Tack till rektor Hupa

Kära Mikko!

Nästan fem år har gått sedan vi började samarbeta. Jag visste ingenting om dig, bara det som alla visste, nämligen att du är en framgångsrik förbränningsforskare. Vad har jag då sett hos dig under denna rektorsperiod?

Det har varit händelserika och lärorika år. Finansieringsmodellen ska förändras och studenterna ska bli färdiga snabbare än förut. Den visan har vi hört i decennier men det har varje gång visat sig vara svårt att tvinga vuxna människor att göra det de inte vill eller det de upplever att de inte kan. Vi får se hur det går den här gången. När man byter finansieringsmodell är det däremot viktigt att man varken upplever att man inte vill eller inte kan hänga med. Här gäller det att simulera och räkna och att räkna bra! Det har du på olika kraftfulla sätt visat att du behärskar till fullo.

Ett av våra flaggskepp, internationaliseringen, ska inte längre ge så stor utdelning som förut. Jag vet inte om tanken är att Finland ska isolera sig, eller om man här tror att kunskaper i engelska är tillräckliga för att landets universitet ska kunna göra sig betydelsefulla i den internationella forskningen. Mig har det glatt särskilt mycket att se att många av de doktorander jag under året haft nöjet att gratulera till slutförd examen har sina närmaste och mest inspirerande samarbetspartner inom Central- och Sydeuropa. Måtte vi inte förblindas av kortsiktiga planer på isolering utan fortsätta skapa kontakter på många olika språk, i många olika miljöer med många olika människor. Den tanken har du också stött.

En del bekymmer har det varit med Åbo Akademis värdegrund. Särskilt har, som jag ser det, begreppen mångfald och öppenhet prövats. Men genom att anpassa begreppet djärvhet på rådande situationer har du ändå fört Åbo Akademi till något slags equilibrium. För mig är det alltid viktigt att man markerar sin ståndpunkt, särskilt om det är någonting man inte är nöjd med. I synnerhet vid ett universitet är det viktigt att klart och tydligt säga ifrån om något kolliderar med universitetets ideal. Då kan det behövas ett visst mått av djärvhet. Åren 2015–2019 har visat att Åbo Akademis värden duger i praktiken och inte bara i en strategi på papper.

Några stora beslut, så kallade svåra beslut har du fört till styrelsen, men eftersom svåra beslut är svåra att acceptera vill jag inte ta upp dem här idag. Däremot konstaterar jag att naturvetenskaperna genom beslut under din ledning delvis kommer att få nya fina arbetsutrymmen som säkerligen kommer att stödja verksamheten.

Det som upptagit mig mest har förstås varit akademins hundraårsjubileum. Programmet under året har varit brokigt och rikhaltigt. Vi har firat på många olika sätt. Vi både satt i slutna rum och öppnade våra dörrar. Urgamla döda och nya väldigt levande forskare prisbelönades. Jag tror att mera forskningspengar än någonsin tidigare har kommit akademin till del under dessa år. Till och med statsmakten lade till slut märke till att vi hade ett jubileum vilket förstås gladde en av arvtagarna till det allra första universitetet i Finland särskilt mycket.

Visserligen hade jag ansvaret för det som ordnades, och många var inblandade, jag vill särskilt nämna Johan Berg, men utan det stöd som du gav oss hade vi inte kunnat hålla en sådan standard som vi haft. Ibland höll jag på att tappa tålamodet då du precis  ville veta alla små detaljer månader i förväg, men erfarenheten visade förstås att ju noggrannare planerna är desto större chans finns det för framgång.

Du lämnar alltså en välskött akademi. Vad ännu bättre är, är att du, visserligen inte ensam men tillsammans med många andra, överlämnar akademin till en regering som inte längre är både kunskaps- och bildningsfientlig eller föraktfull gentemot hög utbildning.

.Det har varit roligt och givande att samarbeta med dig. Jag har lärt mig mycket. Du har undervisat mig om vattnets egenskaper och fantastiska förmåga att göra nästan vad som helst rent, vi har diskuterat miljöförstöring och tryggheten att bränna ved i Finland. Jag har nog förstått att kemi är mycket viktigt! Du har lärt dig något om den vardagliga fromheten i Indien och fått höra om Mahabharata. Jag har sällan träffat en så generös människa som du. När jag med bekymrade blickar betraktar något som kanske inte är helt perfekt ens för  våra förhållanden tittar du på mig och säger ”Sånt är livet” eller ”Sådan är världen”. När folk söker sig bort från oss och jag vädrar vantrivsel tycker du det är bra att de hittar andra platser att arbeta på och att detta är vår utmärkta utbildnings förtjänst. Världen ligger öppen för duktigt folk! Jag har förstått att lära mig ta det lugnt för allt ordnar sig ändå – åtminstone teorin.

Det får oss alla att känna tacksamhet och därför har vi gett dig en gåva. Du får ett äppelträd. Stiftelsen för Åbo Akademi bidrar till gåvan med gropen. Om ingen tidigare grävt en grop åt rektorn har det nu blivit gjort! Äpplet heter Antonovka och får symbolisera kunskapens frukt. Din gode gamle vän Johan  Gadolin och Finska Hushållningssällskapet såg till att sorten importerades från Ryssland. Antonovka är ett vinteräpple, och när du kokar mos på frukten ser du att den ger väldigt lite avfall – precis som vältorkad finsk ved ger väldigt lite aska och som välinhämtad kunskap inte innehåller strunt. På motsvarande sätt som kanslern fick sitt öl till hundraårsjubileet kan rektorn nu få en cider. En gåva förpliktar visserligen till en gengåva men den bördan vill jag inte ge dig. William Arthur Ward sa en gång: ”Att känna tacksamhet och inte uttrycka den är som att slå in en present och inte ge den.” Härmed har jag uttryckt min helt personliga tacksamhet för ditt stöd, din optimism, din energi, och på allas våra vägnar gett dig den presenten.

Hälsningar och allt gott för din framtid!

Ulrika

Vetenskapsminister

I dagarna har jag från olika håll fått höra idén om att Finland behöver en vetenskapsminister. Rent teoretiskt är tanken god. Man menar nämligen att på forskning och annat vetenskapligt arbete på det sättet skulle få en starkare ställning och bättre resurser än nu då universiteten ingår i undervisnings- och kulturministrarnas arbetsområde tillsammans med allsköns annan utbildning.

Onekligen luktar idén om en vetenskapsminister elitism, men kanske det är just det vi behöver idag. Individualiseringen påstås ha gått långt och vara tidens melodi. Inte bara mänskliga individer utan också institutioner borde som bekant föra fram sina ”individuella” profilerade drag för att synas, utnyttjas och få extra pengar. Man kan dock fråga sig om individualismen faktiskt är tydlig i ett samhälle där allting ändå präglas av flockmentalitet och alla ser lika ut. Men det är inte mitt ärende idag.

Idén med en vetenskapsminister kan alltså vara god, men låt oss tänka lite vidare på detta tema. Tre invändningar kan föras fram. Om Finland får en sådan minister måste hen åtminstone själv ha bedrivit forskning på allra högsta nivå, alltså ha en kompetens som överstiger en doktorsexamen. Hur många sådana personer finns som är lämpliga?

För det andra tenderar ”vetenskap” idag allt oftare att beteckna teknik och naturvetenskaper (science). Förmoda att den nya vetenskapsministern inte är tillräckligt (ut)bildad utan har en vilja att stödja bara sådana vetenskaper som ger innovationer. Innovationer är ett förfärligt och missvisande ord, för all forskning ska ju resultera i kunskap som man bedömer att inte är känd sedan tidigare. ”Innovationer” har getts en alldeles specifik betydelse, nämligen säljbarhet. Den forskning som leder till innovationer ger en grundval för att industrin ska kunna fabricera någonting som uppammar ett föreställt behov hos människorna i omgivningen och som kan säljas. Då kommer humanvetenskaperna att ännu mera hamna i bakvattnen än redan nu är fallet. En allt för stor andel av vetenskapsministerns budget kommer då att tillfalla medicin och teknologi och andra motsvarande kunskapsområden. Humanvetenskaperna får klara sig bäst de kan. Drömmen om ett evigt och allt bekvämare liv är tydligen vanligt förekommande, men det är oklart hur människan ska reda sig i ständig sysslolöshet med allt vad det medför.

Den tredje invändningen gäller det motsatta läget. Ponera att vetenskapsministern har en tydlig ideologisk agenda. Hen är inte ute efter innovationer men ute efter att fylla medborgarna med nya idéer så att folk som vetenskapsministern vill – i förlängningen vill denna vetenskapsminister nämligen avancera i sin politiska karriär. Då kommer humanvetenskaperna att ha goda dagar men bara förutsatt att deras företrädare bedriver sin forskning på det sätt som vetenskapsministern bestämmer. Vi ser det i Ungern nu, där Central European University kämpar för sin rätt att fungera som ett någorlunda neutralt och kritiskt analyserande lärosäte och där ungerska vetenskapsakademien gör vad de kan för att få förbli en oavhängig institution. Vi har sett politikerdikterad forskning i andra delar av Europa genom tiderna. Folkloristiken skulle exempelvis vara ett välresurserat ämne för att den så utmärkt passar som redskap för att skapa ideologier. Historievetenskapen likaså, ja, hela kulturfältet kunde få en massa pengar för att sprida och upprätthålla ett nytt politisk ideal. Ministrar med mycket höga examina och erfarenhet av forskning på högsta nivå har suttit i Finlands regering, men med den erfarenheten bör vi faktiskt idag fråga oss om vi verkligen vill ha en vetenskapssyn som är bunden vid statsledningens ideologi.

Det gäller alltså att tänka noga efter: Hittar man, regering efter regering, en person som är så vidsynt att hen accepterar att både naturvetenskaper och humanvetenskaper ska ha resurser utan att fördelningen sker på bekostnad av den andra? Hittar man, regering efter regering, en person som förhåller sig neutral till vad forskning och vetenskapligt arbete går ut på? Ibland kan det vara bättre att inte vara väldigt synlig men ändå ha frihet att tänka och forska i det man själv anser vara viktigt. Vi är redan Gudi nog tillräckligt styrda av allvärldens makter i vårt arbete trots den påstådda individualiseringen, eller hur?

 

Tack

Det som upptagit mig mest i år har varit akademins hundraårsjubileum. Programmet under året har varit brokigt och rikhaltigt. Vi har upplevt köld i januari i Åbo och hetta i juli i Björneborg på Suomi-Areena. Vi har festat i frack och i jeans. Vi har ätit med kniv och gaffel på vita dukar och vi har gnagt i oss fingermat stående på Arkens gård. Vi har lyssnat på ny klassisk musik och gammaldags ”jytää”. Det har förekommit stora konferenser och små seminarier, vernissage av fotografier och utställningar av gamla dokument. Vi har firat för oss själva och med hela stan, studenter, alumner och yrkesaktiva akademianställda. Vi har suttit i slutna rum och öppnat våra dörrar, urgamla döda och nya väldigt levande forskare har både prisbelönts och fått diplom. Jag tror att mera forskningspengar än någonsin tidigare har kommit akademin till del i år. Vi har firat i Åbo och i Vasa och samarbetet med den lokala pressen har varit alldeles utmärkt. Åbo stad har varit mycket generös i sin hjälp med marknadsföringen och på andra sätt. Vi har åstadkommit vackra band att knyta runt betyg eller annat som behöver knytas men vi har också gjort färdiga en historik i två band som passar bra till det efterlängtade stora verket om akademins byggnader som utkom 2017. Bakelserna har fått en utformning som påminner oss om jubileet och ett eget, väldigt gott öl har vi fått hjälp med att producera. Rektorskedjan har fått ett tillägg i form av en liggande åtta, ett oändlighetstecken, ett hoppfullt insignium för akademins kommande sekel. Åbo Akademis frimärke kunde man skicka julkort med och radio och TV hjälpte till med att sprida kännedomen om vårt jubileum. Vi får kanske till och med ett museum över Johan Gadolin så småningom. Till och med statsmakten lade märke till att vi hade ett jubileum vilket förstås gladde en av arvtagarna till det första universitetet i Finland särskilt mycket.

Visserligen har jag haft ansvaret för det som ordnades, visserligen har kommunikationsavdelningen, särskilt Johan Berg, och kommittén för vårt hundraårsfirande varit i elden detta år men utan det stöd som akademins ledning med rektorn i spetsen har gett oss hade vi inte kunnat hålla en sådan standard som vi haft. Det är nog fråga om pengar men minst lika mycket är det fråga om det intresse man visat för förberedelserna.

På detta sätt vill jag hjärtligt tacka alla som bidragit till att festligheterna blivit lyckade, både er som medverkade och er som deltog. Det är roligt att ställa till med evenemang, men det blir allra roligast om man har en intresserad och positiv publik.

Gott nytt år!

Viljan att forskarutbilda i dialog

I förrgår satt jag på en tillställning som kallas ÅAU Research Day. Den började klockan nio och avslutades med vin och tilltugg ungefär klockan halv fem. Det var väl sjätte året i följd som detta evenemang organiserades av forskarskolan men det tycks ännu inte ha blivit allmänt omfattat som ett tillfälle där Åbo Akademis forskande personal möts under trevliga former. Hur står det till med viljan att göra forskarutbildningen till en dialog mellan ämnen, teman och generationer?

Dagen började med att sjutton doktorander från många olika länder samlades för att hålla föreläsningar (3 Minute Thesis Competition) om sina blivande avhandlingar. Fyra av dem var finländare. Var och en hade tre minuter och inte en sund längre på sig att berätta om vad han eller hon arbetade med. Det är en konst att fatta sig kort, men det är nödvändigt att kunna det. Föreläsningen skulle vara på engelska, och var och en var illustrerad med endast en bild. Det gällde att vara frimodig, tydlig i artikulationen och hålla kontakten med auditoriet. Innehållet i föreläsningen måste vara relevant, väl kontextualiserat kunde man också säga, och väl strukturerat. För mig förblev det oklart vilken funktion den illustrerande bilden hade.

En jury på tre personer bedömde vilka föreläsare som fyllde alla kriterier och beslöt att ge ett pris till varje fakultet. Av dessa fyra mottagare skulle en dessutom utses som ÅA:s vinnare. Det vinnande bidraget skickas in till den stora Coimbra-tävlingen, då deltar man i en motsvarande tävling ordnad mellan Coimbra-gruppens nästan fyrtio universitet. Om det går bra kan man komma till final, finalen går av stapeln i Kraków i juni 2019.            Doktoranderna var oftast väl förberedda men några av dem var verkligt nervösa. Det kanske var första gången de skulle ställa sig inför ett auditorium för att berätta om sin vardag. Det hade varit till stöd för dem om deras handledare hade varit närvarande och gett dem några uppmuntrande ord. I en sådan situation lär doktoranden känna sig själv i ett nytt sammanhang och handledaren får en glimt av hurdan disputationen kan komma att bli.

De sjutton doktorandernas föreläsningar var utan undantag mycket relevanta och intressanta. Det hade inte varit någon tidsspillan att sitta i Auditorium Salin och lyssna på dem. Tvärtom hade man som handledare också kunnat se i vilken mån det förelåg möjligheter till samarbete och synergi med någon kollegas doktorand.

Nästa programpunkt var Scientific Speed Dating. Alla doktoranderna ställdes i ring, en yttre och en inre. I tur och ordning skulle de vända sig till sitt par i den andra ringen och snabbt berätta om sitt projekt och därefter, inom några minuter, upprepa sin berättelse för nästa par. Scientific Speed Dating är reciprok och snabb så på en timme hade alla sjutton doktorander lärt känna varandra och vars och ens doktorsavhandlingstema, metoder och förväntade resultat. Att döma av det ljud som hördes i samband med denna del av dagens program var de unga blivande forskarna mycket ivriga att lära känna varandra. Idag, när jag deltog i en alldeles annan konferens, såg jag flera av dem prata med varandra som om de varit gamla bekanta.

Eftermiddagen inleddes med prisutdelningen i samband med treminutersföreläsningarna. Resten av den var vikt för föredrag av sådana som hade lämna doktorsavhandlingsskriveriet bakom sig för länge sedan. Jag talade lite om peer review-processen och uppmanade doktoranderna att tänka noga över hur processen med att skriva vetenskapliga texter ser ut och om den är optimal. Vidare presenterades Baltic University Programme med alla sina lockande evenemang och möjligheter att utveckla sig just i det skede då man borde vara allra mest alert. Spark Finland fick också en noggrann presentation för att de doktorander som eventuellt hade någon idé om en produkt som kunde säljas skulle få veta att det finns hjälp att få i den processen. Ett av akademins profilområden, nämligen Minoriteter fick en grundlig genomgång och här blev diskussionen efteråt lite livligare då någon frågade efter forskningsmetoder i denna typ av vetenskapligt arbete och det visade sig att de var lika viktiga som inom andra discipliner. Till slut fick auditoriet en livfull beskrivning av hur det är att skriva en ansökan om medel från European Science Foundation. Det blev helt klart att sådant inte görs med vänster hand på en söndagseftermiddag.

Egentligen kunde alla som är ansvariga för forskning inom sin disciplin ha haft mycket stor nytta av alla dessa föredrag. Peer reviews råkar alla ut för och måste lära sig att umgås med. Alla behöver ny inspiration i nya sammanhang. Detta gäller i synnerhet dem som i flera år suttit på samma post och inte bara unga doktorander. Alla som producerar säljbara varor, alltså också böcker, kan ha nytta av att veta hur man närmar sig marknaden. Alla kan ha fördomar mot varandras forskningsområden och alla mår bra att bli av med dem. Det gör man inte på sin egen kammare. Intresset för pengar från European Science Foundation borde öka lavinartat. I Finland betalar vi faktiskt ganska mycket pengar till EU också för forskning. Därför är det skäl att försöka få tillbaka så mycket som möjligt i form av forskningsmedel.

Efter en kort paus blev det dags för utdelningen av akademins största pris för vetenskapligt arbete, nämligen Kristina- och Gaddpriset. Professor Matti Laine och hans forskargrupp fick Kristinapriset om 20000 euro för forskning om arbetsminne och neurologiska ämnen inom språkhanteringen. Professor Dmitry Murzin och hans grupp fick, för andra gången, en lika stor summa för vidare undersökningar av katalysatorer för att utvinna verksamma medel för kolesterol- respektive cancermediciner bland annat ur näver. Visst är det roligt när ens kollegor får pris, och visst är det bra att Åbo Akademi har så många mycket skickliga forskare som inte får pris också. Det är tack vare alla dessa personer som akademin uppfattas som ett mycket gott forskningsuniversitet.

Den akademiska kvarten

På senare tid har jag flera gånger stött på frågan hur man ska förstå tidsangivelser inom den akademiska världen. Med andra ord har det visat sig att det är oklart när man ska räkna med den så kallade akademiska kvarten och när inte. Akademisk kvart förkortas aq ((studentikost) latin eller ak (svenska) och har i allmänhet ingenting med studentbostäder eller andra kvartar att göra.

Den akademiska kvartens ursprung är förmodligen ganska omöjligt att spåra. Redan vid de tyska jesuituniversiteten på 1600-talet var den känd och behövdes för att studenterna skulle hinna till sina föreläsningar. Förr i världen, innan man började bygga universitet som koncentrerade campus, höll professorerna nämligen sin undervisning i sina egna hem eller hade seminarierum på olika håll i staden, ibland ganska långt från varandra. (Den första gången det latinska ordet campus, som betyder ’fält’ användes för ett lärosäte var på 1700-talet i samband med det vi idag kallar Princeton University. På svenska blev det ett allmännare ”universitetsord” först på 1990-talet). Då hade inte varje student sitt eget armbandsur eller andra klockor utan man måste förlita sig på stadens kyrkklocka eller uret på rådhuset. De här klockorna slog bara en gång i timmen, alltså när timmen var full.

När studenten hörde att klockan slog visste han att han hade en god stund på sig tills föreläsningen skulle börja. Han visste att ge sig iväg till sin professors bostad eller till det rätta seminarierummet och infinna sig där när undervisningen satte igång. Detta var ungefär en kvart efter klockans slag. Då den föregående föreläsningen, om den var en dubbelföreläsning, hade slutat en kvart före jämnt klockslag visste studenten också att han hade en halvtimme på sig att förflytta sig från en professorsbostad till en annan, från ett seminarierum till ett annat.

En annan förklaring till den akademiska kvarten är bruket att repetera vad som sagts under den föregående föreläsningen. Den här rekapitulationen skedde i början av föreläsningen och den student som hade varit uppmärksam föregående gång kunde därför hoppa över detta moment och infinna sig en kvart senare då professorn presenterade det som var nytt för dagen.

Den akademiska kvarten hör kanske mest samman med gamla universitet där man faktiskt behövde tid för att förflytta sig mellan enheterna. Estland, Finland, Schweiz, Sverige, Storbritannien, Tyskland, Österrike m.fl. länder praktiserar fortfarande bruket mer eller mindre allmänt. I skrift anges kvarten sedan 1800-talet med det latinska uttrycket cum tempore, som betyder ’med tid’. Om det är meningen att man ska inleda arbetet på jämnt klockslag skrivs det sine tempore, ’utan tid’. Dessa latinska tillägg förkortas c.t. respektive s.t. Det finns flera olika sätt att ange att en tillställning börjar med akademisk kvart. Man kan bland annat också använda prickar efter klockslaget.

Jag minns att när bruket med den akademiska kvarten på 1970-talet började vackla och vara obegripligt vid Åbo Akademi fanns det en irriterad men nitisk tjänsteman som försökte få folket att förstå att den akademiska kvarten skulle tas med i beräkningen om tidsangivelsen för när ett evenemang skulle inledas skrevs endast med två siffror. Om den hade skrivits med fyra siffror och skiljetecken gällde jämnt klockslag. Ett seminarium som var satt till klockan 10 började följaktligen en kvart över tio medan man skrev 10:00 om ett möte som skulle börja på slaget tio. När inte ens detta hjälpte kallades vi till möten som skulle börja klockan 10:01!

Ibland kan man lägga in längre tid innan undervisningen ska börja och då heter det cum grano tempore, förkortat c.g.t. ’med dubbelkvart’ som på svenska förkortas eller dk eller studentikost dq. Också magno cum tempore, m.c.t. (’med stor tid’) kan användas för dubbelkvarten. Om den här dubbelkvarten ligger mellan slutet på en högtidlig tillställning, den ”solenna akten”, som vi säger i Finland, och banketten på kvällen utnyttjar man den till att dricka cocktail, umgås och kolla upp var och med vem man ska sitta vid bordet. Sättet att visa hur tidsangivelsen ska förstås varierar från universitet till universitet, så det är bäst att ta reda på hur man ska bete sig innan man kommer alldeles för sent – eller alldeles för tidigt.

Generellt kunde hos oss den akademiska kvarten gälla undervisningen medan administrativa möten inleds på klockslag angivet med fyra siffror och skiljetecken.

 

 

 

Ett nytt läsår

 

Ett nytt läsår börjar och vårt jubileumsår fortsätter fram till och med december. Den 25 oktober kallar Akademin till ett stort seminarium som fått namnet ”Imagine! Science, Knowledge, and Wisdom in the Future of the Universities”. Där ska diskuteras universitetens framtid och relation till landets och världens politiker som har så stor makt över universiteten. Ska universiteten vara politikernas tjänare för att skaffa fram innovationer eller ska universiteten förbli sina egna herrar och vara en samhällskritisk röst? Flera spännande talare kommer att diskutera detta tema: Journalisten Marian Abdelkarim, riksdagsledamot Li Andersson, president Tarja Halonen, Sverige Riksbanks chef Stefan Ingves, professor Alf Rehn och journalisten Göran Rosenberg. Dessutom kommer vi att inbjuda både pensionärer och studenter: de förstnämnda har den erfarenhet av samarbete med politiker som resulterat i dagens situation, de senare ska inför sin egen framtid skapa en värld som det går att leva vidare i.

Den 28 oktober i Konserthuset uppför Brahe Djäknar, Florakören, Pedavoces och musiker en kantat skriven av Ulf Långbacka. Den hade sitt uruppförande i mars i Vasa och ska få sitt lokala uruppförande i Åbo i höst. På detta sätt har Åbo Akademi hela fyra egna kantater, specialskrivna just för vårt eget universitet.

I mitten av december avslutas jubileumsåret med en brakmiddag och stor fest i Vasa. Och strax därefter blir det ett större julkaffe för personal och studenter i Åbo. Närmare detaljer om evenemangen hittas på nätet. Varmt välkomna att delta i det jubileumsprogram som återstår.

 

På universitet ska det undervisas och forskas. Det finns mycket pengar att dela ut som forskarstipendier och forskarpris. Den undervisande personalen har färre möjligheter att hämta nya krafter, fylla på resurserna med nya idéer och mera kunskap. Nu finns den möjligheten! Stiftelsen för Åbo Akademi har vänligen ställt en god summa pengar till förfogande för att personer i den undervisande personalen ska få en chans att under någon vecka kunna vistas ostörda på ett nordiskt universitet för att lära sig något nytt om sitt ämne, eller för att få nya goda pedagogiska idéer. Johanna Hedenborg lämnar närmare upplysningar.

Ta chansen! Förbättra och fördjupa dina nordiska kontakter och din kunskap och förbättra dina pedagogiska förmågor och ge dig själv en guldkant på tillvaron. Nya vyer berikar alltid! Professorer och dekaner uppmanas att uppmuntra sina undervisande kollegor att visa sitt intresse och stödja dem som vill åka ut. Det är till fördel för hela ämnet.

 

Halvvägs

Nu har nästan hälften av vårt jubileumsår gått. Vi har firat i mörker och kyla, i strålande sol och hetta. Vi har firat högtidligt och intimt, hört på allvarsamma föredrag och roat oss kungligt, fått njuta av fin musik, både profan och sakral.Vi har haft gäster från främmande land och vår egen stad, gäster som visat ett enormt intresse för vad vi sysslar med i vardagen. För det mesta har vi dessutom haft glädjen att se Akademins egen personal och studenter uppträda på olika sätt och de har allesammans gjort det med den äran.

En stor del av personalen hade anmält sig till promotionen i maj. Många satt med under själva promotionsakten och kom också med till middagen på Åbo slott. Det var glädjande att se alla som var där, ett fyrahundratal! Promotionen smyckades särskilt av en ny talarstol designad av Stefan Lindfors med stark anknytning till Akademin. Talarstolen fick deltagarna att associera till olika fenomen. Själv tänkte jag på Jona i valfiskens buk, han som slukades och under tre dagar tänkte ut en lösning på sina problem, och efter det kom ut i världen igen. Något liknande händer nog med den som vill promoveras. Visserligen tar det inte bara tre dagar att skriva en doktorsavhandling men problemlösning är det utan tvekan fråga om. I andanom stänger alla doktorander in sig och kommer ut igen efter disputationen på samma sätt som alla promovender går in i talarstolen och kommer ut igen.

Efter själva promotionen följde en gudstjänst i Åbo domkyrka. Biskop Björn Vikström, alumn från Åbo Akademi predikade och musiken var komponerad av Ulf Långbacka. Hans mässa, full av symbolik även om den inte framfördes i sin helhet, gjorde sig mycket väl i sammanhanget som också bestod av textläsningar som utgjorde hälsningar från flera andra religioner eller andliga traditioner. Detta var inte bara ekumenik utan rentav en mångreligiös ceremoni som underströk Akademins försök att vara ett inkluderande och djärvt universitet.

Ulf Långbacka stod också för den nya kantat som uruppfördes i Trefaldighetskyrkan i Vasa i mars 2018. Den är en i serien av kantater till Åbo Akademis ära som inleddes med Jean Sibelius musik till Jarl Hemmets text Jordens sång. Jordens sång uppfördes också på promotionen i år, där deltog Brahe Djäknar och Floror ur flera generationer. Den äldsta kördeltagare jag såg var aktiv student under slutet av 1950-talet. Akademiska orkestern, vår stöttepelare i alla väder, bidrog till njutningen. Ulf Långbackas nya kantat kommer att uppföras i Åbo konserthus den 28 oktober. Den rekommenderas på det varmaste. Vacker musik med många överraskande effekter!

Nu är ju jubileer inte det allra viktigaste som ett universitet kan sysselsätta sin personal med. Givetvis är det kvaliteten på undervisning och forskning, ekonomiska realiteter och personalens och studenternas välbefinnande som ska stå i centrum för all verksamhet. Ett jubileum ger dock gemenskap och stolthet, glädje och en känsla av samhörighet, och om man betänker förutsättningarna för Åbo Akademi som ett universitet som tillkommit för en minoritet i sitt land men som har lyckats behålla den profilen och dessutom bredda den till att gälla ett internationellt erkänt forskningsuniversitet kan vi räta på ryggen ännu lite mera.

Vi är snart mitt i sommaren, denna underbart varma och vackra variant vi har i år. Jag önskar alla jag samarbetat med och alla som på annat sätt arbetar vid Åbo Akademi vederkvickande ferier och semestrar för att hösten inte ska kännas tung och lång. Då ska vi ta hand om den andra hälften av vårt jubileum! Följ med vad som händer och läs Akademins hemsida!

Presidentbesök

Presidentparet på Island avlade statsbesök i Finland och passade på att gästa Åbo Akademi den 17 maj. Besöket omfattade en mycket otvungen paneldebatt om historiebruk på Island och i Finland sedan 1918. Den leddes av doc. Ann-Catrin Östman. Dessutom överräckte presidenten en nyöversättning av Islänningasagorna. Gåvan är storartad och står som en symbol för nordiskt samarbete och för relationen till universitetet på Island, som i många avseenden är jämförbart med Åbo Akademi. Nedan tacktalet för gåvan.

”Your excellencies, the President of Iceland and Mrs. Eliza Reid!

This year, when Åbo Akademi University celebrates its centenary, I am very happy to receive the new edition and translation of Icelandic sagas and thættir, several of which have never been translated into Swedish. I do thank you for this valuable gift that completes an esteemed collection of Norse literature in our university library. We also thank the Society of Swedish Literature in Finland, Skyr Finland OY, Icelandair, and MS- Mjólkursamsalan for their participation in this project.

You have offered us a piece of the one and only really substantial Norse input to world literature. The sagas about these brave and strong Icelanders are ageless because of the eternal repetitions of what life is like for men and women from the 9th century until today. Thanks to the early international influences in Iceland partly anonymous, partly well known authors changed the oral format of these texts into written literature, which made it possible for scholars of today to get an insight into the mental world of our forefathers. The style is often brief and laconic, filled with statements reminding me of formulas still found in Finnish and Swedish dialect conversations. Fate reigns, revenge and blood feuds occur when necessary in order to defend one’s own honour or the honour of one’s kin. And if a man does not act properly in these matters there is a proud woman behind him who badgers him. The sagas and the thættir mirror the ideals of the Norse society reminding the progeny of the first colonizers of their history and their right to participate in the Althingi where most important issues were, and still are, handled.

There is an ongoing debate on the value of the sagas: are they true or are they rather fairy tales? Many of the writers were Christian Icelandic aristocrats influenced by foreign literature that they had made themselves acquainted with abroad. Moreover, the texts were transcribed centuries after the time they depict. How can we rely on them when today we want to understand what we read? In the 13th century, Snorre Sturlason was one of the first scholars to consider this problem. In his time criticism of the sources was just as important as it is today, not only to those who want to study Icelandic sagas and thættir, but to all of us. Alternative facts and propaganda have always existed.

However, when this huge work has now been finished I know for sure:

Cattle die, kindred die,
Every man is mortal:
But I know one thing that never dies,
The glory of the great dead.

Thank you!”

Rektors kedja

Åbo Akademis rektor har en kedja som han i sitt ämbete alltid bär tillsammans med frack och mantel eller annars när han i högtidliga sammanhang företräder Åbo Akademi. Under den senaste tiden har jag flera gånger fått frågor om vilken historien bakom kedjan är. Tack vare arkiven vid Uppsala Universitet och Åbo Akademi och tack vare stor hjälp av arkivarier och bibliotekarier där kan vi få reda på händelseförloppet.

Rektor G. O. Rosenqvist, rektor för Åbo Akademi 1942–1950, professor i  praktisk teologi och sedermera biskop i Borgå stift, skrev den 29 april 1949 ett brev till professor Fredrik Berg, rektor för Uppsala universitet: ”Ärade Broder! Ett varmt och vördsamt tack för ditt vänliga brev! Meddelandet var för mig en stor överraskning. Det rörde mig djupt att man i Sverige på detta konkreta sätt vill ge uttryck åt sin solidaritet med oss och förståelse för Åbo Akademis uppgift och betydelse för nordiskt kulturliv.”

Vad var det för en överraskning? Jo, enligt Åbo Underrättelser, som den 1 september 1950 refererade händelseförloppet, hade någon företrädare för de svenska universitet och högskolor som firat akademins trettioårsjubileum 1948 fått idén att ”ge ett mera synligt och mera varaktigt tecken på uppskattning av den storartade kulturgärning” som grundandet och upprätthållandet av Åbo Akademi innebar. Denna ”någon” var Axel Boëthius, professor i klassisk fornkunskap och antikens historia, Finlandsvän sedan han deltagit i inbördeskriget, samt sedermera rektor för Göteborgs högskola. Han föreslog att denna mera konkreta gåva skulle bestå av en rektorskedja, enligt Åbo Underrättelser. En rektorskedja är en symbol för ämbetet och bärs vid högtidliga akademiska sammankomster. Konungen själv, Oscar II skänkte Sveriges äldsta kedja till Uppsala Universitet vid dess fyrahundraårsjubileum 1877.

Den 13 maj 1949 skickade den dåvarande akademisekreteraren Helmer Tegengren ett brev till rektor Berg med ingående beskrivningar av det material han på sin rektors begäran skickat iväg:

 

Rector magnificus,
Herr Professor Fredrik Berg,
Uppsala

 

Av Akademiens rektor har jag fått uppmaning att till Professorn översända avbildningar av Akademiens sigill, m.m., som kunde ge uppslag till motiv för en rektorskedja för Akademien. Tyvärr är Akademien mycket fattig på emblem o.d. Närsluter Akademiens sigill, som egentligen blott upptar Åbo stads vapensköld omsluten av tvenne ymnighetshorn. Då Åbo stads vapen kanske i något avseende kunde utnyttjas sänder jag ett fotografi av stadens medeltida sigill, som i mitt tycke är det vackraste. Härutöver sänder jag en bild av pedellernas silverspiror. De äro gjorda i London, varför Å-et i Åbo saknar pricken. Silverspirorna bära utom de fyra liljorna ur stadens vapen även lyran, som ju är de finländska studenternas speciella emblem. (Den återfinns ju också som symbol i de filosofiska sektionernas doktorshattar). Avbildningar av den för akademistudenterna speciella lyran närslutas också. Bifogar även ett fotografi av Akademiens standar, som upptar stadsvapnet och akademilyran, förutom lagerdeka[!]rationer. Rektors purpurfärgade mantel bär ett spänne där liljan återfinns. Några fakultetsemblem finnas tyvärr inte. Om Professorn önskar något förtydligat eller kompletterat skall jag gärna stå till tjänst med förklaringar eller bildmaterial.

 

I Åbo Akademis bildsamlingar finns det en bild av processionen i samband med promotionen 1948 då Åbo Akademi blev trettio år. Den leddes av kansler Otto Hjalmar Granfelt, professor i processrätt, även justitieråd och justitieminister. Efter honom kom rektor G. O. Rosenqvist iförd frack, doktorshatt och mantel, men utan kedja. En annan bild, uppenbart i samma serie, visar rektor Rosenqvist i frack och med kedja, på en tredje ser vi rektor Rosenqvist i samma mundering och med kedjan lite på sned tillsammans med en herre i kostym med ryggen åt kameran. Vidare finns det två bilder av kedjan, dels i dess helhet, dels bara det emblem som är fäst vid den. Kedjan kom till Åbo med rektor Berg, som i brev av den 17 augusti 1950 gladde sig åt besöket och också åt att se studenthuset färdigt vid Tavastgatan 22. Han beklagade att rektor Boëthius inte skulle komma att kunna närvara vid den högtidliga tillställningen som inföll på rektor Rosenqvists sista arbetsdag i ämbetet, närmare bestämt den 31 augusti 1950. En så stor händelse var detta att Åbo Underrättelser den 1 september 1950 gjorde ett reportage om överlämnandet av kedjan. Där refererades rektor Bergs tal där han underströk den varma relation som fanns mellan Åbo Akademi och universitet och högskolor i Sverige och att det ”låg tankar långt varmare än vad som kunde klädas i ord” i hans gratulationer två år tidigare. Rektor Boëthius hade kommit med idén att låta tillverka en kedja för Åbo Akademi men verkställandet omhänderhades av professor Robin Fåhræus med hjälp av silversmeden Eric Löfman i Uppsala. Rektor Berg hänvisade i sitt tal dels till de uppoffringar som gjorts för att grunda och bevara Åbo Akademi, dels till rektor Rosenqvists idoga arbete för Åbo Akademis roll i samarbetet med universitet och högskolor i Sverige: ”Må denna kedja bli ett yttre bevis på de svenska universitetens och högskolornas känsla av samhörighet med Åbo Akademi, och må i tider som komma kretsen av Nordens högskolor, förenade som länkar i samma kedja också som en sluten kedja stå mot söndrande och splittrande krafter.” Det emblem som är fäst vid kedjan ”föreställer Åbo stads gamla sigill med två stiliserade vingar avbildande Brahevapnet”. Rektor Rosenqvist tackade för de vänliga orden och menade att kedjan även skulle binda akademin vid de nordiska akademiska traditionerna. Efter dessa högtidliga ord rättade rektor Berg till den sneda kedjan över rektor Rosenqvists axlar. Den ena bilden i den ovan nämnda fotografiserien är förmodligen tagen strax innan detta skedde.

Vilka var då de högskolor som rektor Berg hänvisade till? Av Åbo Akademis konsistoriums protokoll daterat den 8 september 1950 framgår att åtta högskolor och universitet i Sverige gått samman om att skaffa en kedja åt akademins rektor, nämligen universiteten i Lund och Uppsala, högskolorna i Göteborg och Stockholm (numera bägge universitet), Tekniska högskolan i Stockholm (numera Kungliga Tekniska högskolan), som i Teknisk tidskrift 80 (1950) noterade händelsen, Chalmers tekniska högskola samt handelshögskolorna i Stockholm och Göteborg (den sistnämnda numera en del av Göteborgs universitet). Gåvobrevet, daterat den 31 augusti 1950, och undertecknat av rektorerna för samtliga åtta universitet och högskolor, beskrev kedjan som ”en sinnebild för gemenskapen i Finlands och Sveriges andliga odling”. Den är av förgyllt silver och den överräcktes i Konsistoriesalen i dagens huvudbyggnad vid Domkyrkotorget 3 i Åbo i närvaro av kansler Granfelt som inbjudit till tillställningen. Rektor Rosenqvist hade den 21 augusti uppmanat akademistaten att närvara. Sitt tack för denna gåva formulerade rektorn i ordalag som underströk Åbo Akademis nordiska, i synnerhet svenska relationer men också dess plats i den finländska kultur- och universitetsvärlden. Talet föreligger i koncept.

På konsistoriums vägnar skrev den då nytillträdde rektor Lars Erik Taxell den 18 september 1950 två tackbrev. Det ena riktades till rektorn för Göteborgs högskola, professor Axel Boëthius, det andra till rektorn för Uppsala universitet, professor Fredrik Berg som själv överräckt kedjan och fick motta ett exemplar av en festskrift som den teologiska fakulteten utgivit till sitt kvartssekeljubileum, nämligen Vid Åbodomens fot 1924–1948, utgiven sistnämnda år.

Rektor Taxell hävdade i sitt brev riktat till Uppsala universitet att överlämnandet var en ”märklig händelse i Akademiens liv”. Rektor Taxell underströk uppskattningen av ”Det erkännande av Akademiens arbete och av dess betydelse för den nordiska kulturen” som kedjan var ett tecken på. Han hoppades också ”att det goda förhållande, som alltid rått mellan Sveriges högskolor och Åbo Akademi, [skulle] fortbestå, stärkas och utvecklas [för] Utan livgivande kontakt med Sveriges akademiska värld [kunde] Åbo Akademi icke fylla sin uppgift för sitt land och dess svenska folkstam.” Brevet noterades i Uppsala universitet, Större akademiska konsistoriets protokoll den 7 oktober 1950.

Sammanfattningsvis kan vi idag konstatera att rektorskedjan är en uppskattad jubileumsgåva och att den framför allt symboliserar det nordiska samarbete som också idag borde vara centralt inom Åbo Akademi.

Tillägg efter Åbo Akademis jubileumspromotion den 25 maj 2018

Inför Åbo Akademis jubileumspromotion den 25 maj 2018 beslöt rektor Mikko Hupa åtgärda den olägenhet som kedjan orsakat honom och säkerligen också hans företrädare, nämligen att den inte låg som den skulle över rektorsmanteln. En motvikt på ryggen behövdes. Guldsmed Petri Holmberg, Au-Holmberg OY, Åbo, planerade och utförde tillsammans med sin kollega Patrick Suo-Kustaa ett motstycke med modell av den logotyp som Åbo Akademis grafiker Peter Siegfrids designat inför jubileet. Emblemet togs i bruk vid hela akademistatens och promovendernas intåg i konserthuset i Åbo.

 

 

Hälsningstal 2018

Tal under den högtidliga ceremoni som den 13 februari 2018 i Solennitetssalen, Akademihuset i Åbo, föregick publiceringen av Åbo Akademis historik i två band och vernissaget för Åbo Akademis biblioteks utställning Budskap från det förflutna. Flera nordiska universitet var representerade genom sina rektorer eller vice rektorer i en rektorsprocession. Professor Bengt Kristensson Uggla höll festtalet, statsmaktens hälsning framfördes av överdirektör Tapio Kosunen, Akademiska orkestern spelade och Elina Granlund sjöng Mozart och Sibelius beledsagad av några orkestermedlemmar.

 

Herrar ministrar, Ers excellens, Herr ärkebiskop, Herr hovrättspresident, ärade kanslerer och rektorer, kära idkare, gynnare och vänner av Åbo Akademi! Dear Guests!

Den 6 december 1917 antogs och erkändes Finlands självständighetsförklaring men redan den 18 juni, ett halvår tidigare, hade 35 borgare i staden Åbo undertecknat en urkund, som förklarade att Stiftelsen för Åbo Akademi grundats med uppgift att inrätta och upprätthålla ett svenskt universitet i Finland kallat Åbo Akademi. The reasons for establishing a university were partly that both Stockholm and Gothenburg fairly recently had founded institutions for higher education, partly that there was a lack of visions of the future among young people, and partly that local industry and commerce needed more educated employees, but most of all – as we would say today – there was a nostalgia for the old times, those before 1827 when the Great Fire of Åbo destroyed seventy-five percent of the town. One of the consequences of this blaze was that the Royal Academy of Åbo was moved to Helsinki. It had been founded in 1640 by the Queen of Sweden, Drottning Kristina. Meanwhile, political circumstances caused an increasing general interest in the Finnish language, which seemed to make the university in Helsinki too Finnish for Swedish-speaking young people to attend. (Interestingly enough, a corresponding way of thinking was the background for our Finnish university here in Turku, but in that case the threat was the apprehended Russification of the university in Helsinki.) Accordingly, the need for a Swedish university was apparent and the Åbo Akademi University Foundation was established. Den stiftelsen fyller fortfarande sin uppgift.

De mecenater som bildade Stiftelsen för Åbo Akademi kom ofta att donera sina egna hem till universitetet här i kvarteren kring Åbo domkyrka i samma del av staden där Drottning Kristinas Kungliga Akademi i Åbo från 1640 befunnit sig.

Akademins första kansler, friherre Rabbe Axel Wrede sammanfattade i sitt tal vid invigningen av Åbo Akademi universitetets mål på följande sätt: ”Ett villkor för den vetenskapliga forskningens framgång är att den är obetingat fri, att den ledes endast av kärlek till sanningen. En fri, djupgående och till lika om sin begränsning medveten forskning och en därpå grundad, av ideell livsuppfattning buren undervisning, se där vad vi kan vänta av akademin.”

For 90 years, from 1827 to 1917, Turku had missed its university. Consequently, one had to start from the very beginning again, by providing venues, teachers, other employees, books for the library, labs, and by recruiting students. In 1815 this building was completed for the, then, Imperial Academy, but it was seriously damaged during the Great Fire. In 1835 it was restored and ever since it has accommodated several institutions. For instance, today it holds the Court of Appeal of Turku, but throughout its existence, there has always also been a connection to the universities in town.

Akademins första konsistorium sammanträdde den 2 september 1918 och bestod av sex professorer. Övriga anställda var en handfull. Biblioteket byggdes ännu på 1960-talet i stor utsträckning med hjälp av privata donationer. Laboratorierna inrättade man så gott det gick. Det sägs att ”Laboratorierna […] var direkt […] livsfarliga. Varken avloppen eller dragskåpen fungerade. Alla analyser och synteser gjordes i makroskala med bristfällig apparatur och i en outsäglig trängsel. Med järnspett hackades hål i asfaltgolvet för att få ut avloppsvatten”. Studenter med svenska som hemspråk kom från olika håll i landet och inkvarterades ofta under mycket enkla förhållanden. Rummen var kalla trots att man eldade hela dagen (12 grader!), en soffa i någons matsal kunde vara det som erbjöds.

People often maintain that universities are bureaucratic Behemoths, unable to keep up with dynamism and changes in society. It is difficult to realize changes and those who implement them risk being regarded as enemies. At universities there is a tardy culture because, for decades, those who work there have taught and educated students in how to think critically.

Det ligger därför nära till hands att ta emot alla nya idéer, kanske främst sina kollegors och utomstående myndigheters, med en fnysning. Sedan sitter man på bakhasorna en tid, ibland en lång tid, och till sist måste man ändå ge efter och förändringen kan verkställas, ofta vid ett generationsskifte. Förändringar har sannerligen skett vid Åbo Akademi under våra hundra år, som, sub specie aeternitatis, verkligen inte är någon lång tid. Personalen omfattar nu 1200 personer, av vilka flera än hälften undervisar och forskar, laboratorier och bibliotek moderniseras hela tiden, studenterna har vuxit från några tiotal till 6300 om man räknar med forskarstuderandena. Också forskningens villkor har förändrats sedan kansler Wredes tid: Den frihet han efterlyste och underströk är ingen självklarhet idag, och i många fall har Sanningen förvandlats till sanningar, dock knappast alternativa så kallade sanningar.

Förändringar har skett men synligast i utanverket. Åbo Akademi är fortfarande ett svenskt universitet i Finland. År 2018 lika väl som år 1918 är Åbo Akademi ett universitet med korta avstånd mellan studenter och lärare. Fortfarande upplever många professorer sitt arbete som ett slags kall, då den nyfikenhet de drivs av får dem att tillbringa mycket mera tid vid sina böcker eller i sitt laboratorium än statsmakten förutsätter. År 2018 lika väl som år 1918 gäller det för en ung student att frigöra sig från gamla band och skapa nya och sköta sina angelägenheter ordentligt – men också att under ansvar ta ut det roliga och goda livet erbjuder med råge. Så blir studenten en gränsöverskridare, som rör sig hemifrån bort, mellan olika socialklasser och tvärs över allmänt rådande normer.

Akademin har i sin strategi fem värden att leva upp till, nämligen mångfald, öppenhet, djärvhet, delaktighet och hållbarhet. Djärvheten är svårast att förverkliga, men också nödvändigast. Djärvhet innebär ju att gå emot strömmen, att avvika från allfarväg, att hitta oväntade lösningar, såsom man gjorde när akademin under ofärdstider grundats både 1640 och 1918. I look forward to the next century when Åbo Akademi University will fulfil its values. Diversity, openness, participation, and sustainability: Each of them is an antitype of the general university disdain, disdain mostly stemming from envy, disdain for new groups of students and colleagues from foreign countries, for the knowledge of different disciplines, for intrigues, for servility, exclusion and wastage. To fulfill our values we need knowledge and wisdom.

Kunskap igår, idag och i morgon är mottot för vårt jubileum. Kunskap förmedlad igår har hållit det finländska samhället igång. Kunskap idag skapas ständigt för vårt land och för vars och ens liv. Kunskap för framtiden bildas av nyfikna studenter vid ett flexibelt universitet i tiden. Visheten kommer förhoppningsvis som en frukt av det kritiska tänkandet över kunskapen och dess väsen. Den gamla sanningen ur islänningarnas Hávamál gäller nämligen fortfarande: ”Bättre börda bär man ej på vägen än mycket mannavett.”

Each and every one of you is warmly welcome to Åbo Akademi University. Jag vill utropa ett fyrfaldigt ”Leve!”            för Åbo Akademi! HURRA!, HURRA!, HURRA! HURRAAA!