Och här nedan följer del 2 av Kaukonens och Ehrstedts funderingar kring Historian teoria:

I detta blogginlägg granskas närmare de fyra artiklar i boken Historian teoria som enligt vår åsikt har mest praktisk relevans för vårt dagliga arbete som historiker och i synnerhet vårt skrivande. Artiklarna begreppsliggör och problematiserar utifrån sina respektive perspektiv frågor och teman som vi dagligen brottas med men som vi mer sällan medvetet tänker på eller ger uttryck för. 

Retorik, mer än bara tjafs?

Inka Moilanen diskuterar i sitt bidrag ett bekant tema, nämligen frågan om historisk tolkning, utgående från dess inbördes förhållande med retorik. Moilanens approach grundar sig i den efterkrigstida så kallade ”nya retoriken” som förhåller sig analytiskt och kritiskt till retorikens verkningsmekanismer och som även intresserar sig för skriftlig verksamhet. När allt kommer omkring beror godtagbarheten av en historievetenskaplig presentation av att den är tillräckligt övertygande och enhetlig till sin karaktär. Därför är den viktigaste fasen i historisk forskning enligt Moilanen skrivandet i sig självt eftersom såväl språket som diskursen och till språket bundna värdeladdade ord är delar av kunskapsutveckling. Texter skrivna av historiker är uttryck för argumenterande retorik som med hjälp av språkliga verktyg kopplar samman historiskt narrativ med tolkande argument. Kontexter, metaforer, presentationernas konventionella struktur och direkta citat är några av de verktyg som används för att producera en trovärdig och enhetlig berättelse som i synnerhet kommer med kausala förklaringar om händelser i det förflutna. Här vill vi lyfta fram betydelsen av kontext och metaforer eftersom de representerar två mycket olika former av argumentation.

I periodisering av det förflutna i används metaforer som har att göra med t.ex. ljus, mörker, utveckling och evolution. Tänk till exempel på boktitlar som innehåller ord som uppgång, tillväxt, gryning, slut, förfall, uppkomst eller expansion. Metaforer som används i analysen av historiska fenomen och presentationen av dessa återspeglar även implicit värderingar om dessa fenomen. Med andra ord används metaforer både för att förklara och för att förstå historiska processer, samt för att leda läsaren till att gestalta den presentation som historikern har producerat utgående från det kunskapsunderlag och värdesystem som läsaren innehar.

Kontextualisering är ett bekant verktyg för alla historiker och betraktas med rätta som en nödvändighet. Men skapandet av specifika kontexter i forsknings- och argumenteringssyften fungerar inte bara som grund för presentationens inbördes enhetlighet utan också som kausal förklaring. En specifikt konstruerad kontext kan nämligen i sig självt framstå som en nödvändig och tillräcklig förklaring av det fenomen som analyseras. Kontextualisering kan länka samman saker trots att deras inbördes förhållande inte framgår av källmaterialet. Faran med cirkelbevis är tydlig. Som Moilanen skriver är det frågan om två mycket olika tillvägagångssätt: förklaras den information som källorna ger med hjälp av ”historisk kontext” eller finns det information i källmaterialet som bidrar med något nytt till den existerande kunskapen om historisk kontext.

Att lära sig leva med anakronismer

Historiker brukar instinktivt rygga för blotta tanken om anakronismer i sin egen produktion, men faktum kvarstår: anakronismer kan aldrig helt undvikas. Därför måste historiker finna medel som hjälper dem att identifiera och därmed undvika anakronismer till den grad det är möjligt. Hur skall man då gå tillväga i rent praktiska termer? Detta är utgångspunkten för Sami Syrjämäkis artikel.

Enligt Syrjämäki kommer man en bra bit på vägen genom att begreppsligt åtskilja olika typer av anakronismer, eftersom ”anakronism” i sig självt är ett alltför generellt begrepp. En objektiv tolkning är inte samma sak som en icke-anakronistisk tolkning och en icke-objektiv tolkning är inte lika med en anakronistisk tolkning. ”Objektivitet” är i detta sammanhang inte ett fungerande begrepp, eftersom historiker aldrig kan vara helt neutrala i ordets gängse betydelse; de gör val och avvägningar redan i och med att de väljer perspektiv och forskningsfrågor utgående från sina forskningsintressen och förhandskunskaper. Han fortsätter med konstaterandet att skenet kan bedra: en icke-anakronistisk tolkning inte nödvändigtvis är historiskt korrekt. Han menar att det kunde vara fruktbart att lägga större vikt vid motiveringarna för en historisk skildring än vid själva skildringen, eftersom en skildring kan utgå från fel premisser men vara händelsevis korrekt där en annan skildring verkar vara anakronistisk enbart på grund av något enkelt ordvals- eller slarvfel men i övrigt vara korrekt.

Hans tredje poäng gäller skillnaden mellan skildring och förklaring: går det att applicera sådana begrepp på det förflutna som inte ännu var i bruk vid tidsperioden i fråga? Vikten av denna åtskillnad är i aktuell i synnerhet då man försöker skildra en historisk aktörs intentioner. Syrjämäki citerar Mark Bevir som har understrukit det viktiga i att specificera och förklara vilken typ av betydelse – och betydelse för vem – vi behandlar då vi diskuterar betydelsen av historiska händelser. Alltför många historiker reagerar sannolikt med ”det här är ju självklart för oss professionella historiker” och låter därmed bli att reflektera över betydelsen av att det finns så stora skillnader mellan olika typer av anakronismer. Historikerna är inte automatiskt immuna mot fenomenet självbild utan självreflexion.

Kontrafaktiskt, min kära Watson?

Ilkka Lähteenmäki skriver i sin något spretiga artikel om den kontrafaktuella historieskrivningens historia och nuläge, där han mycket riktigt påpekar att kontrafaktualitet kan vara ett mycket bra heuristiskt verktyg i forskningsprocessen. Kontrafaktualitet som tillvägagångssätt har under de senaste tjugo åren förgrenat sig från ren underhållning även till historisk forskning och Lähteenmäki spårar denna utveckling på ett informativt om än lite katalogartat sätt. Genomgången av olika förklaringar gällande de historiska förutsättningarna för den kontrafaktuella historieskrivningens frammarsch är upplysande men handlar nästa uteslutande om utvecklingar inom historievetenskapen och datateknologin. Våra tankar gick omedelbart till den roll som olika kulturella och populärkulturella strömningar, exemplifierade av sådana verk som Philip K. Dicks roman The Man in the High Castle från år 1962 eller den klassiska serien ‘Days of Future Past’ i den amerikanska serietidningen X-Men från år 1981, kan ha spelat i etableringen av kontrafaktualitet inom historievetenskaperna och i den bredare publikens tankevärld.

Kontrafaktuell historieskrivning kan även fungera som en nyttig historisk metod. Det explicita och övervägda bruket av kontrafaktualitet i form av ett historiskt narrativ om händelser som aldrig ägde rum kan vara ett effektivt verktyg eftersom det, enligt Lähteenmäki, tvingar historikern att ifrågasätta sin visshet gällande kausala förhållanden i det förflutna. Kontrafaktualitet kan också användas med syftet att förklara en svunnen tid genom kartläggningen av de möjligheter och alternativ som var kända för samtida människor i en given tidsperiod men som aldrig blev av. Denna kartläggning kan fungera som ett sorts filter mot presentistiska perspektiv och tankesättet är intimt sammanflätat med historikern Jorma Kalelas tes “historia framlänges”; att historievetenskaplig forskning måste ta hänsyn även till de möjliga handlingar och processer som inte blev av. En inbyggd fara i kontrafaktuell historieskrivning är tendensen att koncentrera sig på enstaka beslut som diverse “stormän” fattade. Detta kan indirekt återupprätta trovärdigheten av sådana föreställningar som gör gällande att historiens gång styrs enbart av “stormän” och inga andra. Ett möjligt sätt att motarbeta denna risk är att betrakta icke-mänskliga entiteter som aktörer och gestalta deras historiska roll genom att spekulera kring hur det skulle ha sett ut om de inte hade funnits. Hur skulle till exempel Finlands och Åbo stads historia ha sett ut utan Aura å?

Historia utan historiker?

Litteraturvetaren Kuisma Korhonens artikel om det kulturella minnet och forskningen kring det är en mycket välkommen påminnelse om minnets och historiens vardagliga sociala, politiska och kulturella villkor. Att minnas är alltid en aktivt skapande handling: varje gång man minns en viss sak konstrueras minnets innehåll på nytt och nya meningar produceras. Eftersom spår och rester från det förflutna blir en del av det kulturella minnet först genom kommunikation är kulturellt minne inte endast diskursivt, utan också performativt. För att överleva måste minnet upprepas genom att det görs tillgängligt för nya publiker i diverse former.

Till historikers stora förundran och förtret är det oftast inte deras alster som har störst betydelse för hur människor gestaltar det förflutna. Däremot spelar de perspektiv på historia som till exempel romaner, tv-serier och datorspel ger uttryck för en stor roll. Trots att dessa tolkningar ur en historievetenskaplig synvinkel ofta kan vara missvisande eller helt felaktiga har de lyckats med att förse människor med menings- och betydelsefulla uppfattningar om det förflutna. De erbjuder ett ramverk och en möjlighet för människor att komma i kontakt med och begreppsliggöra den temporala aspekten av sin tillvaro.

Det är därför föga överraskande att forskningen kring kulturellt minne lägger stor vikt vid de sätt på vilka olika samhällen och kollektiv minns det förflutna och den betydelse som dessa olika sätt har för deras medlemmars kultur och identitet. Forskningen av kulturellt minne kan enligt Korhonen ses som ett kompletterande projekt till vetenskaplig historieskrivning och vice versa. Korhonens presentation bär slående likheter till bland annat Jorma Kalelas tankar om historievetenskaperna som endast ett historieproducerande och -bärande sätt bland flera andra. I stället för att fnysa åt folkliga eller populära uppfattningar om historia måste historiker bli mindre självupptagna och ta dessa framställningar på allvar. Det betyder naturligtvis inte att alla historier är lika goda eller att frågan om historisk sanning inte längre skulle spela en framträdande roll. I synnerhet i sådana fall där specifika kulturella sedvanor skapar sådana historiebilder som på ett avgörande sätt avviker från hur vetenskaplig historieskrivning ser på något sammanhang i det förflutna bör historiker skrida till åtgärd. Men i stället för att enkelspårigt och auktoritärt rätta felaktiga uppfattningar skulle det löna sig för historiker att fråga sig vad det är som har lett till så stora skillnader i synen på ett visst fenomen och vilken betydelse dessa skillnader har för dem som lägger fram en alternativ tolkning.