Vi kan ha olika uppfattningar om vad som är universitetsstudiernas kärna. För en del är det inhämtandet av ny kunskap i form av olika delmoment, för andra att behandla den inhämtade kunskapen så att studenten i slutändan kan skriva en avhandling.

Att skriva en avhandling är en process som bygger på ett intimt samarbete mellan handledaren och skribenten. Skrivandet må ske ensamt i en kammare men tankar och texter ventileras tillsammans med övriga skribenter som deltar i ett seminarium. Seminariet utgör kärnan i skrivprocessen, det är där som textfragment diskuteras och ventileras inför gruppen och under ledning av seminarieledaren som ofta, men inte nödvändigtvis alltid, är skribentens handledare.

I seminariet har seminarieledaren en dubbel roll: hon eller han är såväl sakkunnig som stödperson till skribenten vars text behandlas. Under seminariet är det fråga om en dialog mellan handledaren-seminariedragaren och skribenten lika mycket som det bör vara fråga om en dialog mellan de övriga deltagarna i seminariet och skribenten.

Avhandlingsskrivandet är en lärdomsprocess där handledaren stöder och uppmuntrar skribenten. I bästa fall är den ömsesidig. Skribenten får råd, uppmuntran och anvisningar medan handledarens erfarenhet växer i takt med att hon eller han bygger upp ett konstruktivt förhållande till skribenten.

Utmaningen för handledaren är att alla skribenter är olika. De har olika bakgrund, bär med sig olika erfarenheter, föreslår teman som oftast inte hör till handledarens kärnområde och ställer varierande krav på handledningen. Handledaren sporras att hantera en dylik situation. Trösterikt för både handledaren och skribenten är att båda kommer att vara vinnare i slutändan av processen när den färdiga avhandlingen behandlas vid seminariet – handledaren har lärt sig att hantera en yngre människas sökanden och eventuella irrfärder, misstag eller tillkommakortanden; skribenten har vuxit som människa genom att hon eller han lärt sig att sammanställa en färdig text.

Ledstjärnan för seminarie- och handledaren är att ledsaga och vägleda skribenten. Det är ett uppdrag som kräver tålamod. Skribenter kan vara tystlåtna och inte höra av sig, de kan vara skygga och inte våga ta kontakt eller så kan de vara osäkra och kräva snabba svar på omöjliga frågor. Handledaren bör dock inta ett stoiskt lugn. Allt medan seminariet framskrider märker han eller hon hur både gruppen och de enskilda individerna fungerar och hur de arbetar.

Ofta kännetecknas seminariets initialskede av de enskilda skribenternas höga och ofta svårhanterliga avhandlingsteman. Eller så har de en idé men vet inte hur de skall greppa den eller med vilket material de skall arbeta. Handledarens uppgift blir att i dialog med skribenten få tematiken ned till en hanterbar nivå. Uppgiften skall vara möjlig att lösa inom ramen för den tid som står till förfogande för att skriva en avhandling. Likaväl måste uppgiften anpassas till skribentens förutsättningar att kunna genomföra uppgiften.

Att skriva en avhandling är en process. Från ett första tankeutkast, vid det högre seminariet en forskningsplan, går vägen via en eller två pro memorior eller halvfärdiga utkast till den färdiga avhandlingen som granskas vid ett slutseminarium. Processkrivandet har sina klara fördelar: skribenten lägger fram utkast till kapitel, handledaren och seminariet granskar och diskuterar texten. Svagheter och brister, till och med direkta tillkortakommanden ventileras. Seminarieledaren pekar på problemen och ger ändringsförslag; handledaren kan och bör ytterligare gå in och diskutera texten ifall den har problem av innehållsmässig eller teknisk art. Målsättningen med denna process är att skribenten lär sig att citera sina källor rätt, att bli medveten om problem med plagiering. Uppdagas dylika problem under processen är det handledarens uppgift att uppmärksamma och varna skribenten om att den färdiga, slutgiltiga versionen av avhandlingen kommer att ha allvarliga brister och riskerar att bli underkänd.

Det är dock en uppenbar skillnad mellan att identifiera problem och defekter under skrivprocessen och i slutprodukten. Under skrivprocessens gång är det sist och slutligen handledaren som bär ansvar på att skribenten blir medveten om problemen och bör ledsaga skribenten till att dylika problem löses innan den slutgiltiga versionen läggs fram för granskning. Ty det är först slutprodukten, den färdiga avhandlingen, som skribenten ensamt bär ansvar för.