Kategoriarkiv: Olav Eklund

Bli konsult!

Olav Eklund,

Olav EklundStrukturförändringar på alla plan i samhället leder oftast, på skikt, till något positivt. Men ibland kan förändringarna ske lite för snabbt. Så snabbt att alla inblandade inte riktigt förstår nyttan i förändringarna, trots att det finns en vilja att förstå. Kan så vara att undervisningsministeriet har någon idé med att ersätta bildningsuniversitet med businessuniversitet, men nyttan är svår att begripa, särskilt för oss vars uppgift är att skapa ny kunskap och förmedla den vidare till kommande generationer. Så länge saken är dunkel får de som driver på reformerna stå ut med en smula ironi.

Nu är det igen dags att rapportera till KOTA-basen vilka prestationer enheterna har presterat år 2011. Till skillnad från tidigare har vi nu glädjen att ha fått en väldigt komplicerad instruktion hur vi skall rapportera våra prestationer till avelskalendern.  När allt kommer omkring är det endast tre saker som räknas när det gäller publikationer 1) internationella referentgranskade uppsatser i väldigt aktade vetenskapliga tidskrifter 2) internationella uppsatser i mindre aktade vetenskapliga tidskrifter 3) kapitel i böcker eller böcker som håller en hyfsad vetenskaplig nivå. Resten får man inga poäng för.

Vidare skall man rapportera om du varit länge utomlands på forskarbesök, eller om du har haft en kollega länge härhemma, hur många professors/docent ansökningar man granskat, hur många forskningsansökningar man granskat och hur många peer-review granskningar man gjort.

Visst skall man redovisa vad man håller på med, våra finansiärer (skattebetalarna)  måste få veta vad vi gör (att rapportera via massmedia får man inga poäng för).  Våra skriftliga arbeten rapporteras noggrant var de är publicerade, men andra prestationerna skall rapporteras endast med antalet prestationer man gjort.

Det är ju ganska jobbigt det här med att vara duktig. Särskilt för oss vid ÅA som har så pyttesmå enheter jämfört med stora universitet i världen. Det är ju så, att trots våra begränsade personella och ekonomiska resurser skall vi prestera lika mycket som tredubbelt så stora enheter.

Nu skall universiteten vara mer businessorienterade än bildningsorienterade (bildning är mycket svårmätt med ekonomiska parametrar, så det kan vi inte ha som ideal). Då skall vi följaktligen jobba som framgångsrika businessmän. Principen skall vara: Minimera input och maximera output.

I min senaste blogg redogjorde jag för paradoxen med forskningsfinansiering. En businessinriktad individ söker pengar var de finns att få. Inom universiteten får man bonus endast utgående från införskaffade forskningsmedel som är ”hårt konkurrensutsatta”, dvs idealet är att maximera input och minimera output. Jag förstår inte denna paradox och ingen har ännu kunnat förklara den för mig.

Som vi vet från businessvärlden, så går ofta aktierna upp då företag sanerar och sparkar en stor del av personalen. Det skall nog inte ta länge innan universitetsväsendet utsätts för dessa saneringar. Principen är ju enkel – höj värdet på aktierna (=anseendet), sparka folk!

Nåväl, vi på verkstadsgolvet (som jobbar med forskning och utbildning) ser inga problem med detta. Vi skall bli duktiga businessinriktade akademiker, låt oss bli effektivare redan till nästa årsrapportering enligt businesstänkande utan att ljuga (nån gräns får det väl vara). Jag kommer här med några tips.

  • Sök upp tidskrifter med lägsta möjliga impakt-faktor för dina manuskript. I slutändan kan det bli en internationell peer-review artikel. På detta sätt kan du kanske fördubbla dina uppsatser per år. Glöm inte att meddela detta förfarande för alla dina doktorander.
  • Om du inte har möjlighet att skriva peer-review uppsatser, besök flera möten under året som behandlar samma tema och ger ut mötes-proceedings. Då kan du få poäng för samma text flera gånger bara genom att ändra rubriken lite grann.
  • Om du ämnar hålla en city-semester i år. Tag kontakt med det lokala universitetet för att komma upp och snacka och ge ett föredrag – det kan leda till poäng.
  • Tag emot alla granskningsuppdrag du blir ombedd att göra. Sätt inte onödig tid på granskningen, huvudsak att du hinner med många. Då du gör granskningen snabbt med endast positiva kommentarer som inte leder till korrigeringar gör även en tjänst åt kollegorna som vill ha en uppsats publicerad eller de som söker en tjänst.

Det här tipsen gäller endast en del av universitetsverksamheten. När det gäller effektiveringen av examinationen finns det massor att göra för att sänka input och höja output.

Om nån blir orolig för att mista sin tjänst då univeriteten saneras, var inte orolig. Gör som universitetsutbildade som blivit petade från företag – bli konsult! Universiteten kommer nämligen att bli så effektiva att deras ekonomi stärks. För att kunna upprätthålla aktiviteterna med en minimal personal är universiteten tvungna att anställa konsulter som reser runt och sitter av konferenser och skriver halvassiga uppsatser – inte så tokigt jobb.

Bättre pengar och sämre pengar

Olav Eklund,

Olav EklundDet var inte så länge sedan, bara för några decennier sedan, som man ansåg att extern finansiering till forskning var något suspekt. En extern finansiär kan hända hade ett eget motiv med finansieringen. Finansiären kanske ville ha en utredning för det egna företaget. Ve och fasa! Riddarna av den fria forskningen sålde sin själ till mammon och gjorde uppdragsforskning!

Det var då det. Nu är det mer regel än undantag att professorers huvudsakliga uppgift är att ragga extern finansiering till forskning (professorer som är valda utgående från den bästa kompetensen lärostolen förutsätter och pedagogisk förmåga).

Att söka extern finansiering är en vetenskap i sig. Det finns olika sorters pengar med i spelet. Det här spelet är mer komplicerat än om Finland hade två valutor, mark och euro. I det akademiska finansieringsspelet finns bara en valuta, euro. Men beroende på från vilken källa euron är genererad  är den värd olika mycket. Vissa euro ger bonus, andra inte.

För en icke insatt kan det här te sig aningen kryptiskt, men det är vardag i universitetsvärden vars verksamhet baseras på resultatansvar. För att det ur ett externt finansierat projekt ska kunna räknas ett nyckeltal, dvs. ett tal som fungerar som en parameter vid uträkningen av en enhets basfinansiering, ska projektet ha varit utsatt för nationell konkurrens eller bestå av internationella pengar. Med pengar utsatta för nationell konkurrens avses Finlands Akademiprojekt och Tekes-projekt. Med internationella projekt avses närmast EU-projekt. Det är allstå bara de här tre finansieringskällorna som är goda pengar.

Det finns en mängd filantropiska stiftelser som finansierar universitetsforskning. Många av dessa är nischade för specifika forskningsområden. Om du forskar i t.ex. tillämpad geologi, så säger förnuftet att du ska söka medel från en fond vars syfte är att stöda tillämpad geologi, inte en fond där din ansökan tävlar med en massa andra ansökningar från andra ämnen. Men, detta förnuftsbaserade beteende, att söka resurser där de står att få, ska vi alltså inte syssla med i den akademiska värden – vi ska söka pengar som är svåra att få, för då blir universitetet belönat med bonuspoäng.  Det finns alltså bättre pengar och sämre pengar.

I fortsättningen är det förstås en skillnad mellan doktorander och forskare som finansieras med bättre eller sämre pengar. Forskare med bra pengar har rätt till alla de förmåner som en anställd vid ett universitet har såsom som pensionsavgifter, arbetsplatshälsovård, semesterersättning etc. Forskare med dåliga pengar, alltså stipendieslavarna, räknas ibland som personal (då det gäller publikationer och examina) men för det mesta inte – de har inte ens rätt att få hjälp med installering av ny programvara i sina datorer.

Till saken hör att man som professor inte får ansvara över fler än ett Finlands-Akademiprojekt åt gången. Tekes-projekt är närmast till för naturvetenskap och teknik. Alla som haft ett EU-projekt vet att man tänker noga efter huruvida man vill ha ett annat eftersom EU-projekt är administrativa monster som kan döda vilka kreativa ideér som helst. Det betyder att om jag ska ha en kontinuerlig produktion av doktorer är jag tvungen att söka sämre pengar till en del av dem. Jag blir tvungen att indela forskarna i kast, ett dilemma som ingen tycks bry sig om att lösa. Men så lär det vara i Indien också, kastväsendet är förbjudet i lag, men genomsyrar samhället ändå.

På frågan om det finns något som tyder på att forskning gjorda på bättre pengar ger bättre forskningsresultat än forskning gjorda på sämre pengar finns det inga svar – det är nu bara så här det räknas, basta! Man kan undra varför!

Anna Dalls forskningsresultat och min omvända Gauss kurva

Olav Eklund

Olav EklundFöga förvånad blev jag då jag slog upp Husis den 21.11 och läste om Annika Dalls forskningsresultat om att det är finlandssvenskarnas lättja som är orsaken till sämre skolresultat än andra folkgrupper. I 15 år jobbade jag på Åbo Universitet innan jag kom till Akademin hösten 2010. Jag har själv studerat och doktorerat vid Akademin och under min tid vid universitetet gav jag viss undervisning här vid Akademin. Jag kunde alltså göra observationer hur studenter utförde sina uppgifter på respektive universitet.  För nöjets skull förde jag statistik på resultaten i kurser jag höll vid båda universiteten.  Jag måste poängtera att det här gäller grundstudier och tidiga ämnesstudier. Snart visade det sig att resultaten var helt olika. Vid universitetet fördelade sig resultaten enligt Gauss kurva, men vid Akademin fördelade sig resultaten som en omvänd Gauss kurva, som ett U. Vid akademin fanns det många studenter som uppvisade höga poäng respektive låga poäng i resultaten. Däremot saknades mellankategorin, de som det fanns flest av vid universitetet.

Jag började fundera vad som låg bakom den omvända prestationsfördelningen. Hade jag för litet material? Låg det nån skillnad i hur jag rättade tentamina? Är jag en bättre pedagog på finska än på svenska? Berodde utslaget på studentmaterialet? Konstigt nog upprepade sig resultatet från år till år. Jag bad kolleger vid Akademin att kolla hur resultatfördelningen blev på andra kurser och, just det – den omvända Gauss-kurvan upprepades. Jag kollade hur jag gett poäng på finska resp. på svenska och konstaterade ingen skillnad. Eftersom kolleger vid Akademin hade samma resultat med den omvända Gauss-kurvan, så hade saken nog inget med min undervisning att göra. Jag började ana att resultatet hade med studentmaterialet att göra.

Vid Akademin fanns det många starkt motiverade studenter. De här kunde vara varifrån som helst i Finland. Likaså var den stora svansen med svaga resultat jämt fördelade mellan studenter från olika regioner, här spelar alltså PISA-undersökningens resultat om ”bättre” och ”sämre” regioner ingen roll. Så långt det statistiska materialet. Hur skiljer sig då stämningen i den undervisande situationen? Vid universitetet upplevde jag aldrig kommentarer från studenter som: kommer sånt här i tenten (om det gällde mer komplicerade resonemang). Måste jag läsa hela boken? Hur många poäng måste jag ha för att få godkänt? Kan man hitta det här på nätet? Vad önskar en sån här student för svar av mig? Antagligen nåt i den här stilen:

–          Nej, lilla vän, det här är nog så komplicerade resonemang att du inte skall anstränga dig att försöka förstå.

–          Nej, lilla vän, naturligtvis behöver du inte läsa boken. Den finns bara nämnd i studieprogrammet för att där skall finnas en bok. Googla om du hittar någon skoluppsats i ämnet, läs den, det räcker bra.

–          Du skall ha 5 poäng av 10 för att bli godkänd, men om hela kursen skriver svagt, så kanske jag sänker ribban. Du kan ju först försöka tenta utan att läsa, så vet du sen hur mycket du måste jobba för att bli godkänd.

Känner ni igen er? Jag poängterar igen att det här gäller grund- och tidiga ämnesstudier. Det sker en skärpning senare under studietiden, då studenterna inser vilken kravnivå som gäller. Den insikten får studenterna ofta då de som sommarpraktikanter inser vad företagen kräver av dem.

Jag uppfattar att de finska studenterna inleder sina studier med en annan inställning än många finlandssvenska. De är flitigare, mer målinriktade och gör vad man ber dem göra. Att det är så här kan inte bero på pedagogiskt – didaktiska faktorer, utan, precis som Anna Dalls forskning visar, en skillnad i den kulturella miljön. Skolan uppfattas inte som viktig bland många finlandssvenskar. Det känns som om många av de unga finlandssvenska studenterna tänker: Varför satsa 100 när det räcker med 70?  Vad detta beror på kan inte jag svara på.  Tydligt är ändå att det inte är skolans eller lärarutbildnings fel (vilket annars förefaller vara av högsta mode nu om man skall klaga på skolan). Att få reda på varför en stor del eleverna medvetet underpresterar är en fråga som kulturvetare, sociologer och psykologer måste ta sig an för att vi skall få ett svar.

Ne sutor supra crepidam

Olav Eklund

Olav EklundNe sutor supra crepidam. – Skomakare, inte ovanför sandalen! Ursprung till ordspråket; ”Skomakare bliv vid din läst” (Wikipedia).

Vi vet det alla. För att kunna lösa stora utmaningar räcker det inte med att en enskild vetenskapsgren tar itu med dem. Det talas vackert om tvärvetenskap och tvärvetenskapliga konsortier där kompletterande kompetens ger mera uttömmande lösningar är vad en enskild vetenskap klarar av. Om vi tänker på megatrender som urbanisering, närings- och energitillgångar till en raskt ökande befolkning, klimatförändringar, globar nedsmuttsning och en hållbar utvinning av jordklotets begränsade resurser, så blir alla vetenskapsfack så små, så små. Alla behövs med för att ta sig an jordklotets ödesfrågor. Visst är det gulligt när världens ledare håller tårdrypande tal  i FN:s generalförsamling, eller på internationella miljömöten (som ändå bojkottas av vissa länder) och bedyrar bot och bättring. Men så länge de är bakbundna av politik och ekonomi, så händer det inte så mycket.

Men hur är det i praktiken, här nere på verkstadsgolvet där vi försöker hitta lösningar på vissa globala problem. Jo, vi har skapat tvärvetenskapliga konsortier som tillsamman utgör en breddad kompetens. Studenter jobbar ivrigt med studiearbeten och har handledning från flera olika enheter. Doktoranderna skriver uppsatser och professorerna och de äldre forskarna försöker förstå allt det nya i kråksången – vi är ju skolade till ett tunnelseende i byggandet av våra egna elfenbenstorn.

Men, allt är inte problemfritt. För att få tvärvetenskaplig forskning att fungera behövs det universitet, akademier och vetenskapliga förlag som fungerar på forskningens villkor och inte på Homo Economicus villkor.

Vi börjar med handledning. Tidigare var det självklart att studenter fick handledning vid andra enheter – inte längre. Först skall utredas vem som skall få den ekonomiska nyttan då kandidat- eller magistersarbetet är avklarat. Jag har en doktorand som ursprungligen är materialfysiker vid Åbo universitet. Avsikten var att efter disputationen skulle enheten på universitetet och enheten vid Akademin dela på pengarna som dr-avhandlingen skulle generera. Men icke sa Nicke. Sånt går inte an i Finland. Samarbete över universitetsgränserna, ja, men gör nu det inte så svårt som att forskarstuderanden skall ha handledare och utnyttja flera universitets laboratorier. Summa sumarum, doktoranden måste välja universitet.

Att publicera tvärvetenskap är också problematiskt. Ett manuskript skrevs ihop av forskare från olika enheter bestående av Geologi och mineralogi (ÅA), Materialvetenskap (ÅU), Anläggnings och systemteknik (ÅA), Thermodynamic and Transport Phenomena Universidad Simón Bolívar, Caracas, Venezuela. Uppsatsen behandlar upplösning av kalksten i ett processkemiskt sammanhang (desulfurisering av rökgaser). Teamet bestod av för ändamålet  kompletterande kompetenser. Vad hände? Jo, manuskriptet började resa runt mellan olika journaler. I ingenjörs- och fysikertidskrifter fanns det för mycket geologi i manuskriptet. Tidskrifter i tillämpad geologi ansåg det finnas för mycket fysik och teknik och för lite geologi. Alla tidskrifter tackade artigt för initiativet, men såg sig inte vara rätt forum för manuskriptet. Till slut, när doktoranderna redan hunnit bli ordentligt oroliga, tog sig Surface and Interface studies (Wiley) emot manuskriptet och efter normal granskning accepterades manuskriptet för publicering.

Vad borde jag ha gjort för saken? Bett forskarna splitta upp resultaten i bitar som motsvarar endast och enbart deras ämnes kompetens och publicera snuttifierade osammanhängande uppsatser i respektive ämnens journaler? Allt för att de vetenskapliga förlagen inte skall behöva anstränga sig för att komma bort från tunnelseendet.

Det här sitter djupt i vårt samhälle och någon ändring kan jag inte se på några generationer i alla fall. Vår skola är en stark garant för att folket skall undvika att tänka tvärvetenskapligt. Skolämnen definieras som matematik, historia, biologi, fysik, kemi, olika språk etc. Det handlar alltså inte om problemlösning där all kompetens behövs, utan att sätta in elever i olika genrer.

Astrobiologi, sökandet efter liv på exoplaneter, är ett underbart undantag i tunnelseendet. För att få en bild av vad som krävs för att liv skall bildas och utvecklas i kosmos behövs en massa ämnen. Astronomi, geologi, kemi, biologi, biokemi, matematik, meteorologi mfl. Här ser jag en verklig öppning för tvärvetenskaplig forskning. Tack för det NASA.

Till slut hur man enkelt kan se på ett problem ur två vetenskapsgenrer. I min skola fanns en  en lärare i naturvetenskap som såg lite längre. På frågan vad som är skillnaden mellan fysik och kemi svarade han: Jag tar och slänger ut dig genom fönstret. Medan du flyger är det fysik, men när du landar blir det kemi.