De ler mycket intagande på bilderna och man kan nå dem via ett service nummer som kostar ca fyra euro per minut. Det blir 240 euro per timme. Nej tack! – jag vill inte jag veta vad det blir per månad… På basis av enbart bilderna på Internet och priset kunde man tro att Satu, Matleena, Kata och de andra tar betalt för att vara intima per telefon.

Men, de här vackert leende kvinnorna säljer inte fantasier om fysisk närhet. Det handlar om en helt annan business. Jag upptäckte dem en morgon för några veckor sedan. Jag blev så förskräckt, fascinerad, upprörd, road etc. att jag fastnade framför TV:n och kom alltför för sent till jobbet den dagen.

Det handlar om något som de kallar för interaktiv livshantering eller livskompetens. Ett annat centralt element som lyfts fram är kombinationen av urgammal beprövad kunskap och ny teknologi. Men, så som man kan förstå av värmen i bilderna, de leende ansiktena, så handlar det om människor som är ”närvarande” för oss. Allt det här och mycket mera finns i ett och samma TV-program – om man skall tro programmets hemsida.

Alla har sin egen nisch i form av några starka kompetenser: tydning av Tarot-kort eller drömmar, astrologi, kanalisering av andliga energier, eller intuitiv kunskap etc. Satu, Matleena, Kata och de andra ger kunskap och råd om hälsa, ekonomi, relationer och kärlek. Och jag vill understryka att jag har ingenting emot ovan nämnda andliga praktiker. De flesta kan väl tycka att det är spännande om någon kan se in i framtiden. Drömmar kan nagla sig fast i nacken under hela dagen och kännas fyllda av frågor och mening. Och vem har inte lekt anden i flaskan någon gång?

Om inte annat kan samtalet i TV:n vara ett sätt att känna efter och ringa in det som man tycker att är viktigt – och att också tala om det på olika och nya sätt. Eller skapa något viktigt.

Att det är dyrt kan programmet inte klandras för. Att man tar betalt för den här typen av service är inget nytt; att hitta ställen där man kan få föra motsvarande samtal gratis kan vara svårt. Eventuellt kunde jag ändå tänka mig en viss produktutveckling. När man ringer programmet kan man välja om man vill att allt går ut i TV-sändning eller om man vill tala privat med någon av dem.  Stunderna när inga samtal går ut i etern är onekligen mycket tråkiga och en del av attraktionen ligger nog i det verklighetsförankrade interaktiva elementet. Det band mig till soffan. En viss rabatt för sådana som är beredda att bjuda på sig lite mera kunde möta allas intressen.

För att vara ärlig har jag lite svårt att hantera min ironi som växer fram mellan raderna. Var hör den hemma? Den enda aspekten som jag kan klandra i det här sammanhanget är eventuellt en viss diskrepans. Jag talar gärna om det här som andliga praktiker, men i programmet som jag tittade på var det inte andlighet eller ens relationer som sattes i centrum. De som ringde in gjorde det av orsaker som gällde deras hälsa och fysiska välbefinnande: höfter, blodcirkulation, operationer… Äldre kvinnor.

Man kan visserligen ställa generationer mot varandra och fortsätta tro på de upplysta och ställa det andliga och det fysiska mot varandra – det är inte ok att man tar emot kunder som borde gå till läkare – men distinktionerna faller sönder. Det är väl til syvende og sist  uppenbart för alla att vi människor ofta talar om det inre genom det yttre eller tvärtemot, dvs. det yttre genom det inre. Själen kan värka i knäet och läkarna möter säkert en hel del märkliga omen som de borde remittera till drömtydare och Tarot-vetare.

Och det är kanske här som väggen kommer emot, men inte så som vi trodde. Allt blir aningen sammanblandat i vardagen. Vi trodde vi kunde hålla det sekulära och det andliga skilda från varandra, men så fungerar inte verkligheten idag. Vi trodde kanske också att vi kunde avskilja det personliga, intima och religiösa till ett privat imråde och bort från det offentliga, men så fungerar inte verkligheten heller.

Det här är bara ett marginellt morgonkaffeexempel, men vi lever i en paradoxal tid när många grundläggande saker förändras och sådana saker som vi trodde var flyktiga envisas med att inte förändras. Ingen kunde förutse vad nya medieteknologier skulle föra med sig i form av nya arenor för det personliga och intima. Ingen kunde heller förutse att det personliga och privata skulle fortsätta att äta sig in i det offentliga rummet och utmana det som det gör idag. Människor betalar 240 euro i timmen för att läkare skall tampas med negativa energier och samma summa för att drömtydare skall utröna framtiden för slitna höftleder. 

På vägen ner var jag gråtfärdig. Benen skakade och jag försökte klamra mig fast. En äldre kvinna från New York passerade mig med lätthet när jag satte mig ner för att vila en stund. ”Föreställ dig att du är en katt” var rådet som hon gav mig med ett varmt leende. Bilderna som visade sig för min inre syn var knappast de som hon hade tänkt sig: jag såg avmagrade katter med ruggig päls, spänd kropp och simmiga ögon, typ ’nära döden katter’ som t.ex. suttit fast någonstans i månader men räddats i sista stund.  När jag sedan försiktigt och med mera mod fortsatte neråt, efter att jag tagit igen mig en god stund, så fick jag nästa goda råd: ”Hej där, du är ju helt blek killen, dina ben skakar. Man måste vila emellanåt, sätt dig en stund vetja! Det här är farligt om man blir för trött.” När jag svarade att jag är helt ok och just vilat en lång stund, såg han ut som om han inte förstod vad jag sa.

Allt beror på hur man ser det. Å ena sidan hade jag övervunnit mig själv. Jag hade klättrat upp till toppen av Huayna Picchu, dvs. berget som ser ut som en sylvass klippa och kan ses höja sig i bakgrunden på bilder från Machu Picchu (som ovan). Och jag hade klättrat ner igen. Upplevelsen var som sagt obeskrivlig. Den fysiska utmaningen var enorm och jag kunde skatta mig lycklig att jag hade slutat röka ett par månader tidigare. Den mentala utmaningen saknade också proportioner men av någon konstig anledning infann sig inte den vanliga höjdrädslesvindeln. Hade den drabbat mig vid något av de otaliga ställen där tillvaron stupade rakt ner i intet hade jag nog följt med. Vid ingången till Huayna Picchu, där som uppstigningen börjar, skriver man in sig i en loggbok. På det sättet kan de snabbt få saldot på dagens svinn när dagen är slut.

Men, ser man det här från ett annat perspektiv så fjollar jag nog till det hela. Jag besökte helt enkelt en helig plats från Inkakulturen.  Historien förtäljer att den högsta prästen bodde där på toppen och ”varje gryning skyndade sig ner till Machu Picchu för att meddela den nya dagen”. Det må vara hur som helst med den saken, men utan tvivel har någon i tiderna byggt en smal och snabbt stigande stig av sten upp till toppen och därtill krönt denna absurda gärning med några tempel. Vem gör något sådant? Hörde jag rätt: ”varje gryning skyndade sig ner till Machu Picchu”?

Den här erfarenheten fångar en mycket enkel insikt som slog mig gång efter annan under den två veckor långa studieresan till Peru som vi nyligen företog med studeranden från ämnet religionsvetenskap. Vi hann besöka många ställen som speglade religion på många  olika sätt. Den 5000 åriga staden Caral, ett utgrävt område i öknen utanför Lima, är ett unikt ställe, en av de tidigaste mänskliga civilisationerna. Här fanns många tempel och pyramider som det hade tagit generationer att färdigställa. Här hade man släpat stenar i nästan samma omfattning som i Machu Picchu men flera årtusenden tidigare.

I en annan riktning från Lima fanns en liten by med bara några år på nacken: här fanns eko-odling och veganmat, meditationstimmar och aromaterapi, och allt inbäddat i en speciell och andlig arkitektur. Killen som guidade oss kände väl till Finland. Han hade länge jobbat i energibranschen och för finländska företag innan han lämnade allt. Han hade upplevt ett behov att ändra riktning. Efter att nu ha levt mera än ett år i ekobyn skulle han ”snart återvända till världen, men på ett helt annat sätt”, berättade han.

Ingenjören var en intensiv typ, likt shamanen som tog emot oss i ett garage i utkanten av Puno, vid Titicacasjön.  Det var mörkt när den lilla bussen kom fram till radhusområdet och hundar skällde lite här och där. Det kändes lite olustigt. Alltför många – också ambassadfolk från Helsingfors – hade talat om människooffren i den här delen av världen. Kunde man känna sig lugn? Men, han som tog emot oss var en sympatisk prick. Den ena kinden var rund som en boll av kokablad som han tuggade och de många levande ljusen gav ett varmt intryck. Shamanen gjorde också  upp med ”det mörka som fanns som en skugga hos en av oss” – inte hos undertecknad dock – allt medan dödskallen från altarets nedre hylla, dvs. ”undre våningen för svart magi” stirrade hålögt på oss. Också den hade ett kokablad instucket mellan käkarna.

De här olika bilderna handlar alltså om samma lilla insikt och jag kan inte kalla den annat än insikten om absurditetens fasta grepp om oss, dvs. det vi brukar kalla rationella människor. Och det gäller vare sig det handlar om garageshamaner, inkapräster eller energiingenjörer. Det finns ibland försök att peka på en funktionell kärna i religion i stil med tanken att människan tror på något udda, en gud eller magi, och låter sitt liv kretsa kring allt det här för att det tjänar ett konkret syfte, en tydlig nytta. Men, efter erfarenheterna i Peru ger jag inte mycket för teorier som friar med en sådan grundsyn.

Absurditeterna som människor ägnar sitt liv åt, allt det som inte kan motiveras och förklaras, som inte tjänar våra primära behov, är ett starkt drag. Jag tror att det de facto är bättre att svänga på slanten. Den mänskliga absurditeten som vi kan se i religion är mera regel än undantag. Den berättar inte något om religion utan något om människan, var sig hon är religiös eller inte. Tro och hängivenhet kan rikta sig mot många håll, både religiösa och sekulära, men i de flesta fall är det samma mänskliga hållning som vi talar om och den är inte marginell.

Det är med andra ord en ren tillfällighet att vi gör skillnad på virus och utomjordingar, men den tillfälligheten är mobiliserande för oss som människor och kulturer. Den får oss på gott och ont att bestiga berg.

Simon Weil (1909-1943) har behållit sin aktualitet fram till vår tid. Ett bra exempel på det här är dansteater ERI:s pjäs I ljus är trädet rotat som handlar just om Simone Weil. Pjäsen ges på både finska och svenska. Den svenska premiären är inkommande fredag. Jag såg redan den finska och tänker se den svenska också. Riktig kultur karaktäriseras av att man kan återkomma till den på nytt och på nytt. Den tuggas inte slut på en gång.

Under min egen studietid kom jag själv i kontakt med Weils texter och de gjorde ett starkt intryck på mig. Böcker som Tyngden och nåden, Att slå rot, Väntan på Gud satte sina spår. Det är nu snart tre år sedan jag hörde av regissören Kristin Olsoni om hennes arbete. Hon skrev på manuset till en pjäs om Weil och koreografen Tiina Lindfors skulle ta vid med musik och dans där som talpjäsens gränser kom emot. Då föddes tanken att man från universitetets håll inte kunde missa det här tillfället. Man borde bidra med något.

Det blev ett mycket lyckat seminarium. Studion i stadsbiblioteket var fullsatt senaste söndag. Samtalet tog genast fart efter det första inlägget som var mycket engagerande. Tuija Numminen reflekterade kring temat ”till människans försvar”. Det var överlag inte svårt att hitta kontaktytor mellan vår egen omvärld och Weils tankevärld. Det visade sig igen en gång att historien är en oundgänglig ingång till den egna samtiden, och en öppning till framtiden.

Simone Weils liv spände sig mellan de två världskrigen. Hon beskrivs som filosof, politisk aktivist, mystiker osv. Hon arbetade främst som lärare i filosofi men hennes liv märktes av hennes engagemang för sin samtid – ett Europa sönderslitet av ideologier, våld och krig. Hon deltog som frivillig i det spanska inbördeskriget. Hon valde att arbeta i fabrik för att lära känna arbetarklassens villkor.

Marja-Lisa Honkasalo satte i sitt föredrag in Weil i sin samtid, t.ex. som en av flera stora kvinnliga 1900-tals filosofer. Även Hannah Arendt och Edith Stein utmanade på sina sätt både filosofin och sin samtid. Göran Torrkulla gav en fördjupning kring frågor om bl.a. väntan och avskapelse. Olsoni och Lindfors avslutade med en dialog om och hur man lyckas samla in en så rik tanke- och livsvärld i en pjäs för vår tid. Det blev en bra helhet.

Ett av intrycken som stannade kvar hos mig var att Weil framträdde genom presentationerna och samtalen som mycket aktuell – och då främst genom sina gränsöverskridningar. T.ex. kastade hon sig mot bakgrunden av sina judiska rötter djupt in i både den kristna och buddhistiska livsvärlden och det är inte alltid lätt att se var det ena området börjar och det andar slutar. Det är ju inte ett obekant tema i dagens andliga landskap. Hon vägrade binda sig till något, hon underkastade sig inte. Det finns en stark individualism i Weils hållning.

Men – här finns i lika hög grad något som står i kontrast till hur mycket gestaltas i vår tid. Weils livs- och tankevärld representerade inte någon ”smörgåsbordsmentalitet” och inte heller något flyktigt sökande där individens uppgift är att få så många trumf på hand som möjligt. Istället kan man ana att engagemanget och allvaret i hennes liv var omutligt.

Här finns en form av integritet som kastar nytt ljus på individualismen vi ser omkring oss idag och ger den en annan klangbotten än vi är vana vid. Den ger individualismen en ny potential, avskalad på självhävdelse och ytlighet, och byggd som ett bärkraftigt motstånd mot kollektivets hotande blindhet. Sådana former av individualism behövs.

P.S. Jag vet att det finns bättre ord för det här än ordet individualism, men jag tror det är klokare att hålla kvar det och låta det djupna i nyanser och konnotationer. D.S.

När jag skriver det här undrar jag om jag börjar bli gammal. Jag fyllde 45 för en dag sedan så det är helt naturligt att jag blir mera konservativ. Med konservativ avser jag nu enbart en strävan att bevara det som varit – absolut inget annat. Men en annan förklaring jag undrar över just nu är om allt egentligen handlar om att det inte är jag utan den finlandssvenska kulturen som börjar bli gammal. Den är väl trots allt dubbelt så gammal som jag – med lite råge på.

Att mina tankar rör sig i den här riktningen handlar om att jag för första gången på allvar känt oro för den finlandssvenska kulturen. Det brukar jag inte göra. Jag är inte sentimental utan snarare lite laissez-faire vad gäller det finlandssvenska i stil med ”kulturer komma och kulturer gå”. Det är kanske så man tänker när något är så självklart så att man inte ser dess värde.

Det finns säkert många reella orsaker till min oro. Att ÅA sanerar sin verksamhet och i verkligheten kanske snävar av på sin bredd är kanske en orsak. En sådan utveckling kommer olämpligt med tanke på att framtidens studerande i jämförelse med gårdagens väljer sin universitetsutbildning från ett mycket större och attraktivare internationellt utbud. Kommer vi att behöva ett finlandssvenskt universitet då längre?

Som parentes vill jag betona att jag naturligtvis inte har något svar på en sådan fråga. Däremot vet jag att ifall vi vill testa hållbarheten på ett framtida ÅA så skall det finlandssvenska universitetet nog vara mycket mera genomsyrat av diversitet och bredd än begreppet internationalisering idag ger förhanden. – Nej, jag vet, en sådan utveckling låter inte som ett decennium av nedskärningar …

Jag ser framför mig t.ex. hur finlandssvenska forskare i brist på egen forskningsmiljö kommer att vara som arkitekterna i den aktuella museidebatten. De blir några enstaka ”guggar” i ett maskineri som handlar om helt andra saker. De är förvissa finlandssvenskar, men på ett annat ställe, på ett annat språk och för andra sammanhang. Säg sen om det kan kallas eller upplevas som finlandssvenskhet, eller vilka förutsättningar det måste finnas för att så skall vara fallet.

Men förvånansvärt nog var det en mycket mindre summa än ÅA:s minus eller det omdebatterade bidraget på en halv miljon som gjorde mig upprörd. Det var nedskärningen i statsbidrag till Brages pressarkiv fick mig att svära till ordentligt. Jag hade hoppats att jag i skrivande stund hade fått nyheter om hur man på ministeriehåll motiverade nedskärningen, men inte ens i den nya heta kvällsupplagan av HBL hittade jag något om saken.

Jag har aldrig varit arkivforskare. Jag har aldrig ens riktigt förstått mig på vad som är fascinerande med historisk forskning. Trots det kommer jag aldrig att glömma den mycket konkreta nytta som jag en gång hade av arkivet för ett av mina första akademiska steg. Jag hade aldrig själv kunnat skapa en sådan mapp med källmaterial som jag snabbt fick ihop genom ett besök på arkivet. Och kunskapen som materialet gav hade avgörande betydelse för mig. Jag kan bara föreställa mig vad det kan betyda för sådana som på ett helt annat sätt än jag är beroende av pressarkivet. – Varför finns det inte vid ÅA?

Jag har inte ändå blivit så gammal att jag tror att framtiden finns i arkiv, men Brages pressarkiv är ett bra exempel på hur olika processer samverkar på ett osökt och negativt sätt. Utan att känna till motiveringen bakom beslutet påstår jag att det hänger samman med en attitydförändring inom den finländska politiken och kulturen. Den möjliggör att det finlandssvenska kan marginaliseras och har stor tillväxtpotential inom ramen för den dominans som ekonomiska diskurser har idag. Kan ÅA råka ut för samma kalldusch en dag?

Från en sådan horisont är fondstrategin antagligen är korrekt och mycket viktig. En tillräckligt stor ”gugge” i maskineriet kanske motar Olle i grind. – Är Guggenheim till salu?

Nåja, lika lite som man kan bygga kultur med arkiv, kan man göra det med pengar. Det finns snarare en risk att det är motsatsen som gäller. En kultur som lever enbart i kraft av arkiv och understöd är antagligen död.

Men, när jag konstaterar det här vet jag att jag är förfördelad. Ingen kommer längre att kunna ta ifrån mig min kultur. Jag är för gammal för att kunna dö annat än som finlandssvensk, även om det sista jag hör på min dödsbädd är samtalet mellan de finska och ryska vårdarna.

Men, det här gäller inte mina barn och eventuella barnbarn. Det finns en risk att deras kultur tas ifrån dem. Dessutom gäller det inte heller alla sidor av mig, t.ex. det att jag är finlandssvensk forskare. Det är en identitet som i högre grad byggs av en omgivning, ett sammanhang och specifika resurser.

Jag vet inte riktigt hur många klossar som behövs för att bygga en kultur. Egentligen är jag som sagt tveksam till själva tanken om att bygga en kultur; det är en ekvation med många flera ”guggar” än vad vi riktigt kan räkna med. En kultur lever av flera inneboende paradoxer och en av dem berörde jag inte alls ovan. I lika hög grad som en kultur lever av sin egen kraft, dvs. sin egen historia och sina olika resurser, så vet vi att den till syvende och sist lever av sitt samspel och sin öppenhet för andra, för förändring.