månadsarkiv: januari 2012

Det är dags igen

Okategoriserade

Så här års är det igen dags att fundera på undervisningens innehåll och former och målsättningar och eventuellt göra ändringar på läroplanerna. Här på humanistiska fakulteten vid ÅA påverkas arbetet denna gång också av de planer som gäller upprättandet av gemensamma kurser över ämnesgränserna. Om jag har förstått rätt, syftar den planerade reformen främst på att befrämja genomströmningen och ge lärarna mer tid för forskning.

Universiteten är tacksamma offer för kvalitetsspråket. Dels därför att säkerligen de flesta som jobbar som lärare och forskare upplever sitt yrke också som en kallelse, dels därför att antalet sådana medarbetare som å ena sidan understöder lärarnas och forskarnas arbete och å andra sidan också styr och övervakar det, växer alltjämt. Varje gång det akademiska samfundet förutsätts skärpa sig än en gång och producera mer med samma eller minskade resurser, är kvaliteten det kort som förr eller senare läggs på bordet – vem skulle vilja eller våga motsätta sig att kvaliteten på verksamheten förbättras och förhöjs?

Men om man tar en kritisk titt på det som samtidigt pågår i det omgivande samhället är nyckelordet där snarast avveckling: social-, polis- och hälsovårdsstationer läggs ned, likaså post- och bankkontor, garnisoner och kommuner för att inte tala tendensen att ersätta den riktiga servicen med telefonnummer och webbadresser. Tågen rullar enligt tidtabeller som var i kraft på 1990-talet, åldringar tvingas ligga i nedsölade blöjor och om man måste slå 112, kan man inte vara säker på att man når fram eller att hjälpen kommer eller att den kommer i tid. ”Detta får duga och du får tåla” verkar vara dagens motto.

Men inte på universiteten. Där/här skall allt möjligt göras, när målsättningar definieras och dikteras ovanifrån. Den tid och de resurser som kunde användas för själva undervisningen eller universitetens två andra, lika viktiga huvuduppgifter, får uppoffras i kvalitetsdyrkans namn.

Givetvis bör lärarna förbättra, förnya och vid behov t.o.m. reformera läroplanen. Den som vill jobba inom humaniora, antingen på något universitet eller utanför universitetsvärlden, måste ges färdigheter för att han eller hon skall kunna klara sig i nuvarande omständigheter. Den ofta efterlysta arbetsmarknadsrelevansen skulle lätt kunna uppnås om vi började ge våra studerande praktiska kurser t.ex. i hur man förvaltar och reagerar på förminskade resurser, hur man ansöker om extern finansiering och hur man kommunicerar med kulturignoranta byråkrater och beslutsfattare. Detta skulle också på ett smidigt sätt erbjuda möjligheter för gränsöverskridande samarbete inom undervisningen.

En annan sak är naturligtvis hur vi förhåller oss till studerande som hoppar av eller ”försvinner” utan att avlägga examen – är det nu egentligen så negativt att vuxna myndiga människor hittar något annat som de betraktar som mer lämpande för dem? Kanske de ändå har haft nytta av den tid som de tillbringat som våra elever. Huvudsaken är ju alla hittar sin kallelse och sin plats i samhället. Om problemen med genomströmningen vill bekämpas på allvar, skulle jag personligen vilja fästa uppmärksamhet vid intagnings/inträdesprocesserna och överväga möjligheter att reformera dem. Kanske skulle man också kunna göra något åt finansieringsmodellen som tvingar enskilda ämnen och akademiska enheter att ta in studerande som inte har lovande förutsättningar att klara av sina studier. Man kan ju också förbättra kvaliteten genom att fokusera på dem som har talanger eller vilja eller båda två.

Universiteten har i varje fall tre huvuduppdrag – man behöver inte haka upp sig på ett enda och glömma de två andra.

Marko Lamberg
tf. akademilektor i historia

Tentamen, check, uppsats, check, flervalsfrågor…

Okategoriserade,

I oktober höll en norsk biträdande professor en kurs för våra studenter. Under de intensiva dagar han var på plats kom man också överens om examinationsform, i samråd med studenterna. Studenterna ville hellre skriva uppsats, än avlägga tentamen. Han berättade också att han frågat studenterna om de brukar ha multiple choice-uppgifter och att de skakat på huvudet och sett förvånade ut. ”Men jag behöver inte ta hänsyn till att man skall få in någon slags systematisk variation i olika sorters examination i kurserna?” ville han ännu försäkra sig om, innan han avlägsnade sig från mitt rum och verkade fullt tillfredsställd med att själv få välja examinationsform.

Spektret av åsikter kring examinationsformer är brett. De flesta kanske kan anses vara överens om kärnan: att olika examinationsformer fyller olika behov, dels eftersom olika människor lär sig på olika sätt och därmed kommer olika bra till sin rätt i olika examinationssammanhang och dels, eftersom det finns en variation i hur inlärningen av olika stoff, material och kunskap bäst testas. (Det är svårt att testa kunskaper om offentlig budgetering i laboratorier avsedda för kemiska experiment.)

Däremot är det osäkert om det råder överensstämmelse om följande nivå i resonemanget;
* att det antagligen är bra om det sammantaget sett finns en variation i examinationsformerna (om inte annat, så för att det kan uppfattas som en rättvisefråga),
* att man måste vara beredd att erkänna att studenterna kan lära sig olika saker genom olika examination, eftersom examinationsformen i sig påverkar hur man studerar, samt
* att det är bra om det finns system som lär ut och uppmuntrar till användning av nya examinationsformer.

Undervisningen vid universitet ändrar inte alltid i takt med kraven som ställs från olika håll och för frustrerade förespråkare inser jag lockelsen i att, förutom att sprida information om nya sätt att testa kunskap, institutionalisera variationen genom att man helt enkelt stadgar att under ett läsår skall ett ämne kunna redogöra för vilka examinationsformer man använt och när; uppsats, check, flervalsfrågor, check, sedvanlig tentamen, check, muntlig tentamen, check, e-tentamen, check, grupparbete, check, presentation/föredrag, check, poster, check och så vidare.

Flera obesvarade frågor finns: Vem avgör vilka examinationsform som skall användas i respektive kurs? Finns det en systematisk planering inför varje läsår, eller är det först till kvarn som gäller? Hur tar man hänsyn till olika ämnens olika resuser och behov? Fyller även påtvingad variation faktiskt sitt syfte eller kräver den energi som går åt till organiseringen av variationen mer än variationen ger?

Trots att jag överlag strävar till viss bredd, så hoppas jag att ÅA avhåller sig från att institutionalisera krav på variation av exminationsformer. Min rätt idealistiska förhoppning är att resultaten i något skede skall tala för sig själva, att institutioner som använder sig av varierande och för situationen lämpliga examinationsformer också är de som gör bäst resultat i form av antal och färdigheter hos de utexaminerade.