Etikettarkiv: arbetstid

Dags att skriva

Elina PirjatanniemiUtan att skriva försvinner vi

Det finns få saker som jag inte har en åsikt om. Min första reaktion är ofta blixtsnabb. Därmed kan de första kommentarerna låta onödigt svartvita. Men om jag på allvar ska definiera min ståndpunkt, skriver jag ner den. Då blir jag mer analytisk, nyanserad och reflekterande. Tankarna helt enkelt mognar när jag får formulera dem i skrift.

Att skriva är lika viktigt som att andas. Det är fascinerande att formulera administrativa beslut eller utlåtanden, att verkligen vara tvungen att väga varje ord med guldvåg. Jag är narkotiskt beroende av känslan då texten börjar flyta och någonting tar form. En vacker formulering får mig på gott humör. I och med kolumner har jag till och med lärt mig tycka om de strikta kraven: deadlines som inte är sociala konstruktioner och ett maximiantal tecken.

Mina varma känslor för skrivandet är givetvis inte unika. Forskare förmedlar sin kunskap huvudsakligen i skriven form. Utan att skriva finns vi inte. Därför är det ytterst viktigt att vi har tid att skriva.

Om jag bara hade tid…

Tydliggör skrivtiden

Det finns två fenomen vid universitetet som är särskilt problematiska när det gäller skrivron. Det ena är något som jag kallar kalenderproblemet. Vi antecknar i kalendern undervisningen och allehanda möten. Det viktigaste, tiden för skrivandet, lyser oftast med sin frånvaro. Dagarna fylls och så har återigen en dag gått utan att man har skrivit en endaste rad. Riktigt på riktigt, hur kan jag vara så här oorganiserad?

Det är en bra fråga. Det vet också den armé av konsulter som får sin sysselsättning av vår strävan efter effektiv tidsanvändning. Otaliga är de böcker som innehåller fantastiska råd för den som vill få ordning på dygnets timmar. Det finns många trix som kan hjälpa en, men det huvudsakliga problemet är inte individuellt. Det är faktiskt inte dig (eller mig) det är fel på. Vi borde kollektivt stanna upp och bestämma oss att vad som är viktigt. Om vi anser att det är viktigt att publicera, måste vi värna om tiden för skrivandet.

Jag efterlyser sannerligen inte om att ledningsgruppen ska börja hetsa oss med ökade publiceringskrav eller lektioner om Jufo-kategorier. Dylika uppmaningar är fullständigt överflödiga om kalendern inte räcker till. I värsta fall känns pressen rentav demoraliserande, eftersom kraven är ouppnåeliga. Istället måste vi skapa bättre förutsättningar för skrivandet.

Starta en skrivgrupp!

Jag rekommenderar etablerandet av en skrivgrupp. Vi testade en dylik vid Institutet för mänskliga rättigheter. Det ledde till positiva resultat och kostade inte mer än några paket kaffe.

Skrivgruppens målsättning var att stöda forskarnas skrivprocess från idéstadiet till en färdig slutprodukt. Vi träffades med några veckors mellanrum och varje gång hade vi program som syftade till att underlätta skrivandet. Programmet sköttes av de mer erfarna forskarna och ibland bjöd vi in utomstående gäster. Poängen var att vi håller det enkelt och praktiskt.

Allt började med en introduktion av fakultetens dekanus. Hon kartlade realistiskt och noga den publiceringsverklighet som vi befinner oss i. Vi använde också mycket tid till att diskutera vad det egentligen är som gör det så svårt att hinna skriva. Följande gång gick vi igenom de bästa strategierna att hitta en rätt tidskrift, efter vilket vi tränade att skriva inspirerande abstrakt. Därefter var det dags att finna metoder att hålla takten i gång. Vikten av att öka artiklarnas samhällsrelevans diskuterades likaledes. Skrivgruppen avslutades med en session om kloka råd för den som har fått tummen ner av en journal.

Insatsen ledde till ett ökat antal publicerade artiklar. Den stimulerade människor att skriva gemensamma alster. Nu producerar vi flera abstrakt än förr och skickar dem mer aktivt till diverse konferenser. Den hårda kampen om platsen i rampljuset blev också enklare att hantera, när vi hade delat våra erfarenheter i en trygg och förtroendefull miljö.

Det viktigaste av allt är dock den förstärkta insikten i att skriva är essentiellt och att det är berättigat att prioritera det. Knepet var hisnande enkelt. I samband med varje session reserverade vi minst en halv dag för skrivande. Ingen – ingen – fick göra något annat än att skriva på sin artikel under den givna tiden. Forskningen fick helt enkelt en egen plats i kalendern.

Hitta (tillbaka till) din passion

Det andra problemet som stör skrivandet har att göra med motivation. I egenskap av lärare är vi väl medvetna om den inre motivationens betydelse för inlärning. Vi anser att studerande framför allt ska studera för sin förståelses skull. Vi fnyser till om vi märker att studerande drivs av extern motivation allena. Samtidigt styrs vi själva mer och mer av det som andra tycker är väsentligt. Vi låter pengarna avgöra vad som är värt att forska. Tänk vilka mästare vi är på att formulera oss så att våra idéer säkert motsvarar finansiärens önskemål!

I viss mån är detta oundvikligt. Det vore också arrogant att tänka sig att bara universitetsfolk kan formulera frågeställningar som är värda att forska. Det är inte heller omöjligt att förena vetenskapens och finansiärens intressen. Men samtidigt är det alldeles klart att en riktigt bra text föds av passion, av en stark inre vilja att uttrycka det som man anser meningsfullt. Texten börjar flyta när man glömmer andras krav och önskemål.

Kära kolleger, gör en klok gärning och tydliggör tiden för skrivandet. Skriv forskningstiden in i kalendern. Det är så viktigt att (nästan) alla metoder är tillåtna. Testa en skrivgrupp. Det är åtminstone himla kul, om ej annat. Ta en promenad i vårvintersolen och tillåt dig själv att tänka fritt. Vad skulle du vilja skriva om?

 

Om att söka pengar: ett 1000-bitarspussel

 

Nilla_arbetsrum

I dagens universitet handlar professorns arbete mycket om att söka pengar. Ja, många gånger känns det som om man verkligen letar efter dem ..

Vi vet att basfinansieringen går mot stramare tider och vi måste vara alerta för att söka extern och konkurrensutsatt finansiering i allt större grad. Detta är ingenting nytt, alltid har man väl i olika utsträckning arbetat med att utveckla bra forskningsidéer, som även låter bra för dem som står för finanserna. Men i förhållande till hur det var för t.ex 10 år sedan har ansökningstakten avsevärt ökat och projekten måste innehålla allt fler dimensioner. Ja, det har blivit något av ett 1000-bitarspussel som kräver otroligt många arbetsmoment. .. Om det inte är så att det är ett tecken på att jag börjar bli gammal då saker och ting verkar ha varit så mycket enklare förr ..

Men hur ser pusslet ut, vilka bitar behöver vi?

Idéer: Helst ska man ha flera, utmärkta idéer – det räcker inte att fokusera en sak. Ansöknings- och evalueringsprocesserna är långsamma och framgångsprocenten är så låg att man helst borde ha flera pussel på gång samtidigt.

Expertis: En viktig del av arbetet är förstås att utveckla sin egen expertis, detta gäller förstås helt allmänt för professorsarbetet, men också i förhållande till projektansökningar. Det räcker inte att man har en god idé, den skall förstås förankras i ett gediget kunnande. Det är således svårt att erövra nya, tvärvetenskapliga områden. Utvärderna påpekar snabbt att man inte har publicerat inom rätt disciplin trots att just detta gränsöverskridande grepp förväntas.

Nätverk: Eftersom man inte kan vara expert på så omfattande och tvärvetenskapliga frågeställningar som dagens projekt helst ska innehålla är det kritiskt att bygga ändamålsenliga nätverk. Helst både nationella, nordiska, och internationella. Man har förstås ofta redan etablerade nätverk utgående från tidigare forskningsverksamhet, men idag stipulerar finansiärerna många gånger hurdant nätverk som förväntas för just den specifika finansieringsformen och då gäller det att ständigt vara öppen för nya samarbetspartners.

Tvärvetenskaplighet: Denna bit hör tätt ihop med nätverksbygget. Det förväntas som sagt att man arbetar både tvär- och mångvetenskapligt. Detta är oerhört givande, samtidigt förknippat med många utmaningar. Att studera samma fenomen från flera perspektiv är nyttigt, men trots att vi kanske använder samma begrepp inom olika vetenskapsområden, kan det hända att vi lägger väldigt olika innebörd i begreppen, vilket gör att det kan räcka länge innan man talar s.a.s samma språk.

Kommunikation och synlighet: Det har blivit allt viktigare att ta den vetenskapliga kommunikationen på allvar redan i planeringsskedet av ett forskningsprojekt. Och det är inte bara att planera vilka tidskrifter som är centrala för rapporteringen, utan även frågor om open science, open data, open access samt alternativa sätt att synliggöra forskningsresultat är väsentliga komponenter idag. Hur kan vi förbättra synligheten för forskningsprojektet och hur kan vi effektivera användingen av forskningsdata inom ramen för forskningsetiska frågeställningar?

Karriärplanering: Forskningsprojektens roll är förstås även att tillgodose karriärsstigar och skapa möjligheter för doktorander och forskare. Här gäller det att ha koll på vilka finansiärerna definierar som sin målgrupp och försöka balansera projekten så att man får in pengar för forskarkarriärens olika skeden. Även mobiliteten är en viktig del av denna helhet.

Utlysningar: Det är inte precis brist på utlysningar, allra minst på EU-nivå, men att kartlägga den informationen och hitta utlysningar som är relevanta för just den egna forskargruppen, eller möjligheten att skapa nya projekt, är ett synnerligen tidskrävande arbetsmoment. Nya uppslag och utlysningar kommer plötsligt och man känner att man borde släppa allt man har i händerna och fokusera ansökan. Här noterar jag tacksamt att ÅA satsar på att utveckla denna typs service som bäst!

Ekonomi: Om man inte är ekonom är den ekonomiska planeringen och budgeteringen något av en utmaning. Lyckligtvis har vi duktiga ekonomisekreterare som hjälper! Annars skulle denna bit varje gång fallera och åtminstone jag sku aldrig få någon finansiering.

Tro och motivation: Ansökningarna kommer oftare tillbaka med ett negativt beslut trots att projektet kan ha fått fina poäng och positiv feedback. Men konkurrensen är hård och det är många gånger fast i väldigt små marginaler. Det gäller att orka tro att det man gör är bra! Det gäller att motivera sig själv och andra att försöka på nytt, ta tillvara konstruktiv feedback och never give up!

Hur får man ihop det?

Arbetet med forskningsansökningar är på många sätt givande och ständigt närvarande i ens arbete. Och så ska det vara. Det går inte att så noga särskilja dessa element, men alla större utlysningar kräver förstås att man fokuserar, planerar och prioriterar dessa bitar alldeles särskilt. Och det krävs på riktigt mycket tid. Något man borde uppmärksamma då man gör upp sin arbetsplan. Som det är nu får denna typs verksamhet en försvinnande liten del av arbetstimmarna.

Och när man får glädjebeskedet att man blivit beviljad forskningsfinansiering, ja då är det läge att fira ☺ Men samtidigt smyger sig frågan När ska professorn själv forska? fram. Det finns sällan pengar för projektledaren att utföra forskning. Ansvaret ligger på att leda och administrera projektet och gärna planera för nya, kommande projekt. Men den frågan får jag nog kanske återkomma till i ett senare inlägg.

Professor Morgonbris ger perspektiv

Gunilla WidénDe flesta forskare känner säkert igen sig i att det finns så mycket mera arbete än vad dygnets timmar tillåter. Men vi tycker om vårt arbete och ägnar därför gärna även vår fritid till det. Samtidigt som vi gnisslar över alla de utmaningar, förändringar och förväntningar som kommer från olika håll. Arbetstidsuppföljning, komplicerade IT-system och ekonomiska inbesparingar, för att nämna några, lägger grus i vår annars så sympatiska vardag. Annat var det förr … eller var det?

De som läst Meddelanden från Åbo Akademi på 1980-90-talen minns kanske herrskapet Morgonbris. Kåserier om den akademiska vardagen vid ÅA gestaltade av professor och fru Morgonbris, alias mina föräldrar Bill och Solveig Widén och författade av Solveig från hennes utsiktspost som avdelningsföreståndare vid Handskriftsavdelningen vid ÅAB. När jag bläddrar i de över 20 år gamla kåserierna slås jag av hur mycket som är aktuellt fortfarande. Kåserierna har dessutom ytterligare ett perspektiv, till professor Morgonbris ungdom på 1950-60-talen. Låt oss således se på några frågor som skapar diskussion även idag.

Uppfattningen om arbetstid

När Professor Morgonbris var ung på 1950-talet och förberedde sig för sin kommande forskarkarriär, var forskning någonting som helt tog sin man. … All ledig tid utnyttjades effektivt för s.k. vetenskapligt arbete. Det fanns inte någonting som hette fritid, för att inte tala om fritidssysselsättning. Mången blivande professor satt lutad över sina luntor under dygnets allra mörkaste timmar i sitt hem. Bara månen hugnade den idoge forskaren med sitt bleka sken … Även Morgonbris var, sitt namn till trots, en ivrig månskensforskare. Med smärre avbrott för sömn, måltider, förvärsvarbete m.m. sysslade han enbart med forskning. Följande en äldre och vördad handledares föreskrifter inte ens tänkte den blivande professorn på någonting annat än sin avhandling. .. Sålunda förberedde professor Morgonbris med omsorg sin forskarkarriär och motstod konsekvent alla tanklösa inviter till lättsamma spektakler, såsom teaterbesök … (MfÅA 1990)

 Men detta var förstås inte den optimala situationen för forskaren då han drog sig fram på tillfälliga timförordnandnen och små stipendier. Och universitetsforskarens arbetsförhållanden fick småningom en mera fast struktur. Trots att Morgonbris hellre understödde den fria, dvs. 24/7 forskaren i princip, tyckte han förstås det var bra att den unga forskaren kunde få regelbunden lön. Med nya lönesystem och –avtal kommer även en annan syn på forskarens arbetstid, som nu förväntades uträtta sitt värv mellan 9-16. Men professor Morgonbris förstod inte hur forskararbetet kunde avstanna precis klockan 16. Detta känns bekant, med en arbetstid på 1600 timmar/år som i verkligheten snarare är den dubbla. Den akademiska uppfattningen om arbetstid passar dåligt in i specifika avtalsformer då arbetet många gånger blir mera en livsstil och ansvaret för en hälsosam balans mellan arbete och familj är forskarens eget.

Den tekniska utvecklingen och förmågan att hantera förändring

Teknologins intrång var väl ändå lättare att hantera förr? Det fanns inte så många olika uppföljnings- och rapporteringssystem med en oändligt brokig variation av användargränssnitt. Kommunikationen skedde i långsammare takt då e-posten ännu inte gjort sig gällande, för att inte säga dominerande. Men å andra sidan skulle man på 1990-talet hantera initialskedet av själva datoriseringen och förmågan att hantera en sådan förändring var kanske inte alltid så självklar ..

Professor Morgonbris hade länge hållit sig i bakgrunden, när de flesta av hans kolleger och medarbetare engagerade sig för datoriseringen i universitetsvärlden. Långtifrån att egentligen tvivla på datoriseringens välsignelser trivdes han dock på något vis bäst med sin blyertspenna, som aldrig svek honom, vare sig under driftstopp eller ute på sommarstället. Nu hade hans hustru dock till hans oförställda förvåning gått och blivit datafrälst .. och prisade på nyväcktas vis, den nya teknikens otroliga möjligheter. På nyväcktas vis försökte fru Morgonbris också övertala sin make att ansluta sig till de datafrälstas skara. Men han var mera intresserad av att iaktta och dokumentera yttre kännetecknen på den nya väckelsen och fortfor att hålla sig till sin blyertspenna. (MfÅA mars/1990) …

Detta gav honom dock vissa utmaningar bl.a. då han besökte universitetsbiblioteket i vårt västra grannland.

När professor Morgonbris omsider .. trädde in genom dörrarna till biblioteket, stod han stilla en lång stund, slagen av häpnad. Inte mycket var sig likt. Både expedition och läsesal hade fullständigt byggts om. Borta var känslan av oändlig rymd och outgrundlig stillhet, som brukade bemäktiga sig honom, så snart han kom innanför väggarna i den ärevördiga byggnaden. Informationsdiskar, belamrade med datorer, dominerade miljön överallt och han kände liksom febril oro i luften som smittade av sig. Professor Morgonbris, som menat sig vara väl försedd med den uppfinning han för sin del tyckte var den snillrikaste av alla, blyertspennan, kände sig plötsligt desorienterad, nästan olycklig. (MfÅA mars/1992)

 När vi i dagens läge talar om digitalisering av både arbets- och undervisningsprocesser är det skäl att minnas detta dilemma. Ny teknologi ger otroliga möjligheter, men man ska inte glömma de metoder och rutiner redan som fungerar utmärkt. Nya system och automatisering har gjort arbetsprocesserna effektivare, men tekniken eller digitaliseringen i sig löser inte automatiskt alla problem kring genomströmning, rekrytering, forskningens synlighet m.m. Dessutom måste vi ha kunskap och insikt i hur vi använder oss av hjälpmedlen för att inte skapa oro, frustration och ovilja till att använda dem. Detta gäller såväl professorer, forskare, lärare som studerande. Alla har inte samma förutsättningar eller intresse inför tekniska förändringar.

Ekonomiska nedskärningar

 Aldrig förr har väl universiteten behövt kämpa för sina resurser som idag? Att hantera ekonomiska nedskärningar var väl ändå inte ett bekymmer för professor Morgonbris?

Fru Morgonbris sitter vid sitt skrivbord på sin arbetsplats sedan 16 år och läser ett brev … I brevet skrev arbetsgivaren att han kunnat konstatera att hennes arbete tillfälligt MINSKAT väsentligt. Fru Morgonbris såg sig om på de oordnade maunskripthögarna, som låg på alla bord, och skakade energiskt på huvudet. … Därför att det arbete som hörde till hennes tjänst hade minskat, så kunde hon inte heller få lön för hela året som tidigare. Arbetsgivaren hade därför beslutat att frånta henne, fru Morgonbris, lön för två veckor, under vilken tid hon kunde anse sig permitterad … Lokaltelefonen ringde ilsket. Professor Morgonbris brummade i luren. Han hade fått ett premitteringsbrev, men i hans fall betydde det ingenting, för det kom från felaktig förvaltningsnivå. Hade hon också … ja, det var värre, då måste hon nog, tyvärr, ta meddelandet på allvar. (MfÅA mars/1993)

Fru Morgonbris är naturligtvis mycket upprörd. Något vi säkert känner igen även idag, speciellt som ÅA kämpar med regeringens åtgärdsprogram och måste anpassa verksamheten till betydligt mindre ekonomiska ramar. Att upprätthålla och utveckla utbildningen och forskningen i vårt land kräver stora arbetsinsatser, pengar och engagemang och det känns orättvist att statsmakten inte vill understöda denna utveckling trots att det finns så mycket arbete att göra. Och även om vi också har en förståelse för inbesparingarna, känns det alltid lika svårt att förstå att just ens eget arbete kanske är föremål för nedskärning eller indragning. Ingen lätt ekvation varken för arbetsgivare eller arbetstagare, varken på 90-talet eller idag.

Professor Morgonbris ger perspektiv

Men vad ger då denna lilla tillbakablick? Var professor Morgonbris vardag mycket annorlunda från forskarens och professorns vardag idag? På många sätt är svaret ja. För 25 år sedan var den akademiska vardagen inte så splittrad och orolig, den var inte heller så resultatstyrd med ständigt föränderliga resultatkomponenter trots att man även då kämpade med frågor som arbetstid, teknologiska förändringar och nedskärningar. Men det finns särskilt en sak som känns bekant och som jag hoppas vi lyckas bevara även i framtiden. Och det är synen på det akademiska. Professor Morgonbris var de akademiska traditionerna trogen, han ogillade stora förändringar, men förstod fördelarna när han såg dem. Den akademiska kulturen, tron på forskningens betydelse och engagemanget för sin vetenskap har vi fortfarande och dessa skall förhoppningsvis hjälpa även oss genom både tekniska, ekonomiska och andra utmaningar som håller oss sällskap i dagens forskarvardag.

Men till skillnad från professor Morgonbris tycker jag nog att lättsamma spektakler såsom teaterbesök definitivt är värt att satsas på, man måste också ha en motvikt till arbetet. Den inställningen har nog förändrats under de senaste 50 åren 🙂

Snälla nån, bekräfta oss

Olav EklundNär man har ett bra flyt i sitt jobb känns det bra eftersom ”studiestupröret” funkar och man blir erbjuden nya intressanta projekt. Det innebär också att doktorander och studerande är motiverade och arbetsmarknaden är god. Då upplever man positiv stress och man märker inte egentligen hur stor insats man personligen gör för att få saker och ting att gå runt. När jag märkte att min dagliga arbetstid var runt 10 h, började jag fundera hur andra professorer har det. Svaret fick jag för nån vecka sedan då Professorsförbundets i samarbete med Arbetshälsoinstitutet enkätundersökning om professorns arbete presenterades.  Minoriteten av professorerna (26 %) som svarade på enkäten (741 svar) utförde sitt arbete inom ”normal arbetstid”. 43 % av de svarande jobbar mellan 8 h 45 min och 10 h per dag. 31 % jobbar mer än 10 h per dag.

Ibland jobbar jag mer än 10 h per dag, det gäller oftast fältkurser och handledning i fält, ibland jobbar jag mindre än 10 h per dag, så 10 h per dag stämmer nog ganska bra in på mig.

Men jobbar jag 10 h per dag på riktigt?

Vi universitetsanställda är skyldiga att så noggrant som möjligt rapportera hur vi fördelar vår arbetstid mellan olika uppgifter i programmet reprotronic. En motivering till detta är att det lättare skall kunna allokeras rätt antal timmar på olika projekt, varken för mycket eller för lite. Visst är det bra att de finns styrinstrument som reprotronic på stora arbetsplatser, men där finns ett litet fel. Det går inte att fylla i den faktiska arbetstiden. Vi måste akta oss noga att inte överskrida 7 h 25 min per dag. Jag vet inte vad som händer om jag rapporterar mera, men något hemskt måste det vara eftersom jag har blivit allvarligt varnad från flera håll att inte göra det.

Den högre förvaltningen har med största tydlighet låtit mig förstå att lönen jag har betalas utgående från 7h 25 min per dag, totalt 1600 h i året – det är mitt arbete! Allt annat gör jag frivilligt på min fritid. Nu vet jag det.

Nu skall jag berätta vad jag gör frivilligt på min fritid. Jag rättar tentor och inlämningsarbeten, läser uppsatser, både kandidatuppsatser, magisteruppsatser och delar av doktorsavhandlingar, evaluerar bokmanuskript, evaluerar manuskript för journaler, bedömer doktorsavhandlingar, skriver ansökningar, skriver forskningsrapporter och försöker upprätthålla mina nätverk – hmm, denna ”fritidssysselsättning” påminner nog ganska mycket om mina arbetsuppgifter. Skillnaden är att jag då inte har undervisning, handledning eller annan direkt kontakt med studenter.

Nu skall jag vara riktigt fräck, jag vill påstå att det ovan nämnda nog är professorsjobb. Alltså jobbar jag ca 10 h per dag. Jag har inget emot det och jag kräver ingen ersättning för övertiden (ännu), men, jag vill han en bekräftelse av ledningen för universitetet att de är medvetna om att jag och största delen av mina kolleger jobbar mer än 7 h 25 min per dag. Denna gråzon måste behandlas på ett värdigt sätt, för att inte såra oss jobbare som kan leda till negativa konsekvenser. Ett tu tre börjar vi hålla våra arbetstider och det vore en katastrof för hela universitetsväsendet i Finland.

Eller, låt oss vända det till något positivt. Vi som har 10 h arbetsdag, vi jobbar 2300 h per år i ställt för de 1600 h vi rapporterar. Nu skall universiteten spara in 5 % av budgeten. En stor besparing görs om vi kapar 5 % av 2300 h. Då är vi nere i 2185 h per år. Äsch, låt oss vara frikostiga och spara in 10 % av 2300 h då är vi nere i 2070 h per år, fortfarande långt över 1600 h. Resultatet blir solklart. Akademin behöver inte minska sin budget. Vi rapporterar 1600 h, besparingarna har gjorts i form av arbetsinsatser som inte får rapporteras, men som utförs ändå!

Vad vill jag med detta raljerande?  Jo, upplysa styrelsen om att inte använda information baserat på reprotronic som ett styrinstrument. Det funkar helt enkelt inte eftersom delar av informationen inte stämmer överens med verkligheten. När man medvetet undanhåller fakta brukar man visst tala om lögn, skall vi ägna oss åt sådant?