Etikettarkiv: utbildning

Gaudeamus igitur!

Tapio SalmiGaudeamus igitur – snart hör vi denna klassiska studentsång igen, studentbetyg delas ut och mössan sätts på huvudet. Studenten ler och släktingarna gråter av glädje. Tidningarna publicerar rankinglistor på gymnasier: vilket gymnasium har nått bästa vitsord, vilket har kunnat förbättra elevens prestationsnivå mest, om man jämför med vitsorden i grundskolans avgångsbetyg. Sverige avskaffade studentexamen redan för länge sedan, men jag tror att vi inte kommer att göra det; det är helt enkelt en del av vår kultur.

Vägen till den nuvarande studentexamen har varit lång och början var svår, i synnerhet för flickor. Ända till året 1874 måste en kvinnlig elev söka om ett specialtillstånd för få avlägga studentexamen, som då innehöll både skriftliga och muntliga prov. En studentmössa fick en kvinna dock inte bära, men Emma Irene Åström – som senare blev rikets första kvinnliga magister – trotsade förbudet, vilket väckte stor bestörtning.

Året 1921 blev en vändpunkt i den finländska studentexamens historia: man avstod från muntliga prov, det praktiska ansvaret för arrangemangen gavs åt gymnasier, skolgången avslutades för sista gymnasieklassen i februari, terminen fortsatte med en tentamensperiod och egentliga studentskrivningar kom senare på våren. Obligatoriska ämnen var inhemska språk, ett främmande språk samt matematik eller realprov. Abiturienten måste skriva minst fyra ämnen och fick skriva högst sex ämnen. Med detta system – med mindre modifikationer -levde vi länge men 2005 tvingade Matti Vanhanens regering genom en reform, vars konsekvenser huvudsakligen kom att bli negativa. Endast modersmålet är obligatoriskt, de övriga ämnena får studenten välja praktiskt taget fritt. Vad har hänt? Språkkunskaperna har tagit stora steg bakåt; det enda undantaget är engelskan. Viktiga mellaneuropeiska språk som tyska och franska har lidit mycket, både vad antalet studenter som skriver ämnen och den allmänna kunskapsnivån i språkämnena beträffar.

Vi har för få elever som skriver lång matematik, vilket de facto är en nödvändighet för studier inte bara i matematik utan också i fysik , kemi, teknik och medicin. Det är ingen hemlighet, att man kommer för lätt in i universitet för att studera teknik och studentmaterialet har i genomsnitt blivit sämre – de bästa studenterna är naturligtvis lika goda som de alltid har varit. Ämnesrealproven har blivit en katastrof. De må medges att realämnena (från historia och psykologi och religion till matematik och fysik och kemi) var underrepresenterade i den gamla studentexamen, där endast ett realprov fanns, men nog flera prov i språk. Nu har dock systemet gått i motsatt obalans: elever skriver alla möjliga realprov, av vilka hälsovetenskaper är det allra löjligaste.

Hur skulle jag vilja upplägga studentexamen? Svaret är klart. Alla borde skriva minst sex ämnen, nämligen modersmål, andra inhemska språket, två fritt valbara främmande språk, lång eller kort matematik samt ett realprov. Det skulle finnas två alternativa realprov att välja på, nämligen ett naturvetenskapligt (fysik-kemi-biologi) och ett humanistiskt (historia-psykologi-religionsvetenskap) realprov. Detta skulle garantera kvaliteten på framtidens studenter och detta skulle också möjliggöra att i högre grad beakta studentexamensbetyget vid antagningen till universitet och yrkeshögskolor. Problemet är politikerna: de kan sällan erkänna att någonting har gått fel och tidigare beslut blir därför svåra att rätta till.

Ingenstans är dessa frågeställningar självklara. Nyligen läste jag i den stora tyska tidskriften Der Spiegel en omfattande artikel som belyste problemen i  det tyska studentexamenssystemet. På Der Spiegels pärm stod rubriken ”Glückspiel Abitur” och själva artikeln var rubricerad ”Die Lotteririe des Lebens”. De tyska problemen härstammar från två fakta: landet är federalt – federalismen är ett självändamål för Förbundsrepubliken – och attityderna i utbildningsfrågorna är ytterst konservativa. Examensfrågorna och t.o.m. examensstrukturen varierar i 16 olika delstater (Bundesländer). Muntliga prov finns fortfarande kvar. Den gemensamma nämnaren är att matematik och tyska är obligatoriska överallt. Kravnivån tycks också variera. Det högsta vitsordet är 1 (vitsordsskalan går i motsatt riktning jämfört med vår skala). I Schlesvig-Holstein och Rheinland-Pfalz är medelvitsordet 2,52 medan det är betydligt bättre i Thüringen, 2,16. I Hamburg skriver nästan 58% av årskullen studentexamen, medan den motsvarande siffran i Bayern och Sachsen-Anhalt är under 35%. Studenterna från olika Bundesländer är i olika startläge då de söker en studieplats vid ett universitet.

Var det bättre förr? Jag låter bli att svara på denna fråga, men den gamla tyska studentexamen var verkligen krävande. År 1835 skrev man sju (!) obligatoriska skriftliga prov under en vecka; bland dem var matematik, franska, latin (två prov), grekiska (visserligen endast en översättning från grekiska till tyska!).  Efter en månad följde muntliga förhör i latin, grekiska, franska, matematik, fysik, historia och religion. Forskaren Rainer Böling som har skrivit boken ”Kleine Geschichte des Abiturs” påstår att detta var den tuffaste studentskrivningen någonsin på tysk mark. En av abiturienterna år 1835 var den unge Karl Marx, som klarade provet mycket väl.

Jag tillägnar denna kolumn president, filosofie doktor Mauno Koivisto (1923–2017), som kunde börja studera först i vuxen ålder men gjorde det desto bättre. Han skrev studentexamen  år 1949 med goda vitsord och doktorsstudierna  tog endast fyra år i anspråk. Livslångt lärande var Koivistos princip: då han var generaldirektör för Finlands Bank tog han privatlektioner i ryska.

Blomstertiden kommer – jag önskar alla läsare en varm sommar!

Tapio Salmi

Skribenten är professor i kemisk reaktionsteknik och är inblandad i frågor kring studenturval sedan 1980-talet

#tb

Marina NäsmanDen här veckan tänkte jag göra en liten throwback och skriva om något väldigt roligt och givande som jag fick vara med om förra hösten. I slutet av september hade doktorander och deras handledare vid socialpolitiken förmånen att åka till Tallinn (med externa medel) för en doktorandskola. Doktorandskolan innefattade både föreläsningar/diskussioner om ämnen som är aktuella för doktoranderna och presentationer av pågående arbeten. Åtminstone för min egen del så var båda delarna lika uppskattade och lärorika. Även om alla som deltog i resan har arbetsrum på samma våning vid ÅA har man sällan tillfälle att i lugn och ro sitta ner tillsammans och diskutera varandras forskning. Våra månatliga forskarseminarier är förstås också viktiga men att under två hela dagar få koncentrera oss på vår forskning gav ändå ett mervärde i sig. Att vi fysiskt var på en annan plats tror jag också bidrog till att dagarna blev så lyckade.

En del av programmet bestod som sagt av att alla doktorander skulle hålla en presentation om vad man för tillfället arbetar med relaterat till sin avhandling. Vi har förmånen av att vara i olika skeden av doktorandtiden vilket innebar att vi fick ta del av presentationer av såväl forskningsplaner och delstudier som en så småningom färdig avhandling. Jag har alltid sett det som en fördel att vi har hunnit lite olika långt. På så sätt kan de som är lite längre hunna dela med sig av sina erfarenheter samtidigt som nyare doktorander kan komma med fräscha och nytänkande idéer och åsikter. En fördel med att vara ett relativt litet ämne är också att vi har goda möjligheter att ge uppmärksamhet och tid åt var och en. Tillfällen som dessa påminner en också om hur duktiga alla är och hur viktig allas forskning vid socialpolitiken är (är eventuellt lite jävig i frågan, men ändå!).

Lite hann vi också njuta av Tallinns vackra vyer.

Doktorandskolan gav mig en stor dos inspiration och lämnade mig med en positiv känsla. Att kunna åka iväg så som vi gjorde och på så sätt också kunna fokusera på forskningen på ett annat sätt än vad man kanske har möjlighet i vardagen är något som jag hoppas att alla doktorander på ett eller annat sätt ska kunna gör under doktorandtiden.

Det som jag framför allt kommer att ta med mig är ändå den goda stämning och känsla av samhörighet som vi hade under resan. Jag hoppas att vi har möjlighet att göra något liknande igen men också att vi kan hålla fast vid den känslan även i vårt dagliga arbete. I en arbetsvardag som i övrigt stundtals kan kantas av stress och press känns det extra viktigt att sammanhållningen och stämningen på arbetsplatsen är god.

Exploitation or emancipation? Hur förhålla sig?

unicorn-with-rainbow-vector-40368

 

Under senaste vecka hade jag förmånen att ta del av två olika föreläsningar som berör frågor om hur vi idag förstår utbildning. De två föreläsarnas retorik, ansatser och förhållningssätt till utbildning skiljde sig från varandra och de talade i helt olika sammanhang. Ändå skapade jag som åhörare en tankekonstruktion, en tolkning av situationer och innehåll där jag förde samman begrepp, beskrivningar och riktlinjer de målade fram till en utsiktspunkt på min förståelsehorisont.

Den ena föreläsningen var en keynote av Kam Star på den europeiska konferensen med temat GAME BASED LEARNING (ECGBL). Konferensen är årligt återkommande och i år var universitetet i Paisley, Skottland värd för konferensen. Titeln för föreläsningen var Hunting the Joint Exploitation Beast.

Föreläsaren har lång erfarenhet av studier om hur spel och framförallt dataspel kan påverka våra beteendemönster samt hur spel kan användas på ett ändamålsenligt sätt för lärande. Med sin erfarenhet i spelvärlden ger han tänkvärda perspektiv på hur vi förstår spelifiering (gamification) och hur skola och utbildning tänker då de utformar idéer om att omvandla lärprocesser till spelfunktioner.

Det är uppenbart att föreläsningen är uppbyggd enligt spelvärldens logik. Vid inledningen av föreläsningen informerar föreläsaren åhörarna om att vi kommer att vara delaktiga i föreläsningens olika moment. Till exempel kommer vi att möta  var är vi nu, på storbild (projektion), vilket innebär öppen diskussion under föreläsningen. Vi kommer också att få möta olika monster och utmaningar under föreläsningen.

Det första vi som åhörare får möta är en storbild på en enhörning och en regnbåge. ”I want you to remember that it is here we start today”. Vi blir påminda om att lärande är som att söka regnbågens ände – och att vi inte får glömma bort möjligheten att vi kan komma över en enhörning (unicorn) då vi lärt oss något. Här är jag hooked som åhörare. Vem i all världen inleder en keynote med bilden av en regnbåge och en enhörning?

Samtidigt far mina tankar in på ett sidospår. Ahaa. I den kultur som föreläsaren representerar är myten om regnbågen inte berättelsen om en skatt vid regnbågens ände. Istället är det en berättelse om att vid regnbågens ände kan du möta en enhörning. Jag hinner tänka att metaforen om lärande och regnbåge fungerar avsevärt bättre med enhörningar än med skatter. Nåja. Jag fortsätter lyssna uppmärksamt för mitt i sidospåret drar föreläsaren med kraft tillbaka mig in i föreläsningen. Följande storbild dyker upp. Bilden är ordet EXPLOITED. Jag hinner nätt och jämt inleda ett sidospår i tankarna om punkbandet som grundades i Skottland då jag inser att jag roar mig med att röra ihop olika myter och symboler istället för att följa föreläsningens riktning. Kam Star beskriver att han i det här sammanhanget använder exploitation för att vi ska få en tanke om the action or fact of treating someone in order to benefit from their work.

Resten av föreläsningen går i en riktning som är bekant för mig och ändå inte. Föreläsaren beskriver hur forskning inom spelbaserat lärande är ett relativt nytt forskningsområde (åtminstone då det kommer till dataspel) och att det i och med det finns stor risk för olika former av det som han beskriver som exploitation. Jag får klart för mig att för det första är spelbaserat lärande och spelifiering ett fragmenterat område som söker sin form som verksamhetskultur och som vetenskaplig diskurs. Samtidigt förändras och utvecklas området hela tiden. För det andra går det inte i Europa att patentera resultat inom det här forskningsområdet. För det tredje är det svårt att hitta partners som vill satsa på utvecklingsarbete som är så tillgängligt (free) för många på många sätt. Och för det fjärde är det svårt att enligt gamla normer skilja på proffs och amatörer inom området. Det är svårt att säga om det ens är nödvändigt.

Jag hinner tänka att det här är utmaningar som det går att känna igen på många forskningsområden. I slutet av föreläsningen inser jag att de monster och utmaningar som vi mött under föreläsningen inte är monster och utmaningar som ska skrämma åhörarna. De ska aktivera oss. Så som det är i spelvärlden. Att monster och utmaningar är delar av det som gör att vi vill gå vidare, till nästa nivå.

Den andra föreläsningen lyssnade jag till någon dag senare. Ria-Heilä Ylikallio (Åbo akademi) och Siv Björklund (Vasa universitet) bjöd inom ramen för Skrivkompetensprojektet (Stockholms universitet är också partner) Denice Patmon från Massachusetts universitet till ett tvådagarsseminarium om skrivande. Ett bärande tema för hela seminariet var Emancipatory Writing, fri översättning av mig ungefär frigörande skrivande.  Jag deltar vid den inledande föreläsningen för seminariet. Den har titeln Emancipatory Literacy. Tillbaka från Skottland sitter jag i Vasa och antecknar: Emanicipatory Literacy är en tankeväckande ingång till vikten av att förstå skrivande som (livs)process.

Även vid den här föreläsningen ger jag mig ut på ett sidospår redan vid inledningen. Den här gången ligger ordet exploitation i närminnet. Av någon anledning ligger det ordet nära till hands då Denice Patmon definierar emancipatory; to free from opression. Patmon understryker hur viktigt det är att förstå att lärande är att lära sig hur man berättar sin berättelse. Hon beskriver hur hon arbetar med skrivande som processer där händelser i livet får betydelse för studerande och elever beroende på när och hur de berättas. Hon berättar om hur berättelser måste berättas och skrivas om och om igen för att de ska förändras. En del händelser får mer betydelse i en del berättelser, faller i skymundan i andra. Lärande handlar om att berättelsen ges tid att utvecklas på nytt, på nya sätt, i nya sammanhang. Jag tänker på flera former av skrivande. Också det akademiska.

Patmon understryker hur betydelsefull vikten av akademisk dignitet är i allt lärande. Att den akademiska digniteten handlar om den kunskap som har betydelse, som förändrar och ger redskap till att hålla fast vid ny kunskap. För alla. Oberoende av ålder, oberoende av kön, oberoende av etnicitet eller sociala förutsättningar. Oberoende.

Efter de två föreläsningarna reflekterar jag över att jag oväntat har två begrepp som legat långt från varandra i min tankerepertoar väldigt nära varandra. Som om de var två sidor av samma fenomen. Exploited och Emancipatory. Två begrepp som tar plats inom utbildning just nu. Och jag tänker att de båda föreläsarna pekar på vikten av medvetet pedagogiskt handlande. De visar hur de är skapande och vetenskapande.Det tål att tänkas på.

Avslutningsvis konstaterar jag att den senaste tiden har jag varit kunskapsnomad i samtiden och att mycket handlat om att vetenskapa och leva i rhizom. Och jag tänker på att också inom det vetenskapliga området ska vi arbeta tillsammans, universellt, för mänskligheten. Kanske det en dag dyker upp en enhörning? Eller är det en skatt?

Vad sysslar jag med? Ett foto i timmen (nästan)

Marina NäsmanNu och då får jag frågan vad jag jobbar med. När jag svarar att jag är doktorand i socialpolitik får jag ofta också följdfrågan vad det innebär och vad man egentligen sysslar med som doktorand. Den frågan tycker jag fortfarande är svår att ge ett kort och enkelt svar på, även om jag som sagt har svarat på den några gånger under mitt första år som doktorand. För det första finns det inget direkt universalsvar för vad en doktorand gör eftersom allas upplägg skiljer sig från varandra på ett eller flera sätt. För det andra är arbetsuppgifterna väldigt varierande. För att göra det lite mer komplicerat är jag ju dessutom anställd som nämndforskare/-sekreterare i samhällsvetenskapliga nämnden vid Svenska litteratursällskapet i Finland, vilket medför att en del av min arbetstid tillägnas uppgifter relaterade till nämnden. I (väldigt) stora drag kan man säga att doktorandtiden är en läroprocess när man genom forskning och utbildning erhåller fördjupad kunskap om sitt forskningsområde och förbereder sig för att självständigt kunna bedriva forskning. Disputationen och doktoravhandlingen är liksom ett kvitto på att man genomgått ovannämnda process (Obs! Det här är min formulering så någon annan kanske skulle förklara det på ett annat sätt). Den här ”definitionen” svarar tyvärr inte så bra på frågan vad jag egentligen gör i praktiken.

För att försöka konkretisera hur en ”vanlig” dag på jobbet ser ut har jag därför tänkt försöka mig på ett ”ett foto i timmen” inlägg, vilket alltså går ut på att man dokumenterar sin dag med ett foto per timme. Jag är dock långt ifrån proffsfotograf så ni får ha överseende med mina stundtals suddiga mobilbilder. Periodvis innefattas mina dagar mest av att sitta framför datorn, medan andra perioder är av lite mer varierande karaktär. Nu råkar vara en period med mycket sittande framför datorn, men för att inte endast ge er åtta bilder av datorskärmen valde jag en dag då jag hade någonting inbokat.

Kl. 8.30 anlände jag till Academills parkering. Fantasilös som jag är tog jag en bild på Havtornen (undrar hur många bilder som tagit på dem genom åren?) men å andra sidan är det en utsikt man inte tröttnar på i första taget.bild_havtornen

Inleder arbetsdagen med att sedvanligt gå igenom mejlen och började därefter med några uppgifter till en kurs i universitetspedagogik som jag går för tillfället. Universitetspedagogik är något som många doktorander går under doktorandtiden eftersom undervisning ingår mer eller mindre i de flesta doktoranders arbetsuppgifter.

Såhär ser det alltså ut där jag sitter och jobbar. Tänker varje dag att jag borde ordna upp lite bland mina papper (kanske imorgon?). Jag intalar mig dock att jag har koll på läget och att jag än så länge vet vad som finns i pappershögarna.bild_arbetsrum

Efter någon timmes jobb bar det av till Tritonia där de kommande timmarna skulle spenderas tillsammans med några av mina kollegor.

bild_tritonia_framsida

Och det var närmare bestämt hit vi skulle:

bild_studio
Vi hade nämligen bokat in en träff med en av Edulabs pedagoger för att få bekanta oss med studion och ministudion som finns vid Tritonia. Här satt vi i ett par timmar och fick en liten inblick i hur studion kan användas och hur vi t.ex. man med olika metoder och utrustning kan spela in föreläsningar. Med tanke på att ett flertal kurser idag är nätbaserade kan inspelade föreläsningar vara ett trevligt inslag. För övrigt måste jag också passa på att ge beröm åt Tritonia och Edulabs personal. Jag har alltid fått bra service och trevligt bemötande där! Den här träffen var till exempel skräddarsydd för oss men det finns också många bra kortkurser som det lönar sig att delta i.

På eftermiddagen var det återigen dags att sätta sig framför datorn där resten av arbetsdagen spenderades. Under eftermiddagen gick jag igenom ett artikelmanuskript som snart är färdigt för submittering (=skickas in till en vetenskaplig tidsskrift som förhoppningsvis vill publicera artikeln). Jag skriver en artikelavhandling vilket betyder att min avhandling kommer att bestå av fyra (eller fem?) enkilda studier och en kappa som binder samman de olika studierna till en fungerande helhet. Manuskriptet är mitt första som huvudförfattare så det är både roligt och lite spännande att skicka in det.

bild_datorskärm

För att sammanfatta dagen kan jag ju konstatera att just den här dagen var relativt represenativ för doktorandtiden eftersom den innehöll både lite forskning och lite utbildning (och en massa tid framför datorn). Proportionerna kan dock som sagt variera från en period till en annan, vilket också är något jag uppskattar. Jag tycker om när typen av arbetsuppgifter är varierarande för att inte få känslan att jag står och stampar på stället. Riktigt ett foto i timmen blev det inte och om det blev något klarare vad jag egentligen sysslar med vet jag inte heller, men jag hoppas att det ändå gav en liten inblick i min vardag som doktorand.

Fritt framförande av en passage

Om den forskarblogg jag skriver skulle förstås som en apparat för kommunikation skulle den ofrånkomligt komma till uttryck som just den fallgrop som jag genom själva skrivandet strävar till att undgå. Jag läser och reflekterar över bloggens delar, både de delar jag skrivit fram tidigare samt de delar som skrivits av övriga ÅA-bloggare. Jag riktar mitt intresse på förståelsen att bloggens texter fungerar som passage – det vill säga som figurer (former), som experiment och som länkar till koncentrerat tänkande. Just möjligheten till koncentrerat tänkande och artikulation av tänkandet är för mig en bärande beskrivning av forskning och vetenskap och i förlängningen är universitet sammanhang där man värnar om dem som kvaliteter.

Då jag reflekterar över läsåret som gått inser jag att jag utarbetat en strategi för att ge rum för koncentrerat tänkande i arbetsvardagen. Strategin som jag använt mig av är förmågan att förstå improvisation som möjlighet för att kommunicera och gestalta en form av arbetsrutiner som i sin tur skapar rum för andra andra former av dem.

Till vardags förstår människor improvisation som en beskrivning av något som vi gör på en höft. Improvisation kopplas då till ad hoc situationer. I undervisning och lärsituationer är det lätt hänt att improvisation förstås som en motbild eller motsats till planering. Ett annat vanligt sätt att förstå improvisation är att förstå det som intuitiv aktivitet som framförs på ett spontant sätt. I den förståelsen är det möjligt att räkna in någon form av kompetens och medvetenhet i det improvisatoriska, då intuitivt agerande kan förstås som handlingar och val som bygger på erfarenhet och kunskap. Det här då ofta i situationer som inte erbjuder tid till kritisk analys eller bedömning utan istället är situationerna utformade så att man i dem är tvungen att bilda sig en omedelbar uppfattning för att kunna agera. Allt det här är delar av, dimensioner av improvisation.

Närmar man sig improvisation från en konstbaserad förståelse är de flesta bekanta med teaterimprovisation och musik(jazz)improvisation som förfinade, konstnärliga uttryck där konstnärer laborerar med och mot konventioner inom ett konstområde för att skapa oväntade estetiska upplevelser. Då beskrivs improvisation ofta som fördjupad och bred kompetens inom konstområdet. Inom bildkonstens och bildkonstundervisningens tradition är improvisation inte ett lika vedertaget begrepp som till exempel inom teater, dans och musik. Men i den utveckling som den moderna konsttraditionen byggt grund för och som samtidskonsten för fram om performativitet som kvalitet öppnar sig ett möjligt fält till att pröva, artikulera, reflektera och förstå handlingsmönster, val och kvaliteter i bildkonst och bildkonstundervisning som improvisation.

I det arbete jag utvecklar som universitetslärare i bildkonstens didaktik tar jag avstamp i konstens, den kvalitativa forskarens och utbildarens förståelse av världen. Det är en dynamisk förståelse som erbjuder en stabilitet för att greppa förändring samtidigt som förståelsen ofta skapar glipor och mellanrum. Glipor och mellanrum  kan utforskas och på så sätt är det möjligt att gestalta något som kunde blivit oartikulerat. När det kommer till improvisation så är det den konstbaserade improvisationen som MINDSET, som praktik och teori som intresserar och erbjuder tid och rum för skaparflöde, tid och rum för att gestalta meningsskapande och  didaktisk medvetenhet hos lärarstuderande samt tid och rum för att undersöka hur bildkonst, undervisning och lärande formuleras.

En snabb genomsökning av den nationella läroplansgrunden för grundläggande utbildning godkänd 2014(LP2016) ger tre träffar på ordet improvisation. En träff inom skolämnet musik och två träffar inom skolämnet modersmål och litteratur. I alla tre fall kan användningen av begreppet improvisation i dokumentet tolkas som att improvisation skall förstås som teknik (färdighet?) för att framföra (perform) något. Improvisation kan faktiskt i läroplanssammanhanget också tolkas som en möjlighet till att lära sig former av retorik. Improvisationsbegreppets plats i läroplanen väcker didaktisk nyfikenhet.

Eftersom begreppet är inskrivet i läroplanen kan jag som lärarutbildare anta att improvisation förstås som en kompetens, en kunskap eller färdighet som man kan lära sig, pröva och öva. I sammanhanget tolkar jag även att improvisation inte förstås som en beskrivning av något som sker innan något förberett eller planerat, inte heller förstås det som något slumpmässigt. Det beskrivs som en kvalitet i framförande och kommunikation. Som lärarutbildare ligger utmaningen i att kommunicera improvisationen som en bred möjlighet till kunskapande och kommunikation i livet, så att improvisationen inte begränsas till ett skolämnes karaktär i den allmänbildande skolan.

Jag leker med tanken att till exempel anta ett MINDSET där improvisation fungerar som en metafor för att beskriva hur hantera oväntade utmaningar inom utbildning. Då menar jag utbildning som ett brett begrepp som omfattar till exempel genomförande, organisation och administration.  Det är något som jag vill framhålla att vi är beroende av att börja se som kvalitet, en form av radikal annanhet som genererats som subversiv och oväntad  kraft  utgående från de strategier, strukturer och målsättningar som utbildning i dag omfattas av. Något att ta tag i vid planeringen av inkommande läsår. Det är förstås inte en slump att jag i den här texten som lärarutbildare tar mig an att skriva fram tankar om improvisation.

Senaste vecka hade jag förmånen att avsluta läsåret i ett internationellt sammanhang och tillsammans med kolleger, doktorander, forskare och utbildare få tid och rum för att tänka, samtala och arbeta koncentrerat med forskningsområdet The Art and Science of Improvisation in Education vid Rommetveit Högskola i Stord i Norge.

Passage – en reseberättelse.

Inför resan till Rommetveit behövde jag fundera över How to Get there. På evenemangets hemsida erbjöds en fungerande struktur, med flera alternativa reserutter till Rommetveit. Av någon anledning fastnade jag för följande färdbeskrivning:

”If you can’t catch the express boat, there are many options by bus. The airport bus leaves for the Bergen bus station every 15 minutes. You may change en-route for the Costal Express Bus at the “Fjøsanger Miljølokk” which is 9 minutes before arriving at the Bergen bus station. The Coastal Express Bus calls at the Fjøsanger Miljølokk 9 minutes after it starts its journey to Stord.” Jag valde det här färdsättet till Rommetveit trots att rekommendationen var att ta en snabbgående båt från Bergen ut till Stord.

Vid ankomsten till Bergen flygfält bröt jag ner informationen om reserutt med buss i etapper. Jag frågade mig fram om hållplatser och hålltider och förvånades av att allt fungerade. Vid min framkonst till Rommetveit vände jag mig till organisatören och gav positiv respons på de noggrant förklarade resealternativen som funnits på webbsidan. Organisatören blev omtumlad. Han berättade att han inte prövat om det här sättet att resa skulle fungera. Han berättade att han skapat rutten mer som ett humoristiskt experiment genom att tolka busstidtabeller än som information och färdbeskrivning till Rommetveit. Han var övertygad om att han varit så övertygande och tillräckligt tydlig med att rekommendera snabbgående båt att ingen ens skulle komma på tanken att ta sig fram med buss.

För ett ögonblick förvandlades min föreställning om det som för mig hade varit ett äventyr och en tillfredsställelse över att ha kommit fram till Rommetveit trots olika osäkerhetsmoment till en stickande känsla av besvikelse. Jag hade tagit ett skämt på allvar. Hur kunde jag avläsa en kulturell kod så fel? Jag fann mig snabbt och sa att jag är evidensen för att det humoristiska experimentet fungerade. Jag insåg att jag kanske sist och slutligen hade anammat humorn i det hela genom äventyrslusten. Hur det kommer sig att jag tolkade bussturer som äventyr får jag lov att fundera på i ett annat sammanhang. Hur som haver, inledningen och introduktion till dagarna blev en sinnebild för att tänka koncentrerat på improvisation. Erfarenheten av resan till de forskarsamtal och föreläsningar som fördes kring improvisation återkom flera gånger till förmågan att agera här och nu. Det är en förmåga att ta till vara på ögonblick och tid, att stretcha kompetenser, orientering och klokhet så att det oförutsedda, det oväntade i det situerade ögonblicket skapar kvaliteter som är utöver det förväntade. Stimulerande som didaktisk tanke och handling.

Att avsluta ett intensivt läsår vid Åbo Akademi Universitet (som på många plan gestaltats genom situationer, val och beslut som inte alltid utformats så att det funnits tid och rum till kritisk analys eller bedömning, där strukturer och strategier har formats så att man varit tvungen att bilda sig omedelbara uppfattningar för att kunna agera) genom att bli inbjuden till The art and science of improvisation in education, gör att improvisation som strategi stiger fram som en kvalitet som under läsåret gestaltats men inte artikulerats. Bloggen är ingen apparat för kommunikation, den är en passage de communication. IMPRO here I come!

Varma Sommarhälsningar!

IMG_3551

 

 

 

Gillar inte regeringen utbildning och miljö?

Det har tagit några dagar att smälta resultatet av regeringshandlingarna. Valresultatet var ju ett utfall av en demokratisk process, vilket är bara att respektera, och regeringens sammansättning följer förstås därefter. Hur som helst, sett ur mitt perspektiv som akademisk miljöforskare, finns det lite ett och annat hicka upp för. Både miljön och utbildningen och forskningen ser ut att få en väldigt tuff fyraårs period framför sig. Ur mitt perspektiv alltså alla centrala delar i den professionella verksamheten. Och jo, jag har läst och förstått att alla sektorer får göra uppoffringar i det nya regeringsprogrammet. Men ändå känns det som om de här sektorerna och speciellt kombinationen av dem lider onödigt mycket.

Jag har en känsla av att regeringsbildarna inte har haft tillräckligt med information – eller tålamod att ta till sig den – när de har format budgeten. Den nya finansministern, Alexander Stubb, har dessutom delvis även försökt skämta bort de dåliga motiven för inbesparningarna. Hans ”skämtsamma” uppfattning om att professorerna – och även andra lärare och forskare – vid universitet skulle hitintills ha haft semester under alla sommarmånader går inte att bortförklara genom att man hänvisar till egna bachelor-studier i USA i början av 1990-talet (för mer 20 år sedan!). Det bara inte är gångbart utan vittnar främst om okunskap och djup oförståelse om verkligheten. Ett studiebesök i juli till vilken som helst fältstation rekommenderas varmt till såväl finansministern som för hela regeringen! Dessutom är inte professorerna sysslolösa på sommaren i USA heller utan forskar och undervisar som i Finland också, men kanske de unga studeranden i Sydkarolina inte vistades så mycket vid universitet under sommarmånaderna på 1990-talet.

Den andra mantran som har upprepats gällande utbildningssektorn, och i för sig även de andra inbesparningssektorerna, är att pengar inte är allt utan nu gäller det att effektivisera. Jovisst, det skall man göra när det finns luft i verksamheten och om verksamhetsformerna har stagnerat eller verksamhetsmiljön ändrat markant. När det gäller universitetsvärlden så känns det som att vi har varit under en ständig effektiviseringsprocess sedan Bologna-processens start 1999. Speciellt vid Åbo Akademi har reformerna följt varandra i rask takt. Omstruktureringar kan inte genomföras utan de initialt tär på kärnverksamheten som väl ännu skall vara forskning, utbildning och samverkan med samhället. Jag tror att de flesta hade tänkt att efter den senaste reformen vid årsskiftet skulle man äntligen få börja koncentrera sig på utveckling av kärnverksamheten så att reformerna också skulle bära frukt, men nu tycks regeringen ha bestämt annat.

Sedan 2009 har det stått i universitetslagen att staten tillämpar ett så kallat universitetsindex för att garantera en skälig budget för universiteten när kostnaderna stiger. Nu fryses det här indexet in igen. Jag kommer inte ens ihåg hur mångte gången det blir. Kan det existera imaginära finansieringsindex som aldrig realiseras? Det verkar nästan så. Den här inbesparningen i kombination med nedskärningar i budgetarna för Finlands akademi och Tekes klingar illa i förhållande till införandet av en tredje undervisningsperiod och målsättningarna att producera mera högklassig forskning i Finland. Jag har även full förståelse för att studeranden är upprörda över nedskärningar i studiestödet mot alla regeringspartiers heliga(?) löften inför valen.

Rektorsrådet, universitetens ledning och studentorganisationerna kommer att ha fullt upp att motivera sina ”trupper” till framgångsrik verksamhet under ännu stramare omständigheter och att försöka sy ihop ekonomin och förhandla med statsmakten. Jag kan bara önska lycka till!

Miljösektorn får också dra åt svångremmen. Nästan värre än de direkta nedskärningarna betraktar jag den kombination som gjordes mellan jordbruksministeriet och miljöministeriet som skall ledas av en och samma minister. Det brukar inte gå så bra att tjäna två herrar. Den som är tillräckligt gammal kan minnas att en gång i tiderna hade de forna vattendistrikten, som sedermera blev regionala miljöcentraler och numera är delar av NTM-centraler, som uppgift att rensa åar för effektivare vattenföring och torrläggning av åkermarker samtidigt som samma distrikt ansvarade för bibehållande av höga naturvärden. Det är inte svårt att gissa vilken av verksamhetsformerna som var mera framgångsrik. Motsvarande dilemma ser man idag t.ex. hos Forststyrelsen där ena organisationshalvan skall affärsmässigt utnyttja statligt ägda naturresurser medan den andra halvan skall värna om naturvärden och skyddsområden. Det är inte bara en och två gånger som det har blivit intressekonflikter redan inom den egna organisationen.

Den nya miljöministern, Kimmo Tiilikainen, är i och för sig till sitt civilyrke ekoodlare, så kanske han ändå är det minst dåliga alternativ som fanns att välja emellan. Ett tufft jobb har han nog framför sig, speciellt när miljörelaterade ärenden växer i omfattning och betydelse för den ekonomiska verksamheten och allas välfärd. Priset på dåliga miljömässiga val är inte heller så lätta att uppskatta som rent affärsmässiga vinster och förluster på kort sikt.

Både utbildning och miljöfrågor hör till saker där kortsiktiga, ogenomtänkta eller felmotiverade besparingar kan bli mångfalt dyrare i det långa loppet. Hoppas vi inte har hamnat i en sådan situation med den föreslagna budgetramen.  Och ogillar regeringen oss? Jag hoppas att svaret inte är ja utan att regeringen trots allt värdesätter både universitets- och miljösektorn. Det hjälper inte heller att gråta över det som eventuellt förlorar utan hellre bör man rikta sig mot nya mål med de resurser som erbjuds om det sen bär eller brister. Dessutom kan budgetramar alltid revideras…

Jag önskar alla en trevlig och avkopplande sommar – även om vi inte nu heller skäms bort med furstliga tre månaders ferier!