Etikettarkiv: doktorand

Halvvägs

Marina Näsman

Om man utgår ifrån att en doktorandtid pågår i fyra år så innebär det att jag nu befinner mig halvvägs*. Veckans blogginlägg får därför handla om mina tankar gällande detta.

Jag tänkte utgå ifrån en klassisk sportfråga: Hur känns det?

Ja, hur känns det egentligen? Ibland känns det ärligt talat bättre att inte desto mera känna efter hur det känns. Stundtals känns det bra och som att jag har gott om tid, men i andra stunder känns det överväldigande att tänka sig att jag skulle vara färdig att disputera om två år. Att vara halvvägs kan alltså både kännas skrämmande och lugnande, mycket beroende av dagsformen. Men jag tänker också att det hör väl lite doktorandtiden till, att i vissa stunder glädjas över sina framgångar medan i andra stunder ifrågasätta det man håller på med.

Att vara doktorand handlar ju i slutändan om en mognadsprocess, inte enbart att producera en avhandling. När jag tänker tillbaka på de två år som har gått kan jag känna att de gått otroligt snabbt samtidigt som jag upplever att jag också har hunnit lära mig väldigt mycket. Jag har också utvecklats både som person och som forskare. Jag har klarat av situationer som jag tidigare varit nervös för men som jag nu kan känna mig mera självsäker i.

Innan jag började som doktorand tänkte jag vid ett flertal tillfällen: hur ska man ens kunna förmå sig att genomföra en disputation? Skräcken i att behöva ställa sig inför en massa människor och försvara sin avhandling kändes då oöverkomlig (här kan du läsa mer om min nervositet gällande att tala inför publik). Nu, halvvägs in i processen, känns det inte fullt så skrämmande. Jag försöker lugna mig med att jag rimligtvis borde veta något om mitt avhandlingsämne efter fyra år.

Om två år hoppas jag att den rädsla jag har känt, och fortfarande känner, har bytts ut till något annat – i positiv bemärkelse (Och om detta visat sig vara endast en naiv önskan kan jag åtminstone gå tillbaka till det här blogginlägget och skratta åt mitt enfald.)

Jag kan tyvärr inte förutspå hur de kommande två åren kommer att se ut, men jag hoppas att jag kommer att känna att jag utvecklats och mognat lika mycket över de kommande två åren som under de två år som har gått.

*Nu utgår jag från att jag kommer att vara färdig inom fyra år men så behöver det ju alls inte vara (men man måste ju vara optimistisk!)

#tb

Marina NäsmanDen här veckan tänkte jag göra en liten throwback och skriva om något väldigt roligt och givande som jag fick vara med om förra hösten. I slutet av september hade doktorander och deras handledare vid socialpolitiken förmånen att åka till Tallinn (med externa medel) för en doktorandskola. Doktorandskolan innefattade både föreläsningar/diskussioner om ämnen som är aktuella för doktoranderna och presentationer av pågående arbeten. Åtminstone för min egen del så var båda delarna lika uppskattade och lärorika. Även om alla som deltog i resan har arbetsrum på samma våning vid ÅA har man sällan tillfälle att i lugn och ro sitta ner tillsammans och diskutera varandras forskning. Våra månatliga forskarseminarier är förstås också viktiga men att under två hela dagar få koncentrera oss på vår forskning gav ändå ett mervärde i sig. Att vi fysiskt var på en annan plats tror jag också bidrog till att dagarna blev så lyckade.

En del av programmet bestod som sagt av att alla doktorander skulle hålla en presentation om vad man för tillfället arbetar med relaterat till sin avhandling. Vi har förmånen av att vara i olika skeden av doktorandtiden vilket innebar att vi fick ta del av presentationer av såväl forskningsplaner och delstudier som en så småningom färdig avhandling. Jag har alltid sett det som en fördel att vi har hunnit lite olika långt. På så sätt kan de som är lite längre hunna dela med sig av sina erfarenheter samtidigt som nyare doktorander kan komma med fräscha och nytänkande idéer och åsikter. En fördel med att vara ett relativt litet ämne är också att vi har goda möjligheter att ge uppmärksamhet och tid åt var och en. Tillfällen som dessa påminner en också om hur duktiga alla är och hur viktig allas forskning vid socialpolitiken är (är eventuellt lite jävig i frågan, men ändå!).

Lite hann vi också njuta av Tallinns vackra vyer.

Doktorandskolan gav mig en stor dos inspiration och lämnade mig med en positiv känsla. Att kunna åka iväg så som vi gjorde och på så sätt också kunna fokusera på forskningen på ett annat sätt än vad man kanske har möjlighet i vardagen är något som jag hoppas att alla doktorander på ett eller annat sätt ska kunna gör under doktorandtiden.

Det som jag framför allt kommer att ta med mig är ändå den goda stämning och känsla av samhörighet som vi hade under resan. Jag hoppas att vi har möjlighet att göra något liknande igen men också att vi kan hålla fast vid den känslan även i vårt dagliga arbete. I en arbetsvardag som i övrigt stundtals kan kantas av stress och press känns det extra viktigt att sammanhållningen och stämningen på arbetsplatsen är god.

Forskningsnätverk och mångvetenskaplighet

Marina NäsmanJag tänkte spinna vidare lite på det föregående inlägget här i forskarbloggen som skrevs av Gunilla Widén som handlade om tvärvetenskaplighetens fröjder. Det fick mig att tänka på min egen situation och på vilka sätt tvärvetenskaplighet (eller mångvetenskaplighet som jag väljer att kalla det i detta fall) i form av forskningssamarbeten också är en naturlig del av min vardag.

Att vara en del av ett forskningsnätverk är något man kan ha stora fördelar av både under doktorandtiden och efteråt. Jag har haft turen att få komma in i ett forskningsnätverk direkt från början av min doktorandtid. GERDA som nätverket heter står för Gerontologisk Regional DAtabas och fick sin början redan i början av 2000-talet. GERDA är ett samarbete i huvudsak mellan Umeå universitet i Västerbotten och Åbo Akademi och yrkeshögskolan Novia i Österbotten. Under tiden som nätverket har funnits har även bland annat Vasa universitet och Seinäjoki yrkeshögskola (SeAMK) varit med som samarbetsparter. Ämnen som representeras i GERDA är t.ex. socialpolitik, utvecklingspsykologi, socialt arbete, geriatrik, omvårdnad och vårdvetenskap. Inom GERDA bedrivs forskning om äldre både inom och mellan disciplinerna. Under tiden som GERDA har existerat har nätverket bland annat fått finansiering från Botnia Atlantica två gånger, genomfört hembesök till personer över 85 år vart femte år sedan år 2000 och skickat ut en postenkät om äldres hälsa och livsvillkor till personer över 65 år tre gånger (2005, 2010, 2016). Förutom detta har givetvis en massa annat blivit gjort och många doktors- och magisteravhandlingar samt slutarbeten baseras på data från GERDA.

Egentligen blev jag bekant med GERDA redan innan jag började som doktorand och det redan väletablerade GERDA-samarbetet var faktiskt en av orsakerna till att jag blev doktorand. Jag visste att jag ville arbeta med att främja ett gott åldrande och var därför intresserad av den forskning som hade bedrivits inom nätverket.

Mycket tack vare GERDA har jag på ett naturligt sätt blivit van med att arbeta och forska i mångvetenskapliga sammanhang. Mångvetenskapliga sammanhang ger säkert ett mervärde i alla möjliga kontexter men när det gäller äldre och åldrande tycker jag att det framkommer väldigt tydligt hur viktigt det är att ta till vara på expertisen från många olika vetenskapliga discipliner. Det finns så många faktorer och aspekter att ta i beaktande när det gäller att främja ett gott åldrande så det mer eller mindre krävs en mångvetenskaplig ansats för att kunna se de större helheterna. Beträffande mitt eget forskningsområde, subjektivt välbefinnande, lämpar det sig också ypperligt att samarbeta över disciplingränserna. Det ger så mycket att få samarbeta med forskare från andra discipliner (i mitt fall främst geriatrik och omvårdnad) och jag känner mig så tacksam över att få vara en del av detta.

Det roliga med GERDA är också att det känns som att nätverket hela tiden hålls levande (även om projektfinansieringen stundtals lyser med sin frånvaro). Även om en del personer faller bort tillkommer det också en hel del nya forskare och det finns viljan och engagemanget som krävs för att samarbetet ska leva vidare. Jag tror och hoppas att vi under många år framöver tillsammans kan arbeta för ett gott åldrande för alla.

För första gången

Marina NäsmanI mitt senaste blogginlägg här på forskarbloggen försökte jag beskriva vad jag gör under en vanlig dag som doktorand. Jag tänkte fortsätta lite inom samma tema men den här gången berättar jag om något som jag inte gör så ofta, nämligen åker på konferens. Blogginlägget kommer också att behandla ett annat fenomen som inte är helt obekant för en doktorand, nämligen att göra något för första gången.

I juni bar det alltså av till Tammerfors och Nordisk Gerontologisk Kongress (NKG). NKG är en kongress som ordnas vartannat år och hade den här gången temat ”Good Ageing – Better Society”. Även om kongressen är nordisk deltog forskare från andra länder i Europa men också från bland annat Japan, Australien och USA. Konferensen var väldigt mångvetenskaplig och många olika aspekter av äldre och åldrande behandlades.

För egen del innebar också konferensen att jag för första gången skulle ha en muntlig presentation i denna typ av sammanhang. Att göra något för första gången är som jag skrev i inledningen något som en doktorand ställs inför med jämna mellanrum. Första gången man presenterar sin forskningsplan, första gången man håller en föreläsning, första gången man skickar in ett manuskript till en vetenskaplig tidskrift, första gången man handleder en studerande…listan kan göras lång.

Och nu var det alltså dags för ännu en första gång. Eftersom jag också i övrigt inte tycker om att prata inför publik var detta något jag mer eller mindre bävade för. Samtidigt skulle det också bli skönt att få det gjort eftersom *surprise surprise* att vara doktorand (och forskare i överlag) innefattar dissemination av ens forskningsresultat och att jag därmed kommer att utsättas för den här typen av situation många gånger framöver.

Jag var glad över att vårt symposium skulle äga rum under den första dagen av konferensen så att jag inte behövde gå och vara nervös under hela konferensen utan kunde njuta av de två återstående dagarna utan att behöva fundera på min egen prestation. Under måndagen var jag faktiskt mindre nervös än jag hade trott men helt lugn var jag ändå inte. Min presentation handlade om en av mina delstudier som jag har arbetat med under en längre tid så på så sätt visste jag ju att jag kunde innehållet i presentationen utan och innan. När det äntligen var min tur var det som att jag gick på auto-pilot och det kändes som att jag efteråt inte riktigt visste vad jag hade sagt. Presentationen gick hur som helst bra och jag fick även ett par frågor som jag i eget tycke kunde besvara rätt så bra. Jag var dock glad över att jag hade stått bakom ett podium så att publiken inte såg hur mina ben skakade. Såhär i efterhand är jag väldigt nöjd över min insats och nu känns det som att jag (eventuellt) kommer att vara mindre nervös inför nästa gång.

Nu får jag alltså checka av ”muntlig presentation under en konferens” på min lista över saker jag gör för första gången. Nu är det bara resten kvar.

Vad sysslar jag med? Ett foto i timmen (nästan)

Marina NäsmanNu och då får jag frågan vad jag jobbar med. När jag svarar att jag är doktorand i socialpolitik får jag ofta också följdfrågan vad det innebär och vad man egentligen sysslar med som doktorand. Den frågan tycker jag fortfarande är svår att ge ett kort och enkelt svar på, även om jag som sagt har svarat på den några gånger under mitt första år som doktorand. För det första finns det inget direkt universalsvar för vad en doktorand gör eftersom allas upplägg skiljer sig från varandra på ett eller flera sätt. För det andra är arbetsuppgifterna väldigt varierande. För att göra det lite mer komplicerat är jag ju dessutom anställd som nämndforskare/-sekreterare i samhällsvetenskapliga nämnden vid Svenska litteratursällskapet i Finland, vilket medför att en del av min arbetstid tillägnas uppgifter relaterade till nämnden. I (väldigt) stora drag kan man säga att doktorandtiden är en läroprocess när man genom forskning och utbildning erhåller fördjupad kunskap om sitt forskningsområde och förbereder sig för att självständigt kunna bedriva forskning. Disputationen och doktoravhandlingen är liksom ett kvitto på att man genomgått ovannämnda process (Obs! Det här är min formulering så någon annan kanske skulle förklara det på ett annat sätt). Den här ”definitionen” svarar tyvärr inte så bra på frågan vad jag egentligen gör i praktiken.

För att försöka konkretisera hur en ”vanlig” dag på jobbet ser ut har jag därför tänkt försöka mig på ett ”ett foto i timmen” inlägg, vilket alltså går ut på att man dokumenterar sin dag med ett foto per timme. Jag är dock långt ifrån proffsfotograf så ni får ha överseende med mina stundtals suddiga mobilbilder. Periodvis innefattas mina dagar mest av att sitta framför datorn, medan andra perioder är av lite mer varierande karaktär. Nu råkar vara en period med mycket sittande framför datorn, men för att inte endast ge er åtta bilder av datorskärmen valde jag en dag då jag hade någonting inbokat.

Kl. 8.30 anlände jag till Academills parkering. Fantasilös som jag är tog jag en bild på Havtornen (undrar hur många bilder som tagit på dem genom åren?) men å andra sidan är det en utsikt man inte tröttnar på i första taget.bild_havtornen

Inleder arbetsdagen med att sedvanligt gå igenom mejlen och började därefter med några uppgifter till en kurs i universitetspedagogik som jag går för tillfället. Universitetspedagogik är något som många doktorander går under doktorandtiden eftersom undervisning ingår mer eller mindre i de flesta doktoranders arbetsuppgifter.

Såhär ser det alltså ut där jag sitter och jobbar. Tänker varje dag att jag borde ordna upp lite bland mina papper (kanske imorgon?). Jag intalar mig dock att jag har koll på läget och att jag än så länge vet vad som finns i pappershögarna.bild_arbetsrum

Efter någon timmes jobb bar det av till Tritonia där de kommande timmarna skulle spenderas tillsammans med några av mina kollegor.

bild_tritonia_framsida

Och det var närmare bestämt hit vi skulle:

bild_studio
Vi hade nämligen bokat in en träff med en av Edulabs pedagoger för att få bekanta oss med studion och ministudion som finns vid Tritonia. Här satt vi i ett par timmar och fick en liten inblick i hur studion kan användas och hur vi t.ex. man med olika metoder och utrustning kan spela in föreläsningar. Med tanke på att ett flertal kurser idag är nätbaserade kan inspelade föreläsningar vara ett trevligt inslag. För övrigt måste jag också passa på att ge beröm åt Tritonia och Edulabs personal. Jag har alltid fått bra service och trevligt bemötande där! Den här träffen var till exempel skräddarsydd för oss men det finns också många bra kortkurser som det lönar sig att delta i.

På eftermiddagen var det återigen dags att sätta sig framför datorn där resten av arbetsdagen spenderades. Under eftermiddagen gick jag igenom ett artikelmanuskript som snart är färdigt för submittering (=skickas in till en vetenskaplig tidsskrift som förhoppningsvis vill publicera artikeln). Jag skriver en artikelavhandling vilket betyder att min avhandling kommer att bestå av fyra (eller fem?) enkilda studier och en kappa som binder samman de olika studierna till en fungerande helhet. Manuskriptet är mitt första som huvudförfattare så det är både roligt och lite spännande att skicka in det.

bild_datorskärm

För att sammanfatta dagen kan jag ju konstatera att just den här dagen var relativt represenativ för doktorandtiden eftersom den innehöll både lite forskning och lite utbildning (och en massa tid framför datorn). Proportionerna kan dock som sagt variera från en period till en annan, vilket också är något jag uppskattar. Jag tycker om när typen av arbetsuppgifter är varierarande för att inte få känslan att jag står och stampar på stället. Riktigt ett foto i timmen blev det inte och om det blev något klarare vad jag egentligen sysslar med vet jag inte heller, men jag hoppas att det ändå gav en liten inblick i min vardag som doktorand.

Ny på forskarbloggen

Marina NäsmanEftersom det här är mitt första inlägg på forskarbloggen tänkte jag att det skulle vara på sin plats med en presentation av mig själv och min forskning. Jag heter Marina Näsman och har snart varit inskriven i ett år som doktorand vid socialpolitiken vid ÅA i Vasa. Jag blev utexaminerad politices magister med huvudämnet utvecklingspsykologi i juni 2014. I februari 2015 inledde jag min tid som doktorand, nu med socialpolitik som huvudämne.

Mitt primära forskningsintresse är äldre och deras psykiska välbefinnande. Intresset för äldre tog fart när jag skulle börja skriva min kandidatavhandling och bestämde mig för att skriva om depression hos äldre. Intresset höll i sig och när det var dags för att börja fundera på ämne för magisteravhandlingen valde jag att fortsätta på samma spår som tidigare, även om mitt fokus blev lite bredare och temat för magisteravhandlingen blev således psykisk hälsa hos äldre.

Efter min magisterexamen hade jag inga direkta planer på att fortsätta studera. Även om det inte var helt uteslutet var det inget jag ville ta något beslut om just då. Någon särdeles lång paus från studierna blev det dock inte. I december 2014 skickade jag in en forskningsplan och anhållan om att bli antagen som doktorand i socialpolitik, eftersom jag blivit informerad om att en ny projektomgång av GERDA (GErontologisk Regional DAtabas) var under planering. Eftersom jag tack vare mitt intresse för äldreforskning var bekant med GERDA sedan tidigare visste jag att detta projekt var något som jag gärna skulle arbeta med.

GERDA är ett mångvetenskapligt samarbete mellan Österbotten och Västerbotten som har fokuserat på äldres hälsa och livsvillkor. Datamaterialet består dels av ett hembesöksmaterial där personer som varit 85 år och äldre har intervjuats i sina hem och dels av en postenkät som har skickats ut till personer som varit 65, 70, 75 och 80 år. Hembesöksmaterial har samlats in vart femte år sedan år 2000 och enkäten har tidigare skickats ut 2005 och 2010 och planeringen av ett nytt enkätutskick är i full gång. Det finns alltså redan en stor databas som möjliggör många olika typer av analyser. Eftersom materialet från Österbotten består av både svensk- och finskspråkiga finns det även möjlighet att göra jämförelser mellan språkgrupperna.

Idag är jag anställd som nämndforskare/sekreterare i samhällsvetenskapliga nämnden vid Svenska litteratursällskapet i Finland och har varit det sedan den första mars 2015. Svenska litteratursällskapet finansierar forskning om det svenska i Finland genom stipendier och projektmedel och har fem vetenskapliga nämnder (Historiska nämnden, Litteraturvetenskapliga nämnden, språkvetenskapliga nämnden, traditionsvetenskapliga nämnden och samhällsvetenskapliga nämnden). Som nämndforskare har man möjlighet att ägna en stor del av arbetstiden åt egen forskning vilket har bidragit till att jag har kommit igång väldigt bra med forskningsarbetet under mitt första år som doktorand.

 

I forskarbloggen har jag tänkt skriva om bland annat aktuella ämnen inom äldreforskningen, livet som doktorand och konferenser, seminarier och dylikt som jag har deltagit i. Hoppas att ni är intresserade av att få en inblick i mitt forskningsintresse och min fortsatta tid som doktorand.