Etikettarkiv: tolerans

Med facit i handen

Märkt för livet: tatuering som historisk påminnelse

Märkt för livet: tatuering som historiskt facit

Vi läser och förstår historia som om vi redan hade facit i handen. Låt mig ta ett exempel: den 23 juni 1945 överlämnades ett strängt förtroligt dokument till byråchefen på det svenska utrikesdepartement i Stockholm, en handling som kortfattat skapade en uppfattning om antalet överlevande judar i Polen efter förintelsen. Den 7 juli skickades informationen vidare till Sveriges envoyéer i Moskva, Washington och den svenska utrikesministern Östen Undén. Vidare arkiverades dokumentet i utrikesdepartements handlingar för frågor rörande nationella minoriteters ställning i Polen. Dokumentet som utrikesdepartementet fick ta del av och hade att ta ställning till var författat av doktor Emil Sommerstein, ordföranden i Centralkommittén för Polens judar (1944-50), en skildring som kortfattat slog fast innan det andra världskrigets utbrott 1939 hade Polen haft 3,5 miljoner judar inom landets gränser. Det som följde i Sommersteins skildring talar för sig själv:

”Av dessa återstode för närvarande endast 90 000 i Polen. Det största antalet, omkring 15 000, funnes i Lodz. En del polska judar uppehölle sig i Ryssland, en del i Tyskland och ytterligare andra i Ungern, Rumänien osv. Lyckades försöken att få dessa polska judar tillbaka till Polen skulle man i bästa fall kunna få ett antal av omkring 300 000 judar”.

Nu när vi läser detta i slutet av 2015 förstår vi detta som en fruktansvärd berättelse, men vetskapen och kunskapen om den nazistiska terrorn och förintelseindustrin i Polen under det andra världskriget borde vara allmänt gods hos gemene man och kvinna i dessa dagar. Åtskilligt har skrivits och forskats fram i arkiven eller genom otaliga forskningsprojekt och intervjuer av överlevande, och säkerligen kommer mer att forskas fram och skrivas. Och återigen, vad har en berättelse såsom den Sommerstein hade att berätta 1945 att säga till oss 2015 när vi sitter med facit i handen?

Man säger ju att vi ska lära oss av historien. Nåväl, i dessa dagar har jag skarpt kommit att ifrågasätta detta. Flödet av information på nyhetskanaler och sociala medier har uppnått den graden och nivån att det är svårt att behandla allting och sätta in det i ett logiskt och källkritiskt sammanhang. Är det så att vi istället väljer att rationalisera och förenkla för att kunna göra det enklare att uttala sig om vad som har hänt och hur det har hänt? Jag misstänker att vi då helt och hållet missar poängen med att förstå varför saker sker och utspelas framför våra ögon. Just nu flyr folk för sina liv från och genom kontinenter på hav och land. Strömmarna känner inga nationella gränser eller ekonomiska krav, flykten från terror och krig strävar efter trygghet och ett bedrägligt lugn. Det är komplexa frågor där orsaker och verkan har fler förklaringar än en.

Vetskap och kännedom

Vetskap och kännedom

Påtvingad flykt och oro är inget nytt i vår värld. För tillfället påminns vi om hur världens ledare försökte lösa den judiska befolkningens situation i Tyskland under 1930-talet genom möten och förhandlingar. Vad jag tänker främst på här är den internationella Eviankonferensen i Frankrike 1938, en händelse och ett möte som skarpt illustrerar hur maktpolitik och nationella särintressen ersatte behovet av att lösa frågan om judeförföljelserna och erbjuda den judiska befolkningen en tillflyktsort antingen i Europa eller USA. Eviankonferensen misslyckades kapitalt och bekräftade istället att Europas judar inte kunde räkna med någon aktiv hjälp förutom moraliska ”sympatiförklaring” från den samlade konferensen. Vilka huvudargumentet fördes fram 1938 som talade emot en tolerant människosyn? Jo, ”om vi [säg land X] tar emot en massa judar så kommer det att skapas ’ett judeproblem’ i landet”. Argumentet var grundat i en genomskärning av hur samhällets primära funktioner – ekonomiska, sociala, kulturella och politiska aspekter – skulle påverkas av en plötslig och kraftig tillströmning av flyktingar. Enligt konferensens deltagare skulle detta skaka om varje nations fundament och rubba samhället totalt. Drygt sju år senare hade man facit i handen om vi återvänder till Polen: av 3,5 miljoner judar återstod endast 300 000 om man lyckades samla alla på en och samma plats.

Som historiker och medmänniska anser jag att historia rör sig bakåt för att kunna läsas framåt och att det finns en poäng med att läsa historien baklänges. Främst för att kunna ifrågasätta historiens samtidighet och förstå varför vi redan sitter på facit. Vad kommer facit att bli när flyktingströmmen anno 2015 räknas samman om ett par år, eller är det så att vi alltid måste sitta med facit i handen innan något görs för att lösa människans förmåga att slå knut på sig själv? Jag trodde att fakta och facit om människans gränslösa nöd redan hade skrivits ett flertal gånger med tanke på de tragedier som har utspelats genom historien orsakade av religiös terror, etnisk rensning och flyktingströmmar.

1932 Revisited

Jag vet att man helst ska undvika en anglifiering av det svenska språket, men just här och nu är det passande att göra en referens till begreppet ”revisited”. Vad innebär ”revisited”? Att en person eller händelse besöks igen eller att en person eller händelse gör ett återbesök. Varför kopplas då årtalet 1932 tillsammans med ”revisited”? Jag kommer att återkomma till det, men låt mig först ta ett avstamp i ett citat hämtat ur historikern Eric D. Weitz bok Creating German Communism, 1890 – 1990. From Popular Protest to Socialist State (1997): ”The establishment of the dictatorship [1933] was also bound up with National Socialist racism. Political opposition challenged the cherished myth of a unified racial community. […] Hence, the regime moved quickly to establish its monopoly of power and destroy the ability of the opposition, […].” Slutligen skriver Weitz att 1933 hade folket i den tyska nationen att se fram emot “[A]rbitrary arrests, torture, internment in concentration camps, and murder.” Jag tror att Weitz konklusion väl illustrerar ett samhälle och en värld en majoritet av oss inte vill leva i.

När jag söker efter inspiration eller ställer mig frågande till vilken roll humanister, som i detta fall, en historiker spelar i dagens samhälle så är en central del att föra fram kunskap och upplysning om hur saker och ting har utvecklats genom historien. Om vi återvänder till 1932 och placerar oss i denna ”kronotop” (såsom den ryske litteraturvetaren Michail M. Bachtin formulerade i slutet på 1920-talet idén om hur man teoretiskt sammanför en given tid med rummets betydelse) befann sig Tyskland vid denna tidpunkt i den politiska och sociala skärselden. Frågan är: vad kan vi lära oss av detta? Ett år kan både vara långt och kort i tid och rum. Först och främst, det som utspelades mellan 1932 och 1933 i Tysklands historia visar hur fort ett samhälle kan raseras ur ett konstitutionellt perspektiv, men också, hur detta påverkade och förändrade humanitära och toleranta värderingar. Radikaliseringen mellan den yttersta vänstern (det tyska kommunistpartiet, KPD) och högern (det nationalsocialistiska partiet, NSDAP) paralyserade det tyska samhället så till den grad att politik och samhälle gick hand i hand och endast inväntade någon form av avgörande brytpunkt. Den 30 januari 1933 konfronterades den tyska Weimarrepubliken inför vägskälet i samband med Adolf Hitlers utnämning till rikskansler. Två dagar senare infördes skyddslagar som syftade till att avsevärt begränsa mötes- och tryckfriheten. Nazisterna hävdade att åtgärderna infördes för att, så att säga, ”beskydda det tyska folket” mot terrorism.

Låter inte detta en aningen bekant? Är det värt att göra ett återbesök i denna så kallade ”mörka dal” i 1900-talets historia för att kunna förstå vår samtid? Anledningen till varför talar för sig själv. Om vi ser till det politiska spelet som har utvecklats i Sverige sedan riksdagsvalet den 14 september i år, den misslyckade röd-gröna regeringen (S+MP) som till stor del kan förklaras med de utmaningar som följer ett minoritetsstyre, och slutligen, den socialdemokratiske statsministern Stefan Löfven utlysning av extra val (det heter inte nyval) den 22 mars 2015 visar på en tid av tidigare okända politiska landskap i den moderna svenska historien. I en tid av globala utmaningar och oroshärdar, främst med tanke på det som utspelar sig i den östra delen av Ukraina och den blodiga skådeplatsen i gränslandet mellan och i Syrien och Irak, vilken betydelse lägger vi i vad som har utvecklats i Sverige under 2014? Den avgörande frågan är Sverigedemokraternas (SD) historiska utveckling i att vara ett utpräglat rasistiskt parti med tydliga rötter i den tvetydiga sörjan som blandar friskt mellan fascism och nazism till att nu rumstera i de politiska finrummen.

Efter riksdagsvalet 2010 hade SD drygt 5 %, nu sitter partiet på 13 % och är därmed en maktfaktor i svensk politik och riksdagen. I en tid av politisk pajkastning spelade SD ut sitt kort under budgetförhandlingarna och valde att fälla den sittande regeringens förslag, och i likhet med nazisternas manöverutrymme i Tyskland 1932, verkar syftet vara att skapa kaos och sprida förvirring hos gemene man och kvinna. Istället kan nu SD sitta på första parkett och se på när de politiska blocken beskyller varandra för vem som har släppt fram SD och varför det har kunnat bli som det har blivit i Sverige. Borde inte fokus ligga på att skärskåda och klä av ett parti som redan inte har några kläder på sig, det vill säga, SD har ju visat sitt rätta ansikte i och med att man tydligt visat att man endast är ett enfrågeparti. Det som nu utspelas dagligen i den svenska vänster- och högerpressen göder nu enbart bara SD:s självpåtagna ”offerkofta” i framställandet av sig själv som politisk martyr.

Det transnationella perspektivet visar att Norden och Europa står inför en fascistisk utmaning. Genom SD:s försök till att odla och producera sin egen tolkning av den unika svensk identiteten vrids klockan tillbaka till någon form av perverterad syn på nationen, rotad i en förvanskning av upplysningstanken och den romantiska tidsåldern under 1800-talet. Om vi ser till Sverige så skulle detta, till exempel, innebära att kålroten kan ses som unikt svensk, medan kåldolmen åker ut per se eftersom kåldolmen är hämtad ur den turkiska mattraditionen (liknande exempel skulle göra denna text extremt lång och det är inte syftet). Kålrot i all ära, men kåldolmar har förgyllt den svenska matkulturen. Genom kontakter och utbyten över gränser så skapas en tid och miljö för ett samhälle att utvecklas i en positiv riktning, både kulturellt och ekonomiskt. Eftersom tendensen i Sverige pekar på en utveckling i linje med ett återbesök till 1932, så blir min vädjan till den enskilde individen att förstå hur snabbt det går när ett samhälle eroderas när värderingar förskjuts gradvis. I och med SD:s roll som vågmästare gäller det att lära sig hur vågen fungerar för att kunna använda vågen i det politiska spelet. Låt inte Sverige bli ytterligare ett exempel på ett historiskt misslyckande.

Slutligen hoppas jag på en fröjdefull jul och ett gott nytt år…