Etikettarkiv: humaniora

Utsikt från Bloomsbury

Peter NynäsJag har tillbringat en tid i London – i Bloomsbury – för att arbeta med olika aktuella projekt. Ungefär hälften av det som fanns på min lista hann jag med, men det har jag vant mig vid. Jag är något av en tidsoptimist, men kapitlen till en antologi inom temat religion, kön och sexualitet är genomgångna och introduktionen utarbetad med en kollega från Nottingham University. Manuset kan snart skickas till förlaget Ashgate. Jag hann också med några planeringssessioner för ett nytt antologiprojekt med en kollega från King’s College. En del av tiden gick till att läsa och skriva utlåtande om en avhandling som granskar synen på religiös och kulturell pluralism i norska läroplaner och motsvarande dokument.

Det är inte första gången jag sitter i London och arbetar, men det väcker motstridiga känslor inom mig. Jag minns att jag tidigare förhöll mig oförstående och kanske till och med ironisk till professorer som ibland arbetade på det här sättet. Jag kunde tycka att det verkade snobbigt. Och jag har inte svårt att idag förstå varför. Det här arbetssättet animerar nästan en karikatyr av forskaren – mannen – djupt försjunken i sitt eget storslagna ego.

Mänsklighetens historia är fylld av sådana män och idealiserade bilder av dem. Det var mycket lätt att se när jag nu förstå gången gav mig tid att besöka British Museum. Mängden av statyer som fyller hall efter hall tecknar en i längden både roande och oroande bild av mänsklighetens historia som en historia av förstenade tänkande män.

Jag är mycket kritisk till bilder av forskning som på det här sättet dryper av kön, individualism och makt. Men i viss mån är jag idag mera ödmjuk vad gäller vissa element i bilderna. Och i förhållande till den samtid jag är en del av är jag till och med helt av annan åsikt. Vissa bitar är värdefulla.

Jag har märkt att jag den senaste tiden på ett indirekt sätt varit mycket upptagen med frågan om vad humaniora är eller borde vara. Orsaken till det här är förstås de frågor som under året väckts om hur humanistiska fakultetens framtid borde se ut. På grund av nya ekonomiska ramar för den akademiska verksamheten tycks frågorna nu ha en helt annan tyngd än tidigare arbeten med strategier och profileringar. Speciellt upptagen har jag varit av frågan om humanioras samhällsrelevans. Vad kan humaniora bidra med när vi inte kommer att bota cancer? frågade en journalist nyligen.

Svaren till en sådan fråga är förstås många – och bör så vara – men själv tycks jag alltid landa i en och samma tanke. Humanioras främsta uppgift är att hjälpa oss att förstå vår samtid och den historia den vuxit fram ur. Det handlar med andra ord om att humanioras uppgift är att tillhandahålla nyanserade representationer – dvs språk och bilder – som vi kan samlas kring på kulturell och samhällelig nivå. Hur vi människor förhåller oss till vår omgivning och de saker vi gör och inte gör är helt beroende av sådana representationer.

Det här är kanske något av en självklarhet och jag måste här lämna flera viktiga aspekter onämnda. Men – jag vill lyfta fram och betona ordet nyansering. Nyansering kräver tid. För att kunna lära oss själva och andra att se olika färger i t.ex. en bild måste vi låta blicken vila tillräckligt länge. Och vi måste också låta andra föra vår blick och hjälpa oss se sådant som vi själva aldrig kanske kunnat upptäcka. Vi kommer med andra ord aldrig förbi eftertankens och samtalets betydelse i humaniora.

Ifall samtidens krav på produktivitet och effektivitet inom akademin får löpa amok utan konkreta motkrafter så urholkas i min mening humanioras möjligheter. Vi får istället en form av massproduktion där det inte finns rum för nyansering. På en samhällelig och kulturell nivå är det här farligt. Istället för att humaniora öppnar vår samtid för oss – hjälper oss att hela tiden se mera – så tillsluter den våra möjligheter. Det begränsar våra sätt att relatera och handla.

Den idealiserade bilden forskaren – mannen –  djupt upptagen av sitt eget storslagna ego är en mycket problematisk bild och får gärna utvecklas till en karikatyr så att dess muskler förlorar sin styrka. Men – det finns delar av bilden som vi behöver bevara. Från min tillfälliga utsikt i London har jag blivit allt mera övertygad om att humanioras roll och betydelse idag står och faller med möjligheter till eftertanke och samtal.

Återvändsgränd?

Peter NynäsEn del av mina kolleger är bekymrade över utvecklingen inom vetenskapsvärlden. Jag delar deras frågande blick.

Vetenskapens värld beskrivs ibland som ett elfenbenstorn med mystifierat språk, något som ligger fjärran från den vardag som bygger upp våra vardagliga kulturer och samhällen. Visst ligger det en hel del i en sådan kritik men man kan ändå inte bortse från att vetenskap handlar direkt eller indirekt om hur vi kan leva inom dessa samhällen och kulturer – och på ett gott sätt. Vetenskapen ger oss kunskap och redskap för det här tillsammans med perspektiv som låter oss överblicka delar och helheter. Om vetenskapen slår in på fel väg är följderna stora. Det gäller även humaniora.

Den frågande blicken borde alltså följa vetenskapen som en trogen men ouppfostrad hund. Vetenskap är inte vetenskap om det inte finns självgranskning och kritik.

En av de mera aktuella frågorna gäller de humanistiska ämnenas plats inom ramen för de nya sätt att tänka om vetenskap som införts. Det kan handla om krav på tydligare och mer specifika målsättningar i stil med frågor som ”Vad är det som er forsknings skall resultera i?” eller högre krav på aktualitet och nytta i stil med ”Vilken betydelse har de resultat ni kommer fram till”. På ett annat plan märks det också genom den projektbetoning som drabbat universiteten. Resurser för forskning kringskärs inom universiteten genom att de i allt högra grad görs temporära, dvs. villkorliga och utlokaliseras till andra instanser. Genom det här slussas forskningen in i den ovan nämnda diskursens märkliga såll.

En sidan av det här väckte i somras en debatt som man delvis kunde följa genom Facebook och sidan ”Jag bidrar till samhällsnyttan” (http://www.facebook.com/jagbidrar?sk=wall). Bakgrunden till debatten var Svenskt Näringslivs ifrågasättande av humaniora. I en rapport beskrivs humaniora som lågproduktiv och man föreslår att ekonomisk styrning kunde vara en åtgärd som får studenter att välja andra utbildningar (dvs. mindre studiebidrag).

Rapporten kunde vara intressant att läsa som ett uttryck för den neoliberala lögnen. Den neoliberala diskursen betonar frihet – vi reglerar inte! – men i de flesta fall är frihet ett annat ord för en ny form av reglering; friheten är en fråga om marknadens frihet, dvs. man låter ekonomin styra. Och i bottnen på det neoliberala projektet finns så som prof. David Harvey från CUNY skriver i sin bok A Brief History of Neoliberalism en strävan ett befästa vissa värden.

Själv är jag tudelad inför de krav som ställs på humaniora. Som jag konstaterade ovan är frågan om samhällsrelevans en kärnfråga – den måste finnas i centrum av all forskningsverksamhet – och den måste få ställas utifrån och humaniora måste kunna gå in i en sådan diskussion. Vi behöver mera av sånt och även om det sagts så många gånger tål det sägas på nytt: den humanistiska forskningens värdeskapande funktion är avgörande för vårt samhälle vare sig vi tänker globalt eller nationellt.

Men, dilemmat är att ord som relevans, nytta och produkt idag verkar ha råkat ut för en härdsmälta som riskerar att kullkasta en hel del av den humanistiska forskningen – liksom möjligheten till att seriöst gå in i en dialog. Orsaken till att situationen idag är allvarligare än tidigare är därför också enkel att sätta fingret på. Neoliberala system har inte ett etablerat utrymme för dialog – om man inte hittar ett sätt att saluföra dialog förstås.

Det hela kunde te sig som en återvändsgränd.