Etikettarkiv: anti-rasism

Willi Münzenberg, internationell solidaritet och flyktingkrisen Anno 2015

Vad är ett politiskt arv? Hur skapas ett historiskt eftermäle? Hur fånga samtidighetens komplexitet Anno 2015? Dylika tankar korsar mitt huvud medan jag sitter vid skrivbordet i ett hotell i Friedrichshain i Berlin. Jag befinner mig inte långt ifrån platsen där Muren en gång delade Öst och Väst. Den fysiska muren revs, händelsen den 9.11.1989 inledde avvecklingen av Kalla kriget. Sommaren innan hade Ungern öppnat sin gräns till Österrike för semestrande östtyskar. Samma år hade jag inlett min bana som nyhetsredaktör på Text-TV. Det skulle bli en lugn sommar, förutspådde mina kolleger: de inhemska politikerna håller låg profil och utrikes brukade det inte hända mycket. Världen såg ut att vara stabil och förutsebar. Långa kaffepauser var att vänta. Men det blev annorlunda. Kanske var det kuppen mot Stroessner i Paraguay som inledde året där den ena efter den andra diktatorn och folkdemokratin avsattes och gick i graven. År 1989 var en global vändpunkt men sommaren 1989 var jag ännu säker på att Erich kommer att klara biffen. Ett år senare existerade DDR inte mera. Men den nya Förbundsrepubliken var ett tudelat samhälle och Berlin fortsättningsvis en tudelad stad. En tur med S-Bahn från Zoo till Alexandersplatz visade med all tydlighet detta: västdofter vid Zoo, östluft vid Alex.

2015. När brast fördämningarna vid Festung Europa? Europeiska politiker hade under decennier varnat för att de illegala immigranterna kommer att översvämma Europa, ta våra arbeten och lever på våra skatter. Dessutom är de muslimer och hade stora familjer. Sist, men inte minst: Europa hotades av att islamiseras. Så murar restes för att hålla afrikaner, asiater och andra objudna gäster utanför vår bekvämlighetssfär. Dubbelstrategi: flyktingfrågan skulle få sin lösning med att angripa problemets rötter och orsaker. Inte de utlösande (bombandet av Afghanistan, Irak eller Libyen; den neokoloniala världsordningens konsekvenser i Afrika och Asien) utan endast de synliga (människosmugglarna). Flyktingar skulle hållas nära sina hemländer, helst i läger i grannländerna; vi skulle betala för deras överlevnad. Systemet fungerade, eller så inte.

Sensommaren 2015 meddelade FN:s flyktingorgan UNHCR att de är tvungna att drastiskt minska stödet till flyktinglägren. Vid denna tidpunkt hade Tyskland öppnat sina gränser för alla asylsökande, myndigheterna räknade med att motta 800 000 flyktingar och förbundskansler Angela Merkel deklarerat ”das schaffen wir!” Men hon var även realist: landet kommer att vara ett annat i framtiden, samhället kommer att förändra sig och det invanda och förment bestående kommer att se annorlunda ut. På kort sikt är utmaningen gigantisk: hur skapa drägliga förhållanden för dem som inget har så att de överlever vintern? Skall flyktingarna interneras eller integreras? Tyskland och Sverige har valt den senare vägen vilket kräver ett nytt miljonprogram för nya lägenheter, barnvård, skolor, hälsovård och utbildningsprogram.

Berlin, September 2015. Thüringens ministerpresident Bodo Ramelow hade blivit inbjuden att hålla ett anförande vid Internationaler Willi Münzenberg Kongress. Något om hur staden Erfurt – Willi Münzenbergs födelsestad – kom ihåg honom (namngivandet av en gata eller plats, plakett på huset där han föddes…). Men det blev inte något föredrag om minneskultur och historiebruk. I stället blev det ett ”implusföredrag” – Politischer Realismus in schwierigen Zeiten: om mottagandet av flyktingar i delstaten, de dagliga utmaningarna och besluten som måste fattas, improvisationen och åsidosättandet av fastslagna budgetramar för att bemöta utgifterna som ändras och ökas dag för dag. Sist men inte minst: att övergå från en registerings- till en integreringspolitik. Ett passionerat tal. Internationell solidaritet i praktiken.

Är flyktingkrisen anno 2015 början eller slutet på en era? Bodo Ramelow påminde oss kongressdeltagare att vi endast har sett toppen av isberget. Förhållandena i flyktinglägren i Turkiet, Libanon eller Gaza är odrägliga; flyktingkrisen i Afrika tycks ingen orka tänka på. Än värre: om dagens kris i huvudsak är en följd av uppror och (inbördes)krig, kommer nästa flyktingkris att utlösas av den ekologiska kollaps som redan kan skönjas i utsatta regioner i såväl Afrika som Asien eller den vattenkris som redan är ett faktum i Sydvästasien och Nordafrika.

Det positiva: Willi Münzenberg-kongresen påminner mig om att internationell solidaritet inte är en illusion. Den är möjlig och är en väg som leder till en bättre värld. En som visade vägen var Willi Münzenberg, 1900-talets stora europeiska internationalist och ’Vordenker’. Vår kongress avsikt är att lyfta fram hans insatser som antifascist, antikolonialist och antirasist. Vår ambition är att utveckla Willi Münzenberg Forum (WMF) till vår tids plattform för studier av global solidaritet och dess utmaningar och förändringar i tid och rum. I Åbo är det InterSol-forskningsprojektet som är ansluten till WMF.

”Teflonpartiet” och den historiska förståelsen

Jag är nervös för vad som dagligen händer och vad som komma skall i Sverige. Jag är förbannad och samtidigt sorgsen över vad som har hänt i Sverige. Varje dag ställer jag mig frågande till det som utspelar sig på gator och torg, i bussar och på tåg, inom vardagslivet eller det sociala spelet på restauranger, klubbar och barer. Detta inlägg är lika mycket en politisk observation som det är ett ställningstagande. Genom att på något schizofrent sätt kliva ur rollen som historiker, anammar jag samtidigt den kunskap och förståelse som en historiker tillskansar sig för att tolka och uttala sig om mönster och tendenser vare sig dessa utspelar sig i då- eller nutid. Helt enkelt, det här är personligt.

Vad är det då som har orsakat det som vrider och vänder sig inom mig, en fråga som river och sliter i mig och skapar irritation? I år är det ett så kallat ”supervalår” i Sverige med demokratiska val i maj till Europaparlamentet, och sedan i september till landstingen, kommunerna och till riksdagen. Vi må reflektera över det faktum att den parlamentariska traditionen i Sverige inte ens kan räknas till hundra år, dvs. att alla medborgare har rösträtt vare sig man är man eller kvinna. Som medborgare är det både ett ansvar och rättighet att värna om ett fritt samhälle, i vilket man kan uttrycka sig och göra sin röst hörd, en förutsättning som påverkar i vilken riktning det samhälle man lever i utvecklas. I detta sammanhang existerar det dock en motsättning i Sverige, och om vi lyfter fram den slitna klyschan ”historien upprepar sig” så är liknelsen tyvärr allför talande här, dvs. insikten om att en samtida parlamentarisk aktör i dagens svenska riksdag gynnas av ett historielöst samhälle. Denna aktör tituleras här som ”Teflonpartiet” (vilket parti jag syftar på lämnar jag över till er läsare att tolka fritt kring), ett parti som lever på att ifrågasätta och rucka på de demokratiska fundament som Sveriges sociala, kulturella och politiska samhälle vilar på.

Varför jag kallar partiet för ”Teflonpartiet” istället för dess rätta beteckning är dels att det är min rättighet att göra så, dels att det är en talande liknelse för partiets sätt att hantera i efterhand känsliga frågor och kontroversiella utspel i dagens Sverige. Ingenting verkar fastna och det kvittar vad media och intellektuella gör, kritiken fastnar inte. Här spelar därför rollen som historiker en väldigt viktig roll att upplysa allmänheten om den dunkelhet och mörka rötter som bör kopplas till det som hör hemma intoleransens historieskrivning. Det som gör mig i synnerhet särskilt tveksam och uttalat rädd är det historiska mönster med sina tydliga kopplingar till nazismens framväxt och etablering i Weimartyskland under 1920-talet fram till det ödesdigra året 1933. Genom att klä sig i kostymer, tona ner ett språkbruk som normalt sett är fyllt av anklagelser och rasistisk trångsynthet och agera i en parlamentarisk miljö, lyckades det tyska nazistpartiet skapa sig en politisk plattform att stå på. Samtidigt utövade och visade den bruna svansen (SA etc.) till nazistpartiet på hur det förtryck som senare etablerades i Tyskland efter den 30 januari 1933 (datumet för Adolf Hitlers utnämnande till rikskansler) skulle komma att utveckla sig.

Min poäng här är rätt logisk. Till exempel, genom att klä sig enligt den socialt accepterade koden (kostym) avväpnade nazisterna i mångt och mycket sina politiska motståndare. Efter den 30 januari 1933 var kostymerna ett minne, ersatta med militär utstyrsel, men också, det tyska samhället hade stigit in i en process där alla nivåer nedmonterades i rask takt utifrån odemokratiska principer. Idag i Sverige rör sig ”Teflonpartiet” i liknade miljöer och använder sig av liknade strategier såsom nazisterna gjorde i Tyskland. Kanske detta låter en aningen dystopiskt, men jag vill hävda att så inte är fallet, utan dagligen rapporteras det om våldsamheter och överfall med fruktansvärda konsekvenser i Sverige. Senast igår (11.3.2014) i samband med den svenska journalisten Nils Horners tragiska död i Kabul försöker representanter med dolda kopplingar till ”Teflonpartiet” göra billiga politiska poänger av denna horribla händelse, ett dåd som utspelades i en konfliktfylld del av vår oroliga värld. Vidare har vi fallet med hur nynazister nyligen attackerade och knivskar demonstranter i Malmö, eller det helt absurda angreppet mot den anti-rasistiska manifestationen i Kärrtorp söder om söder i Stockholm den 15 december 2013, arrangerat av Linje 17, ett angrepp som hade planerats och utfördes av den mest radikala grenen av den bruna svansen. Det går inte att undvika det faktum att ”Teflonpartiet” är en del av en odemokratisk rörelse som dagligen strävar efter att vinna politisk mark och kraft i Sverige.

Detta kräver i sin tur av gemene man och kvinna att bryta med historielösheten för att förstå att historien kan upprepa sig själv. Historiskt sett är det alltid lättare att förstöra än att bygga upp något, vare sig det är idéer eller konstruktioner av diverse slag. Jag vill inte leva i en miljö i vilket ett parti har lyckats prägla en acceptans av intolerans och isolering. I Sverige, men också i många andra länder över hela världen, borde var och en känna och ta ett ansvar att sätta in dagens problem i en historisk kontext för att först förstå och sedan bryta ner de mörka krafter som lurar runt hörnet.

Om det är något som jag vill förmedla här så går det i linje med ett budskap som jag nyligen konfronterades med under en kortare vistelse i Delhi i Indien. Runt omkring denna kaotiska och intensiva stad finns det ett stort antal skyltar uppsatta med samma budskap: ”Think Today – Tomorrow It Is Too Late”.