Etikettarkiv: universitetspolitik

Rundgång

Av olika orsaker har jag haft anledning att gå igenom pappershögar därhemma, sorterat, slängt och fastnat i allehanda minnen. Bland pappren fanns också en ÅU sparad från 11.11.2004. Bläddrade igenom numret, funderade varför jag sparat just dethär numret och slogs samtidigt av att rubrikerna kunde lika bra ha hämtats från en ÅU 2017!

”Varvsarbetare marscherade ut”
”Stämningen hårdnar i Holland: tillslag mot terrormisstänkta i Haag”
”Pensionärer beskattas orättvist”
”Nu ska halkolyckor förebyggas”
”Bara stora universitet klarar konkurrensen”

”Bara stora universitet klarar konkurrensen

En ny rapport om universitetens verksamhetsförutsättningar har i november 2004 överräckts till undervisningsminister Tuula Haatainen. Utredningen lyfter fram behovet av en strukturell utveckling av universiteten och yrkeshögskolorna. Slagord som samarbete och nätverk skymtar även här liksom att den interna förvaltningen borde utvecklas mot koncernförvaltning. Man konstaterar vidare att mindre universitet inte kan tävla internationellt, dessa borde i stället satsa på nationella eller regionala styrkor. Bara de stora universiteten har förutsättningar att bli spetsenheter. Rapporten tar inte ställning till vilka universitet det är frågan om men konstaterar samtidigt att det för närvarande bara finns ett stort universitet i Finland.

Allt detta känns nu alltför bekant. Strukturella förändringar är fortfarande nödvändiga åtgärder för att effektivera universitetsverksamheten. Samarbete och nätverk ska fortsättningsvis vara lösningen för effektivare (och billigare) verksamhet inom högskolesektorn. Behovet av att finländska universitet utvecklas till toppenheter och når den internationella toppen understryks. Volym är nyckeln till kvalitet. Har vi inte kommit någon vart i denna diskussion under de senaste 13 åren? Har vi inte satsat på de rätta strukturella förändringarna, har vi inte utvecklat de rätta samarbetsnätverken och var är de finländska universiteten på de internationella rankinglistorna?

Alldeles säkert har våra universitet utvecklats på alla dessa områden. Vi lägger också kanske in andra betydelser i orden strukturell, nätverk och toppenhet. Och visst finns det vissa skillnader till rapporten ovan.

En väsentlig skillnad är att man föreslår att 90 miljoner euro ges till universiteten för att stöda grundforskning, utveckla den internationella verksamheten och stärka infrastrukturen. Sådan generositet har dessvärre inte synts till på rikspolitisk nivå under den senaste tiden. Vidare kan jag konstatera att digitaliseringen inte nämns med ett enda ord även om Finland då, 2004, var ett av informationssamhällets mönsternation där utvecklande av IT, Internet och tjänster på nätet var aktivare än i något annat land i världen. Vi var informationssamhälle nummer ett. Vi hade inskrivet i regeringsprogrammet att Finland även i framtiden skulle vara på topp gällande informationssamhällets parametrar. Digitalisering var en väsentlig del av detta arbete – ändå har digitaliseringsretoriken lyfts fram först långt senare. Och det känns aningen som om vi missat den bästa chansen nu, 13 år senare, då vi rasat på de olika topplistorna som mäter informationssamhället (t.ex ICT development index). Listan toppas numera av Sydkorea, Island, Danmark och Schweiz. Finland återfinns knappt bland 10 bästa, beroende på vilket mätinstrument man använder. Men visst ska vi tro att Finland kan komma igen – och speciellt vad gäller att tillvarata alla möjligheter som ett välutvecklat informationssamhälle kan ge. Men det sku ha varit bättre om vi också här hade haft lite mera rundgång, dvs att man redan 2004 hade lyft fram digitaliseringen.

Ja och så har vi ju en skillnad i att Tuula Haatainen numera är presidentkandidat och inte minister. En viss rundgång, men med variation. Hur denna förändring kan tänkas förändra det finländska universitetsväsendet är ett oskrivet blad 🙂

Hur som helst, trots att jag börjar känna mig aningen trött på den retorik som upprepas över årtionden, ska vi hoppas att vi lyckas göra någotslags ryck i all denna rundgång. Att vi igen under det nya läsåret ska lyckas med att skapa gränsöverskridande nätverk, effektiva strukturer och kvalitativa forskningsresultat som uppskattas på den internationella arenan. Och bevisa att inte bara de stora universiteten är vackra. Åbo Akademi kan istället räkna sig till ett litet, stort universitet där det finns mycket rum under taket för både bredd och djup!

 

Robinsonakademin

Olav EklundNi känner säkert till tävlingen Robinson. Så heter den i Sveriges TV, men den har en motsvarighet i finsk TV. Tävlingen går ut på att en grupp människor placeras på en ö i söderhavet där de skall klara vardagen med knappa förnödenheter. De knappa förnödenheterna snabbar på förloppet att skapa irritation och rivalitet mellan medtävlarna. Tävlingen går ut på att tävlarna får rösta ut varandra tills det endast finns en segrare kvar. Under tävlingens förlopp kan man bli immun från att röstas ut genom att vinna någon deltävling. Detta är konceptet i stora drag, men det intressanta är hur medtävlarna agerar sinsemellan. Man skapa pakter, dvs. en grupp medtävlare lovar att inte rösta ut varandra, så att personerna inom pakten kan vara med länge i tävlingen. Man kommer överens om att rösta bort obekväma personer, gnällspikar röstas bort eftersom de är jobbiga och smarta innovativa röstas bort eftersom de ses som ett hot. De som vinner Robinsson brukar vara baksluga egoister som kan läsa av spelets gång eller ganska osynliga medelmåttor.

En dag slog det mig att utvecklingen inom universitetsvärden i dag förefaller som en Robinson tävling. Först tar tävlingsledningen (UKM) och minskar på universitetsanslagen så att alla blir tvungna att leva på ett existensminimum. Därefter skapas ett hot om att medtävlarna (universitetets olika ämnen) kan försvinna. Sen är tävlingen i gång. Deltagarna börjar se över sin strategi för att hållas med i tävlingen så länge som möjligt. Man börjar lyfta fram medtävlares svaga punkter och förstorar dem. T.ex. kan det omtalas att ämnet x inte har producerat en enda doktor på de två senaste åren. Detta skall man skvallra om till prefekten eller en prorektor eller varför inte nån i styrelsen. Vad man inte nämner är att ämnet x producerade 3 doktorer för tre år sedan och har en stark magisterproduktion. Sina egna fördelar förstoras i samma utsträckning.

Vidare kan tävlandena skapa pakter, dvs. ämnen utser lämpliga medtävlare som lovar varandra att dyrt och heligt hålla ihop i vått och torrt och se till att ämnen utanför pakten kan röstas bort.

Vidare kan vissa medtävlare skaffa immunitet. Det får man genom att vinna någon deltävling arrangerad av tävlingsledningen (UKM). Dessa deltävlingar är ganska ensidiga – de går ut på att ragga forskningsfinansiering. Det som här gäller är att få sin normala forskningsverksamhet att passa in i ett nytt ramprogram inom Finlands Akademi, Tekes eller EU. Lyckas man bra med detta kan man få en sköld (ursäkta spjutspets) av tävlingsledningen eller av domarkåren (rektor + styrelsen). Lyckas man få en sköld blir man immun, man kan inte röstas ut och kan då sitta och mysa självupptaget en stund. Vidare kan domarkåren skapa regler, utöver sköldarnas immunitet, som gynnar medtävlare som tävlar på mer perifera öar än på huvudön Åbo.

Verkar det bekant? Om man bara vrider och vänder på universitetsämnenas situation idag och ser på det från ett utanförperspektiv, så ter det sig som om allt vad universiteten genomgår just nu endast är en kopia av ett lyckat TV-underhållningskoncept. Det gäller alltså att fundera på hur man spelar sitt spel. Ser dina medtävlare och domarkåren på ditt ämne som om det var en gnällspik eller som den var smart och innovativ bör du byta strategi. Om det ses på ditt ämne som det var en bakslug egoist eller som en osynlig medelmåtta har ditt ämne stora chanser att vinna i Robinsonakademin. Dags för öråd!