Etikettarkiv: forskning

Dyra tidskrifter och lång sträckbänk

Andreas HägerLedande informationsspecialist vid Åbo Akademis blibiotek, Stefan Ek, uttalade sig nyligen för Yle om de horribla konstnaderna för akademiska tidskrifter. De allra flesta tidskrifter kommer i elektronisk form, i paket från de stora förlagen, vars priser ökar år för år. Och vinsterna blir stora inte minst för att det mesta arbetet – forskningen, skrivandet, granskandet – är gratis för förlagen.

Vad är det då vi får för pengarna?

En Facebookvän – en erfaren och framgångsrik forskare – skrev att hen äntligen knäckt koden för att publicera artiklar i internationella tidskrifter. Ett nyckelord var att det skulle vara tråkigt och inte associativt eller tankeväckande.

Många har länge varit rätt skeptiskt inställda till alla de strukturer sområder kring akademisk publicering. Det är väl ytterst få som är förtjusta i principen ”publish or perish”, och inte heller om de olika rankningssystemen, t.ex. Jufo, får man höra många lovord (men det händer). Ett specifikt problem i systemet uppmärksammas av en tidigare redaktör till British Medical Journal, citerad i Times Higher Education:

“Peer review is supposed to be the quality assurance system for science […]. In reality, however, it is ineffective, largely a lottery, anti-innovatory, slow, expensive, wasteful of scientific time, inefficient, easily abused, prone to bias, unable to detect fraud and irrelevant.”

En forskare (en ekonomiprofessor) som uttalar sig i samma artikel konstaterar att man som artikelgranskare – kanske omedvetet – uppmuntrar artiklar som stöder sådant som man vet eller tycker från tidigare, som stöder den egna forskningen. Han drar slutsatsen: ”If the majority of referees like your research, you can be certain that you are doing boring work”

Den jakobstadsfödda sociologen och socialpsykologen Johan Asplund kommenterar i Om undran inför samhället (Argos 1970, 95; kursivering i original) kritiken mot Freud:

”Ibland verkar det som om Freuds kreativitet upplevdes som en störande omständighet eller som något ovidkommande eller genant. Vi har en märklig tradition i den västerländska vetenskapen, nämligen den enligt vilken sträckbänken utgör den bästa eller mest respektabla forskningsmiljön.”

Han säger vidare att den ”vanliga vetenskapligheten”, kanske det som Kuhn kallar normalvetenskap, kännetecknas av en ”extrem, tvångsmässig försiktighet och förståndighet”, en inställning Asplund betecknar som ”borgerlig”.

Försiktigheten och i förlängningen tråkigheten handlar förstås om säkerhet: man kan känna sig vara mer säker på sanningshalten om man inte säger för mycket eller något väsentligt annorlunda än alla andra. Och ligger man tillräckligt länge i sträckbänken –översatt till exempel  till mängden analyserat material – vet kolleger och läsare att man åtminstone inte kommit för lätt undan. Men det verkar inte vara det bästa sättet att föra vetenskapen framåt. Och frågan är om det är värt pengarna.

 

Om forskning och fandom

Andreas HägerJag har varit mer eller mindre Bob Dylan-fan sedan 1980-talet. Det började med att jag tänkte att han hörde till allmänbildningen och råkade hitta en billig samlingsskiva. Numera har jag ”alla” skivor och har gått på ett antal konserter. Och tagit del av sådant som Nätet kan erbjuda. Jag har publicerat ett par akademiska artiklar om Dylan, och i mitten av maj deltog jag i en konferens för dylanforskare i Lissabon.

På konferensen var det inte bara tydligt utan alldeles självklart att de som deltog inte enbart bedrev akademisk forskning med anknytning till Bob Dylan men också själva var fans. Det var rentav så att någon bad om ursäkt för att hon inte tyckte sig vara ett tillräckligt engagerat fan: ”I mean I’m a fan but not a continuous fan”, uttryckte hon sig i inledningen av sin presentation. Men kombinationen fan och forskare är väl inget märkligt, ofta är det ju så att man väljer att forska om sådant som man är intresserad av eller tycker om.

Att forska om något man är fan av är logiskt också eftersom båda typerna av förhållningssätt handlar om kunskap. På ifrågavarande konferens märktes det bra att gränsen mellan de olika typerna av kunskapsproduktion inte är absolut. Det var inte alltid självklart när den kunskap som presenterades var ett resultat av forskning och när den var resultat av fandom (man kan ju inte kalla det ”fanskap), och inte var det heller alltid nödvändigt att veta.

En gemensam aspekt i båda typerna av kunskapsproduktion är att det är fråga om tävling och konkurrens, om vem som förstår mest och vem som har ”rätt”. Det gäller både detaljkunskaper, sånt som brukar benämnas ”nördigt”, och tolkning av texter. Vilken låt spelades som extranummer 19:e april 1980? Och vad betyder egentligen de blödande hamrarna i ”A Hard Rain’s A-Gonna Fall”? Vid flera tillfällen blev det veritabla gräl mellan olika dylanforskare/fans, framför allt om texttolkningar, på ett sätt jag inte kände igen från de akademiska sammanhang jag tidigare rört mig.

Inom sociologi skulle jag kanske något förenklat säga att ju mer man vet desto mer osäker blir man – eller man kanske är säker på att man nått en sådan insikt om samhällets komplexitet att man inte tror att man kan veta så mycket med säkerhet. Inom i alla fall viss sorts humaniora, eller för vissa humanister, kan det vara annorlunda, att ju större detaljkunskap man uppnått om ett visst fält, desto säkrare och bättre känner man sig som forskare på fältet. Och samma gäller definitivt fans, är fan-objektet sen Dylan, Star Trek eller Wagner.

Jag nämnde termen ”nördig”. Att vara fan kan uppfattas som synonymt med att vara nörd, särskilt om det man gillar ligger utanför den kommersiella huvudfåran, och särskilt om det handlar om manliga fans – Lady Gagas fans är knappast nördar. Och ofta ses det som något negativt, rentav patologiskt – sammanfattat i uppmaningen ”get a life”. En sak som betonas i den forskning om fandom som är ett växande område inom kulturforskningen, är att människor sällan är fans av endast en sak, även om fandom ofta talas om på det sättet. Jag känner ett dylanfan vars andra stora musikaliska passion är Carola. Och inte utesluter fandom heller att man gillar sin partner (till och med om hen inte alls är fan av samma sorts kultur eller artister) och sin familj, eller att ta en promenad i junisolen.

 

PS

Ännu om termen ”nörd”. Som många negativa epitet har också nörden och nördigheten nåtts av försök att vändas till något positivt, till exempel gällande kunskapsdimensionen. Ett exempel på ett sådant försök som har blivit en personlig favorit är den svenska podden ”Snedtänkt”, som behandlar allt från punkbandsnamn till folkomröstningar med stora doser namn- och årtalsdroppning.

Och jag kan också tipsa om denna video som rymmer både ett bejakande av nördskap och en liten diskussion om skillnaden mellan ”nerd” och ”geek”.

Statliga gränser skapar samhället

Salla TuoriJag skriver i forskarbloggen, alltså forskar jag. Detta är mitt första inlägg i  forskarbloggen, en form av snabbt skrivande som får påminna att tid ska på sätt eller annat röjas till forskning. Den senaste tiden har jag mest kommenterat andras texter, förutom att ha fungerat som lärare, sekreterare, koordinator och postbiträde. Alla är viktiga uppgifter.

I maj (17.5.2017) ordnades det årliga seminariet för minoritetsprofilen med temat ”vad är  minoritet?” Vi fick kanske inget svar på frågan, men hade bra och relevanta diskussioner.  Jag hade glädjen att kommentera Thomas Nails anförande om gränser. Enligt Nail skapar  gränser samhället snarare än tvärtom. Detta är en viktig insikt i dagens Finland med  gränspraktiker som alltmera strider mot en förståelse om rättvisa. Många finländare har  varit vana vid att lita på procedurer och fungerande system. Också (åtminstone den forna)  välfärdsstaten har uppfattats som vänlig och ofta allierad. De sätt på vilka gränser skapar det finländska samhället idag, har också lett till en legitimitetskris av staten. Denna kris handlar inte bara om nedmontering av något bra som varit, utan gör synligt en sida av staten som våldsam på ett sätt som har ofta varit osynligt i de finländska diskussionerna.

Vi vet att kolonisering av samerna var och är våldsamt. Vi har en translag som förutsätter att människor ska tvångsteriliseras. Båda dessa är statliga gränspraktiker. Att som Nail noggrant granska vad som sker på gränserna och hur själva gränsen blir till, och hur samhället skapas genom dessa, ger oss också mera kunskap om statliga praktiker samt om förhållandet mellan det statliga och det sociala. Den stat – och nation – som skildras och skapas i gränspraktikerna är våldsam, exkluderande, normaliserande och rasistisk.

En stor del av aktuell aktivism riktar också uttryckligen till de statliga praktikerna. Transaktivister och allierade jobbar aktivt för att ändra translagen och vården för transpersoner. Asylsökande på järnvägstorget i Helsingfors som har demonstrerat över 100 dagar har mobiliserat även finländare till att demonstrera mot statliga gränspraktiker, och att bry sig om var, hur och med vilka följder gränser skapar samhället. Detta syns också vid universitet.

Ämnet genusvetenskap tillsammans med genusvetare från Turun yliopisto åkte till  asylsökandenas demonstration i Helsingfors som en del av en kurs. Inspirerad av att träffa och diskutera med demonstranterna, har en del studeranden fortsatt att åka till demonstrationen och deltagit också lokalt i Åbo. På studenternas initiativ åker en buss igen nästa veckoslut till Helsingfors från Åbo. För läraren är detta den  bästa feedbacken, att studerande engagerar sig, ser det som de lär sig kopplat till världen, ser att universitetet och akademiska kunskapen inte finns i en bubbla, och att också de akademiska praktikerna formar gränser. För forskaren är dessa frågor som jag ska fördjupa mig i, i förhållande till statliga gränser, konst och aktivism.

Halvvägs

Marina Näsman

Om man utgår ifrån att en doktorandtid pågår i fyra år så innebär det att jag nu befinner mig halvvägs*. Veckans blogginlägg får därför handla om mina tankar gällande detta.

Jag tänkte utgå ifrån en klassisk sportfråga: Hur känns det?

Ja, hur känns det egentligen? Ibland känns det ärligt talat bättre att inte desto mera känna efter hur det känns. Stundtals känns det bra och som att jag har gott om tid, men i andra stunder känns det överväldigande att tänka sig att jag skulle vara färdig att disputera om två år. Att vara halvvägs kan alltså både kännas skrämmande och lugnande, mycket beroende av dagsformen. Men jag tänker också att det hör väl lite doktorandtiden till, att i vissa stunder glädjas över sina framgångar medan i andra stunder ifrågasätta det man håller på med.

Att vara doktorand handlar ju i slutändan om en mognadsprocess, inte enbart att producera en avhandling. När jag tänker tillbaka på de två år som har gått kan jag känna att de gått otroligt snabbt samtidigt som jag upplever att jag också har hunnit lära mig väldigt mycket. Jag har också utvecklats både som person och som forskare. Jag har klarat av situationer som jag tidigare varit nervös för men som jag nu kan känna mig mera självsäker i.

Innan jag började som doktorand tänkte jag vid ett flertal tillfällen: hur ska man ens kunna förmå sig att genomföra en disputation? Skräcken i att behöva ställa sig inför en massa människor och försvara sin avhandling kändes då oöverkomlig (här kan du läsa mer om min nervositet gällande att tala inför publik). Nu, halvvägs in i processen, känns det inte fullt så skrämmande. Jag försöker lugna mig med att jag rimligtvis borde veta något om mitt avhandlingsämne efter fyra år.

Om två år hoppas jag att den rädsla jag har känt, och fortfarande känner, har bytts ut till något annat – i positiv bemärkelse (Och om detta visat sig vara endast en naiv önskan kan jag åtminstone gå tillbaka till det här blogginlägget och skratta åt mitt enfald.)

Jag kan tyvärr inte förutspå hur de kommande två åren kommer att se ut, men jag hoppas att jag kommer att känna att jag utvecklats och mognat lika mycket över de kommande två åren som under de två år som har gått.

*Nu utgår jag från att jag kommer att vara färdig inom fyra år men så behöver det ju alls inte vara (men man måste ju vara optimistisk!)

Dags att skriva

Elina PirjatanniemiUtan att skriva försvinner vi

Det finns få saker som jag inte har en åsikt om. Min första reaktion är ofta blixtsnabb. Därmed kan de första kommentarerna låta onödigt svartvita. Men om jag på allvar ska definiera min ståndpunkt, skriver jag ner den. Då blir jag mer analytisk, nyanserad och reflekterande. Tankarna helt enkelt mognar när jag får formulera dem i skrift.

Att skriva är lika viktigt som att andas. Det är fascinerande att formulera administrativa beslut eller utlåtanden, att verkligen vara tvungen att väga varje ord med guldvåg. Jag är narkotiskt beroende av känslan då texten börjar flyta och någonting tar form. En vacker formulering får mig på gott humör. I och med kolumner har jag till och med lärt mig tycka om de strikta kraven: deadlines som inte är sociala konstruktioner och ett maximiantal tecken.

Mina varma känslor för skrivandet är givetvis inte unika. Forskare förmedlar sin kunskap huvudsakligen i skriven form. Utan att skriva finns vi inte. Därför är det ytterst viktigt att vi har tid att skriva.

Om jag bara hade tid…

Tydliggör skrivtiden

Det finns två fenomen vid universitetet som är särskilt problematiska när det gäller skrivron. Det ena är något som jag kallar kalenderproblemet. Vi antecknar i kalendern undervisningen och allehanda möten. Det viktigaste, tiden för skrivandet, lyser oftast med sin frånvaro. Dagarna fylls och så har återigen en dag gått utan att man har skrivit en endaste rad. Riktigt på riktigt, hur kan jag vara så här oorganiserad?

Det är en bra fråga. Det vet också den armé av konsulter som får sin sysselsättning av vår strävan efter effektiv tidsanvändning. Otaliga är de böcker som innehåller fantastiska råd för den som vill få ordning på dygnets timmar. Det finns många trix som kan hjälpa en, men det huvudsakliga problemet är inte individuellt. Det är faktiskt inte dig (eller mig) det är fel på. Vi borde kollektivt stanna upp och bestämma oss att vad som är viktigt. Om vi anser att det är viktigt att publicera, måste vi värna om tiden för skrivandet.

Jag efterlyser sannerligen inte om att ledningsgruppen ska börja hetsa oss med ökade publiceringskrav eller lektioner om Jufo-kategorier. Dylika uppmaningar är fullständigt överflödiga om kalendern inte räcker till. I värsta fall känns pressen rentav demoraliserande, eftersom kraven är ouppnåeliga. Istället måste vi skapa bättre förutsättningar för skrivandet.

Starta en skrivgrupp!

Jag rekommenderar etablerandet av en skrivgrupp. Vi testade en dylik vid Institutet för mänskliga rättigheter. Det ledde till positiva resultat och kostade inte mer än några paket kaffe.

Skrivgruppens målsättning var att stöda forskarnas skrivprocess från idéstadiet till en färdig slutprodukt. Vi träffades med några veckors mellanrum och varje gång hade vi program som syftade till att underlätta skrivandet. Programmet sköttes av de mer erfarna forskarna och ibland bjöd vi in utomstående gäster. Poängen var att vi håller det enkelt och praktiskt.

Allt började med en introduktion av fakultetens dekanus. Hon kartlade realistiskt och noga den publiceringsverklighet som vi befinner oss i. Vi använde också mycket tid till att diskutera vad det egentligen är som gör det så svårt att hinna skriva. Följande gång gick vi igenom de bästa strategierna att hitta en rätt tidskrift, efter vilket vi tränade att skriva inspirerande abstrakt. Därefter var det dags att finna metoder att hålla takten i gång. Vikten av att öka artiklarnas samhällsrelevans diskuterades likaledes. Skrivgruppen avslutades med en session om kloka råd för den som har fått tummen ner av en journal.

Insatsen ledde till ett ökat antal publicerade artiklar. Den stimulerade människor att skriva gemensamma alster. Nu producerar vi flera abstrakt än förr och skickar dem mer aktivt till diverse konferenser. Den hårda kampen om platsen i rampljuset blev också enklare att hantera, när vi hade delat våra erfarenheter i en trygg och förtroendefull miljö.

Det viktigaste av allt är dock den förstärkta insikten i att skriva är essentiellt och att det är berättigat att prioritera det. Knepet var hisnande enkelt. I samband med varje session reserverade vi minst en halv dag för skrivande. Ingen – ingen – fick göra något annat än att skriva på sin artikel under den givna tiden. Forskningen fick helt enkelt en egen plats i kalendern.

Hitta (tillbaka till) din passion

Det andra problemet som stör skrivandet har att göra med motivation. I egenskap av lärare är vi väl medvetna om den inre motivationens betydelse för inlärning. Vi anser att studerande framför allt ska studera för sin förståelses skull. Vi fnyser till om vi märker att studerande drivs av extern motivation allena. Samtidigt styrs vi själva mer och mer av det som andra tycker är väsentligt. Vi låter pengarna avgöra vad som är värt att forska. Tänk vilka mästare vi är på att formulera oss så att våra idéer säkert motsvarar finansiärens önskemål!

I viss mån är detta oundvikligt. Det vore också arrogant att tänka sig att bara universitetsfolk kan formulera frågeställningar som är värda att forska. Det är inte heller omöjligt att förena vetenskapens och finansiärens intressen. Men samtidigt är det alldeles klart att en riktigt bra text föds av passion, av en stark inre vilja att uttrycka det som man anser meningsfullt. Texten börjar flyta när man glömmer andras krav och önskemål.

Kära kolleger, gör en klok gärning och tydliggör tiden för skrivandet. Skriv forskningstiden in i kalendern. Det är så viktigt att (nästan) alla metoder är tillåtna. Testa en skrivgrupp. Det är åtminstone himla kul, om ej annat. Ta en promenad i vårvintersolen och tillåt dig själv att tänka fritt. Vad skulle du vilja skriva om?

 

Forskningsnätverk och mångvetenskaplighet

Marina NäsmanJag tänkte spinna vidare lite på det föregående inlägget här i forskarbloggen som skrevs av Gunilla Widén som handlade om tvärvetenskaplighetens fröjder. Det fick mig att tänka på min egen situation och på vilka sätt tvärvetenskaplighet (eller mångvetenskaplighet som jag väljer att kalla det i detta fall) i form av forskningssamarbeten också är en naturlig del av min vardag.

Att vara en del av ett forskningsnätverk är något man kan ha stora fördelar av både under doktorandtiden och efteråt. Jag har haft turen att få komma in i ett forskningsnätverk direkt från början av min doktorandtid. GERDA som nätverket heter står för Gerontologisk Regional DAtabas och fick sin början redan i början av 2000-talet. GERDA är ett samarbete i huvudsak mellan Umeå universitet i Västerbotten och Åbo Akademi och yrkeshögskolan Novia i Österbotten. Under tiden som nätverket har funnits har även bland annat Vasa universitet och Seinäjoki yrkeshögskola (SeAMK) varit med som samarbetsparter. Ämnen som representeras i GERDA är t.ex. socialpolitik, utvecklingspsykologi, socialt arbete, geriatrik, omvårdnad och vårdvetenskap. Inom GERDA bedrivs forskning om äldre både inom och mellan disciplinerna. Under tiden som GERDA har existerat har nätverket bland annat fått finansiering från Botnia Atlantica två gånger, genomfört hembesök till personer över 85 år vart femte år sedan år 2000 och skickat ut en postenkät om äldres hälsa och livsvillkor till personer över 65 år tre gånger (2005, 2010, 2016). Förutom detta har givetvis en massa annat blivit gjort och många doktors- och magisteravhandlingar samt slutarbeten baseras på data från GERDA.

Egentligen blev jag bekant med GERDA redan innan jag började som doktorand och det redan väletablerade GERDA-samarbetet var faktiskt en av orsakerna till att jag blev doktorand. Jag visste att jag ville arbeta med att främja ett gott åldrande och var därför intresserad av den forskning som hade bedrivits inom nätverket.

Mycket tack vare GERDA har jag på ett naturligt sätt blivit van med att arbeta och forska i mångvetenskapliga sammanhang. Mångvetenskapliga sammanhang ger säkert ett mervärde i alla möjliga kontexter men när det gäller äldre och åldrande tycker jag att det framkommer väldigt tydligt hur viktigt det är att ta till vara på expertisen från många olika vetenskapliga discipliner. Det finns så många faktorer och aspekter att ta i beaktande när det gäller att främja ett gott åldrande så det mer eller mindre krävs en mångvetenskaplig ansats för att kunna se de större helheterna. Beträffande mitt eget forskningsområde, subjektivt välbefinnande, lämpar det sig också ypperligt att samarbeta över disciplingränserna. Det ger så mycket att få samarbeta med forskare från andra discipliner (i mitt fall främst geriatrik och omvårdnad) och jag känner mig så tacksam över att få vara en del av detta.

Det roliga med GERDA är också att det känns som att nätverket hela tiden hålls levande (även om projektfinansieringen stundtals lyser med sin frånvaro). Även om en del personer faller bort tillkommer det också en hel del nya forskare och det finns viljan och engagemanget som krävs för att samarbetet ska leva vidare. Jag tror och hoppas att vi under många år framöver tillsammans kan arbeta för ett gott åldrande för alla.