Etikettarkiv: ekonomi

Affärsmän blir politiker

Andreas HägerI början av 1990-talet hade Finland en handels- och industriminister (centerpartist) som hette Kauko Juhantalo. Han ertappades med att ha försökt använda sin politiska position för att främja sitt företag. Juhantalo ställdes inför riksrätt och dömdes till villkorligt fängelse för mutbrott. 20 år efter domen hävdar Juhantalo ännu sin oskuld och säger bland annat att han vet vilket nära förhållande som fortfarande finns mellan bankerna och politiken –”kuinka läheisessä napanuorassa suomalaiset pankit ja politiikka on ollut ja on edelleen. Siellä asiallisesti joutuisi moni kaveri valtakunnanoikeuteen, Juhantalo sanoo.”

Juhantalo har fått sällskap av en rad affärsmän-blir-politiker som haft större eller mindre problem att hålla sina roller i sär och fingrarna från syltburken. Jag minns en kommentar från 90-talet (källan har jag glömt) att Silvio Berlusconi hade större svårigheter med sina affärer än vad Juhantalo haft, så för honom räckte det inte med någon lägre post än statsminister för att ordna upp affärerna. Berlusconi har fällts i alla instanser för skattebrott, och är fortfarande under utredning för bland annat mutbrott och missbruk av tjänsteställning. Kända aktuella exempel är bland andra Juha Sipilä och Anne Berner i Finland och Donald Trump i USA.

Denna direkta koppling mellan näringsliv och politik väcker några frågor hos mig. Det gäller, som i fallet Juhantalo, möjligheten att använda politisk makt för att främja egna eller närståendes affärer; och vice versa, att ekonomiska resurser ger fördelar i politiken, till exempel som kampanjfinansiering. Frågorna handlar också om formerna för beslutsfattande, huruvida principer för beslutsfattande inom politik och offentlig förvaltning ibland får ge vika för management by perkele.  Därtill väcks frågor om ideologi, om hur marknaden blir en modell för politiken (som inte diskuteras mer här, det nyligen aktuella försöket att bolagisera Finlands vägar må räcka som exempel).

Några veckor har gått sedan fastighetsmogulen Donald Trump installerades som USA:s uppenbarligen rikaste president hittills – även om omfattningen av hans förmögenhet är höljd i ett visst dunkel då han inte vill offentliggöra sina skattebesked.  Bland hans ministrar finns även en mängd rika affärsmän, med Esso-VD/utrikesminister Rex Tillerson i spetsen. Det har bland annat väckt uppmärksamhet att den nya utbildningsministern Betsy DeVos har gjort stora donationer till de republikanska senatorer som bekräftade hennes val.

Ofta upprepade i media är farhågor om att Trumps affärer och hans uppdrag som landets högsta politiska ledare kommer att sammanblandas på olika sätt. Ett exempel på detta är hans hotellverksamhet i Washington en dryg kilometer från Vita huset, vilken kanske är olaglig bland annat för att den kan innebära att utländska politiker ger ekonomiska bidrag till Trump om de bor på hans hotell. Andra exempel med mer omfattande konsekvenser är att länder där han har affärsintresse inte är inkluderade i inreseförbudet mot muslimer samt de oklara relationerna till Ryssland. (Och exemplen hopar sig.)

I Finland har både Sipilä och Berner misstänkts för att utnyttja sina ministerposter för att gynna egna eller släktingars företag. Båda har upplevt sig som offer i den diskussionen, så att statsministern rentav försökte påverka medias rapportering angående hans eventuella jäv (i ett fall har Sipilä precis friats).

Running the country like a business” har varit ett mantra för Trump, liksom för Mitt Romneys kandidatur fyra år tidigare. Grunden för detta är föreställningen om att det privata näringslivet är effektivare än offentliga sektorn och att den senare därför måste förändras – en förändringsprocess som ju pågått till exempel i universitetsvärlden under decennier, med resultatansvar, individuell lönesättning, etc. etc.

Att sköta landet som ett företag kan också innebära ett särskilt sätt att fatta beslut och föreställningen om näringslivets större effektivitet inkluderar också processer för beslutsfattande, att affärsvärlden klarar sig utan en massa ”pappersexercis”. Trump har gjort ett antal så kallade ”executive orders”, som fått en hel del uppmärksamhet framför allt på grund av innehållet, inte minst gällande det nämnda inreseförbudet. Men de har också utfärdats på för politiken okonventionella sätt, till exempel utan gängse beredning, förankring och dokumentation. När inreseförbudet testats i domstol har Trumps administration ignorerat eller kritiserat domarna på ett sätt som tyder på att de antingen inte förstår eller inte accepterar den fastslagna processen.  Finlands regering, med statsministern i spetsen, har i sin tur utsatts för allvarlig kritik, bland annat från justitiekanslern, för att inte följa grundlagen i sitt beslutsfattande.

Man kan skönja en trend att gränsen mellan politik och affärsliv luckras upp – det händer ju också att politiker går över till affärslivet, och tar med sig erfarenhet, kontaktnät och eventuell goodwill till sitt nya jobb.  Det har kanske varit vanligare på lokal nivå tidigare – lite som Juhantalo konstaterar – och jag minns hur jag som barn förundrade mig över att kommunfullmäktiges ordförande också var direktör för den lokala banken. Men det handlar inte om att vissa roller inte får kombineras utan om hur enskilda valda politiker hanterar sina olika roller. Och oberoende av hur man arbetar eller arbetat utanför politiken, och oberoende av vilken framgång man haft där, gäller det förstås att både sätta sig in i och omfatta de spelregler som gäller i det demokratiska politiska systemet.

I ett demokratiskt system kan man inte förbjuda människor att delta i politiken på grund av yrkes- eller familjebakgrund. Alla grupper behöver kunna få representation och alla erfarenheter tas till vara. Och nog finns det väl människor som kommer från affärslivet till politiken och gör ett bra jobb – liksom det finns goda politiker bland före detta idrottsmän eller artister. Men det är inte bra för demokratin om rika affärsmän är överrepresenterade i riksdag och regering. Då ökar risken för oligarki, vilket man ser tydligt i dagens USA. I förlängningen leder det till kleptokrati (och kanske också kakistokrati).

Låt mig sluta med två citat ur affärstidskriften Forbes:

”not everything that is profitable is of social value and not everything of social value is profitable”

och

”saying that government is inefficient because it does not turn a profit is the equivalent of saying that Peyton Manning is a poor quarterback because he doesn’t hit enough home runs” (kunde motsvaras av att ”Roger Federer är en dålig tennisspelare för han gör så få mål”).

Johanna Mattila

Blå ekonomi på frammarsch?

De flesta har väl redan hört om så kallad grön ekonomi som bygger på hållbar utveckling och ekologisk ekonomi. Begreppet lanserades år 2008 av FN-organet UNEP för att vara ett politiskt stöd för att man ska satsa framför allt inom de gröna sektorerna för ekonomisk tillväxt och hållbar utveckling. Grundtanken är att all ekonomisk verksamhet och tillväxt tar såväl ekosystemet och dess bärkraft som samhällets välmående i beaktande. I många fall har begreppet grön ekonomi ersatt begreppet hållbar utveckling, vilket är förståeligt eftersom det innerst inne är frågan om samma saker.

Enligt den finska nationella strategin för bioekonomi avser man med bioekonomi sådan ekonomi som bygger på förnybara naturresurser i produktion av mat, energi, varor och tjänster för att uppfylla kraven för hållbar utveckling. Bioekonomi är alltså en version av grön ekonomi. Idag utgör bioekonomin ca 12 % av nationalproduktionen och 22 % av exporten från Finland. De största värdeökningen hämtar man inom skogssektorn.

Under de senaste åren har man även introducerat begreppet blå ekonomi eller blå tillväxt (”blue growth”). Dessa syftar till den del av grön ekonomi som har med vatten att göra. Det kan vara frågan om primärnäringar som fiske och fiskodling men lika väl energiproduktion, fritidssysselsättningar som industriella processer, t.ex. läkemedelsproduktion som bygger på råvaror från vattendrag, hav eller till och med från avloppsvatten.

I sina enklaste former handlar blå ekonomi om traditionell ekonomi kring fisk, från fiskeri till fiskförädling och detaljhandel. Egentligen rätt vardagliga saker och gamla tankemönster alltså. Det som åtminstone för mig känns kanske mest intressant är det nytänkande och nya former av ekonomisk verksamhet som ryms inom begreppet. Då kan man prata om t.ex. utnyttjande av fiskrester, ”skräpfisk” som mörtfiskar och alger som råvaror för energi och förfinade hälsokost- och läkemedelsprodukter. En ny rapport som Naturresursinstitutet (Luke) har gett ut (”Sininen biotalous”) har ett mycket belysande exempel om hur strömmingsfångster och vidareförädling av dem kan skapa avsevärd blå tillväxt.

De nuvarande fångsterna på ca 120 miljoner kg strömming generar idag ca 280 euro per ett ton fisk, d.v.s. sammanlagt 33,6 miljoner euro. Förädlar man den fångade strömmingen till olika matprodukter ökar värdet till 450 euro per ton fisk som ger en värdeökning på 60 %. Om man dessutom tar tillvara på fiskresterna inklusive fiskoljorna efter rensningen och mal dem till fiskmjöl ökar värdet med ytterligare 450 euro per ton som resulterar i ett totalvärde på 108 miljoner euro. Den största värdeökningen kunde man dock få ifall fiskresterna skulle förädlas till olika bioaktiva föreninger som hydrolyserade proteiner, peptider, lösliga mineraler och fettsyror. Dessa ämnen har stor åtgång som beståndsdelar i olika hälsofrämjande kosttillskott samt i läkemedel och kosmetika. Ifall hela strömmingsfångsten skulle utnyttjas även för dessa ändamål, kunde värdeökningen bli 5000 euro per ton fisk, d.v.s. sammanlagt 600 miljoner euro. Sammantaget kunde strömmingsfångstens totalvärde öka från ca 34 miljoner euro till närmare en miljard euro. Inte illa! Sätter man ytterligare in volymen av alla fiskerinäringens bifångster och fångsterna av riktat fiske för ”skräpfisk”, mört, braxen och andra dylika arter, kan fångsternas totalvärde ännu mångdubblas. Det kanske finns ännu hopp om att även unga människor blir intresserade att jobba som yrkesfiskare om dessa siffror av ”blått guld” blir besannade.

Det finns motsvarande mycket hoppingivand prognoser och visioner gällande till exempel tillverkning av energi och olika bioaktiva komponenter från algbiomassa. Algerna växer snabbt och de är relativt enkla också att bio- och genmanipulera för olika egenskaper, vilket kunde göra dem till attraktiva odlingsobjekt. Flera makroalger används redan nu inom livsmedelsproduktion, foderindustrin, samt i tillverkning av tvål, tandkräm och glas. Det finns potential att utvinna kolhydrater, glykoproteiner, karotenoider och omega-fettsyror från alger. Redan idag finns det på marknaden produkter med algkomponenter som används för farmaceutisk behandling av bl.a. cancer, fetma, diabetes, förhöjt blodtryck och hudsjukdomar. Än så länge är odlingen av alger och utvinningen av nyttoprodukter relativt anspråkslöst i hela världen, men man räknar med att i mitten på 2020-talet kan det finnas industriell produktion igång även i Finland.

För att vi skall kunna åstadkomma ökad blå ekonomi och nå de visioner som bl.a. Naturresursinstitutet målar upp, behövs det ännu mycket forskning och produktutveckling på olika sektorer. Det behövs åtminstone naturvetenskaplig forskning gällande (optimal) utvinning och odling av de akvatiska råvarorna, teknisk forskning på utvinningsmetoderna samt förädling av produkterna, farmaceutisk/medicinsk/livsmedelsforskning på användning och hälsoeffekter av produkterna, ekonomisk och samhällsrelaterad forskning gällande produktions-konsumtionscykler inom blå ekonomi. Kanske det även behövs beteendevetenskaplig forskning gällande människornas attityder till de nya produktionsmetoderna för livsmedel, energi och medicinska produkter. Och förstås behövs det en hel del tvär- och mångvetenskaplig forskning om olika korsande effekter och frågeställningar. Åbo Akademi har forskare och existerande forskningsprojekt inom många av de forskningsfält som skulle vara centrala för utveckling av blå ekonomi. Genom att välja några kompletterande nyckelpartners, universitet eller forskningscentra från Finland eller något annat land, kunde man kunna bygga ett fungerande tvärvetenskapligt konsortium för att ge svar på de frågor som ännu kräver svar innan man på riktigt kan komma till de höga siffrorna för värdeökning inom blå ekonomi. Kunde det här vara ett realistiskt och vetenskapligt utmanande mål för Åbo Akademi att profilera sig? Åtminstone skulle blå tillväxt matcha bra Akademins strävan efter tvär/mångvetenskap, hållbarhet, innovativitet, starkt kunnande inom vattensektorn och andra relevanta vetenskapsgrenar samt dess geografiska läge.

Trevlig sommar!

Diskursen om sparande och nedskärningar

Andreas HägerEtt centralt begrepp inom samhälls- och humanvetenskaper är begreppet ”diskurs”, som enklast kan översättas till ”sätt att tala (eller tiga) om något”. Det handlar om vilka uttalanden som är gångbara, vad man får eller förväntas säga och tycka om ett visst fenomen, vad som lyssnas på och vad som ignoreras, och delvis om vem som får säga vad. Diskurser skapar kunskap, och en viktig tanke i begreppet, och i analyser av diskurser, är att denna kunskap utgör vår verklighet. Om den rådande diskursen säger, om vi vet att, det – till exempel – är hälsosamt att dricka mjölk, så är det en del av vår verklighet. I denna text behandlas mjölkdrickande inte vidare, temat här är diskursen om sparande och nedskärningar i den offentliga ekonomin, inkluderande universiteten.

Inom vår fakultet. den för samhällsvetenskap och ekonomi, har vi under det gångna året haft återkommande diskussionstillfällen för hela personalen. Ett givet tema är den ekonomiska situationen och kravet på inbesparingar. Vid ett tillfälle slog en av kollegerna fast att (jag citerar ur minnet) ”statens pengar är slut och mera kommer det inte”.

Hufvudstadsbladet hade 26.11.2015 ett större reportage om ekonomin på Island. I sin kommentar till reportaget skriver Stefan Lundberg, i en jämförelse mellan Island och Finland: ”Finland har aldrig lyckats ta sig till EM-slutspel i fotboll och vårt bnp hör till Europas sämsta”.

Detta är två ur mängden av exempel på uttalanden som har två saker gemensamt: de målar upp en starkt negativ bild av Finlands ekonomi och de har ringa förankring i verkligheten (läs: i den diskurs som utgörs av ekonomiska data). Enligt Världsbankens statistik ligger Finland på 15:e plats i världen när det gäller BNP per capita, strax före Tyskland på 16:e. Till exempel jämfört med Estland är Finlands siffror mer än det dubbla.

Rimligtvis känner Stefan Lundberg dessa ekonomiska data. Och en forskare vid FSE är förstås medveten om det absurda i tanken på att staten varken har eller får nya pengar. De talar respektive skriver mot sitt bättre vetande.

I sitt direktsända tal till nationen nämnde statsminister Sipilä bland annat om att Finland har så dålig internationell konkurrenskraft och anger detta som en motivering för nedskärningar i de offentliga utgifterna. En undersökning placerar Finland på tredje plats i världen (efter SIngapore och Israel) när det gäller ”dynamisk ekonomi”; och två andra på 18:e respektive 20:e plats (före bl a Sverige, Danmark och Kanada) när det gäller ”konkurrenskraft”. Om Sipilä medvetet far fram med osanning eller om han inte tänker efter vet jag inte. Men han är förstås en viktig deltagare i samma diskussion som de två ovan citerade exemplen.

Jag är ingen ekonom. Jag kan inte göra mätningar av konkurrenskraft eller ens bedöma betydelsen av statsskulden. Men som sociolog kan jag studera hur människor talar om saker, vad man förväntas säga, vad man får gehör för – kort sagt vilka ”diskurser” som råder. Och det är tydligt att det råder en väldigt stark eländesdiskurs gällande finländsk ekonomi. Och att en lika stark diskurs om att lösningen är att spara och spara. Därför säger många sådana saker som man vet att inte kan stämma, till exempel att Finlands BNP ”hör till Europas sämsta”, för att man vet att alla andra säger dem och att det är sånt man förväntas säga. Och ju mer vi målar upp ett desperat ekonomiskt läge, desto mer ”sant” blir det och mer legitimt att ”spara”.

Jag kan också betrakta det som en sociologisk analys att konstatera att dessa diskurser är ideologiskt motiverade. Centralt i den bakomliggande ”nyliberala” ideologin är att minska på (det som uppfattas som) den offentliga sektorn. Därför skär vi ner återigen också vid ÅA, inte för att ”statens pengar är slut” eller för att lägre utbildningsnivå skulle öka konkurrenskraften. Skulle pengarna vara slut kanske staten inte skulle planera köpa jaktplan som beräknas kosta, inklusive drift, totalt 30 miljarder euro.

Vi ska alltså inte säga att staten behöver spara. Vi ska säga att regeringen gör prioriteringar. Och att utbildningen prioriteras ner. Detta sker för att universiteten uppfattas som monopol och enligt rådande ideologi därför som något dåligt. Och för att man föraktar bildning och inte vill höra kritiska röster. Eller kanske för att regeringen, som filosofen Joel Backström skriver i Hbl (27.11.2015), ”vill trygga landets framtid genom att minimera investeringarna i den”.

I dag när detta skrivs har ÅA:s rektor meddelat att ”samarbetsförhandlingar” inleds och att 154 personer riskerar sägas upp vid universitetet. Det är förstås ett svårt beslut att fatta, och andra svåra beslut ska göras innan förhandlingarna är klara. Och ännu svårare än besluten är konsekvenserna för de enheter som måste skära ner på verksamheten och inte minst för de individer och familjer som riskerar drabbas.

Min poäng är att sådana beslut borde vara ännu svårare att fatta. Att vi med vårt sätt att tala om det ekonomiska läget inte ska ge nedskärningarna starkare legitimitet genom att tanklöst gå med på att tala om dem som oundvikliga och nästan naturliga. Att vi i stället ska vara medvetna om att besluten – i synnerhet på regeringsnivå – är prioriteringar och politik och ideologi. Och att vi kritiserar och protesterar mot dessa val och den politik, den ideologi och den människosyn som ligger bakom.

”Och förlåt oss våra skulder…”

Christer Lindholm

Det grekiska parlamentsvalets överlägsna segrare blev, som väntat, vänsterpartiet Syriza, som dessutom lyckades bilda en regering på rekordkort tid. Valet av ett mindre, nationalkonservativt parti som regeringspartner var kanske något överraskande, men tydligen väger det de båda partierna har gemensamt – ett hårdnackat motstånd mot den omänskliga åtstramningspolitik Grekland påtvingats under de senaste fem åren – tyngre än de ideologiska skillnaderna på andra områden. Och därmed är det bäddat för konflikt mellan Grekland och det största eurolandet Tyskland som – ivrigt påhejat av sina trogna drabanter Finland och Nederländerna – motsätter sig såväl varje form av skuldlättnader för Grekland som minsta lilla avsteg från de senaste fem årens finanspolitiska preusseri. Vilket ger vid handen att Tysklands förbundskansler Angela Merkel, så prästdotter hon är, inte tycks kunna sin bibel riktigt så bra som hon borde.

Det bibelställe jag syftar på här är naturligtvis liknelsen om den otacksamme tjänaren (Matt. 18: 21-35). En tjänare hade (exakt hur förtäljer inte liknelsen) lyckats skuldsätta sig riktigt rejält: han var skyldig sin herre inte mindre än 10000 talenter, vilket enligt vissa beräkningar skulle motsvara hela 260 ton mynt. Och då liksom nu var det hårda bandage som gällde för överskuldsatta: om tjänaren inte kunde betala tillbaka sin skuld – och det fanns naturligtvis ingen som helst chans att han skulle kunna göra det – skulle hans herre ha rätt att sälja både honom och hela hans familj som slavar (inget nytt under solen då det gäller hanteringen av skuldkriser, med andra ord).

Men nu gjorde den överskuldsatte tjänarens herre något oerhört: han beslöt sig på ståendefot för att efterskänka hela den enorma skulden! Därmed undgick tjänaren och hans familj inte bara det liv i träldom som annars hade blivit deras lott, de fick bokstavligt talat en chans att börja om sitt liv på nytt! Men tror ni att tjänaren visade någon tacksamhet för den skull? Icke sa Nicke: när han råkade på en av sina tjänarkolleger som var skyldig honom ett betydligt mindre belopp grep han honom om strupen och krävde att få sina pengar tillbaka, till fullt belopp och det på stubinen! Då tjänarens storsinte herre fick höra tals om det här blev han, naturligt nog, både besviken och förgrymmad, och den otacksamme slusken till tjänare blev slängd i finkan på obestämd tid.

Så vad har då den här sedelärande liknelsen att göra med Tysklands resoluta nein till några som helst lättnader för Grekland?  Bara det att Tyskland vid den så kallade Londonkonferensen år 1953 fick hälften av sina utestående skulder efterskänkta. Resten är, som man brukar säga, historia: befriat från en betydande del av sin skuldbörda kunde Tyskland satsa helhjärtat på återuppbyggnaden av sin ekonomi, vilket snart nog gav utdelning i form av det häpnadsväckande uppsving som brukar kallas det tyska ekonomiska miraklet. Och att det här var något som hela det övriga Västeuropa i förlängningen vann på råder det knappast några tvivel om. 

 

Grexit?

Christer Lindholm

På söndag denna vecka går Grekland till parlamentsval. Och inte vilket ordinärt parlamentsval som helst, utan ett som har alla förutsättningar att gå till historien. Om inte något mycket dramatiskt och överraskande inträffar under de få dagar som ännu återstår innan valet kommer nämligen vänsterpartiet Syriza att kamma hem en veritabel jordskredsseger, vilket i sin tur innebär radikala förändringar i den destruktiva åtstramningspolitik som under de senaste fem åren drivit det grekiska samhället allt djupare in i en ekonomisk, social och humanitär katastrof.

Så långt som att kräva ett grekiskt utträde ur eurosamarbetet går Syriza inte, men partiet kräver såväl ett slut på åtstramningspolitiken som en sanering av Greklands förkrossande skuldbörda. Med tanke på att den grekiska statsskulden i förhållande till BNP idag är ungefär 50 procentenheter högre än då ”krishanteringen” inleddes år 2010 är de här kraven inte bara rimliga, utan också ekonomiskt förnuftiga. Ändå har varje antydan om en grekisk skuldsanering redan nu stött på hårt motstånd från vissa andra euroländer.

För det hårdaste motståndet står, föga överraskande, Tyskland, som hänsynslöst utnyttjat eurokrisen för att påtvinga de krisdrabbade euroländerna en rejäl dos preussisk disciplin (att tyska banker hör till dem som gynnats allra mest av stödpaketen till krisländerna är däremot ett faktum som det talas mycket tyst om i Berlin). Det är inte heller någon större överraskning att Finland, Tysklands trogna Waffenbruder i hanteringen av eurokrisen, ivrigt och högljutt sekunderar den tyska regeringen från sidolinjen. Vad ett litet och perifert EU-land som Finland tycker och tänker om saken är i och för sig fullständigt irrelevant, men om det största eurolandet (och den största finansiären av stödpaketen) Tyskland framhärdar i sitt motstånd mot varje form av skuldlättnader för Grekland är det bäddat för trubbel.

Om det visar sig omöjligt att genomdriva någon som helst form av skuldlättnader i samråd med trojkan och de övriga euroländerna har den nya grekiska regeringen två alternativ: att försöka uppnå en acceptabel kompromisslösning (vilket i praktiken kunde innebära en lindring av åtstramningspolitiken i utbyte mot att Grekland avstår från kraven på skuldlättnader), eller att ensidigt gå in för en skuldsanering på samma sätt som Argentina gjorde i början av det förra årtiondet. Det förstnämnda alternativet skulle innebära en avsevärd politisk risktagning med tanke på att kraven på skuldlättnader utgjort en så väsentlig del av Syrizas valkampanj. Det senare alternativet skulle för sin del med stor sannolikhet innebära, att Grekland tvingas lämna eurosamarbetet.

En ensidig skuldsanering – som i praktiken alltså innebär att den grekiska regeringen helt sonika förklarar att den inte kommer att betala tillbaka den utestående statsskulden till fullt belopp – skulle oundvikligen utestänga Grekland från den internationella lånemarknaden för en överskådlig framtid. Något ytterligare ekonomiskt stöd från trojkan eller de övriga euroländerna skulle Grekland inte heller kunna räkna med i den situationen, och därmed skulle det inte återstå några andra alternativ än så kallad centralbanksfinansiering, vilket innebär att den grekiska centralbanken lånar pengar till staten genom att köpa upp statsobligationer.

För att kunna använda sig av centralbanksfinansiering måste Grekland emellertid ha en självständig centralbank, och inte bara ett filialkontor till Europeiska centralbanken som nu är fallet. Och eftersom det är Europeiska centralbanken som kontrollerar mängden euro i omlopp skulle Grekland dessutom bli tvunget att återinföra sin nationella valuta. Det är alltså omöjligt att förena centralbanksfinansiering av statsskulden med en fortsatt medverkan i eurosamarbetet.

På kort sikt skulle en ”Grexit”, ett grekiskt utträde ur eurosamarbetet, vara en oerhört smärtsam upplevelse både för den grekiska ekonomin och för Greklands hårt prövade befolkning. Erfarenheterna från Argentina – som med sitt strikta fastkursarrangemang mot den amerikanska dollarn låg så nära en valutaunion ett land kan komma utan att helt ge upp sin nationella valuta – ger ändå vid handen, att en ände med förskräckelse är att föredra framom en förskräckelse utan ände. Och om det här dessutom bidrar till att hela eurosamarbetet upplöses blir det den största tjänst grekerna har gjort den västerländska civilisationen sedan slaget vid Thermopylai år 480 f. Kr.

 

 

Socioekonomisk utrensning

Christer LindholmStorbritannien är för tillfället en av de få ljuspunkterna (åtminstone på ytan) i ett Europa som präglas av svag eller stagnerande tillväxt och hög arbetslöshet. Uppsvinget inom den brittiska ekonomin (som visserligen i hög grad beror på en fastighetsboom som inom kort kan visa sig vara en bubbla) har gett åtstramningspolitikens förespråkare  vatten på sin kvarn; under de senaste åren har nämligen David Camerons koalitionsregering sanerat de offentliga finanserna med en brutalitet som skulle få ”Järnladyn” Margaret Thatcher att framstå som en blöthjärtad, lätt vänstervriden socialtant i jämförelse.  Att den ekonomiska tillväxten det oaktat återvänt till Storbritannien ses därmed som ett bevis på att åtstramning fungerar.

En av dem som säkert skulle opponera sig mot det här påståendet är David Clapson. Om han fortfarande var vid liv, det vill säga.

David Clapsons historia, som återgavs i The Guardian den 9. September i år, är som tagen ur en av Charles Dickens dystra beskrivningar av misären i det viktorianska England. På grund av att han hade missat ett enda av sina obligatoriska möten på den lokala arbetskraftsbyrån stoppades utbetalningen av Clapsons arbetslöshetsunderstöd, furstliga 71,70 pund (ca 90 euro) per vecka. Utan sitt magra arbetslöshetsunderstöd hade Clapson, som led av svår diabetes, inte längre råd med vare sig mat eller elektricitet till det kylskåp där han förvarade sitt insulin. Tre veckor senare dog han diabetisk ketoacidos, en syraförgiftning som beror på akut insulinbrist. Av coronerns undersökning framgick, att han vid tiden för sin död inte hade någon mat överhuvudtaget i sin magsäck…

Dessvärre är David Clapsons grymma öde ingen isolerad incident, utan bara ännu en av de otaliga mänskliga tragedier som är en lika direkt som förutsägbar konsekvens av den sittande brittiska regeringens politik. Enbart under det senaste året har hela en miljon britter, av vilka en stor del är kroniskt sjuka eller handikappade, blivit av med sina understöd. I många fall, framför allt då det gäller personer med psykiska problem, har de drabbade överhuvudtaget inte varit medvetna om varför deras understöd plötsligt upphör, än mindre om de  möjligheter till akut nödhjälp som eventuellt skulle finnas tillgängliga.

Det här chockerande och alltigenom inhumana angreppet på de allra svagaste i samhället kan knappast kallas något annat än en socioekonomisk utrensning, vars enda syfte är att gallra bort så många bidragstagare som möjligt genom svält och sjukdom. Men det här kan regeringen Cameron naturligtvis inte säga högt; i stället säger den sig vilja göra slut på ”en kultur där man får någonting för ingenting”. Vilket är den överprivilegierade brittiska elitens förfinade sätt att säga att bidragstagarna är en samling arbetsskygga slappsvansar som inte behöver något annat än en rejäl spark i arslet.

Rent konkret innebär den metaforiska sparken i arslet att alla arbetslösa – även de vars arbetsförmåga är kraftigt nedsatt på grund av sjukdom eller handikapp – måste anmäla sig på den lokala arbetskraftsbyrån varje dag, och sedan tillbringa hela dagen där. Om en arbetslös missar en dag blir hen av med sitt understöd för fyra veckor framåt, händer det en andra gång får hen lov att klara sig utan pengar i hela tre månader…

Även i övrigt är regelverket för sanktionerna så bisarrt att inte ens George Orwell och Franz Kafka med gemensamma krafter hade kunnat fantisera ihop något värre. Det har till exempel hänt att arbetslösa fått sina understöd indragna för att de gått på en arbetsintervju i stället för till arbetskraftsbyrån – eller för att de haft den dåliga smaken att få en hjärtattack under sitt dagliga möte med den lokala arbetskraftspolitruken!

Så här går det alltså till i Storbritannien i nådens(?) år  2014. Men här i Finland, där vi har ett gediget välfärdssamhälle av nordisk modell, kan väl något liknande ändå inte hända, eller..?

Faktum är att det redan nu pågår en viss, om än inte lika brutal och uppenbar, socioekonomisk utrensning även här hos oss. Vårt hälsovårdssystem är inte bara ett av västvärldens mest kostnadseffektiva (vilket behändigt nog glömts bort under beredningen av den sorglustiga Sote-reformen), det är också ett av de mest ojämlika. Den här ojämlikheten har i sin tur gett upphov till stora skillnader i hälsa och förväntad livslängd mellan olika socioekonomiska grupper. En finländska man i den högsta inkomstklassen kan, för att ta ett exempel, i genomsnitt se fram emot en tolv år längre livstid än en man i den lägsta inkomstklassen.

Det är illa nog som det är, men inom en snar framtid kan det bli betydligt värre. Som en del av (eller snarare ett komplement till) Sote-reformen planerar regeringen nämligen att införa ett absolut kostnadstak för de offentliga hälsovårdsutgifterna. Då kostnadstaket är nått blir patienterna (förlåt, jag menar naturligtvis kunderna) helt enkelt tvungna att betala mer för de offentliga hälsovårdstjänster de använder. Förutsatt att de har råd, det vill säga.

Så vem vet, kanske vi i framtiden kommer att få höra följande inspelade meddelande då vi ringer vår lokala hälsovårdscentral:

”Det här är hälsovårdscentralens automatiska telefonväxel. Vi har tyvärr nått vårt kostnadstak för det här året. Om du har råd att betala din hälsovård ur egen ficka, vänligen välj 1. Om inte, vänligen lägg dig ner och dö.”