Alla inlägg av Matias Kaihovirta

Om Matias Kaihovirta

FM, doktorand i Nordisk historia. Skriver en mikrohistorisk avhandling om politiskt agerande i Billnäs bruk 1900-1920.

Anonymiteten de svagas vapen?

I DN 22.4.14 skriver Jonas Thente om de s.k. näthatarna. Thente kallar dem för de ”bortsorterades röst”, med det avser han att de anonyma inlägg som postas på websidor, som inte sällan innehåller aggressiva, hånfulla och kränkande uttryck riktade mot personer i offentligheten, skrivs av personer som marginaliserats i samhället.

Thente problematiserar  enligt min åsikt näthatet på ett nyanserat sätt och lyfter fram många mycket viktiga poänger som är fruktbara att diskutera. Thente ser näthatet som en klassfråga: de bortsorterade, det vill säga de som blivit långtidsarbetslösa, förtidspensionerade, sjukpensionerade eller på annat sätt marginaliserade i arbetssamhället, har ingen som talar för deras sak. Därför tyr de sig enligt Thente till det anonyma näthatet .

Thente är inte heller sen med att rikta kritik mot den s.k. kulturvänstern som valt att ignorera de bortsorterade i samhället och istället för att ställa sig på de utstöttas sida använder kulturvänstern makten att offentligt fördöma näthatet och näthatarna. Dessutom visar kulturvänstern sitt klassförakt genom att håna näthatarna som obildade idioter.

Thentes artikel har inte gått obemärkt förbi i den svenska debatten. Svar på tal har han fått av bland annat Aftonbladets Åsa Linderborg (23.4.14) som håller med om att klass försvunnit som analytiskt begrepp i den offentliga debatten. Men Linderborg är kritisk till Thentes utgångspunkt att näthatarna tillhör samhällets utstötta som av vanmakt tyr sig till det anonyma hotet som vapen i kampen mot eliten.

Det förtjänstfulla i Thentes artikel är problematiseringen av näthatet utgående från klassojämlikheterna i samhället. Men samtidigt ger Thente uttryck för en ganska klassisk borgerlig fördom om att samhällets utstötta är den grupp som skriver rasistiska, homofobiska och föraktfulla kommentarer mot kvinnor på nätet. Varför skulle marginaliserade vara mera hatiska än den högt akademiskt utbildade Eirabon (läs Jussi Halla-aho)?

Thentes invändning mot detta är att det är de utsatta som väljer anonymiteten som vapen i kampen mot eliten och han hänvisar till E P Thompsons klassiska socialhistoriska studier om den engelska arbetarklassens kamp mot adeln på 1700–talet. I en uppsats i antologin ”Albions fatal tree” från 1975 skriver Thompson att det anonyma hotbrevet, stenen som krossar fönstret mitt i natten eller dödade husdjur kunde väcka rädsla och osäkerhet hos eliten. Just anonymiteten hade något skräckinjagande i sig eftersom fienden var okänd och visade att den var förmögen att tränga sig in i elitens skyddade rum.

Thompson ställde frågan vad det var för slags samhälle där undersåtarna tvingades använda sig av anonyma hot för att få sin röst hörd. Antropologen James Scott inkluderar det anonyma hotet i det han kallar för ’the hidden transcript’, det slags dolda vardagsmotstånd som förtryckta i samhället utövar mot eliten. Scott menar att anonyma hot hade syftet att väcka eliten till medvetenhet om att undersåtarna var missnöjda med dess maktutövning. I min avhandling har jag undersökt motsvarande anonyma hotelsebrev som bruksarbetare skrev till sin patron för att göra honom medveten om att han regerade över ett lokalsamhälle med missnöjda undersåtar.

Som Linderborg skriver måste vi göra skillnad mellan de anonyma hotelser som arbetare gjorde i 1700–talets England (eller i det tidiga 1900–talets Billnäs) och med näthatet idag – även om hennes argumentering i mitt tycke inte är helt övertygande. Det viktigaste är kanske att som Thente ta näthatet på allvar utan att för den skull acceptera det, möjligtvis måste vi söka svar på frågan vad det är för ett slags samhälle där anonyma hot på internet blir en påverkningskanal för att få sin röst hörd. Kanske det är i dessa forum vi finner den dunkla baksidan av det nordiska konsensussamhället?

Från bryggeriplan till Majdan och om källkritikens betydelse

”Det blef emellertid ett styft arbete att få ”de belägrade” att aflämna vapen och aftåga. Efter mycket parlamenterande aftågade dock 7 poliser jämte en gendarm, som för tillfället befann sig hos sina vänner å poliskontoret. […] Ännu var emellertid fästet icke intaget, ty öfverkonstapeln V. Knus vägrade allt fortfarande att aflämna sina vapen. De parlamenterande visade sig tveksamma, men folkmassan yrkade på att få rent hus […] Slutligen bröts det sista motståndet och de återstående två polismännen aflägsnade sig. Afväpnade men i full uniform gingo de trotsigt fram genom folkmassan, som dock bakom den anlagda masken tydligt såg fruktan och oro afspegla sig. Poliskontoret stängdes och folkmassan underrättades om, att belägringen upphäfvas, ty poliserna voro borta, vapnen i godt förvar och nycklarna öfverlämnade åt skyddsvaktens ledare.”

Det inledande citatet är hämtat från ”Sträjkdagarna i Ekenäs”, en bok som utgavs drygt en månad efter storstrejken 1905. I berättelsen beskrivs hur strejkande medborgare i Ekenäs belägrade stadens polisstation och tvingade poliserna och en rysk gendarm att avgå. De strejkande medborgarna var främst ute efter kronolänsmannen Shadvoin som man sedermera lyckades gripa och enligt rykten avkläddes hans uniform och han tvingades lämna staden för att till fots ta sig till Helsingfors.

”Sträjkdagarna i Ekenäs” är både en spännande läsning och en intressant historisk kvarleva till storstrejkens händelseutveckling sett ur de strejkandes perspektiv. Läsaren får följa med händelseutvecklingen i staden dag för dag under storstrejkveckan i början av november 1905, händelserna utspelar sig på bryggeriplan där de strejkande dagligen samlas för att få ta del av de senaste nyheterna eller rykten om händelseutvecklingen utanför Ekenäs.

Man kan som läsare lätt ryckas med i berättelsen om hur människorna på bryggeriplanen i Ekenäs under strejkdagarna levde mellan eufori och rädsla. Euforin över att folket hade gripit tag i tyglarna som styr historiens gång. Rädslan över ryska repressalier som sprids med rykten om att ryska trupper är på antågande och att militärer massakrerat strejkande runtom i landet.

När jag läser om den finländska storstrejken i ”Från sträjkdagarna i Ekenäs” går tankarna onekligen från bryggeriplanen i Ekenäs till Majdan i Kiev och den senaste tidens händelser i Ukraina.

Finland 1905 och Ukraina 2014. Två nationella befrielsekamper som började med upplopp och ledde till blodiga konfrontationer. För Finlands innebar brytningen med Ryssland att länderna förde krig med varandra under 1900–talet, förhoppningsvis behöver inte Ukraina gå samma öde till mötes.

Men när jag läser ”Sträjkdagarna i Ekenäs” och historieskrivningen om storstrejken 1905 går tankarna också osökt till det rätt ensidiga nationella perspektivet som berättar om folkets enhetliga kamp mot den ryska överhögheten. I ett efterhandsperspektiv stärks föreställningen om att historien var på strejkandes sida 1905, 12 år senare förverkligades drömmarna om den självständiga nationen.

Det klassiska engelska uttrycket ”history is in the making” stämmer väl överens med hur vår historieförståelse av enskilda händelser formats av aktörernas beskrivning av sina motiv och intentioner. Att storstrejken 1905 skulle leda till självständighet 1917 var naturligtvis inte givet på förhand och 1905 kunde ingen förutspå att så skulle ske – det är en historisk efterhandskonstruktion.

Ett problem som historikerna stöter på i tolkningen av det förflutna är om det som källorna berättar är sant. Dagens historiker har anpassat sig till en postmodern förståelse av världen där sanningen är relativ och därför nöjer sig historikerna med att konstatera att källan berättar en slags sanning ur ett visst perspektiv. Å andra sidan strävar många historiker att leverera en rimlig tolkning av det förflutna genom gedigen källkritiskt närmande av historiska kvarlevor. Problemet är egentligen inte om källan kan anses vara ”sann”. Historikerns utmaning är att kritiskt genomskåda källan som gör anspråk till att återge en sann bild av det förflutna.

Motsvarande källkritiska problem ställs vi inför när vi följer med exempelvis den ukrainska händelseutvecklingen via media. Häromdagen påstod reklam-TV kanalens nyheter att den ryska propagandan är dömd att misslyckas på grund av Putin-regimens gammalmodiga metoder. Det ryska folket kommer att kunna genomskåda Putins lögner lät nyheten förstå. Det om någonting kan väl tolkas som motpartens (krigs)propaganda.

I dagens värld med dess stora medie- och kunskapsutbud har historikernas källkritik en viktig betydelse. I fråga om tolkningen av dramatiska händelserna som har inverkan på miljontals människors liv kan källkritiken tjäna syftet att bringa förståelse i motstridiga intressen, framom att man rycks med i endera partens rädsla och eufori.

Universitetet som allmänning?

En av de trådar som jag avser nysta upp i diskussionerna kring framtidens högskola är den avgiftsfria utbildningen. Vårt finländska högskolesystem har en internationellt sett mycket unik modell med en avgiftsfri högskoleutbildning.

Så har det inte alltid varit. De flesta som är bekanta med vårt lands skol- och utbildningshistoria vet att avgiftsfria studier, inte minst på universitetsnivå, är en relativt sen innovation. Få är de som en eller två generationer tillbaka kunde njuta av möjligheten till en (nästan) avgiftsfri utbildning – vilket dagens studenter har möjlighet till.

Men även detta står i vågskålen. Politisk vilja finns att ändra på detta. En fråga som ofta ställs är hur den avgiftsfria högskoleutbildningen och i princip hela det finländska utbildningssystemet håller stången i den globala konkurrensen.

Måste universitetet och det avgiftsfria utbildningssystemet svara på de krav som ställs i namnet av den globala konkurrenskraften? Ett problem ligger i att man söker ständigt anpassa sig till de krav som ställs, utan att fråga om kraven är rimliga eller ens befogade.

I den ekonomiska egennyttans tid och i en värld som styrs av ekonomers krassa argumentation om den egoistiske rationella individen, finns det skäl att se på det som inte utvecklats utgående från ekonomisk egennytta. Till exempel olika allmänna nyttigheter i vårt samhälle. Jag påstår att vårt utbildningssystem och universitet representerar en sådan allmän nyttighet.

Allmänningar eller allmänna nyttigheter avses i vanliga fall gemensamma naturresurser som vatten, skog och betesmark. Till exempel vägar har traditionellt varit viktiga allmänningar, de kan användas av vem som helst och vägunderhållet blir omskött (i vissa fall) av gemensamma väglag.

Allmänna nyttigheter har ibland tillkommit av individers förmåga att kompromissa och samarbeta för det allmänna goda. Vi har flera samhälleliga institutioner som historiskt sett tillkommit på det viset: socialförsäkringssystemet, den nordiska arbetsmarknadsmodellen, det avgiftsfria utbildningssystemet och mycket av det andra som utmärker den nordiska välfärdsstaten.

I diskussionen om allmänningar går tankarna kanske till den för några år sedan avlidne ekonomen och nobelpristagaren Elinor Ostrom. Själv stötte jag på Ostrom i historikern Peter Linebaughs forskning om den folkliga kampen om allmänningar. Linebaugh, en adept till E. P. Thompson, påstår att rätten till allmänningar är den princip i Magna Charta som ofta blir bortglömd när de övriga principerna i föredraget om mänskliga friheter och rättigheter åberopas.

Uttrycket allmänningens tragedi, som ofta används av ekonomer, utgår från att människornas bruk av allmänningar leder till exploatering och bör därför regleras och helst ställas under privat ägande. Ostrom problematiserade detta antagande och hävdade att just allmänningarna tvingade fram samarbete och behov av kompromisser – i den gemensamma förvaltningen av allmänningen finns det inte utrymme för individuell nyttomaximering. Förhandling och kompromiss gynnar flertalet.

Ostrom knäppte ekonomerna på fingrarna med att hävda att deras insikter nödvändigtvis inte är så effektiva som de utger sig för att vara. Människors bruk av allmänningar leder inte till dess undergång, snarare tvingar hotet om allmänningens upplösning människor till samarbete för att bevara den.

Universitetet som allmänning är en tankegång som öppnar för att se det unika i ett utbildningssystem som är öppet och tillgängligt för var och en. Om vi ställs inför det faktum att det är något unikt vi förvaltar över, en livsviktig allmän nyttighet, finns det en möjlighet att flertalet är villiga att försvara, i det här fallet, den avgiftsfria utbildningen och vårt högskole- och universitetssystem.