu vad besvikelsen stor. Jag ringde till flygfältet och blev kopplat till kaféet. Har ni hittat en plastkasse, frågade jag. Här finns nog en kasse, men kan ni beskriva innehållet så att jag vet att den tillhör er, svarade en glad kvinnoröst. Javisst, jag hade i kassen utom oljebehållaren också en flaska konjak av varumärket Otard, ett äpple samt ett exemplar av tidningen Le Figaro. – Ni kan hämta kassen i morgon, svarade kvinnan. Följande morgon tog jag bussen till Helsingfors-Vanda, fick kassen och återvände med följande buss till Åbo. Kl. 10.30 var jag tillbaka till Laboratoriets kafferum och kunde skryta om vad jag hade åstadkommit. Kollegerna kommenterade någonting ironiskt.

Till Frankrike vill jag alltid resa, till Paris för att andas den unika atmosfären och besöka Musée d’Orsay, eller till Lyon för se hur floderna Saone och Rhone möts och en turkosfärgad ström förenas med en gråaktig ström, eller till Normandie för att känna havsluft och se på moln som glider på himmelen – jag förstår varför området en gång var impressionisternas paradis. En flygplats älskar jag – och ibland hatar: Paris, Charles de Gaulle. En ny och ultramodern flygplats planerades på 1960-talet, för Orly-flygplatsen hade blivit för liten för att klara av en ständigt stigande passagerarmängd. Det var stora drömmars och visioners tid: franska flygindustrins stolthet, passagerarplanet Concorde, som flög på femton kilometers höjd och överskred ljudets hastighet hade tagits i bruk; snart skulle vi alla kunna flyga med det! Den första terminalen på Charles de Gaulle blev ett futuristiskt konstverk: resenärerna åker på lutande transportband till eller från s.k. satelliter. Jag kommer ihåg en av mina första resor till Paris: jag stod på bandet och plötslig började man spela klassiska franska chansoner. Stämningen var oförglömlig. Den blir också oförglömlig då man hamnar i fel satellit. Denna flygplats är heterogen: de tre terminalerna är mycket olika, avstånden mellan dem är långa, men lyckligtvis trafikerar ett internt tåg mellan terminalerna. Tåget har reserutten: T1-T3-T2. Min vän var kritisk: här finns ju ingen logik, först till terminal 1, sedan till terminal 3 och slutligen till terminal 2. Visst är det logiskt, påstod jag: addera ihop 1+3, det blir 4, och ta därefter medeltalet: (1+3)/2=2!  Man har en aritmetisk serie av udda tal och sedan tar man ett medeltal. Bon voyage!

Den vänligaste passkontrollen har jag hittat på Casablanca flygplats, Marocko. Mannen tog mitt EU-pass, öppnade det och började bläddra. Han tittade på foto- och namnsidan, tittade noggrant på mig och började le mycket kärleksfullt.  Votre père, est-ce que il etait marocain (var er fader från Marocko)?  Jag nekade, han var finländare såvitt jag vet. Det visade sig att efternamnet Salmi förekommer i Marocko.  Efteråt tänkte jag att ett bättre svar skulle ha funnits: förstås, min pappa kom från Casablanca men min mamma var en svenska, därför är mina ögon blåa. Å andra sidan, man borde inte berätta alternativa sanningar till myndigheterna.

 

En gång hämtade en estnisk gäststudent den sista versionen av sitt diplomarbete till mig. Jag läser det då jag är tillbaka till kontoret, lovade jag henne. Tapio, flygplanet är ditt kontor, replikerade hon omedelbart. Under de kommande månaderna flyger jag ingenstans.

Tapio Salmi

Skribenten är professor i kemisk reaktionsteknik och alltför ofta i luften

Ni hao! – CAMURE i Qingdao!

Tapio Salmi med en mjukispanda.För några veckor sedan besökte jag första gången i mitt liv Folkrepubliken Kina. Varför skriver jag ”Folkrepubliken” (FR)? Alla läsare kommer kanske inte ihåg att det fortfarande finns två kinesiska stater, Folkrepubliken Kina grundad av Mao Zedong med regeringen i Beijing och Republiken Kina, med regeringen i Taipei på ön Taiwan, dit Chiang Kai-sheks  nationalistiska armé och miljoner kineser flydde efter att ha förlorat inbördeskriget mot kommunisterna år 1949. Namnet Taiwan, som oftast används i internationella sammanhanget, är inofficiellt. I motsats till många västländer erkände Finland redan tidigt regeringen i Beijing, vilket man fortfarande kommer ihåg i FR Kina.

Jag hade blivit inbjuden att hålla ett s.k. keynoteföredrag på konferensen Catalysis in Multiphase Reactors (CAMURE) som hölls i kuststaden Qingdao i provinsen Shandong. Dessutom skulle jag hålla ett annat föredrag (min kollega kunde inte resa), ha två posterpresentationer, leda två konferenssessioner samt delta i den vetenskapliga kommitténs möte – allt detta på tre dagar. Folkrepubliken Kina är ju en arbetarstat (formellt), så man ska ju visa en god arbetsmoral!  Vi vid Åbo Akademi var värdar för samma konferens år 2011 – symposiet hölls i Nådendal. Många deltagare i Qingdao kom ihåg de lyxiga arrangemangen i Nådendal och den informella atmosfären.

Symposiet i Qingdao framskred i professor Zaisha Maos vänliga men beslutsamma styre. Kina är ett hierarkiskt land. Medlemmarna av den vetenskapliga kommittén satt i första raden – enligt en bestämd rangordning – och var och en fick en termosflaska med grönt te framför sig. Rangordningen var klar: nummer 1 var professor emeritus Mao, evenemangets ansvarige arrangör, nummer 2 var professor Elio Santacesaria från universitetet i Neapel, som kommer att organisera nästa CAMURE-konferens år 2020. Jag var nummer 3, vilket var mycket hedrande (eller kanske börjar jag bli tillräckligt gammal för att nå rankingtoppen i Kina). I FR Kina ska varje medborgare veta och acceptera sin plats samhället. En gång diskuterade jag kinesisk politik med en gästforskare i Finland, och han bekräftade: ja, Xi (partichef och president) är nummer 1 och Li (statsminister) är nummer två. President Xi är kemiingenjör och ekonom till utbildningen.

Själva konferensen var mycket högklassig, som den alltid har varit: till CAMURE-symposiet skickar forskare på katalys-flerfasreaktorområdet alltid sina bästa arbeten. Jag blev imponerad av många kinesiska doktoranders presentationer, för de var innovativa, logiska och på högsta internationella nivå. Vad forskningsinfrastruktur beträffar så är pengarna ingen större fråga: om staten vill satsa på något vetenskaps- och teknologiområde, så garanteras tillräckliga resurser. Det har lett till att t.ex. Kinesiska vetenskapsakademins katalysforskningsinstitut i Dalian har en apparatpark som hör till de mest avancerade i hela världen. Kina är redan en av stormakterna inom många vetenskapsområden, inte bara i rymd- och militärteknologi utan också kemi- och biovetenskaperna.

Även den bästa konferensen tar slut. På sista dagen i Qingdao kom en trevlig överraskning. Postern ”Preparation of gamma-alumina-alfa-alumina ceramic foams as catalyst carriers” (framställning av keramiska skum av gamma-alfa-aluminiumoxid som katalysatorbärare) av V. Shumilov (min doktorand), K. Eränen, N.Kumar, L.Hupa, D.Murzin, S.Boden, M.Schubert, U.Hampel, E.M.Sulman, T.Salmi vann ett pris – Excellent Poster Award. Tre universitet och ett forskningscentrum deltog i arbetet: Åbo Akademi, Tekniska universitetet i Dresden, Statliga tekniska universitetet i Tver, och Helmholtz – Zentrum i Dresden Rossendorf.  Toppforskning kräver nätverk och internationellt samarbete.

 

Tapio Salmi

Skribenten är professor i kemisk reaktionsteknik vid Åbo Akademi. I figuren preparerar han sitt föredrag för konferensen CAMURE. Den lilla pandabjörnen Tao-Tao korrekturläser.

 

Gaudeamus igitur!

Tapio SalmiGaudeamus igitur – snart hör vi denna klassiska studentsång igen, studentbetyg delas ut och mössan sätts på huvudet. Studenten ler och släktingarna gråter av glädje. Tidningarna publicerar rankinglistor på gymnasier: vilket gymnasium har nått bästa vitsord, vilket har kunnat förbättra elevens prestationsnivå mest, om man jämför med vitsorden i grundskolans avgångsbetyg. Sverige avskaffade studentexamen redan för länge sedan, men jag tror att vi inte kommer att göra det; det är helt enkelt en del av vår kultur.

Vägen till den nuvarande studentexamen har varit lång och början var svår, i synnerhet för flickor. Ända till året 1874 måste en kvinnlig elev söka om ett specialtillstånd för få avlägga studentexamen, som då innehöll både skriftliga och muntliga prov. En studentmössa fick en kvinna dock inte bära, men Emma Irene Åström – som senare blev rikets första kvinnliga magister – trotsade förbudet, vilket väckte stor bestörtning.

Året 1921 blev en vändpunkt i den finländska studentexamens historia: man avstod från muntliga prov, det praktiska ansvaret för arrangemangen gavs åt gymnasier, skolgången avslutades för sista gymnasieklassen i februari, terminen fortsatte med en tentamensperiod och egentliga studentskrivningar kom senare på våren. Obligatoriska ämnen var inhemska språk, ett främmande språk samt matematik eller realprov. Abiturienten måste skriva minst fyra ämnen och fick skriva högst sex ämnen. Med detta system – med mindre modifikationer -levde vi länge men 2005 tvingade Matti Vanhanens regering genom en reform, vars konsekvenser huvudsakligen kom att bli negativa. Endast modersmålet är obligatoriskt, de övriga ämnena får studenten välja praktiskt taget fritt. Vad har hänt? Språkkunskaperna har tagit stora steg bakåt; det enda undantaget är engelskan. Viktiga mellaneuropeiska språk som tyska och franska har lidit mycket, både vad antalet studenter som skriver ämnen och den allmänna kunskapsnivån i språkämnena beträffar.

Vi har för få elever som skriver lång matematik, vilket de facto är en nödvändighet för studier inte bara i matematik utan också i fysik , kemi, teknik och medicin. Det är ingen hemlighet, att man kommer för lätt in i universitet för att studera teknik och studentmaterialet har i genomsnitt blivit sämre – de bästa studenterna är naturligtvis lika goda som de alltid har varit. Ämnesrealproven har blivit en katastrof. De må medges att realämnena (från historia och psykologi och religion till matematik och fysik och kemi) var underrepresenterade i den gamla studentexamen, där endast ett realprov fanns, men nog flera prov i språk. Nu har dock systemet gått i motsatt obalans: elever skriver alla möjliga realprov, av vilka hälsovetenskaper är det allra löjligaste.

Hur skulle jag vilja upplägga studentexamen? Svaret är klart. Alla borde skriva minst sex ämnen, nämligen modersmål, andra inhemska språket, två fritt valbara främmande språk, lång eller kort matematik samt ett realprov. Det skulle finnas två alternativa realprov att välja på, nämligen ett naturvetenskapligt (fysik-kemi-biologi) och ett humanistiskt (historia-psykologi-religionsvetenskap) realprov. Detta skulle garantera kvaliteten på framtidens studenter och detta skulle också möjliggöra att i högre grad beakta studentexamensbetyget vid antagningen till universitet och yrkeshögskolor. Problemet är politikerna: de kan sällan erkänna att någonting har gått fel och tidigare beslut blir därför svåra att rätta till.

Ingenstans är dessa frågeställningar självklara. Nyligen läste jag i den stora tyska tidskriften Der Spiegel en omfattande artikel som belyste problemen i  det tyska studentexamenssystemet. På Der Spiegels pärm stod rubriken ”Glückspiel Abitur” och själva artikeln var rubricerad ”Die Lotteririe des Lebens”. De tyska problemen härstammar från två fakta: landet är federalt – federalismen är ett självändamål för Förbundsrepubliken – och attityderna i utbildningsfrågorna är ytterst konservativa. Examensfrågorna och t.o.m. examensstrukturen varierar i 16 olika delstater (Bundesländer). Muntliga prov finns fortfarande kvar. Den gemensamma nämnaren är att matematik och tyska är obligatoriska överallt. Kravnivån tycks också variera. Det högsta vitsordet är 1 (vitsordsskalan går i motsatt riktning jämfört med vår skala). I Schlesvig-Holstein och Rheinland-Pfalz är medelvitsordet 2,52 medan det är betydligt bättre i Thüringen, 2,16. I Hamburg skriver nästan 58% av årskullen studentexamen, medan den motsvarande siffran i Bayern och Sachsen-Anhalt är under 35%. Studenterna från olika Bundesländer är i olika startläge då de söker en studieplats vid ett universitet.

Var det bättre förr? Jag låter bli att svara på denna fråga, men den gamla tyska studentexamen var verkligen krävande. År 1835 skrev man sju (!) obligatoriska skriftliga prov under en vecka; bland dem var matematik, franska, latin (två prov), grekiska (visserligen endast en översättning från grekiska till tyska!).  Efter en månad följde muntliga förhör i latin, grekiska, franska, matematik, fysik, historia och religion. Forskaren Rainer Böling som har skrivit boken ”Kleine Geschichte des Abiturs” påstår att detta var den tuffaste studentskrivningen någonsin på tysk mark. En av abiturienterna år 1835 var den unge Karl Marx, som klarade provet mycket väl.

Jag tillägnar denna kolumn president, filosofie doktor Mauno Koivisto (1923–2017), som kunde börja studera först i vuxen ålder men gjorde det desto bättre. Han skrev studentexamen  år 1949 med goda vitsord och doktorsstudierna  tog endast fyra år i anspråk. Livslångt lärande var Koivistos princip: då han var generaldirektör för Finlands Bank tog han privatlektioner i ryska.

Blomstertiden kommer – jag önskar alla läsare en varm sommar!

Tapio Salmi

Skribenten är professor i kemisk reaktionsteknik och är inblandad i frågor kring studenturval sedan 1980-talet

1917: Reaktionära krafter försökte förstärka sina positioner i storfurstendömet

Tapio SalmiUnder året 1917 upplevde Europa – och därmed också storfurstendömet Finland – svåra men intressanta tider. Med stor nyfikenhet öppnar jag fem gånger per vecka Åbo Underrättelser som publicerar en sida från tidningen för hundra år sedan.

Ett blodigt krig härjade över Europas kontinent – ett krig som man hade trott att skulle sluta på några månader hade dragit ut på tiden med tragiska konsekvenser. Allt hade stagnerat i en katastrof; soldaterna låg i månader i skyttegrav och en ny typ av massförstörelsevapen spreds med fruktansvärda konsekvenser: stridsgaser. Det ryska kejsardömet hade världens största armé, men kriget gick ändå illa. Revolutionära idéer och tankar spreds. Åbo Underrättelser skriver den 12 februari 1917 försiktigt om en ”sammansvärjning av arbetare i Petrograd” (Sankt Petersburg kallades Petrograd under krigstiden). Arbetarna hade som mål att förvandla Ryssland till en socialdemokratisk (!) republik. Efter en husundersökning häktades sammanlagt 15 personer och ärendet fördes till åklagarämbetet, som alltid har varit ett synnerligen effektivt ämbetsverk i vårt östra grannland.

I Åbo var det förhållandevis lugnt, men livsmedelsituationen förvärrades: smör kunde säljas endast 200 gram till en person och indirekt kan man dra den slutsatsen att läget med spannmål inte heller var bra. För övrigt verkade livet fortgå normalt i Åbo: teatern hade föreställningar, symfonikonsert hölls, det ekonomiska livet var trots kriget i gång. Doktor Henrik Ramsay höll en Studia Generalia om industrins genombrott, speciellt om ångmaskinens fantastiska perspektiv. Det var doktor Ramsays bidrag till serien Akademiska föreläsningar. Åhörarna gav honom en tacksam applåd.

Faktiskt, akademiska ärenden var högaktuella i Åbo under året 1917. Svenska språket höll på att tappa terräng vid det Kejserliga Alexandersuniversitetet i Helsingfors; alltmera undervisning skulle ges på folkmajoritetens språk. Tanken om ett svensktspråkigt universitet blev aktuell, men samtidigt blomstrade idén om att grunda ett helt finsktspråkigt universitet. Var skulle de placeras? Det självklara valet blev rikets förra huvudstad, Åbo. En kapplöpning ägde rum, vem skulle hinna först.

Hugo Pipping, professor i nordisk filologi i Helsingfors, skrev en insändare (så kunde man kalla det enligt dagens terminologi) i Östsvensk tidskrift, häfte 2. Åbo Underrättelser publicerade texten med rubriken ”Åbo akademi.” Han hyllar donatorer som möjliggjort återuppbyggandet av universitetsverksamheten i Åbo, och diskuterar vilka delar av byggnaden (dvs universitetet) ska uppföras först. Han skriver ”den subjektiva förkärlek för vissa forskningsområden, som varje vetenskapsman hyser, måste tyglas av rent objektiva hänsyn till vad som kan vinnas på den ena eller den andra vägen”. Professor Pipping medger att alla vetenskapsgrenar i och för sig är likvärda, men sedan hänvisar han till ekonomiska argument. Han diskuterar det ekonomiska läget, speciellt höga pris på byggnadsmaterial och tomt och kommer till en självklar slutsats: en professor som inte behöver några som helst laboratorieutrymmen är två–tre gånger billigare än professorer som ska ha tillgång till ett laboratorium i sin undervisning och forskning. Hugo Pippings ekonomiska kalkyl tycks ha hållit i hundra år: för laboratorieutrymmen brukar man vid dagens Åbo Akademi betala två–tre gånger mera hyra än för ”torra” utrymmen.

Alltså – enligt Pipping – ska de experimentella vetenskaperna få vänta på bättre tider och man ska inleda den nya akademins verksamhet med befattningar i svenska, skandinavisk litteratur, Nordeuropas historia och nordisk arkeologi. Mycket humanistiskt, mycket svenskt och mycket nordiskt, till den slutsatsen kommer professorn i nordisk filologi efter att objektivt ha granskat det blivande universitetets framtidsperspektiv. Det värmer mig mycket att han förespråkar arkeologin och inser dess koppling till andra vetenskapsgrenar, som geologi, botanik, zoologi och kemi – visserligen kallar han dem ”[arkeologins] hjälpvetenskaper”.  Enligt dagens terminologi är Pippings skrift ett strategiskt dokument och den innehåller så mycket detaljer om förverkligandet av visionerna att den kanske skulle godtas av dagens universitetsstyrelse som strategins åtgärdsplan – endast exakta datum och klockslag saknas…

Då man kommenterar gångna tider, människornas attityder och värderingar, är det svårt att helt undvika en viss efterklokhet. Professor Pipping var en renodlad humanist, men det verkar som om han ändå skulle ha insett naturvetenskapernas och teknikens betydelse för ett modernt samhälle: de dyra ämnena ska inrättas, men senare då de ekonomiska förhållandena blir bättre, indikerar han. En verklig reaktionär vad exakta vetenskaper beträffar var däremot professor Edward Westermarck, en världsberömd sociolog som blev den nya Akademins första rektor. Westermarck var emot direkt yrkesinriktade utbildningar och – detta är värre – han ställde sig skeptiskt till de experimentella naturvetenskapernas forskningsmetoder. Allt detta skedde 1917 och tidigare och senare, dvs under en epok då Wilhelm Röntgen hade upptäckt röntgenstrålar, Henri Bequerel och Marie och Pierre Curie upptäckt radioaktiviteten, Max Planck utvecklat kvantteorin och Albert Einstein revolutionerat vår världsbild med relativitetsteorin. Forskningen i fysik och kemi hade ändrat vårt liv på ett oåterkalleligt sätt.

Historiens utveckling var snabb: den 27 februari 1917 (gammal tideräkning, juliansk kalender som användes i Ryska kejsardömet, i själva verket den 12 mars enligt gregoriansk kalender som användes i Västeuropa) bröt en revolution ut i Petrograd/St. Petersburg och tsar Nikolaj II abdikerade. 1918 återuppstod Akademin i Åbo och den hade en matematisk-naturvetenskaplig fakultet. Två år senare inledde den kemisk-tekniska fakulteten sin verksamhet, dvs diplomingenjörsutbildningen startade med framgång vid Åbo Akademi. Samma år grundades det finskspråkiga universitetet, då med namnet Turun Suomalainen Yliopisto som med tiden etablerade starka matematisk-naturvetenskapliga och medicinska fakulteter. De reaktionära krafterna hade förlorat i Åbo, i storfurstendömet och i republiken.

Tapio Salmi

Skribenten är professor i kemisk reaktionsteknik och dekanus för Fakulteten för naturvetenskaper och teknik

 

Hjärnflykt

Tapio SalmiDå man reser utomlands eller googlar i nätet så träffar man allt oftare på akademiska personer som har sina rötter i Finland. Det är naturligt: alltid har forskare varit rörliga för att lära sig någonting nytt, för att presentera sina resultat och för att knyta nya kontakter. Mikael Agricola for till Wittenberg och återvände som reformator, Johan Gadolin for till Uppsala och blev en världsberömd kemist i Åbo, Jöns Jacob Berzelius reste runtomkring i England och kritiserade häftigt den tekniska nivån (!) på brittiska kemilaboratorier. Alla dessa personer återvände. Många vetenskapsidkare som nuförtiden flyttar till en annan miljö återvänder aldrig. Det kallas hjärnflykt (eng. brain drain).

En massiv hjärnflykt från Europa till USA skedde under 1930- och 1940-talet. Den hade en speciell orsak: forskare emigrerade, eftersom de inte kunde acceptera det fascistiska och rasistiska styre, som härskade i många europeiska länder som Tyskland, Italien, Spanien, Portugal och Ungern. En del av dem flydde för livet p.g.a. sitt etniska ursprung och eller politiska övertygelse. Listan är lång: Albert Einstein, Lise Meitner, Enrico Fermi, Edward Teller, Lars Onsager; många Nobelpristagare fanns bland dem.

Emigrationen bland dem som har en högre högskoleexamen i Finland har på några år ökat med en tredjedel. Hjärnflykten av forskare har ökat i motsvarande grad. Accelerationen har varit snabb: enligt Statistikcentralen lämnade 2 223 personer med en högre högskoleexamen Finland under året 2015.  Vem emigrerar? Statistiken visar att främst humanister, biovetare, medicinare och naturvetare flyttar, hela forskargrupper flyttar, om professorn får ett attraktivt erbjudande utomlands. Jaakko Hämeen-Anttila, Finlands ledande expert på islam flyttade till Edinburgh, Jukka Corander, professor i statistik vid Åbo Akademi och Helsingfors universitet, flyttade till Oslo. Dessa är endast två exempel; listan är lång.

Många av dagens vetenskapliga utvandrare återvänder aldrig, vilket är en stor förlust för Finland. Konkurrentländerna kan erbjuda minst lika goda eller bättre arbetsmiljöer än vi – och nu talar jag inte främst om lönen utan arbetsbetingelserna: laboratorier, apparatur, tekniskt stöd. Många lekmän tror att goda forskningsinfrastrukturer endast existerar i länder som USA, Kanada, Tyskland, Benelux, Sverige, Danmark, Norge, men det stämmer inte längre. Jag kan ta ett exempel från mitt område, katalys och kemisk reaktionsteknik: några av Europas bäst utrustade laboratorier finns i Spanien, Portugal och Irland. De har doktorander, postdocforskare och professorer som härstammar inte bara från hemlandet utan från stora vetenskapsländer som Tyskland eller Nederländerna. Blomstrande centra som är på världstoppen finns i dag i Tallinn, Tartu, Riga, Prag, Rostock, Dresden, d.v.s. på orter som tidigare låg bakom järnridån. Moderniseringen har skett snabbt och ambitionsnivån är hög. Världen ändras och det inser inte alla i Finland.

Regeringen borde snabbt vidta åtgärder för att vända på den negativa trenden som vi har i forskningsfinansieringen och forskarmobiliteten. Anslagen till Finlands Akademi måste höjas för att garantera den fria forskningens framtid och höga internationella nivå i vårt land. Det låter som kliché, men utan kvalificerad grundforskning tappar vi terräng också på den tillämpande sidan, på många branscher av teknologier.

Trots att man talar om teamwork i forskargrupper är ändå ledaren en avgörande person och bättre forskningsledare kan vi alltid få, med rätt politik. Finland hade tidigare ett gemensamt Finlands Akademi – TEKES -program, FIDIPRO, vars främsta mål var att hämta synnerligen meriterade professorer med ett finländskt ursprung tillbaka till vårt land, för att forska och undervisa och leda under en viss tid. Programmet var synnerligen lyckat, t.ex. till Åbo Akademi kom Kalle Levon, topprofessor och materialvetare från New York. Vad gjorde den nuvarande regeringen efter att ha övertagit makten? Den lade ned hela FIDIPRO-programmet med en praktiskt taget omedelbar verkan. Ett dummare beslut – förlåt mig – kan man inte fatta. Det var ett framgångsrikt program med enkel administration, det var en säker investering, eftersom man kände till personer som valdes, man kände till inte enbart deras vetenskapliga utan också sociala kompetens, vilket är viktigt om man ska delta i arbetet av en spetsgrupp.

Regeringen borde kraftigt befrämja det internationella forskningssamarbetet mellan Finland och ledande vetenskapsländer, t.ex. EU-länder  – speciellt Frankrike, Tyskland och Benelux – och Kanada. (Läsaren förstår varför jag utelämnar USA just vid detta historiska ögonblick!). Som liten nation måste vi våga vara en aning själviska; det räcker inte till att Finlands Akademi har bilaterala projekt med utvecklande länder i Asien och Latinamerika, utan vi måste ta nya initiativ med högtutvecklade vetenskapsländer.  Vi måste aktivt eftersträva dubbelexamina med toppuniversitet i Europa, vi måste öka volymen på Erasmus-studentutbytet, vi måste kompensera hjärnflykten med hjärnimport från andra länder, precis som Finland under gamla tider kompenserade utvandringen till Sverige, Amerika och Australien med en hög nativitet. (Jag tror inte längre på en hög nativitet i Finland som botemedel).

Den store finske statsmannen och socialdemokraten Kalevi Sorsa, mångfaldig stats- och utrikesminister, reste en gång till Sverige för att träffa finländska invandrare. Innehållet i hans budskap var – fritt citerat: ni har lyckats komma hit och skapa ett hyggligt liv här, då är det bäst att stanna här. Det var inte det budskap som åhörarna ville höra; det ska inte heller vara det budskap vi medlar till dagens vetenskapliga emigranter från Finland.

Hjärnflykten kan inte hindras genom att bygga murar utan genom att öppna dörrar och slå sönder väggar. Inte Fexit, utan Finlet, fix it, the government!

Tapio Salmi

Skribenten är professor i kemisk reaktionsteknik och har arbetat som akademiprofessor (2009-2013)

Källa: Petri Koikkalainen, ordförande för Forskarförbundet,  en intervju till Yle Radio Suomi, Ajantasa (2017)

VIVA EU!

Tapio SalmiUnga och ivriga studenter kommer till min grupp. De kommer från alla världsdelar, men en stor del av dem kommer från Europa, oftast från EU, från Dresden, Padova, Prag, Erlangen-Nürnberg, Caen, Rouen, Santander, Valladolid… Dessa studenter är vanligen av toppkvalitet och bidrar till att vi kan göra forskning på internationell nivå. De kommer till Åbo för att praktisera, forska, för att utbildas, för att få nya vänner, för att uppleva hur Norden ser ut. Vårt stränga klimat, våra underbara sommarnätter, bastu och vintersimning. De får smaka på den unika arom som arktiska bär har; bär som har mognat under några intensiva sommarveckor. Många av gäststudenter känner till den s.k. nordiska modellen, som innebär hög utbildning, avancerad vetenskap och hög teknologi kombinerat med ett välfärdssystem som tar hand om också de svagare. Någon student njuter av det rika kulturutbudet vi har i Åbo, en annan åker till Ishavet och skickar till mig en bild om simturen där. En del blir permanent här, en del åker tillbaka till sitt hemland, en del till andra delar av jordklotet. Detta är globalisering i ordets bästa betydelse. Då jag pratar med kolleger om våra alumni, brukar jag använda begreppet: Ausbildung für die Welt – utbildning för [hela] världen.

Den som är i en ledande position i ämnet eller vid fakulteten måste naturligtvis ständigt titta på resultaten i siffror – får vi ut vetenskapliga publikationer och examina via denna kraftiga internationalisering som Åbo Akademi – speciellt teknik och naturvetenskaper – har genomgått under de senaste 10-15 åren. Den introspektiva undersökningen är snabbt gjort: av de ca 40 journalartiklar från senaste tre åren, där jag har varit medförfattare, har endast ett par enbart inhemska författare. Allt baserar sig på internationellt samarbete, där EU spelar den mest centrala rollen. Utan Erasmus, utan bilaterala avtal med europeiska universitet, utan en aktiv växelverkan med ’gamla Europa’ skulle vår forskning vid Åbo Akademi krympa till någonting oväsentligt – den skulle helt enkelt försvinna från världsarenan. Tack vare strukturer som skapats inom EU har vi kunnat etablera en Erasmus Mundus –forskarskola, tack vare EU har vi kunnat ha många projekt tillsammans med de bästa grupperna i Europa, t.ex. för att utveckla nya bilavgaskatalysatorer med Volvo och Renault.

Europeisk union var en stor tanke, en stor idé, som föddes efter andra världskriget, delvis redan under tiden då kriget pågick. Två stora statsmän, Britanniens premiärminister Winston Churchill och ledaren för den franska resistansen, general Charles de Gaulle, som levde i exil i London diskuterade och debatterade kontinuerligt inte bara krigets gång utan Europas framtid. Ibland blev det häftiga sammandrabbningar mellan dessa män med starka viljor, men beträffande de stora linjerna var de stora ledarna enhälliga: en union ska uppstå, en union som garanterar fred, välfärd och utveckling för det hårt drabbade Europa. Vår kontinent får inte bli en efterbliven bakgård av Amerika. Europeisk kol- och stålunion var ett första steg, vilket var naturligt eftersom en ekonomisk återuppbyggnad av kontinenten var det mest akuta ärendet på agendan. Senare utvecklades det europeiska samväldet på ekonomins område, EEC som med tiden blev EU. Olyckligtvis fick centrala Östeuropa och de baltiska länderna inte njuta av frukterna av denna utveckling – de blev bakom kalla krigets järnridå. 1989 föll Berlinmuren vilket blev ett stort steg för Europa; äntligen skulle demokrati och fri rörelse av människor och idéer härska över kontinenten.

Ur en forskares synvinkel har utvecklingen i Syd- och centrala Östeuropa varit fantastisk – långt tack vare EU. Miljoner och miljoner euro har dessa länder fått från EU för att bygga upp forskningens infrastruktur. När jag idag besöker ett laboratorium i Porto eller Tallinn eller Prag är det många gånger bättre upprustat än ett laboratorium i södra Finland (Åbo, Helsingfors och Tammerfors kan inte få ett dylikt EU-stöd för infrastruktur, men Uleåborg nog!). Men ännu viktigare än detta materiella stöd är forskarnas mobilitet; inte bara den fysiska mobiliteten utan en radikal förändring av attityden. Jag ska utomlands, jag ska till ett annat EU-land. På sätt och vis har vi återvänt till de riktigt gamla tiderna: Mikael Agricola studerade i Wittenberg, Johan Gadolin i Uppsala, Jöns Jacob Berzelius hade en rundtur i Britannien på 1800-talet, och kritiserade i sina skrifter häftigt den tekniska nivån på brittiska laboratorier. För teoretiker är det allra lättast att vara mobila; man behöver ju inte anpassa sig till en ny laboratorieutrustning. Albert Einstein var verksam i Zürich, Prag, Berlin och Princeton.

Revolutionerade idéer uppstår i den enskilda forskares hjärna, men för att kunna förverkliga dem behövs en infrastruktur samt växelverkan med kolleger och samhället. Grundtanken med EU är utmärkt; mycket har förverkligats men mycket återstår att göra. Just nu bör vi kämpa mot den populistiska anti-EU-propaganda som sprids av brittiska separatister, franska Front National, ungerska FIDESZ, tyska AfD, sannfinländare. Vi måste tro på vår sak; vi ska sakligt berätta om de stora fördelarna med EU. Alternativet för Europa skulle vara ett splittrat, xenofobt, efterblivet Europa.

För en ung forskare är EU-Europa en guldgruva. Det finns verkligen högklassiga universitet, där man kan tillbringa en termin eller ett läsår. Både korta och längre besök bär frukt. Det finns unik forskningsinstrumentering, speciellt i stora länder som Tyskland och Frankrike som vi bör utnyttja. Vårt lilla land kan inte ha all infrastruktur, all möjlig superavancerad apparatur, utan nyckelordet är samarbete och nätverk. Finlands Akademi har under de senaste åren haft samarbetsinitiativ med länder som Kina, Indien, Brasilien, Chile. Det är fint, men finländska forskare skulle ha den största nyttan av samarbetsprojekt med avancerade EU-länder. Det var glädjande att läsa om årets Nobelpris i kemi: de gick till forskare i Strasbourg och Groningen samt till en brittisk gentleman som nu jobbar i USA. I praktiken kan man säga: allt kom till europeisk vetenskap.

Vem vill ha gamla tider tillbaka? Hur var det förr i tiden? President Mauno Koivisto – en stark EU-förespråkare – berättar i en av sina memoarböcker ’I skolan och i kriget’ (’Koulussa ja sodassa’) hur glad han var då han fick tillstånd att åka till ett brittiskt studentläger, då han studerade vid Åbo universitet och Åbo Akademi. Då måste man ha visum, man måste ha tillstånd att köpa utländsk valuta. Dagens studenter kan förverkliga allt detta mer eller mindre ex tempore. Då jag som student på 70-talet skulle prenumerera på en tysk tidskrift, måste jag till Pargas Sparbank för att fylla i en blankett, en anhållan om att få betala en räkning på några tiotals DM – den berömda starka, överstarka D-mark! Studentens anhållan gick ända till Finlands Bank… Med EU har dessa problem försvunnit, och stora statsmän som president Francois Mitterrrand och förbundskansler Helmut Kohl var modiga nog att befrämja skapandet av valutan euro. Jag minns tider som ung forskare då jag reste i Europa: fickorna var fyllda av diverse mynt och sedlar från olika länder – intressant, men synnerligen besvärligt. Några av de gamla valutorna hatade jag speciellt, som italiensk lira och belgisk franc, för de hade ett alldeles för litet värde, summorna blev till synes stora och därmed helt obegripliga. Min favoritvaluta var fransk franc, inte p.g.a. min starka frankofili, utan p.g.a. växelkursen: den var nästan 1:1 gentemot finsk mark.

Jag kom just från Prag (studentutbyte) och Dresden (EU-projektmöte), om några veckor åker jag igen till Dresden för att medverka i en doktorsdisputation, i november blir det ett dubbeldoktorat med universitetet i Valladolid. Om några veckor kommer min gamla student från Rouen och bidra till en kurs i industriella reaktorer, före julen anländer en gästforskare från Prag, en post-doc kom just från Neapel. Många kolleger vid FNT kan berätta liknande historier. Det mest glädjande är dock är studenter från övriga EU-länder kommer till Åbo Akademi och trivs här.

ÅA-forskare på strandboulevarden i Nice.Bilden är tagen under konferensen ECCE –European Congress in Chemical Engineering i Nice (Nizza). ÅA-forskare (fr.vänster) på strandboulevarden Promenade des Anglais: Shuyana Heredia (Madrid), Andrea Perez Nebreda (Santander), Sabrina Schmidt (Aachen).

Jag önskar alla läsare en färggrann höst!

 

Skribenten är professor i kemisk reaktionsteknik

P.S. Jag är en förespråkare för demokrati, men ibland begår folket ett misstag. Min kollega fick nyligen en e-post från sin brittiska kollega. Britten skrev: Let us pretend that Brexit does not exist!