Etikettarkiv: språk

Språk, demokrati och lögner

Meri LarjavaaraDiskussionen kring medieklimatet har varit het under de senaste tiderna. Två olika språkvetarperspektiv kan möjligen utvidga vyerna ännu en aning.

Först var jag med och ordnade en kongress vid Tammerfors universitet i augusti inom ramen för Nyfilologiska föreningen som fyller 130 år i år. Finlands 100 år till ära var temat på kongressen Språk och demokrati. Enligt föreningens traditioner gick allt på tre språk, nämligen franska, tyska och engelska – vilket förresten inte alls var problematiskt och borde göras oftare, många förstår ju språk de inte själva aktivt använder – och föredragen behandlade allt från användningen av ordet demokrati av skolelever till hur man uttrycker demokrati i Rumänien och olika typer av deltagande i sociala medier. Viktiga inslag i våra tider.

En av plenarföredragarna var professor Ruth Wodak (University of Lancaster) som talade bl.a. om begreppet ”post-shame era”. Enligt henne skall man inte tala om post-sanningens utan om post-skammens tid. Samhället uppskattar enbart pragmatism och det sunda förnuftet; dessutom är ignorans trendigt och man skäms inte att erkänna sin bristande bildning. Detta känns inte obekant i Finland heller.

Hon beskrev också den process som leder till den farliga normaliseringen av en viss diskurs. Normaliseringen börjar i skämtsamma repliker och inlägg i sociala medier. Den fortsätter i intervjuer och traditionella medier, i nyheter och föredrag, i politiska möten och samhällsdiskussioner. Den går via administrativa dokument till läroböcker och till slut tar vi den för given.

Observera alltså att alla vi som talar eller skriver inför en publik bör känna ett ansvar.

En annan tråd som jag har följt har varit lögnerna (senaste vecka publicerades en artikel jag skrivit om citerade lögner) – också detta ett aktuellt tema. Man vet att i vanliga fall då man citerar någon och tar upp hens ord tar man lite distans. Om jag säger att det regnar är jag själv övertygad om det innehåll jag refererar: det regnar. Om jag säger att Max sade till mig att det regnar är jag aningen mindre säker på om det regnar. Även om jag litar på Max har jag inte själv vittnat regnet. Även i det fall att man hänvisar till en extrem auktoritet, som då ett barn säger att pappa säger att det är omöjligt, tar man inte på sig hela ansvaret för propositionens sanningsenlighet.

Att citera meningar är ett behändigt sätt att distansera sig och inte ta hela ansvaret – till stor nytta och mycket använt i medierna till exempel.

Om man nu citerar någons ord och säger samtidigt att det är lögner är intrycket helt annorlunda. Säger jag ”Mia ljuger att hon redan hade varit där”, uttrycker jag att jag inte litar på Mias ord, men samtidigt genom att säga att det är en osanning tar jag på mig antitesens innehåll: jag är helt övertygad om att Mia inte har varit där. Ett snabbt sätt att låta förstå utan att säga det rakt ut. Behändigt.

Språkdebatt med svartvita förtecken

Ria Heilä-YlikallioSpråk väcker debatt. Ett språk, två språk, flera språk. Språk har att göra med identitet och vi alla vill så hemskt gärna berätta just vår egen framgångshistoria om hur vi minsann har hankat oss fram i världen med den eller den språkkompetensen, eller hur ”grannas pojken” klarade sig bra i världen även om han ännu på gymnasiet hade villkor i två språk och flera femmor. Eller om kusinbarnet som enligt legenden talade flytande franska efter ett år som utbyteselev. Dessa berättelser och framgångshistorier handlar om individer. Språkplanering däremot handlar om grupper. Hur ser vi till att språkundervisningen är både meningsfull och framgångsrik för större grupper än för dig, mig, kusinbarnet och ”grannas pojken”?

Vid LingVaCity, Åbo Akademis och Vasa universitets gemensamma center för språkpedagogik och språkplanering, intresserar vi oss för detta (se: www.lingvacity.fi ). Via Utbildningsstyrelsens utvärderingar är vi pinsamt medvetna om att den finländska skolan (ja både de finska och de svenska skolorna) missat med undervisningen av det andra inhemska språket. På gruppnivå alltså. Därför har både debatten tangerat och LingVaCity funderat på hur vi kunde höja kompetensen i det andra inhemska språket. Här talar många om en kommunikativ kompetens, man önskar kunna köpa glass på svenska eller en skiftnyckel på finska. I det här sammanhanget påminner jag om att de nationella utvärderingarna som gjorts i det andra inhemska språket (liksom i modersmålet svenska/äidinkieli suomi) endast är skriftliga. Eleverna får visa vad de kan av språket genom att läsa, skriva, svara på frågor om språkkännedom o.dyl. Min poäng är naturligtvis att om den muntliga språkkompetensen skulle värderas tillräckligt högt så skulle den också mätas. Så länge vi mäter penna och papper-kunskap i våra nationella prov och också i studentexamen, så länge har vi denna penna och papper-kultur som förhärskande i våra klassrum.

Som man ropar får man svar.

Skickar samhället ut signaler om att muntliga språkkompetenser oavsett språk är viktiga, ja då satsar man också på att låta eleverna visa vad de kan! Via tidigare forskning vet man till exempel att pojkarna är mer benägna än flickorna att ta muntligt utrymme i klassen, men ändå orkar vi himla oss över att flickorna presterar bättre i penna och papper-prov både i nationella (Utbildningsstyrelsens) och internationella (PISA) undersökningar. Det går att göra muntliga prov. Sådana finns i det internationella IB-programmet (t.ex. Mattliden i Esbo och Vasa övningsskola har IB-linjer på gymnasierna), i Danmark redan vid ”folkeskolens avgångsprov” och Utbildningsstyrelsen har dessutom utvecklat frivilliga muntliga diplom, men dessa är frivilla och används inte i alla slott och kojor. Den muntliga signalen når alltså inte hela årsklasser.

[pressutklipp]Den språkdebatt som pågått i höst har handlat både om elevers kunskaper i modersmålet och i det andra inhemska språket. Ibland har det andra inhemska kallats för tvångssvenska eller tvångsfinska.  Den finlandssvenska skolan har målats ut med dyster layout i våra papperstidningar. Hufvudstadsbladet använder 22.11.2011 en svart sorgkant i rapporteringen av lata elever. Vasabladet är inte sämre i söndags 27.11.2011 utan låter hela reportaget om den finlandssvenska skolan gå i svartvitt. Vilka signaler skickas här?

Tvåspråkiga skolor har föreslagits av Pär Stenbäck i rikstidningen Helsingin Sanomat som en möjlig lösning till att låta eleverna – om jag förstått saken rätt – utvecklas både i svenska och i finska. I HBL i dag 29.11.2011 menar både Timo Lankinen på Utbildningsstyrelsen och LingVaCity-kollegan Mikaela Björklund att tvåspråkiga skolor inte är den optimala lösningen för hela populationer.

Som term existerar tvåspråkiga skolor inte i Finland och på min fråga svarar flerspråkighetsexperten, professor em. Sauli Takala så här:

– Termen är inte alls tydlig. Den tycks användas att hänvisa till en undervisningsform där två språk används som ett undervisningsspråk. Termen används heller inte i de så kallade internationella skolorna. I stället talar man om finsk-fransk skola, finsk-tysk skola, språkbadsskolor, IB-skola osv.

– Termen tvåspråkighet har en ganska diffus innebörd och kan också väcka blandade känslor.  Den kan också lätt leda till en snäv tolkning av rätten till utbildning på modersmålet. Det skulle kanske vara bättra att tala om finsk-svensk skola och svensk-finsk skola.

I Finland har vi ett parallellskolsystem med svenskspråkiga och finskspråkiga skolor. Därtill har vi språkbadsskolor enligt kanadensisk modell där majoritetsspråkseleverna badar i minoritetsspråket med en kommunikativ språkkompetens som mål. Sauli Takala menar att diskussionen om tvåspråkiga skolor tycks ha uppkommit därför att många föräldrar inte är nöjda med språkundervisningen. Också språkbadet i Kanada började på grund av att många föräldrar inte var nöjda med den traditionella franskundervisningen och med dess dåliga resultat. Skolmyndigheterna var emot tanken men så småningom tvungna att acceptera föräldrarnas krav. Vid Vasa universitet har svenskt språkbad utvecklats och beforskats sedan 1980-talet, numera under ledning av språkbadsprofessor Siv Björklund.

Våra finsk- och svenskspråkiga skolor utvärderas regelbundet och på olika sätt. Rådet för utbildningsutvärdering utkom så sent som i februari detta år med en rapport om läroplansgrunden i  förskoleundervisningen och i den grundläggande utbildningen. I den rapporten framgår att den svenskspråkiga skolan är dyrare än den finskspråkiga – på grund av ett digrare språkprogram. Fler språk, fler timmar i språk och en tidigarelagd start med det andra inhemska språket kostar.

I slutet av denna vecka fortsätter språkdiskussionen i ett europeiskt perspektiv på LingVaCity:s seminarium Language Planning – State of the art med bland annat professor Miquel Strubell från Katalonien, professor Colin H. Williams från Wales och cheferna för språkråden i Norge och Sverige som föreläsare. Välkomna att diskutera språk och flerspråkighet!