Det här talet ska vara ett tacksamhetens tal. Först och främst vill jag tacka för maten, läcker var den, vacker upplagd och vällagad. Den som är ens lite antropologiskt bevandrad vet att en gåva kräver en gengåva. Har jag blivit bjuden på mat borde jag bjuda igen, men tyvärr har jag inte möjligheter att bjuda närmare 200 personer på middag, så min gengåva blir en historia i stället.

Jag vill berätta historien om den alumn som inte fått någonting av Åbo Akademi. Jag var på ett seminarium, jag minns inte mera om vad det handlade, men en av inledarna fick frågan om vad hen hade fått av Åbo Akademi. Svaret kom prompt, klart och tydligt: ”Ingenting”! Det här hände långt före alumnbegreppets tidevarv, så det må vara hen förlåtet.

Jag baxnade och fastän det säkert är närmare trettio år sedan detta skedde har jag inte glömt det. Idag måste jag tänka på vad som skulle hända med akademin om våra alumner gick ut och var så där kategoriska. Nu har alumner blivit allt viktigare, för universiteten ska knytas närmare samhället. Alumnerna utgör ett nätverk när universiteten behöver stöd av folk som lever och arbetar i det som man tror är en verkligare värld än universitetens. Det gäller inte bara att i denna nedskärningarnas tid samla reda pengar bland alumnerna, utan också att bereda studenterna möjlighet att lära sig olika yrken, att få arbetspraktik, kanske rentav i ett gesäll-mästarförhållande. Det finns otaliga uppgifter för uppfinningsrika alumner.

Brahebalen har blivit en tradition. Traditioner är viktiga, de håller ihop en grupp men de måste ha ett eller flera mål för att bestå. Brahebalen kan bestå bara om den fyller en funktion. Jag tror att vi vill träffas för att umgås och minnas vår ungdom, kanske rentav känna oss unga några timmar, men också helt enkelt för att upprätthålla kontakten med varandra utöver det man kan göra per telefon eller e-post. Under en kort tid vill vi låta ungdomens kamratskap hjälpa lite mot rädslan för ålderdomens isolering. Därför håller vi liv i ÅA-andan, men också för att påminna oss och varandra om att det svenska i Finland har ett existensberättigande och hålla oss informerade om Åbo Akademi och dagsläget inom universiteten. Det har blivit något helt annat än för några decennier sedan. Det är inte mycket vi skulle känna igen av studierna om vi ens för en enda dag levde en students vardagsliv. Det är något helt annorlunda än förr.

Vad var det vi fick av Åbo Akademi – eller var det verkligen så att vi ingenting fick? Jag kan förstås bara tala för mig själv men jag tror vi kan enas om att vi fick förmågan att läsa – och försöka förstå det vi läst. Det var en mycket komplicerad process och den gick vi igenom utan att egentligen riktigt inse vad det var frågan om. Vi fick också förmågan att tala och försöka göra oss förstådda, något som inte var en mindre komplicerad eller mindre påtaglig process. För många var det här det värsta, att tala inför andra, en förmåga som är absolut nödvändig för den som går ut i arbetslivet.

Några av oss fick förmågan att räkna, på senare tid gäller den alla: alla måste kunna räkna pengar, arbetstid, personalstyrka förutom hållfasthet, hastighet eller tänka på vad som sker i Hilbertrummet.

Vi fick alltså en utbildning, som i många fall ledde oss vidare till en yrkesutbildning och ett yrke. Den kunskapen gav oss ett arbete och slutligen en utkomst som gjorde det möjligt för oss att få mat på bordet och tak över huvudet. I bästa fall räckte pengarna till att flera i samma hushåll kunde få mat och tak över huvudet. Det kunde med tiden rentav bli en liten peng över.

Men Åbo Akademi gav oss också vänner och bekanta. Vi byggde, utan att ens känna till begreppet, nätverk både i jobb och privat. Hur det än gick till fick vi hjälp med att skapa kontakter. Alla har vi väl någon gång frågat oss: ”Vem känner jag som kan …?“ när vi hamnat i en situation där våra egna kunskaper varit otillräckliga. En alldeles speciell kategori av vänner måste nämnas. Jag – och jag är sannerligen inte den enda – har i varje fall själv fått en livskamrat och genom honom barn och barnbarn, något som fyller mitt liv med mening varje dag.

Därifrån är steget inte långt till att konstatera att Åbo Akademi har gett oss värden, värderingar som med olika uppfattningar om etik och moral i bottnen format en livsåskådning, gett oss en uppsättning hållbara tankar att bygga vår framtid på. I själva verket är Åbo Akademi en smältdegel där många olika människors livssyn möts, krockar med varandra, slipas och får nytillskott. Så blir vår livsåskådning förhoppningsvis nyanserad och klok.

Allt detta och mycket därtill hade min sagesman fått, men var knappt medveten om det. Det är inte lite. Förutsättningarna för att vi ska ha fått ett rikt liv har funnits för oss alla. En annan sak är sedan om vi förstått det och tagit vara på chansen.

Därför: Nästa gång vi ses firar vi Åbo Akademis hundraårsjubileum. Låt oss till dess av tacksamhet till vår ungdom göra allt vi kan för att Åbo Akademi ska kunna fortsätta att existera och göra akademin ännu bättre än den är idag. Åbo Akademi är värt vårt engagemang – på alla de sätt vi bara kan bidra med.