Etikettarkiv: regering

Affärsmän blir politiker

Andreas HägerI början av 1990-talet hade Finland en handels- och industriminister (centerpartist) som hette Kauko Juhantalo. Han ertappades med att ha försökt använda sin politiska position för att främja sitt företag. Juhantalo ställdes inför riksrätt och dömdes till villkorligt fängelse för mutbrott. 20 år efter domen hävdar Juhantalo ännu sin oskuld och säger bland annat att han vet vilket nära förhållande som fortfarande finns mellan bankerna och politiken –”kuinka läheisessä napanuorassa suomalaiset pankit ja politiikka on ollut ja on edelleen. Siellä asiallisesti joutuisi moni kaveri valtakunnanoikeuteen, Juhantalo sanoo.”

Juhantalo har fått sällskap av en rad affärsmän-blir-politiker som haft större eller mindre problem att hålla sina roller i sär och fingrarna från syltburken. Jag minns en kommentar från 90-talet (källan har jag glömt) att Silvio Berlusconi hade större svårigheter med sina affärer än vad Juhantalo haft, så för honom räckte det inte med någon lägre post än statsminister för att ordna upp affärerna. Berlusconi har fällts i alla instanser för skattebrott, och är fortfarande under utredning för bland annat mutbrott och missbruk av tjänsteställning. Kända aktuella exempel är bland andra Juha Sipilä och Anne Berner i Finland och Donald Trump i USA.

Denna direkta koppling mellan näringsliv och politik väcker några frågor hos mig. Det gäller, som i fallet Juhantalo, möjligheten att använda politisk makt för att främja egna eller närståendes affärer; och vice versa, att ekonomiska resurser ger fördelar i politiken, till exempel som kampanjfinansiering. Frågorna handlar också om formerna för beslutsfattande, huruvida principer för beslutsfattande inom politik och offentlig förvaltning ibland får ge vika för management by perkele.  Därtill väcks frågor om ideologi, om hur marknaden blir en modell för politiken (som inte diskuteras mer här, det nyligen aktuella försöket att bolagisera Finlands vägar må räcka som exempel).

Några veckor har gått sedan fastighetsmogulen Donald Trump installerades som USA:s uppenbarligen rikaste president hittills – även om omfattningen av hans förmögenhet är höljd i ett visst dunkel då han inte vill offentliggöra sina skattebesked.  Bland hans ministrar finns även en mängd rika affärsmän, med Esso-VD/utrikesminister Rex Tillerson i spetsen. Det har bland annat väckt uppmärksamhet att den nya utbildningsministern Betsy DeVos har gjort stora donationer till de republikanska senatorer som bekräftade hennes val.

Ofta upprepade i media är farhågor om att Trumps affärer och hans uppdrag som landets högsta politiska ledare kommer att sammanblandas på olika sätt. Ett exempel på detta är hans hotellverksamhet i Washington en dryg kilometer från Vita huset, vilken kanske är olaglig bland annat för att den kan innebära att utländska politiker ger ekonomiska bidrag till Trump om de bor på hans hotell. Andra exempel med mer omfattande konsekvenser är att länder där han har affärsintresse inte är inkluderade i inreseförbudet mot muslimer samt de oklara relationerna till Ryssland. (Och exemplen hopar sig.)

I Finland har både Sipilä och Berner misstänkts för att utnyttja sina ministerposter för att gynna egna eller släktingars företag. Båda har upplevt sig som offer i den diskussionen, så att statsministern rentav försökte påverka medias rapportering angående hans eventuella jäv (i ett fall har Sipilä precis friats).

Running the country like a business” har varit ett mantra för Trump, liksom för Mitt Romneys kandidatur fyra år tidigare. Grunden för detta är föreställningen om att det privata näringslivet är effektivare än offentliga sektorn och att den senare därför måste förändras – en förändringsprocess som ju pågått till exempel i universitetsvärlden under decennier, med resultatansvar, individuell lönesättning, etc. etc.

Att sköta landet som ett företag kan också innebära ett särskilt sätt att fatta beslut och föreställningen om näringslivets större effektivitet inkluderar också processer för beslutsfattande, att affärsvärlden klarar sig utan en massa ”pappersexercis”. Trump har gjort ett antal så kallade ”executive orders”, som fått en hel del uppmärksamhet framför allt på grund av innehållet, inte minst gällande det nämnda inreseförbudet. Men de har också utfärdats på för politiken okonventionella sätt, till exempel utan gängse beredning, förankring och dokumentation. När inreseförbudet testats i domstol har Trumps administration ignorerat eller kritiserat domarna på ett sätt som tyder på att de antingen inte förstår eller inte accepterar den fastslagna processen.  Finlands regering, med statsministern i spetsen, har i sin tur utsatts för allvarlig kritik, bland annat från justitiekanslern, för att inte följa grundlagen i sitt beslutsfattande.

Man kan skönja en trend att gränsen mellan politik och affärsliv luckras upp – det händer ju också att politiker går över till affärslivet, och tar med sig erfarenhet, kontaktnät och eventuell goodwill till sitt nya jobb.  Det har kanske varit vanligare på lokal nivå tidigare – lite som Juhantalo konstaterar – och jag minns hur jag som barn förundrade mig över att kommunfullmäktiges ordförande också var direktör för den lokala banken. Men det handlar inte om att vissa roller inte får kombineras utan om hur enskilda valda politiker hanterar sina olika roller. Och oberoende av hur man arbetar eller arbetat utanför politiken, och oberoende av vilken framgång man haft där, gäller det förstås att både sätta sig in i och omfatta de spelregler som gäller i det demokratiska politiska systemet.

I ett demokratiskt system kan man inte förbjuda människor att delta i politiken på grund av yrkes- eller familjebakgrund. Alla grupper behöver kunna få representation och alla erfarenheter tas till vara. Och nog finns det väl människor som kommer från affärslivet till politiken och gör ett bra jobb – liksom det finns goda politiker bland före detta idrottsmän eller artister. Men det är inte bra för demokratin om rika affärsmän är överrepresenterade i riksdag och regering. Då ökar risken för oligarki, vilket man ser tydligt i dagens USA. I förlängningen leder det till kleptokrati (och kanske också kakistokrati).

Låt mig sluta med två citat ur affärstidskriften Forbes:

”not everything that is profitable is of social value and not everything of social value is profitable”

och

”saying that government is inefficient because it does not turn a profit is the equivalent of saying that Peyton Manning is a poor quarterback because he doesn’t hit enough home runs” (kunde motsvaras av att ”Roger Federer är en dålig tennisspelare för han gör så få mål”).

Diskursen om sparande och nedskärningar

Andreas HägerEtt centralt begrepp inom samhälls- och humanvetenskaper är begreppet ”diskurs”, som enklast kan översättas till ”sätt att tala (eller tiga) om något”. Det handlar om vilka uttalanden som är gångbara, vad man får eller förväntas säga och tycka om ett visst fenomen, vad som lyssnas på och vad som ignoreras, och delvis om vem som får säga vad. Diskurser skapar kunskap, och en viktig tanke i begreppet, och i analyser av diskurser, är att denna kunskap utgör vår verklighet. Om den rådande diskursen säger, om vi vet att, det – till exempel – är hälsosamt att dricka mjölk, så är det en del av vår verklighet. I denna text behandlas mjölkdrickande inte vidare, temat här är diskursen om sparande och nedskärningar i den offentliga ekonomin, inkluderande universiteten.

Inom vår fakultet. den för samhällsvetenskap och ekonomi, har vi under det gångna året haft återkommande diskussionstillfällen för hela personalen. Ett givet tema är den ekonomiska situationen och kravet på inbesparingar. Vid ett tillfälle slog en av kollegerna fast att (jag citerar ur minnet) ”statens pengar är slut och mera kommer det inte”.

Hufvudstadsbladet hade 26.11.2015 ett större reportage om ekonomin på Island. I sin kommentar till reportaget skriver Stefan Lundberg, i en jämförelse mellan Island och Finland: ”Finland har aldrig lyckats ta sig till EM-slutspel i fotboll och vårt bnp hör till Europas sämsta”.

Detta är två ur mängden av exempel på uttalanden som har två saker gemensamt: de målar upp en starkt negativ bild av Finlands ekonomi och de har ringa förankring i verkligheten (läs: i den diskurs som utgörs av ekonomiska data). Enligt Världsbankens statistik ligger Finland på 15:e plats i världen när det gäller BNP per capita, strax före Tyskland på 16:e. Till exempel jämfört med Estland är Finlands siffror mer än det dubbla.

Rimligtvis känner Stefan Lundberg dessa ekonomiska data. Och en forskare vid FSE är förstås medveten om det absurda i tanken på att staten varken har eller får nya pengar. De talar respektive skriver mot sitt bättre vetande.

I sitt direktsända tal till nationen nämnde statsminister Sipilä bland annat om att Finland har så dålig internationell konkurrenskraft och anger detta som en motivering för nedskärningar i de offentliga utgifterna. En undersökning placerar Finland på tredje plats i världen (efter SIngapore och Israel) när det gäller ”dynamisk ekonomi”; och två andra på 18:e respektive 20:e plats (före bl a Sverige, Danmark och Kanada) när det gäller ”konkurrenskraft”. Om Sipilä medvetet far fram med osanning eller om han inte tänker efter vet jag inte. Men han är förstås en viktig deltagare i samma diskussion som de två ovan citerade exemplen.

Jag är ingen ekonom. Jag kan inte göra mätningar av konkurrenskraft eller ens bedöma betydelsen av statsskulden. Men som sociolog kan jag studera hur människor talar om saker, vad man förväntas säga, vad man får gehör för – kort sagt vilka ”diskurser” som råder. Och det är tydligt att det råder en väldigt stark eländesdiskurs gällande finländsk ekonomi. Och att en lika stark diskurs om att lösningen är att spara och spara. Därför säger många sådana saker som man vet att inte kan stämma, till exempel att Finlands BNP ”hör till Europas sämsta”, för att man vet att alla andra säger dem och att det är sånt man förväntas säga. Och ju mer vi målar upp ett desperat ekonomiskt läge, desto mer ”sant” blir det och mer legitimt att ”spara”.

Jag kan också betrakta det som en sociologisk analys att konstatera att dessa diskurser är ideologiskt motiverade. Centralt i den bakomliggande ”nyliberala” ideologin är att minska på (det som uppfattas som) den offentliga sektorn. Därför skär vi ner återigen också vid ÅA, inte för att ”statens pengar är slut” eller för att lägre utbildningsnivå skulle öka konkurrenskraften. Skulle pengarna vara slut kanske staten inte skulle planera köpa jaktplan som beräknas kosta, inklusive drift, totalt 30 miljarder euro.

Vi ska alltså inte säga att staten behöver spara. Vi ska säga att regeringen gör prioriteringar. Och att utbildningen prioriteras ner. Detta sker för att universiteten uppfattas som monopol och enligt rådande ideologi därför som något dåligt. Och för att man föraktar bildning och inte vill höra kritiska röster. Eller kanske för att regeringen, som filosofen Joel Backström skriver i Hbl (27.11.2015), ”vill trygga landets framtid genom att minimera investeringarna i den”.

I dag när detta skrivs har ÅA:s rektor meddelat att ”samarbetsförhandlingar” inleds och att 154 personer riskerar sägas upp vid universitetet. Det är förstås ett svårt beslut att fatta, och andra svåra beslut ska göras innan förhandlingarna är klara. Och ännu svårare än besluten är konsekvenserna för de enheter som måste skära ner på verksamheten och inte minst för de individer och familjer som riskerar drabbas.

Min poäng är att sådana beslut borde vara ännu svårare att fatta. Att vi med vårt sätt att tala om det ekonomiska läget inte ska ge nedskärningarna starkare legitimitet genom att tanklöst gå med på att tala om dem som oundvikliga och nästan naturliga. Att vi i stället ska vara medvetna om att besluten – i synnerhet på regeringsnivå – är prioriteringar och politik och ideologi. Och att vi kritiserar och protesterar mot dessa val och den politik, den ideologi och den människosyn som ligger bakom.

Tummen upp för kretsloppsekonomi

Johanna båt 3

Man kan vara av många olika åsikter om regeringens finanspolitik, och kanske de senaste rätt hårda buden från de tre ledande ministrarna har väckt mera negativa känslor och till och med lite skräck hos löntagarna än hurrarop. Jag har också lite svårt att förstå hur man med de föreslagna nedskärningarna på olika löneformer hos framför allt lågavlönade kan lyfta Finlands produktion och göra oss mera konkurrenskraftiga.

Även om många av regeringens åtgärdsförslag känns hårda och i viss mån även orättvisa, finns det åtminstone en del i programmet som får absolut tummen upp från mig. Regeringen har skrivit in i sitt program mål för tillämpning av kretsloppsekonomi.

Kretsloppsekonomi är en relativt ny ekonomimodell där materialen och värden cirkulerar och produkternas mervärde skapas genom tjänster och intelligenta tillämpningar. Fram till nu har ekonomin till största delen fungerat enligt modellen “ta tillverka skrota”, d.v.s. att varje produkt används tills den är uttjänt och sedan kastas bort och blir outnyttjat avfall. En övergång till en kretsloppsekonomi innebär ett nytt fokus på återanvändning, reparation, omvandling och återvinning av befintliga material och produkter. Det som tidigare sågs som avfall kan bli till en resurs.

Kretsloppsekonomins principer kan jämföras med funktionssättet för ett välfungerande ekosystem, där materialet cirkulerar i näringskedjor praktiskt taget utan förluster och systemet strävar efter att minimera även energiförluster. På samma sätt utformas i kretsloppsekonomin produkter för att passa in i materialcykler, vilket leder till att material cirkulerar på ett sådant sätt att dess värde bevaras så länge som möjligt, och därmed minimeras avfallsmängderna.

Jordbruket är en stor näringsgren som använder mycket råvaror – framför allt närsalter varav fosfor globalt sätt börjar snart vara en bristvara. Vissa prognoser säger att jordens fosforförråd har använts inom 50 år, om användningen i framförallt jordbruk hålls på den nuvarande nivån. I det traditionella jordbruket i Finland har man sedan andra världskriget gödslat med främst konstgödsel som härstammar från fosfatgruvor och de sinande förråden. En del av närsalterna i gödsel tas förstås upp av de olika grödorna och blir då matvaror för människor och foder för djur, men en stor andel av både fosfor och kväve urlakas från åkrarna och rinner ut till vattendragen. Eutrofieringen eller övergödningen är den välkända konsekvensen av denna urlakning. Det är specifikt jordbruket och avloppsvattenreningen som vår nuvarande regering har velat åtgärda med kretsloppsekonomiska principer. Målsättningen är att täppa till läckagen från åkrarna och höja utnyttjandegraden av närsalter från reningsverken och på det viset minska på behovet av nya närsalter och produktion av outnyttjade avfallsprodukter såsom reningsverksslam. Ur en ekologs synvinkel är målsättningarna lovvärda och verkar dessutom vara rätt realistiska. Vilket skulle vara bättre än att effektivisera jordbruksproduktion, spara pengar och samtidigt främja våra vattendrags och Östersjöns tillstånd?

Kretsloppsekonomin har förstås många fler dimensioner än bara jordbruksproduktion. Samma principer kan tillämpas på nästan all produktion och konsumtion av olika varor. Det finns redan rätt många exempel på nya företag som – medvetet eller omedvetet – tillämpar kretsloppsekonomiska principer. Till exempel flygbolagen kan numera köpa antal flygtimmar för flygplansmotorer i stället för att köpa själva motorn. I den här modellen äger tillverkaren motorn under hela dess livscykel, servar motorerna under leasingperioden och efter den byter motorn mot en ny. Den gamla motorn åker tillbaka till tillverkaren för att servas för en ny leasingperiod hos någon kund eller så skrotas den och materialen återgår tillbaka som råvaror för nya motorer. I den här modellen kommer mervärdet för tillverkaren inte från en stor och alltjämt ökande produktion av motorer utan olika servicetjänster för existerande motorer.

Ett annat och kanske lite mera jordnära exempel är ett företag som leasar jeans, 4,95 € för paret och månad. Efter en månads användning kan kunden endera returnera paret eller fortsätta leasingen för en till månad. Det här låter mycket praktiskt och tillåter kunden elva modellbyten under ett år utan att man själv behöver köpa tolv par jeans som tar plats i skåpet och så småningom går ur mode och blir avfall. Priset är dessutom noga avvägt – det motsvarar vad ett stop öl kostar. Mycket lämpligt för studerande som lär vara de ivrigaste kunderna. Företaget tvättar och reparerar jeansen mellan leasingkunderna och de uttjänta paren blir råvara för textilindustrin.

I regeringsprogrammet finns även målsättningar för åtminstone ett antal pilotprojekt kring produktion av industriprodukter, minimering av avfallsproduktion och ökat utnyttjande av traditionellt avfall i industriproduktion, allt enligt kretsloppsekonomins principer som i exemplen ovan. Hoppas dessa projekt får luft under vingarna och samlar kreativa företag och människor som hittar vägar att skapa de nya tjänster som skapar mervärde för produkterna i ekonomins kretslopp. Lyckas det har vi även kommit på rätt väg till ekonomisk tillväxt och ökade sysselsättningsmöjligheter för människor efter den kraftiga minskningen av arbetstillfällen i den traditionella industrin. Och allt på ett hållbart sätt. Hurra! tummen upp

Gillar inte regeringen utbildning och miljö?

Det har tagit några dagar att smälta resultatet av regeringshandlingarna. Valresultatet var ju ett utfall av en demokratisk process, vilket är bara att respektera, och regeringens sammansättning följer förstås därefter. Hur som helst, sett ur mitt perspektiv som akademisk miljöforskare, finns det lite ett och annat hicka upp för. Både miljön och utbildningen och forskningen ser ut att få en väldigt tuff fyraårs period framför sig. Ur mitt perspektiv alltså alla centrala delar i den professionella verksamheten. Och jo, jag har läst och förstått att alla sektorer får göra uppoffringar i det nya regeringsprogrammet. Men ändå känns det som om de här sektorerna och speciellt kombinationen av dem lider onödigt mycket.

Jag har en känsla av att regeringsbildarna inte har haft tillräckligt med information – eller tålamod att ta till sig den – när de har format budgeten. Den nya finansministern, Alexander Stubb, har dessutom delvis även försökt skämta bort de dåliga motiven för inbesparningarna. Hans ”skämtsamma” uppfattning om att professorerna – och även andra lärare och forskare – vid universitet skulle hitintills ha haft semester under alla sommarmånader går inte att bortförklara genom att man hänvisar till egna bachelor-studier i USA i början av 1990-talet (för mer 20 år sedan!). Det bara inte är gångbart utan vittnar främst om okunskap och djup oförståelse om verkligheten. Ett studiebesök i juli till vilken som helst fältstation rekommenderas varmt till såväl finansministern som för hela regeringen! Dessutom är inte professorerna sysslolösa på sommaren i USA heller utan forskar och undervisar som i Finland också, men kanske de unga studeranden i Sydkarolina inte vistades så mycket vid universitet under sommarmånaderna på 1990-talet.

Den andra mantran som har upprepats gällande utbildningssektorn, och i för sig även de andra inbesparningssektorerna, är att pengar inte är allt utan nu gäller det att effektivisera. Jovisst, det skall man göra när det finns luft i verksamheten och om verksamhetsformerna har stagnerat eller verksamhetsmiljön ändrat markant. När det gäller universitetsvärlden så känns det som att vi har varit under en ständig effektiviseringsprocess sedan Bologna-processens start 1999. Speciellt vid Åbo Akademi har reformerna följt varandra i rask takt. Omstruktureringar kan inte genomföras utan de initialt tär på kärnverksamheten som väl ännu skall vara forskning, utbildning och samverkan med samhället. Jag tror att de flesta hade tänkt att efter den senaste reformen vid årsskiftet skulle man äntligen få börja koncentrera sig på utveckling av kärnverksamheten så att reformerna också skulle bära frukt, men nu tycks regeringen ha bestämt annat.

Sedan 2009 har det stått i universitetslagen att staten tillämpar ett så kallat universitetsindex för att garantera en skälig budget för universiteten när kostnaderna stiger. Nu fryses det här indexet in igen. Jag kommer inte ens ihåg hur mångte gången det blir. Kan det existera imaginära finansieringsindex som aldrig realiseras? Det verkar nästan så. Den här inbesparningen i kombination med nedskärningar i budgetarna för Finlands akademi och Tekes klingar illa i förhållande till införandet av en tredje undervisningsperiod och målsättningarna att producera mera högklassig forskning i Finland. Jag har även full förståelse för att studeranden är upprörda över nedskärningar i studiestödet mot alla regeringspartiers heliga(?) löften inför valen.

Rektorsrådet, universitetens ledning och studentorganisationerna kommer att ha fullt upp att motivera sina ”trupper” till framgångsrik verksamhet under ännu stramare omständigheter och att försöka sy ihop ekonomin och förhandla med statsmakten. Jag kan bara önska lycka till!

Miljösektorn får också dra åt svångremmen. Nästan värre än de direkta nedskärningarna betraktar jag den kombination som gjordes mellan jordbruksministeriet och miljöministeriet som skall ledas av en och samma minister. Det brukar inte gå så bra att tjäna två herrar. Den som är tillräckligt gammal kan minnas att en gång i tiderna hade de forna vattendistrikten, som sedermera blev regionala miljöcentraler och numera är delar av NTM-centraler, som uppgift att rensa åar för effektivare vattenföring och torrläggning av åkermarker samtidigt som samma distrikt ansvarade för bibehållande av höga naturvärden. Det är inte svårt att gissa vilken av verksamhetsformerna som var mera framgångsrik. Motsvarande dilemma ser man idag t.ex. hos Forststyrelsen där ena organisationshalvan skall affärsmässigt utnyttja statligt ägda naturresurser medan den andra halvan skall värna om naturvärden och skyddsområden. Det är inte bara en och två gånger som det har blivit intressekonflikter redan inom den egna organisationen.

Den nya miljöministern, Kimmo Tiilikainen, är i och för sig till sitt civilyrke ekoodlare, så kanske han ändå är det minst dåliga alternativ som fanns att välja emellan. Ett tufft jobb har han nog framför sig, speciellt när miljörelaterade ärenden växer i omfattning och betydelse för den ekonomiska verksamheten och allas välfärd. Priset på dåliga miljömässiga val är inte heller så lätta att uppskatta som rent affärsmässiga vinster och förluster på kort sikt.

Både utbildning och miljöfrågor hör till saker där kortsiktiga, ogenomtänkta eller felmotiverade besparingar kan bli mångfalt dyrare i det långa loppet. Hoppas vi inte har hamnat i en sådan situation med den föreslagna budgetramen.  Och ogillar regeringen oss? Jag hoppas att svaret inte är ja utan att regeringen trots allt värdesätter både universitets- och miljösektorn. Det hjälper inte heller att gråta över det som eventuellt förlorar utan hellre bör man rikta sig mot nya mål med de resurser som erbjuds om det sen bär eller brister. Dessutom kan budgetramar alltid revideras…

Jag önskar alla en trevlig och avkopplande sommar – även om vi inte nu heller skäms bort med furstliga tre månaders ferier!