Efterhand som Finland privatiseras och bolagiseras blir det allt viktigare med vänner. Nu menar jag inte vänner som man kan väcka mitt i natten för att prata av sig det som trycker, vänner som är hundraprocentigt pålitliga och solidariska, utan ett helt annat slag av vänner. Det slag av vänskap vi behöver i det här sammanhanget är inte en relation mellan individer utan det bygger på ett system av ”få och ge”.

Universiteten, också Åbo Akademi ger sina studenter olika slag av gåvor i form av undervisning, utbildning, åsiktsutbyte, värderingar, möjligheter att kritiskt granska det de får och omsätta det de lärt sig i praktiken. I Finland är det faktiskt fråga om regelrätta gåvor eftersom allt studerande är gratis. Så länge studenterna studerar är de akademins elever, lärjungar, skyddslingar – eller alumner. Och det är de som tar emot akademins gåva.

Men att ta emot en gåva kräver också en gengåva. Samhället är uppbyggt så att den som ger en gåva också binder mottagaren vid sig. Hos oss sker det genom pengar: Jag får en säck potatis av dig mot att du skänker mig pengar för potatisens värde. Jag kan också få en säck potatis av dig och då förväntar du dig en minst lika stor säck av mig eller ännu hellre lite mera potatis och dessutom en ordentlig säck med morötter. Då måste jag revanschera mig och skänka dig något som är ännu mera värdefullt. Ett återkommande tema i gåvans antropologi är potlatchfesten i Nordamerika. Givaren markerar sin ekonomiska och sociala status genom gåvor som binder mottagaren att försöka överträffa gåvan med en ny och större. Den som läst indianböcker känner säkert igen begreppet.

Efter hand som universiteten privatiseras behöver de vänner. En lämplig grupp kunde utgöras av de alumner som engång varit elever, lärjungar eller skyddslingar. Åbo Akademi arrangerade en mycket välbesökt och lyckad alumnafton i Helsingfors i april 2016. Ett hundratal alumner samlades för att höra vad som är aktuellt vid deras alma mater. Kvartetten Lök inledde med några visor om studielivet. Alla herrarna var studenter vid eller alumner från akademin. Några vältaliga professorer berättade om Åbo Akademis profilområden och huvudinlägget av Alf Rehn behandlade de stora förändringar vårt samhälle genomgår just nu. Kanske har han rätt när han hävdade att vi aldrig förr har upplevt så många stora förändringar på en och samma gång. Men man måste hela tiden komma ihåg att människans upplevelse av förändringar inte sammanfaller med vad som faktiskt hänt. Upplevelser är subjektiva, som bekant.

Behållningen av kvällen var att se att det i och runt Helsingfors finns så många människor som har positiva känslor för akademin. De flesta var unga eller medelålders och de såg ut att ha förvaltat sina gåvor väl. Några av mina egna studenter var också där, det var roligt att se hur de etablerat sig i det finländska samhället. Stämningen var mycket god, inte minst tack vare arrangemangen med intellektuella utmaningar och lekamlig näring. Vi har fina medarbetare vid Åbo Akademi.

Ordföranden för alumnverksamheten Tom Westerén bad åhörarna engagera sig för Åbo Akademi, stödja akademin ekonomiskt och tala vackert om Åbo Akademi. Detta budskap passade bra ihop med Alf Rehns önskan om att vetenskapens företrädare och folket i den så kallade ”verkliga världen” borde visa varandra respekt. Det passar också mycket bra ihop med att ett av akademins stora profilområden är forskning om minoriteter. Vad annat förenar dessa tre fält än behovet av aktning och respekt?

Att förena alumnskap med en önskan om ekonomiskt stöd från enskilda personer är förmodligen nödvändigt i denna tid då man på fullaste allvar tror att pengar och konkurrens, sneglande på grannen med avundsjuka blickar, och skam för den som misslyckas ger framgång. Hittills har den sortens värderingar inte fört något varaktigt gott med sig. Alla framgångar har sitt pris, och ibland är det mycket högt.

Att förena alumnskap med aktning och respekt för en gemensam värdering, en gemensam historia eller en gemensam skyddsling är betydligt mera beundransvärt. Nu är rollerna nämligen ombytta: akademin borde för dem som studerat här och fått alla de gåvor akademin kunnat ge bli deras skyddsling. Vad Åbo Akademi som en utbildningsinstitution utvecklad och upprätthållen av den privata Stiftelsen för Åbo Akademi, och senare också av staten Finland, åstadkommit alltsedan år 1918 under vårt lands olika goda och onda skeden är värt all aktning och all respekt. Ur en sådan inställning borde födas en återkommande önskan om att, som en god vän, lojalt stödja Åbo Akademi i olika sammanhang och på olika sätt. Pengar är förstås välkomna, i synnerhet nu då staten bygger upp universitetsfinansieringen som ett potlatchsystem kombinerat med en springtävling, men aktning och respekt och att ”prata vackert” varar längre och är av högre dignitet.