Etikettarkiv: studier

All Inclusive vid Karolinska Institutet

Sofia HolmqvistI april fick jag under dryga två veckor njuta av Stockholm och Karolinska Institutet. Det var roligt kunna vara där och jag har den fjärde delstudien i min doktorsavhandling att tacka för att jag åkte dit. I den studien undersöker jag hur variationer i människans DNA inverkar på förekomsten av röstsymtom. I avhandlingen som helhet undersöker jag sambandet mellan stress och röstsymptom, och därför undersöker jag i den här delstudien inte hela genomet, utan jag fokuserar på sådana områden i DNA-kedjan som visat sig vara associerade med stress. För att få en bättre förståelse för hur jag skall ta mig an forskningsfrågorna och kunna tolka resultaten, bestämde jag tillsammans med mina handledare att jag skulle gå en kurs i ämnet. Jag hittade kursen Genetisk Epidemiologi vid Institutionen för medicinsk epidemiologi och biostatistik. Den lilla talterapeuten i mig (som i sina svaga stunder känner att hon kanske är för tvärvetenskaplig för sitt eget bästa) tyckte i ett skede att hon antagligen vet för lite om både genetik, epidemiologi och biostatistik för att kunna gå en kurs på doktorandnivå i det ämnet. Trots det – jag ansökte, blev antagen och reste iväg. Och som det brukar vara, så är ens oro sällan riktigt befogad. Jag och de andra deltagare på kursen var där för att lära oss. Vi hade väldigt olika bakgrund och olika yrken. Vi hade olika erfarenheter men utgjorde nu en grupp studerande.

Att möta våren i Stockholm var en trevlig upplevelse redan det, men jag hade även orsak att njuta av röstrelaterad kultur. Under min vistelse i Stockholm firades Världsröstdagen, World Voice Day. Den firas årligen den 16 april och är dagen då rösten, vårt viktigaste instrument för kommunikation, står i fokus. Över hela världen ordnades närmare 600 röstevenemang, föreläsningar, konserter och workshops. Jag och min forskarkollega Greta beslöt att gå och lyssna på en konsert i Eric Ericsonhallen på Skeppsholmen. Som programmet också lovade, fick vi uppleva röster på många olika sätt – elektronisk opera, kulning, diktläsning, föreläsning och körsång. Bild från http://wvd.forts.se/

När jag hade kommit hem till Finland, Åbo, Helsingfors och vardagen kände jag mig inspirerad och hade laddat batterierna. Självklart är det roligt att få miljöombyte, och våren och ljuset våren medför ju ofta redan i sig ny energi efter en mörk vårvinter. Men förutom de här bitarna märkte jag att kursen varit givande och gett mig mycket även på andra sätt. Jag märkte att jag tyckt om att få vara studerande och få fokusera på att själv lära mig nytt. Jag hade frågor jag ville få svar på, saker jag ville veta mera om och fick själviskt lägga min energi på att ta reda på det jag ville veta. Att själv lära ut och undervisa har blivit en självklar del av doktorandarbetet och jag har vant mig vid att planera och utvärdera hur jag skall lära ut, vilka lärandemålen är och hur jag skall uppfylla dem. Avhandlingsarbetet innehåller ju också självklart mycket egen inlärning och det kräver att jag har tydliga frågor jag vill ha svar på. Det kräver att jag söker fram material, summerar och är kritisk till det jag hittar – allt det där som är forskning. Så det var på något sätt doktorandens ”all inclusive”-resa att få gästa Karolinska Institutet och ha en uppsättning kompetenta föreläsare och experter från olika delar av världen som på ett uttänkt och medvetet sätt presenterar de nya resultaten inom sina expertisområden och lär mig hur jag skall se kritiskt på dem. Jag och min nyfikenhet fick bara luta oss tillbaka och insupa kunskap.

Våren är här!

20150411_groda & blåsippaEfter en ”icke-vinter” kommer våren ändå som vanligt med sina ryckiga steg. Några dagars värmebölja och alla är beredda att slänga vinterkappan och långkalsongerna och njuta av solskenet i en t-skjorta på en parkbänk eller till och med på en badstrand. Sen vänder vinden och himlen blir blygrå och kastar ner skurar av hagel, blöt snö och kallt regn och de tjocka kläderna måste ännu tas i bruk. Marken täcks igen av vit snösörja som på nätterna omvandlas till is som bara för att jävlas med fotgängare och cyklister. Trots dessa ombytliga väderslag börjar det snabbt hända saker i naturen. Små knoppar kommer upp från den frusna marken och något omtöcknade insekter tar sina första flygturer i solens värme efter den långa vintervilan. Flyttfåglarna återvänder, först lite trevande i mindre förtrupper som våghalsigt utmanar svängningarna i väderslagen, och sen kommer de stora plogarna av gäss, svanar och tranor. Förstås även alla mindre flyttfåglar.

Åtminstone för mig är varje vår lika spännande och till och med lite överraskande – hur många gånger man än har upplevt det hela. De första tecknen är något försynta och få, bara en citronfjäril eller något trasig sorgmantel, några ”frusiga” knoppar av blåsippor. Och sen plötsligt, om man inte är tillräckligt alert och uppmärksam, är det grönt överallt och tussilagon och vitsipporna täcker marken som om de skulle ha kommit upp över en natt. Än så länge har inte många fler vårblommor börjat blomma än blåsipporna och den konstiga växten, tibast, med sina purpurröda blommor på en bar kvist. (Löven kommer först efter blommorna.)

Det har börjat hända även i vattenmiljöerna. Grodorna söker sig till diken, dammar och små vattenpölar för att leka och så småningom finns det simmande grodyngel att titta på i dessa vattendrag. I grunda vikar och diken har gäddleken börjat och snart är det dags även för abborre och mörtfiskar att leka. Tiden för ”kokande” vatten av lekande braxnar i grunda vassvikar är inte riktigt ännu, men kommer nog snart.

Lite annorlunda vårtecken, som också upprepas från år till år, kan man följa på universitetet och framför allt på undervisningsfronten. Det är igen dags för flera årskullar av studerande att knyta ihop sina studiehelheter på kandidat- och magisternivåerna. En del av dessa studerande är förstås välorganiserade och sakerna under bra kontroll både gällande innehåll och tidtabell. Men sen finns den andra skaran som tycks bli lika överrumplade av tidens gång och även studiernas innehåll, som jag blir av vårtecknen. Dessa studerande verkar på något sätt vakna från vinterdvalan och plötsligt märka tidens gång och behovet att slutföra studierna innan terminens slut. Något ”omtöcknade” försöker de räkna ihop sina studieprestationer, förstås med hjälp av studierådgivare, märker till sin stora förvåning luckor i studiehelheterna som snabbt bör lappas, helst med skräddarsydda lösningar för varje studerande och enligt deras personliga tidtabeller. Graduarbeten som kanske har pågått under hela läsåret och framskridit i mycket sakna mak, bör plötsligt slutföras i rask takt för att pappren skall kunna tas ut. Då räknas det datum baklänges från t.ex. sista språkgransknings deadline eller den examinerande professorns tidtabell för att schemalägga tid för sista skrivarbetet, handledarens granskning, tid för korrektioner, etc. Ofta blir det en hel del frustration hos studerande, lärare och handledare innan sakerna ändå för det mesta ordnar sig och slutbetyg kan skrivas före läsårets slut.  Jag har ofta undrat hur många av dessa studerande inser hur mycket lärarna ställer upp extra för dem och ruckar på sina egna tidtabeller för att möjliggöra dessa slutspurter på studiefronten. Min gissning är att inte så många. Å andra sidan finns det ett gemensamt intresse i examina både för studerande och lärare, och då är även dessa vårtecken lättare för en lärare att bemöta.

Naturens vårtecken kan förhoppningsvis ge en viss motvikt till dessa akademiska, så gå gärna ut och ta del av dem.

PS. Enligt NOOAs mätningar var mars månad i år den varmaste genom tiderna. Det kanske snart blir aktuellt att förklara vårens början redan i februari?

 

The beginning of the end?

Sofia HolmqvistAtt se en situation från en ny synvinkel kan vara hälsosamt ibland. Ett problem som man står inför kanske har en självklar lösning då man kunnat byta vinkel och plötsligt ser pusselbitarna som varit gömda under de andra. Eller så handlar den nya synvinkeln kanske bara om att se utmaningen man står inför som en möjlighet och inte som ett problem. Inställningen man har inför uppgiften blir alltså avgörande för lösningen.

För min del har jag den här vårvintern hittat en ny synvinkel. Visserligen har jag vetat att den varit på väg. Jag har vetat att jag varit på väg framåt och arbetat med en process som har ett slut. Men nu har slutet blivit mer konkret – jag skriver min kappa. Resultatet av artiklarna som jag arbetat med under en längre tid skall summeras och till en vettig helhet. Från att ha jobbat mot något som ligger långt fram i tiden – en avhandling som är klar sedan någon gång i framtiden – har jag nu insett att långt fram i tiden så småningom närmar sig. Slutsatsernas tid är här, resultaten är så småningom klara*, skriva – granska – presentera – skål!

Men från att ha jobbat med separata artiklar där jag sammanfattat och tolkat olika resultatdelar har jag nu en ny resultatdel att ta itu med. Min resultatdel består nu istället av fyra artiklar. Istället för att se kappan som en sammanfattning borde jag alltså se den som en ny artikel. Den sista slutliga artikeln. Oj, hur tar man sig an det?

Och när jag tänkt den tanken blev det hela nästan lite komiskt. ”Den sista artikeln”. Det komiska ligger i att det här inte egentligen på något sätt kan ses som den sista artikeln. För att citera Churchill, ”Now this is not the end. It is not even the beginning of the end. But it is, perhaps, the end of the beginning.” När jag avslutat den här processen har jag avlagt en examen, fått nya erfarenheter och färdigheter att utöva forskning. Självklart innebär kappan att jag ser en mållinje, och mållinjen innebär att en rätt så lång sträcka är tillryggalagd. Att nå över mållinjen innebär att en etapp är slut. Men efter det här loppet startar ett nytt lopp som jag i och med avhandlingen endast börjat värma upp inför. Och en bit in på det loppet kanske jag har fått så pass mycket nya erfarenheter att jag med ett något pinsamt överseende kan se på mina första artiklar och tänka att ”nu vet jag bättre, men bra jobbat”. Färdigheterna jag får under den här etappen är alltså bara början inför alla oskrivna artiklar. Så kappan är ingalunda den sista, utan jag hoppas att den endast utgör slutet på den första.

*Skribentens anmärkning: Om allt går som det ska.

Ny fakultet för teknik och naturvetenskaper i Åbo!

 Tapio SalmiVid Åbo Akademi inleddes undervisningen och forskningen i matematik och naturvetenskaper 1918 och 1920 etablerades kemisk-tekniska fakulteten (KTF) för diplomingenjörsutbildningen. KTF blev snart en stark brand i Finland och utomlands. Några årtionden senare inledde vårt universitet verksamheten på biovetenskapliga och IT-områden. Alla dessa utbildningar karakteriseras av hög ambitionsnivå och hög kvalitet.

Nyårsdagen 2015 blev ett historiskt ögonblick för oss: första gången i sin historia har Åbo Akademi alla dessa områden under samma tak, inom en ny och stark fakultet, fakulteten för naturvetenskaper och teknik (FNT). FNT är en av Åbo Akademis fyra nya fakulteter. Fakulteten har verksamhet i Åbo och Vasa, och den erbjuder fem utbildningslinjer: naturvetenskaper inkl. matematik, biovetenskaper, farmaci, informationsteknologi och kemiteknik. Fakulteten utbildar diplomingenjörer, magistrar och farmaceuter, och massor av doktorer. Diplomingenjörsexamen kan avläggas i kemiteknik och informationsteknologi. Fakulteten är mycket forskningsintensiv; i fjol utexaminerades 50 doktorer från fakultetens verksamområde (bio-IT-naturvetenskaper-kemiteknik), vilket är alla tiders rekord i Åbo Akademis historia. Vid fakulteten fungerar två spetsenheter för forskning, en för funktionella material och en för förädling av skogens biomassa.

Vi är en stor fakultet inom Akademin med över 1300 studenter, 40 professorer, ca 40 akademilektorer och lektorer, 24 övriga lärare, över 100 doktorander, tiotals postdoc- och seniorforskare, stipendiater, utländska gästforskare, teknisk personal… Den totala personalstyrkan är ca 450. Vi är en stark och framåtriktad fakultet med ivriga studenter och mycket kompetent personal, vi är en fakultet med högklassig undervisning och forskning. Hög professionell kompetens, utmärkta språkkunskaper och djärvt sinne, nyfikenhet och kreativitet präglar våra alumni; tusentals diplomingenjörer och hundratals doktorer har utbildats vid Åbo Akademi sedan 1920. Många av våra alumni har och har haft ledande poster i näringslivet och i den akademiska världen.

Studenterna utgör kärnan i vår verksamhet; institutionsbyggnaderna sjuder av ung energi. Relationen mellan studenterna och lärarna är mycket informell, vilket är vår stora styrka. På Axelborg träffas vi! Välkommen!

Sjung om studentens lyckliga dar?

Olav EklundO gamla klang o jubeltid! Så sjungs det om studietiden och visst var det en bekymmerslös tillvaro i många år. Själv förkovrade jag mig i sång och musik i Akademins ensembler. Det var konserter, turnéer, fester och kamratskap och massor av övningar. Vidare var jag aktiv inom Kåren och satt bland annat ett år som styrelseordförande. Nog fick man dagarna att gå alltid och inte tog det längre tid för mig att bli magister jämfört med studiekompisarna. Det tog mig 61 månader att bli fil.mag.

Naturligtvis skulle jag ha kunnat klara av det på långt kortare tid. Garanterat under 55 månader, men varför skulle jag ha gjort det? Studielivet var givande och roligt och studierna hade jag inga problem med. Nog visste jag att jag kan göra mig färdig bara jag bestämmer mig för det.

Studielivet erbjuder idag lika mycket, om inte mera än på det glada 80-talet. Musikensemblerna håller hög kvalitet och många föreningar har en seriös motiverad verksamhet. Största skillnaden för studenterna idag är att studierna har blivit mer strömlinjeformade och att studiestödet stryps efter 55 månader. Ministeriet belönar universiteten för studenter som presterar 55 sp i året, men studenterna struntar blankt i det. Naturligtvis, varför prestera 55 sp då studiestödet kräver 45 sp?

Vi finlandssvenskar gillar att diskutera och att ha det trevligt. Det rika utbudet på aktiviteter inom Åbo Akademis Studentkår är ett bevis på denna särprägling. De finlandssvenska studenterna har i generationer satt tid och energi på att skapa ett unikt studieliv i Åbo. Naturligtvis skall dagens studenter upprätthålla denna kulturyttring – sånt tar tid och skall få ta tid.

De stora studentföreningarna har budgeter som smärre företag och en välplanerad motiverad verksamhet (visst har många mindre föreningar en välplanerad verksamhet, men mycket blygsamma budgeter). Att sitta med i styrelser för dessa föreningar kräver ett stort ansvar. Dels är man traditionsbärare och dels skall finanserna skötas. Man skolas i samarbete och retorik och man får människokännedom för hela livet. Ja, föreningsverksamheten ger många färdigheter för livet som inte kan ersättas med studier. Detta måste få ta tid!

Om universiteten verkligen vill raska på studietakten, så gäller det att förbjuda studentföreningsverksamheten. Det blir slut på adventskonserter, spex, teater, motionsverksamhet, diskussionskvällar, exkursioner, sitzar och besök av vänföreningar. Visst skulle det då finnas möjlighet att snabba på studierna.  Men NEJ NEJ NEJ! ALDRIG! Förhållandet mellan studier och studieliv bör korrigeras i en annan riktning. Eftersom Åbo Akademis studieliv är en exklusiv kulturbärare för finlandssvensk särart skall upprätthållandet av studielivet belönas. Studenterna skall ha ordentligt med studiepoäng för föreningsverksamhet (styrelseposter) och Akademin bör bli belönad av ministeriet för alla studenter som presterar 45 sp!