Etikettarkiv: forskning

Dags att skriva

Elina PirjatanniemiUtan att skriva försvinner vi

Det finns få saker som jag inte har en åsikt om. Min första reaktion är ofta blixtsnabb. Därmed kan de första kommentarerna låta onödigt svartvita. Men om jag på allvar ska definiera min ståndpunkt, skriver jag ner den. Då blir jag mer analytisk, nyanserad och reflekterande. Tankarna helt enkelt mognar när jag får formulera dem i skrift.

Att skriva är lika viktigt som att andas. Det är fascinerande att formulera administrativa beslut eller utlåtanden, att verkligen vara tvungen att väga varje ord med guldvåg. Jag är narkotiskt beroende av känslan då texten börjar flyta och någonting tar form. En vacker formulering får mig på gott humör. I och med kolumner har jag till och med lärt mig tycka om de strikta kraven: deadlines som inte är sociala konstruktioner och ett maximiantal tecken.

Mina varma känslor för skrivandet är givetvis inte unika. Forskare förmedlar sin kunskap huvudsakligen i skriven form. Utan att skriva finns vi inte. Därför är det ytterst viktigt att vi har tid att skriva.

Om jag bara hade tid…

Tydliggör skrivtiden

Det finns två fenomen vid universitetet som är särskilt problematiska när det gäller skrivron. Det ena är något som jag kallar kalenderproblemet. Vi antecknar i kalendern undervisningen och allehanda möten. Det viktigaste, tiden för skrivandet, lyser oftast med sin frånvaro. Dagarna fylls och så har återigen en dag gått utan att man har skrivit en endaste rad. Riktigt på riktigt, hur kan jag vara så här oorganiserad?

Det är en bra fråga. Det vet också den armé av konsulter som får sin sysselsättning av vår strävan efter effektiv tidsanvändning. Otaliga är de böcker som innehåller fantastiska råd för den som vill få ordning på dygnets timmar. Det finns många trix som kan hjälpa en, men det huvudsakliga problemet är inte individuellt. Det är faktiskt inte dig (eller mig) det är fel på. Vi borde kollektivt stanna upp och bestämma oss att vad som är viktigt. Om vi anser att det är viktigt att publicera, måste vi värna om tiden för skrivandet.

Jag efterlyser sannerligen inte om att ledningsgruppen ska börja hetsa oss med ökade publiceringskrav eller lektioner om Jufo-kategorier. Dylika uppmaningar är fullständigt överflödiga om kalendern inte räcker till. I värsta fall känns pressen rentav demoraliserande, eftersom kraven är ouppnåeliga. Istället måste vi skapa bättre förutsättningar för skrivandet.

Starta en skrivgrupp!

Jag rekommenderar etablerandet av en skrivgrupp. Vi testade en dylik vid Institutet för mänskliga rättigheter. Det ledde till positiva resultat och kostade inte mer än några paket kaffe.

Skrivgruppens målsättning var att stöda forskarnas skrivprocess från idéstadiet till en färdig slutprodukt. Vi träffades med några veckors mellanrum och varje gång hade vi program som syftade till att underlätta skrivandet. Programmet sköttes av de mer erfarna forskarna och ibland bjöd vi in utomstående gäster. Poängen var att vi håller det enkelt och praktiskt.

Allt började med en introduktion av fakultetens dekanus. Hon kartlade realistiskt och noga den publiceringsverklighet som vi befinner oss i. Vi använde också mycket tid till att diskutera vad det egentligen är som gör det så svårt att hinna skriva. Följande gång gick vi igenom de bästa strategierna att hitta en rätt tidskrift, efter vilket vi tränade att skriva inspirerande abstrakt. Därefter var det dags att finna metoder att hålla takten i gång. Vikten av att öka artiklarnas samhällsrelevans diskuterades likaledes. Skrivgruppen avslutades med en session om kloka råd för den som har fått tummen ner av en journal.

Insatsen ledde till ett ökat antal publicerade artiklar. Den stimulerade människor att skriva gemensamma alster. Nu producerar vi flera abstrakt än förr och skickar dem mer aktivt till diverse konferenser. Den hårda kampen om platsen i rampljuset blev också enklare att hantera, när vi hade delat våra erfarenheter i en trygg och förtroendefull miljö.

Det viktigaste av allt är dock den förstärkta insikten i att skriva är essentiellt och att det är berättigat att prioritera det. Knepet var hisnande enkelt. I samband med varje session reserverade vi minst en halv dag för skrivande. Ingen – ingen – fick göra något annat än att skriva på sin artikel under den givna tiden. Forskningen fick helt enkelt en egen plats i kalendern.

Hitta (tillbaka till) din passion

Det andra problemet som stör skrivandet har att göra med motivation. I egenskap av lärare är vi väl medvetna om den inre motivationens betydelse för inlärning. Vi anser att studerande framför allt ska studera för sin förståelses skull. Vi fnyser till om vi märker att studerande drivs av extern motivation allena. Samtidigt styrs vi själva mer och mer av det som andra tycker är väsentligt. Vi låter pengarna avgöra vad som är värt att forska. Tänk vilka mästare vi är på att formulera oss så att våra idéer säkert motsvarar finansiärens önskemål!

I viss mån är detta oundvikligt. Det vore också arrogant att tänka sig att bara universitetsfolk kan formulera frågeställningar som är värda att forska. Det är inte heller omöjligt att förena vetenskapens och finansiärens intressen. Men samtidigt är det alldeles klart att en riktigt bra text föds av passion, av en stark inre vilja att uttrycka det som man anser meningsfullt. Texten börjar flyta när man glömmer andras krav och önskemål.

Kära kolleger, gör en klok gärning och tydliggör tiden för skrivandet. Skriv forskningstiden in i kalendern. Det är så viktigt att (nästan) alla metoder är tillåtna. Testa en skrivgrupp. Det är åtminstone himla kul, om ej annat. Ta en promenad i vårvintersolen och tillåt dig själv att tänka fritt. Vad skulle du vilja skriva om?

 

Forskningsnätverk och mångvetenskaplighet

Marina NäsmanJag tänkte spinna vidare lite på det föregående inlägget här i forskarbloggen som skrevs av Gunilla Widén som handlade om tvärvetenskaplighetens fröjder. Det fick mig att tänka på min egen situation och på vilka sätt tvärvetenskaplighet (eller mångvetenskaplighet som jag väljer att kalla det i detta fall) i form av forskningssamarbeten också är en naturlig del av min vardag.

Att vara en del av ett forskningsnätverk är något man kan ha stora fördelar av både under doktorandtiden och efteråt. Jag har haft turen att få komma in i ett forskningsnätverk direkt från början av min doktorandtid. GERDA som nätverket heter står för Gerontologisk Regional DAtabas och fick sin början redan i början av 2000-talet. GERDA är ett samarbete i huvudsak mellan Umeå universitet i Västerbotten och Åbo Akademi och yrkeshögskolan Novia i Österbotten. Under tiden som nätverket har funnits har även bland annat Vasa universitet och Seinäjoki yrkeshögskola (SeAMK) varit med som samarbetsparter. Ämnen som representeras i GERDA är t.ex. socialpolitik, utvecklingspsykologi, socialt arbete, geriatrik, omvårdnad och vårdvetenskap. Inom GERDA bedrivs forskning om äldre både inom och mellan disciplinerna. Under tiden som GERDA har existerat har nätverket bland annat fått finansiering från Botnia Atlantica två gånger, genomfört hembesök till personer över 85 år vart femte år sedan år 2000 och skickat ut en postenkät om äldres hälsa och livsvillkor till personer över 65 år tre gånger (2005, 2010, 2016). Förutom detta har givetvis en massa annat blivit gjort och många doktors- och magisteravhandlingar samt slutarbeten baseras på data från GERDA.

Egentligen blev jag bekant med GERDA redan innan jag började som doktorand och det redan väletablerade GERDA-samarbetet var faktiskt en av orsakerna till att jag blev doktorand. Jag visste att jag ville arbeta med att främja ett gott åldrande och var därför intresserad av den forskning som hade bedrivits inom nätverket.

Mycket tack vare GERDA har jag på ett naturligt sätt blivit van med att arbeta och forska i mångvetenskapliga sammanhang. Mångvetenskapliga sammanhang ger säkert ett mervärde i alla möjliga kontexter men när det gäller äldre och åldrande tycker jag att det framkommer väldigt tydligt hur viktigt det är att ta till vara på expertisen från många olika vetenskapliga discipliner. Det finns så många faktorer och aspekter att ta i beaktande när det gäller att främja ett gott åldrande så det mer eller mindre krävs en mångvetenskaplig ansats för att kunna se de större helheterna. Beträffande mitt eget forskningsområde, subjektivt välbefinnande, lämpar det sig också ypperligt att samarbeta över disciplingränserna. Det ger så mycket att få samarbeta med forskare från andra discipliner (i mitt fall främst geriatrik och omvårdnad) och jag känner mig så tacksam över att få vara en del av detta.

Det roliga med GERDA är också att det känns som att nätverket hela tiden hålls levande (även om projektfinansieringen stundtals lyser med sin frånvaro). Även om en del personer faller bort tillkommer det också en hel del nya forskare och det finns viljan och engagemanget som krävs för att samarbetet ska leva vidare. Jag tror och hoppas att vi under många år framöver tillsammans kan arbeta för ett gott åldrande för alla.

Gamla hundar lär sig inte nya konster?

Johanna MattilaIbland känns det som om ens bäst före –datum har passerat för länge sedan. Det här kunde kanske passa in på många saker men nu tänker jag främst på användning av alla digitala och nätbaserade verktyg som vårt vardagliga arbetsliv numera är helt byggt på. De flesta kan väl inte göra just nånting på jobbet, om man inte först har startat datorn. Och i den burken ryms otaliga lösenord, digitala verktyg eller åtminstone nätkontakter till sådana på någon server i det dolda av vår virtuella verklighet. Inte noga med det, ofta ändras programmen och därmed även det så kallade användargränssnittet som sätter oss i kontakt med verktygen. Dessutom förväntas vi också att lära oss nya program för att till exempel rapportera vår tidsanvändning på jobbet eller – nånting som känns mera intressant och motiverande – för att analysera stora datamängder och även kombinera saker på helt nya sätt. I den digitala världen är utvecklingen rätt hisnande.

När man jobbar ihop med studerande eller yngre kolleger, dessa diginativa, kan känslan av ”bäst före – passerat” ibland bli rätt påtaglig. Yngre människor är mycket kvickare att koppla ihop olika tekniska system och deras kunnande är på en helt annan nivå än den som min generation, som har lärt sig t.ex. grunderna i statistik med papper, penna och enkla kalkylatorer, har. Häromdagen skulle vi sätta ihop en datamatrix av omfattande rumsliga data som härstammade från flera olika källor. Jag visste att sammanfogningen var möjlig och visste också hur man kunde göra det. En yngre kollega skulle göra det praktiska jobbet som jag antog att skulle ta honom närmare en vecka. Vi hann egentligen aldrig prata om det praktiska utförandet innan vi skiljdes åt för att diskutera de praktiska sakerna lite senare. Ett par dagar senare kom kollegan till mig och presenterade materialet färdiganalyserat på en karta! När jag frågade honom hur han hade fått allting färdigt så fort nämnde han bara att han hade utnyttjat ett gratisprogram på nätet som sorterar data enligt vissa algoritmer. Man blir nästan stum framför dessa underverk som går att göra bara man vet hur det skall gå till. Hur hittar de unga diginativa alla dessa verktyg? Har de fått nånting i modersmjölken som gör att de kan lukta sig till rätta hemsidor? Jag blir själv nästan matt av bortgallring alla nonsens träffar som de flesta google-sök resulterar i, om jag ens kommer på att tänka på att söka alternativa och förhoppningsvis effektivare arbetssätt på nätet. Det var väl tur att jag inte hann presentera mina gamla ”klippa och klistra”-verktyg åt kollegan!

Våra forskningsfrågor verkar också ha blivit mera komplexa och till och med större än tidigare – eller åtminstone har vårt sätt att angripa problem blivit mera fokuserat på behandling av stora dataset eller användande av komplicerade matematiska modeller. Båda sakerna kräver mycket datorkapacitet och avancerade databehandlingsprogram. Ibland funderar jag hur mycket dessa tekniska hjälpmedel styr vårt sätt att betrakta världen och vetenskapliga problem vi vill lösa. Har världen blivit så mycket mera komplext i så gott som alla forskningsfrågor än ännu på 1970-talet och tidigare eller har möjligheten att korsanalysera så gott som allt lett oss att se väldigt omfattande problemkomplex eller har vi blivit fartblinda i den tekniska utvecklingen? Kanske vissa saker ännu skulle gå att studera enbart med den mänskliga tankekapaciteten med bara papper och penna som redskap.

När jag känner mig som mattast i djungeln av alla lösenord man förväntas att skapa och komma ihåg för att komma åt de nätbaserade verktygen (och jo, de diginativa löser säkert även detta problem med behändiga appar och molntjänster som skapar och lagrar alla lösenord) och nya analysprogram som jag borde lära mig, brukar jag tänka på Dagny Carlsson. Hon har varit min idol under de senaste två åren. Och vem är Dagny Carlsson? Jo, hon är en bloggande 104-åring från Sverige. Hon är inte forskare, men i mina ögon äger hon de viktigaste egenskaperna en forskare behöver; hon är nyfiken, öppen för nya saker och arbetssätt, observant och analyserande, och hon är ihärdig.

Dagny Carlsson lärde sig på egen hand att använda dator när hon var över 90 år och tyckte att livet hade blivit långtråkigt och trist när make och de närmaste vännerna hade dött och släktingarna bodde på andra orter. Hon behövde helt enkelt datorn för att skicka e-post till släktingarna och hålla kontakt med omvärlden. Så satte hon igång och lärde sig att skapa och lagra dokument, e-posta, söka på internet och sen som sist att ha en bloggsida. Hon tog sina kunskaper på den nivå att hon under flera års tid höll datorkurser för seniorer, varav de flesta kunde säkert åldersmässigt ha varit hennes egna barn. Blogga började hon efter fyllda 100 år! Dessutom skriver hon fortfarande varje dag ett inlägg på sin bloggsida (http://www.123minsida.se/Bojan/). Ytterst imponerande och förtjusande.

När jag tänker på den resa Dagny Carlsson har gjort till den virtuella världen, ter sig mina bekymmer kring den (för) snabba utvecklingen av den virtuella arbetsmiljön rätt blygsamma och nästan genanta. Kan en nästan 100-åring lära sig så där mycket nya saker i en avancerad datormiljö som hon säkert inte kunde ens drömma om som barn, är det väl inte oöverkomligt eller ens allt för svårt för oss som ändå har varit med och följt utvecklingen av de digitala verktygen att lära sig lite nya sätt att arbeta. Nä, nu är det dags att återgå till nätet och försöka klura ut hur man gör en SEM-modell (strukturell ekvationsmodell, https://en.wikipedia.org/wiki/Structural_equation_modeling). Tur att det finns hjälpmedel på nätet eller kanske jag hellre borde konsultera mina yngre kolleger? Det är ju inte för sent att lära nya konster även åt en gammal hund, vet jag.

Vad sysslar jag med? Ett foto i timmen (nästan)

Marina NäsmanNu och då får jag frågan vad jag jobbar med. När jag svarar att jag är doktorand i socialpolitik får jag ofta också följdfrågan vad det innebär och vad man egentligen sysslar med som doktorand. Den frågan tycker jag fortfarande är svår att ge ett kort och enkelt svar på, även om jag som sagt har svarat på den några gånger under mitt första år som doktorand. För det första finns det inget direkt universalsvar för vad en doktorand gör eftersom allas upplägg skiljer sig från varandra på ett eller flera sätt. För det andra är arbetsuppgifterna väldigt varierande. För att göra det lite mer komplicerat är jag ju dessutom anställd som nämndforskare/-sekreterare i samhällsvetenskapliga nämnden vid Svenska litteratursällskapet i Finland, vilket medför att en del av min arbetstid tillägnas uppgifter relaterade till nämnden. I (väldigt) stora drag kan man säga att doktorandtiden är en läroprocess när man genom forskning och utbildning erhåller fördjupad kunskap om sitt forskningsområde och förbereder sig för att självständigt kunna bedriva forskning. Disputationen och doktoravhandlingen är liksom ett kvitto på att man genomgått ovannämnda process (Obs! Det här är min formulering så någon annan kanske skulle förklara det på ett annat sätt). Den här ”definitionen” svarar tyvärr inte så bra på frågan vad jag egentligen gör i praktiken.

För att försöka konkretisera hur en ”vanlig” dag på jobbet ser ut har jag därför tänkt försöka mig på ett ”ett foto i timmen” inlägg, vilket alltså går ut på att man dokumenterar sin dag med ett foto per timme. Jag är dock långt ifrån proffsfotograf så ni får ha överseende med mina stundtals suddiga mobilbilder. Periodvis innefattas mina dagar mest av att sitta framför datorn, medan andra perioder är av lite mer varierande karaktär. Nu råkar vara en period med mycket sittande framför datorn, men för att inte endast ge er åtta bilder av datorskärmen valde jag en dag då jag hade någonting inbokat.

Kl. 8.30 anlände jag till Academills parkering. Fantasilös som jag är tog jag en bild på Havtornen (undrar hur många bilder som tagit på dem genom åren?) men å andra sidan är det en utsikt man inte tröttnar på i första taget.bild_havtornen

Inleder arbetsdagen med att sedvanligt gå igenom mejlen och började därefter med några uppgifter till en kurs i universitetspedagogik som jag går för tillfället. Universitetspedagogik är något som många doktorander går under doktorandtiden eftersom undervisning ingår mer eller mindre i de flesta doktoranders arbetsuppgifter.

Såhär ser det alltså ut där jag sitter och jobbar. Tänker varje dag att jag borde ordna upp lite bland mina papper (kanske imorgon?). Jag intalar mig dock att jag har koll på läget och att jag än så länge vet vad som finns i pappershögarna.bild_arbetsrum

Efter någon timmes jobb bar det av till Tritonia där de kommande timmarna skulle spenderas tillsammans med några av mina kollegor.

bild_tritonia_framsida

Och det var närmare bestämt hit vi skulle:

bild_studio
Vi hade nämligen bokat in en träff med en av Edulabs pedagoger för att få bekanta oss med studion och ministudion som finns vid Tritonia. Här satt vi i ett par timmar och fick en liten inblick i hur studion kan användas och hur vi t.ex. man med olika metoder och utrustning kan spela in föreläsningar. Med tanke på att ett flertal kurser idag är nätbaserade kan inspelade föreläsningar vara ett trevligt inslag. För övrigt måste jag också passa på att ge beröm åt Tritonia och Edulabs personal. Jag har alltid fått bra service och trevligt bemötande där! Den här träffen var till exempel skräddarsydd för oss men det finns också många bra kortkurser som det lönar sig att delta i.

På eftermiddagen var det återigen dags att sätta sig framför datorn där resten av arbetsdagen spenderades. Under eftermiddagen gick jag igenom ett artikelmanuskript som snart är färdigt för submittering (=skickas in till en vetenskaplig tidsskrift som förhoppningsvis vill publicera artikeln). Jag skriver en artikelavhandling vilket betyder att min avhandling kommer att bestå av fyra (eller fem?) enkilda studier och en kappa som binder samman de olika studierna till en fungerande helhet. Manuskriptet är mitt första som huvudförfattare så det är både roligt och lite spännande att skicka in det.

bild_datorskärm

För att sammanfatta dagen kan jag ju konstatera att just den här dagen var relativt represenativ för doktorandtiden eftersom den innehöll både lite forskning och lite utbildning (och en massa tid framför datorn). Proportionerna kan dock som sagt variera från en period till en annan, vilket också är något jag uppskattar. Jag tycker om när typen av arbetsuppgifter är varierarande för att inte få känslan att jag står och stampar på stället. Riktigt ett foto i timmen blev det inte och om det blev något klarare vad jag egentligen sysslar med vet jag inte heller, men jag hoppas att det ändå gav en liten inblick i min vardag som doktorand.

Om att söka pengar: ett 1000-bitarspussel

 

Nilla_arbetsrum

I dagens universitet handlar professorns arbete mycket om att söka pengar. Ja, många gånger känns det som om man verkligen letar efter dem ..

Vi vet att basfinansieringen går mot stramare tider och vi måste vara alerta för att söka extern och konkurrensutsatt finansiering i allt större grad. Detta är ingenting nytt, alltid har man väl i olika utsträckning arbetat med att utveckla bra forskningsidéer, som även låter bra för dem som står för finanserna. Men i förhållande till hur det var för t.ex 10 år sedan har ansökningstakten avsevärt ökat och projekten måste innehålla allt fler dimensioner. Ja, det har blivit något av ett 1000-bitarspussel som kräver otroligt många arbetsmoment. .. Om det inte är så att det är ett tecken på att jag börjar bli gammal då saker och ting verkar ha varit så mycket enklare förr ..

Men hur ser pusslet ut, vilka bitar behöver vi?

Idéer: Helst ska man ha flera, utmärkta idéer – det räcker inte att fokusera en sak. Ansöknings- och evalueringsprocesserna är långsamma och framgångsprocenten är så låg att man helst borde ha flera pussel på gång samtidigt.

Expertis: En viktig del av arbetet är förstås att utveckla sin egen expertis, detta gäller förstås helt allmänt för professorsarbetet, men också i förhållande till projektansökningar. Det räcker inte att man har en god idé, den skall förstås förankras i ett gediget kunnande. Det är således svårt att erövra nya, tvärvetenskapliga områden. Utvärderna påpekar snabbt att man inte har publicerat inom rätt disciplin trots att just detta gränsöverskridande grepp förväntas.

Nätverk: Eftersom man inte kan vara expert på så omfattande och tvärvetenskapliga frågeställningar som dagens projekt helst ska innehålla är det kritiskt att bygga ändamålsenliga nätverk. Helst både nationella, nordiska, och internationella. Man har förstås ofta redan etablerade nätverk utgående från tidigare forskningsverksamhet, men idag stipulerar finansiärerna många gånger hurdant nätverk som förväntas för just den specifika finansieringsformen och då gäller det att ständigt vara öppen för nya samarbetspartners.

Tvärvetenskaplighet: Denna bit hör tätt ihop med nätverksbygget. Det förväntas som sagt att man arbetar både tvär- och mångvetenskapligt. Detta är oerhört givande, samtidigt förknippat med många utmaningar. Att studera samma fenomen från flera perspektiv är nyttigt, men trots att vi kanske använder samma begrepp inom olika vetenskapsområden, kan det hända att vi lägger väldigt olika innebörd i begreppen, vilket gör att det kan räcka länge innan man talar s.a.s samma språk.

Kommunikation och synlighet: Det har blivit allt viktigare att ta den vetenskapliga kommunikationen på allvar redan i planeringsskedet av ett forskningsprojekt. Och det är inte bara att planera vilka tidskrifter som är centrala för rapporteringen, utan även frågor om open science, open data, open access samt alternativa sätt att synliggöra forskningsresultat är väsentliga komponenter idag. Hur kan vi förbättra synligheten för forskningsprojektet och hur kan vi effektivera användingen av forskningsdata inom ramen för forskningsetiska frågeställningar?

Karriärplanering: Forskningsprojektens roll är förstås även att tillgodose karriärsstigar och skapa möjligheter för doktorander och forskare. Här gäller det att ha koll på vilka finansiärerna definierar som sin målgrupp och försöka balansera projekten så att man får in pengar för forskarkarriärens olika skeden. Även mobiliteten är en viktig del av denna helhet.

Utlysningar: Det är inte precis brist på utlysningar, allra minst på EU-nivå, men att kartlägga den informationen och hitta utlysningar som är relevanta för just den egna forskargruppen, eller möjligheten att skapa nya projekt, är ett synnerligen tidskrävande arbetsmoment. Nya uppslag och utlysningar kommer plötsligt och man känner att man borde släppa allt man har i händerna och fokusera ansökan. Här noterar jag tacksamt att ÅA satsar på att utveckla denna typs service som bäst!

Ekonomi: Om man inte är ekonom är den ekonomiska planeringen och budgeteringen något av en utmaning. Lyckligtvis har vi duktiga ekonomisekreterare som hjälper! Annars skulle denna bit varje gång fallera och åtminstone jag sku aldrig få någon finansiering.

Tro och motivation: Ansökningarna kommer oftare tillbaka med ett negativt beslut trots att projektet kan ha fått fina poäng och positiv feedback. Men konkurrensen är hård och det är många gånger fast i väldigt små marginaler. Det gäller att orka tro att det man gör är bra! Det gäller att motivera sig själv och andra att försöka på nytt, ta tillvara konstruktiv feedback och never give up!

Hur får man ihop det?

Arbetet med forskningsansökningar är på många sätt givande och ständigt närvarande i ens arbete. Och så ska det vara. Det går inte att så noga särskilja dessa element, men alla större utlysningar kräver förstås att man fokuserar, planerar och prioriterar dessa bitar alldeles särskilt. Och det krävs på riktigt mycket tid. Något man borde uppmärksamma då man gör upp sin arbetsplan. Som det är nu får denna typs verksamhet en försvinnande liten del av arbetstimmarna.

Och när man får glädjebeskedet att man blivit beviljad forskningsfinansiering, ja då är det läge att fira ☺ Men samtidigt smyger sig frågan När ska professorn själv forska? fram. Det finns sällan pengar för projektledaren att utföra forskning. Ansvaret ligger på att leda och administrera projektet och gärna planera för nya, kommande projekt. Men den frågan får jag nog kanske återkomma till i ett senare inlägg.

Nya arter på nära håll och i fjärran

Johanna Mattila

Många kanske tänker att världen redan är utforskad och att vi bland annat känner väl till alla växt- och djurarter som förekommer på jorden. Så konstigt som det kanske kan kännas, är vi långt ifrån att ens känna till alla stora djurarter trots att forskarna hittills har beskrivit drygt 1,7 miljoner arter av djur, växter, lavar, svampar och alger. Encelliga organismer som bakterier finns inte ens med på den här listan, eftersom artrikedomen bland dem är ännu större och artbestämningen har hittills före de moderna molekylära metoderna varit mycket osäker och svår. Trots detta nästan hisnande antal kända arter upptäcks det kontinuerligt nya arter både när och fjärran. De nya arterna är inte alltid heller gömda i de djupaste oceanerna eller i de tätaste djunglerna, och de behöver inte heller vara mikroskopiskt små, utan nya och till och stora arter kan upptäckas även i ”helt civiliserade” och bebodda områden. Flera gånger per år får man läsa i vanliga dagstidningar om upptäckter av nya, spännande arter på olika håll i världen.

 

Varanus

Foto: Valter Weijola

Även om Åbo Akademi inte har en inriktning i taxonomi eller till exempel zoogeografi, förekommer forskare med anknytning till vårt universitet alltid nu och då  i samband av även den här typen av upptäckter. Rätt nyligen kunde man läsa i tidningen om upptäckten av en ny varanart i Indonesien som gjordes av Valter Weijola, doktorand vid Åbo universitet. År 2012 hade Valter Weijola hittat en ny varanart på en ö i Papua Nya Guinea som sedan beskrevs i en vetenskaplig tidskrift och döptes till Varanus semotus. Arten är ett rovdjur och kan växa till en meters storlek. Artbestämningen verifierades med DNA-analyser varav en del gjordes av Christer Lindqvist, lektor vid marin- och miljöbiologi vid Åbo Akademi.

Rattus

Foto: Valter Weijola

När Valter sökte efter nya varanarter för sin doktorsavhandling, råkade han även hitta en ny art av råttor, Rattus detentus. Den här arten är också relativt stor; den individ som Valter hittade var 26 cm lång, utan svans.

Dessa arter är inte de första som Valter Weijola har upptäckt. Redan under 2009, i samband med hans pro gradu –arbete vid miljö- och marinbiologi, gjorde Valter sin första varanupptäckt i Indonesien. Den här första nya arten döptes till Varanus obor, var obor inte syftar till Åbo (även om det skulle vara trevligt) utan betyder en fackla. Namnet syftar till den röda färgteckningen av den för övrigt svarta varanen som kan växa till en storlek på 1,5 meter.

Vid slutet av 2000-talet fanns det beskrivningar på 5487 arter av däggdjur, som råttorna tillhör i, och av 8743 kräldjur, som varanerna tillhör i, och man uppskattade att det antagligen finns ca 5500 olika däggdjur och ca 10000 kräldjur i världen*. Att en ung man från Finland har varit med om att upptäckta tre nya arter av dessa relativt väl beskrivna djurgrupper är rätt enastående. Roligt också att man ännu idag kan göra fullgod och spännande vetenskap genom upptäcktsresande á la Charles Darwin och Robert Wallace.

Nopping

Foto: Jukka Vauras

Man behöver dock inte nödvändigtvis resa till Indonesiens obebodda öar för att hitta nya arter. Att hitta för världen en ny däggdjursart i Finland är dock mycket osannolikt och skulle göra en världssensation, men i andra organismgrupper finns det mycket att upptäcka även i våra närmiljöer. Ett gott exempel på sådana upptäckter är till exempel en svampart som Jukka Vauras vid de biologiska samlingarna vid Åbo Akademi upptäckte på Åland. Den här noppingen, Entoloma xanthoserrulatum, växer på Ekön, bara några hundra meter från Husö biologiska station. Jukka, som är en av de ledande svampexperterna i Finland, har under sin långa karriär beskrivit ett tjogtal nya stora (makroskopiska) svamparter, vilket inte heller är så dåligt även om det antas förekomma ca 1,5 miljoner svamparter i världen, varav ca 100 000 är beskrivna.

Flugor

Översta bilden: Lispocephala falculata Underst, vänster: Drosophila tristis, mitten: huvud tillhörande Drosophila tristis, höger: Dilophus. Foton: Anssi Teräs

Viktiga upptäckter av nya arter i mera regionalt perspektiv görs ännu oftare än upptäckter av helt nya arter. Det finns många oupptäckta djur-, växt- och svamparter kvar även i Finland. Dessutom den pågående klimatförändringen föranleder till en kontinuerlig invasion av nya, ofta ursprungligen mera sydliga arter till vårt land. Även i Östersjön upptäcker man kontinuerligt nya arter som oftast härstammar från fartygens ballastvatten och har ofta sitt ursprung någonstans långt borta i Amerika eller Asien. Som ett exempel på för Finland nya arter som har upptäckts av ÅA-anknutna forskare kan nämnas tre nya flugarter som hittades av en grupp insektforskare som besökte Husö biologiska station hösten 2012. Anssi Teräs från de biologiska samlingarna och resten av gruppen lyckades bara på några få dagar hitta dessa arter inom stationens närmaste omgivning. Det tyder på att många fler arter skulle finnas att upptäcka om de rätta experterna hade möjlighet till en längre vistelse och besök i ännu fler biotoper. Även den här typen av artbeskrivningar är mycket värdefulla, eftersom de kompletterar vår bild av naturens mångformighet och reflekterar eventuellt pågående miljöförändringar.

Ibland kan man också få äran att bli förevigad i artbeskrivningar även om man kanske inte själv har varit med om att upptäcka och beskriva en ny art. En sådan här ära skänktes till Hans-Peter Fagerholm, forskare i parasitologi vid Åbo Akademi, för några år sedan. En forskargrupp i USA upptäckte en ny art av rundmaskar (Nematoda) som lever som parasit hos pelikanfåglar i Florida, och den här arter döptes till Contracaecum fagerholmi efter Åboforskaren. Hans-Peter ärades för utvecklandet av de forskningsmetoder som hade använts vid den taxonomiska identifieringen av en ny art.

Dessa små glimtar av nya upptäckter speglar en del av den kanske mindre känd forskning inom biodiversitetsstudier som utförs vid Åbo Akademi och som väcker uppmärksamhet i yrkeskretsarna, och ibland även mera generellt, världen runt. Exemplen här visar också att Åbo Akademi och den forskning som görs är global i många olika perspektiv. Forskarna reser och gör sina upptäckter i olika delar av världen och som i vilken som helst modern forskning är samarbete med forskare på alla kontinenter mycket viktigt och fruktbart.

*Chapman, A. D. (2009). Numbers of Living Species in Australia and the World (2nd ed.). Canberra: Australian Biological Resources Study. pp. 1–80. ISBN 978 0 642 56861