I förrgår satt jag på en tillställning som kallas ÅAU Research Day. Den började klockan nio och avslutades med vin och tilltugg ungefär klockan halv fem. Det var väl sjätte året i följd som detta evenemang organiserades av forskarskolan men det tycks ännu inte ha blivit allmänt omfattat som ett tillfälle där Åbo Akademis forskande personal möts under trevliga former. Hur står det till med viljan att göra forskarutbildningen till en dialog mellan ämnen, teman och generationer?

Dagen började med att sjutton doktorander från många olika länder samlades för att hålla föreläsningar (3 Minute Thesis Competition) om sina blivande avhandlingar. Fyra av dem var finländare. Var och en hade tre minuter och inte en sund längre på sig att berätta om vad han eller hon arbetade med. Det är en konst att fatta sig kort, men det är nödvändigt att kunna det. Föreläsningen skulle vara på engelska, och var och en var illustrerad med endast en bild. Det gällde att vara frimodig, tydlig i artikulationen och hålla kontakten med auditoriet. Innehållet i föreläsningen måste vara relevant, väl kontextualiserat kunde man också säga, och väl strukturerat. För mig förblev det oklart vilken funktion den illustrerande bilden hade.

En jury på tre personer bedömde vilka föreläsare som fyllde alla kriterier och beslöt att ge ett pris till varje fakultet. Av dessa fyra mottagare skulle en dessutom utses som ÅA:s vinnare. Det vinnande bidraget skickas in till den stora Coimbra-tävlingen, då deltar man i en motsvarande tävling ordnad mellan Coimbra-gruppens nästan fyrtio universitet. Om det går bra kan man komma till final, finalen går av stapeln i Kraków i juni 2019.            Doktoranderna var oftast väl förberedda men några av dem var verkligt nervösa. Det kanske var första gången de skulle ställa sig inför ett auditorium för att berätta om sin vardag. Det hade varit till stöd för dem om deras handledare hade varit närvarande och gett dem några uppmuntrande ord. I en sådan situation lär doktoranden känna sig själv i ett nytt sammanhang och handledaren får en glimt av hurdan disputationen kan komma att bli.

De sjutton doktorandernas föreläsningar var utan undantag mycket relevanta och intressanta. Det hade inte varit någon tidsspillan att sitta i Auditorium Salin och lyssna på dem. Tvärtom hade man som handledare också kunnat se i vilken mån det förelåg möjligheter till samarbete och synergi med någon kollegas doktorand.

Nästa programpunkt var Scientific Speed Dating. Alla doktoranderna ställdes i ring, en yttre och en inre. I tur och ordning skulle de vända sig till sitt par i den andra ringen och snabbt berätta om sitt projekt och därefter, inom några minuter, upprepa sin berättelse för nästa par. Scientific Speed Dating är reciprok och snabb så på en timme hade alla sjutton doktorander lärt känna varandra och vars och ens doktorsavhandlingstema, metoder och förväntade resultat. Att döma av det ljud som hördes i samband med denna del av dagens program var de unga blivande forskarna mycket ivriga att lära känna varandra. Idag, när jag deltog i en alldeles annan konferens, såg jag flera av dem prata med varandra som om de varit gamla bekanta.

Eftermiddagen inleddes med prisutdelningen i samband med treminutersföreläsningarna. Resten av den var vikt för föredrag av sådana som hade lämna doktorsavhandlingsskriveriet bakom sig för länge sedan. Jag talade lite om peer review-processen och uppmanade doktoranderna att tänka noga över hur processen med att skriva vetenskapliga texter ser ut och om den är optimal. Vidare presenterades Baltic University Programme med alla sina lockande evenemang och möjligheter att utveckla sig just i det skede då man borde vara allra mest alert. Spark Finland fick också en noggrann presentation för att de doktorander som eventuellt hade någon idé om en produkt som kunde säljas skulle få veta att det finns hjälp att få i den processen. Ett av akademins profilområden, nämligen Minoriteter fick en grundlig genomgång och här blev diskussionen efteråt lite livligare då någon frågade efter forskningsmetoder i denna typ av vetenskapligt arbete och det visade sig att de var lika viktiga som inom andra discipliner. Till slut fick auditoriet en livfull beskrivning av hur det är att skriva en ansökan om medel från European Science Foundation. Det blev helt klart att sådant inte görs med vänster hand på en söndagseftermiddag.

Egentligen kunde alla som är ansvariga för forskning inom sin disciplin ha haft mycket stor nytta av alla dessa föredrag. Peer reviews råkar alla ut för och måste lära sig att umgås med. Alla behöver ny inspiration i nya sammanhang. Detta gäller i synnerhet dem som i flera år suttit på samma post och inte bara unga doktorander. Alla som producerar säljbara varor, alltså också böcker, kan ha nytta av att veta hur man närmar sig marknaden. Alla kan ha fördomar mot varandras forskningsområden och alla mår bra att bli av med dem. Det gör man inte på sin egen kammare. Intresset för pengar från European Science Foundation borde öka lavinartat. I Finland betalar vi faktiskt ganska mycket pengar till EU också för forskning. Därför är det skäl att försöka få tillbaka så mycket som möjligt i form av forskningsmedel.

Efter en kort paus blev det dags för utdelningen av akademins största pris för vetenskapligt arbete, nämligen Kristina- och Gaddpriset. Professor Matti Laine och hans forskargrupp fick Kristinapriset om 20000 euro för forskning om arbetsminne och neurologiska ämnen inom språkhanteringen. Professor Dmitry Murzin och hans grupp fick, för andra gången, en lika stor summa för vidare undersökningar av katalysatorer för att utvinna verksamma medel för kolesterol- respektive cancermediciner bland annat ur näver. Visst är det roligt när ens kollegor får pris, och visst är det bra att Åbo Akademi har så många mycket skickliga forskare som inte får pris också. Det är tack vare alla dessa personer som akademin uppfattas som ett mycket gott forskningsuniversitet.