Etikettarkiv: politik

Affärsmän blir politiker

Andreas HägerI början av 1990-talet hade Finland en handels- och industriminister (centerpartist) som hette Kauko Juhantalo. Han ertappades med att ha försökt använda sin politiska position för att främja sitt företag. Juhantalo ställdes inför riksrätt och dömdes till villkorligt fängelse för mutbrott. 20 år efter domen hävdar Juhantalo ännu sin oskuld och säger bland annat att han vet vilket nära förhållande som fortfarande finns mellan bankerna och politiken –”kuinka läheisessä napanuorassa suomalaiset pankit ja politiikka on ollut ja on edelleen. Siellä asiallisesti joutuisi moni kaveri valtakunnanoikeuteen, Juhantalo sanoo.”

Juhantalo har fått sällskap av en rad affärsmän-blir-politiker som haft större eller mindre problem att hålla sina roller i sär och fingrarna från syltburken. Jag minns en kommentar från 90-talet (källan har jag glömt) att Silvio Berlusconi hade större svårigheter med sina affärer än vad Juhantalo haft, så för honom räckte det inte med någon lägre post än statsminister för att ordna upp affärerna. Berlusconi har fällts i alla instanser för skattebrott, och är fortfarande under utredning för bland annat mutbrott och missbruk av tjänsteställning. Kända aktuella exempel är bland andra Juha Sipilä och Anne Berner i Finland och Donald Trump i USA.

Denna direkta koppling mellan näringsliv och politik väcker några frågor hos mig. Det gäller, som i fallet Juhantalo, möjligheten att använda politisk makt för att främja egna eller närståendes affärer; och vice versa, att ekonomiska resurser ger fördelar i politiken, till exempel som kampanjfinansiering. Frågorna handlar också om formerna för beslutsfattande, huruvida principer för beslutsfattande inom politik och offentlig förvaltning ibland får ge vika för management by perkele.  Därtill väcks frågor om ideologi, om hur marknaden blir en modell för politiken (som inte diskuteras mer här, det nyligen aktuella försöket att bolagisera Finlands vägar må räcka som exempel).

Några veckor har gått sedan fastighetsmogulen Donald Trump installerades som USA:s uppenbarligen rikaste president hittills – även om omfattningen av hans förmögenhet är höljd i ett visst dunkel då han inte vill offentliggöra sina skattebesked.  Bland hans ministrar finns även en mängd rika affärsmän, med Esso-VD/utrikesminister Rex Tillerson i spetsen. Det har bland annat väckt uppmärksamhet att den nya utbildningsministern Betsy DeVos har gjort stora donationer till de republikanska senatorer som bekräftade hennes val.

Ofta upprepade i media är farhågor om att Trumps affärer och hans uppdrag som landets högsta politiska ledare kommer att sammanblandas på olika sätt. Ett exempel på detta är hans hotellverksamhet i Washington en dryg kilometer från Vita huset, vilken kanske är olaglig bland annat för att den kan innebära att utländska politiker ger ekonomiska bidrag till Trump om de bor på hans hotell. Andra exempel med mer omfattande konsekvenser är att länder där han har affärsintresse inte är inkluderade i inreseförbudet mot muslimer samt de oklara relationerna till Ryssland. (Och exemplen hopar sig.)

I Finland har både Sipilä och Berner misstänkts för att utnyttja sina ministerposter för att gynna egna eller släktingars företag. Båda har upplevt sig som offer i den diskussionen, så att statsministern rentav försökte påverka medias rapportering angående hans eventuella jäv (i ett fall har Sipilä precis friats).

Running the country like a business” har varit ett mantra för Trump, liksom för Mitt Romneys kandidatur fyra år tidigare. Grunden för detta är föreställningen om att det privata näringslivet är effektivare än offentliga sektorn och att den senare därför måste förändras – en förändringsprocess som ju pågått till exempel i universitetsvärlden under decennier, med resultatansvar, individuell lönesättning, etc. etc.

Att sköta landet som ett företag kan också innebära ett särskilt sätt att fatta beslut och föreställningen om näringslivets större effektivitet inkluderar också processer för beslutsfattande, att affärsvärlden klarar sig utan en massa ”pappersexercis”. Trump har gjort ett antal så kallade ”executive orders”, som fått en hel del uppmärksamhet framför allt på grund av innehållet, inte minst gällande det nämnda inreseförbudet. Men de har också utfärdats på för politiken okonventionella sätt, till exempel utan gängse beredning, förankring och dokumentation. När inreseförbudet testats i domstol har Trumps administration ignorerat eller kritiserat domarna på ett sätt som tyder på att de antingen inte förstår eller inte accepterar den fastslagna processen.  Finlands regering, med statsministern i spetsen, har i sin tur utsatts för allvarlig kritik, bland annat från justitiekanslern, för att inte följa grundlagen i sitt beslutsfattande.

Man kan skönja en trend att gränsen mellan politik och affärsliv luckras upp – det händer ju också att politiker går över till affärslivet, och tar med sig erfarenhet, kontaktnät och eventuell goodwill till sitt nya jobb.  Det har kanske varit vanligare på lokal nivå tidigare – lite som Juhantalo konstaterar – och jag minns hur jag som barn förundrade mig över att kommunfullmäktiges ordförande också var direktör för den lokala banken. Men det handlar inte om att vissa roller inte får kombineras utan om hur enskilda valda politiker hanterar sina olika roller. Och oberoende av hur man arbetar eller arbetat utanför politiken, och oberoende av vilken framgång man haft där, gäller det förstås att både sätta sig in i och omfatta de spelregler som gäller i det demokratiska politiska systemet.

I ett demokratiskt system kan man inte förbjuda människor att delta i politiken på grund av yrkes- eller familjebakgrund. Alla grupper behöver kunna få representation och alla erfarenheter tas till vara. Och nog finns det väl människor som kommer från affärslivet till politiken och gör ett bra jobb – liksom det finns goda politiker bland före detta idrottsmän eller artister. Men det är inte bra för demokratin om rika affärsmän är överrepresenterade i riksdag och regering. Då ökar risken för oligarki, vilket man ser tydligt i dagens USA. I förlängningen leder det till kleptokrati (och kanske också kakistokrati).

Låt mig sluta med två citat ur affärstidskriften Forbes:

”not everything that is profitable is of social value and not everything of social value is profitable”

och

”saying that government is inefficient because it does not turn a profit is the equivalent of saying that Peyton Manning is a poor quarterback because he doesn’t hit enough home runs” (kunde motsvaras av att ”Roger Federer är en dålig tennisspelare för han gör så få mål”).

Amerikansk politik som populärkultur

Andreas HägerOnsdagsmorgonen 9.11 steg jag upp vid femtiden för att följa den amerikanska valvakan (på NBC News, via Youtube). Jag, och många andra på den här sidan Atlanten (till exempel i mitt Facebook-flöde), har följt med kampanjen ända sedan de första primärvalskandidaterna nominerades och förundrat oss över att Donald Trump så segt hållit sig kvar. Vi minns hur pizzamiljonären Herman Cain i ett skede lett galluparna bland de republikanska kandidaterna inför valet 2012 men föll bort efter några dumma uttalanden om utrikespolitik, bland annat att han inte visste och inte tyckte sig behöva veta vad Uzbekistans president hette. Vi känner till många av Trumps motsvarande och mycket värre fadäser i parti och minut. Vi funderar över ett valsystem som låter den som får mindre röster bli president och läser om fortsatta fadäser – bland annat hur det rapporteras att Trump vid första mötet med Obama i Vita huset blivit överraskad av att en president har så mycket jobb.

Varför följer jag och många finländare med mig med det amerikanska presidentvalet i sådan detalj? Förstås handlar det om att vi tänker på hur det påverkar oss alla, via klimatavtal, säkerhetspolitik, ekonomiska följder, med mera. Utöver den politiska och ekonomiska globaliseringen handlar det också minst lika mycket om den kulturella globaliseringen, och särskilt USA:s plats i populärkulturen. Vi (och inte minst jag) är så insyltade i landet via en massa olika underhållningsformer. Vi tycker oss också känna det politiska systemet via serier som The West Wing eller House of Cards och politisk satir som The Daily Show. Politiken blir en underhållningsform bland andra (som redan Neil Postman konstaterade) och det blir till och med ännu mer spännande när det så att säga är på riktigt.

Den legendariska norska statsvetaren Johan Galtung är känd bland annat för att han förutsade Sovjetunionens undergång. Han har också år 2004 förutspått USA:s undergång: ”Fredsprofessoren er sikker på at det amerikanske imperium vil gå under innen år 2020. Men før det vil det komme et fascistisk diktatur med mål å bevare USAs posisjon”. Kanske blir det något i den här stilen? Eller kanske som i någon av de många för tillfället populära ungdomsromaner och filmer som beskriver amerikanska dystopiska samhällen, till exempel Hunger Games och Divergent.

En orsak att följa med amerikanska nyheter i dag är att det är en historiskt unik möjlighet att ur ett kvasi-inifrånperspektiv få följa med ett stort och långvarigt imperiums fall. Men mindre cyniskt och kanske viktigare åtminstone på kort sikt är de jämförelser som görs och måste göras, med historien men också med dagens Europa; eller som det formuleras i dagens tidning: ”Trumpismen finns redan här”. Det blir kanske lättare att se, förundra sig över och förlöjliga populistisk extremism när den befinner sig ”over there”, men det överskrider underhållningsvärdet först när det leder till analys av – och aktion i – det egna samhället (därmed inte sagt att så alltid skulle ske för min egen del…).

Vi förtjänar bättre

Åsa BengtssonHar ni noterat månadens politiska tal? Nej, det levererades varken under den finländska kommunalvalskampanjen eller i samband med det gigantiska amerikanska presidentspektaklet. I det senare fallet är professionaliteten i och för sig påfallande och många välkomponerade tal presenteras. Men frågan är om det hela inte är lite för slipat och tillrättalagt för att kännas äkta.

I fallet Finland är situationen en annan. Här tycks det snare som om våra politiker aldrig riktigt lär sig av sina misstag. Någon tradition av stora politiska tal finns mig veterligen inte och nivån på debatten är många gånger bedrövligt låg. Om politik skall engagera måste det handla om något annat än abstrakta förvaltningsmodeller med besvärliga förkortningar. Politikernas uppgift är att tänka övergripande men föra ut sitt budskap på ett sätt som berör och intresserar, gärna presenterat i människonära termer. När man inte lyckas väljer folk att lägga sin tid på saker som känns viktigare.

I samma veva som finländska politiker återigen gick bet på denna pedagogiskt krävande uppgift tog istället Australiens premiärminister Julia Gillard hem full pott. Gillard som är Australiens första kvinna på posten har beskrivits som en ganska färglös kompromisskandidat. Fram till nyligen vill säga. För genom ett 15 minuter långt brandtal i parlamentet har hon lyckats åstadkomma en radikal vändning i sitt svaga opinionsläge och göra ett ordentligt avtryck på världskartan. Talet finns att beskådas på Youtube och har under den senaste dryga månaden visats över 2 miljoner gånger.

Ironiskt nog var upprinnelsen till talet en SMS-skandal i parlamentet där en högt uppsatt politiker (manlig sådan) hade skickat sexistiska SMS. Ledaren för oppositionspartiet Tony Abbott var naturligtvis inte sen med att uttrycka sin upprördhet och kräva åtgärder från regeringens sida. Låter det hela möjligtvis bekant?

Istället för att gå i försvarsposition valde Gillard att ta tillfället i akt och få utlopp för flera års uppdämd frustration över oppositionsledarens eget beteende och uttalanden som hon i sitt tal beskrev som sexistiska och allmänt kvinnofientliga. Och hon gjorde det inte genom att diskutera i abstrakta termer, utan lyckades med konststycket att via konkreta exempel på uttalanden demonstrera en kvinnobild som inte hör hemma i ett modernt samhälle. Citat av typen ”tänk om kvinnor helt enkelt är mindre lämpade för ledande positioner än män” är förövrigt en riktig klassiker på området.

Sorgligt nog blir man inte speciellt överraskad. För säg den kvinna som satsar på en karriär i en mansdominerad bransch som inte har hört samma gamla visa. Till mina personliga favoriter hör ”kvinnor skall inte syssla med vetenskap eftersom de inte kan tänka systematiskt”, men fler lyskraftiga exempel kan plockas fram vid behov. Kommentarer av den här typen bemöts vanligtvis bäst genom en gäspning, ignorering eller möjligtvis ett rått skämt. För det säger ju mer om personen som yttrar dem än något annat.

Vad Julia Gillard demonstrerar med sitt tal är att politiken mycket väl kan engagera och intressera – 2 miljoner visningar talar sitt tydliga språk. Men det kräver skicklighet, engagemang och pedagogik. Det senare har gång på gång visat sig vara bristvara i finländsk politik. Samtidigt är det lätt att instämma i de ord som Gillard väljer att avsluta sitt tal med. ”Vi förtjänar bättre”. Det gäller faktiskt på flera plan.