månadsarkiv: december 2013

Pedagogisk digital kompetens?

Nätstödd undervisning

I det här blogginlägget har jag som avsikt att belysa frågeställningar inom området pedagogisk digital kompetens.

Ett år går mot sitt slut samtidigt som virtualiseringsledningsgruppen vid Åbo Akademi avslutar sin funktion i nuvarande form. Projektet Finlands virtuella universitet grundades 18.1.2001. Det var ett resultat av de visioner och strategier som presenterades i både nationella och internationella styrdokument om utvecklande av virtuell undervisning. Samtliga universitet i Finland följde strategin och kom att utveckla egna lösningar för att förverkliga visionerna. Åbo Akademi tillsatte en virtualiseringsledningsgrupp i Vasa och en i Åbo under ledning av en gemensam styrgrupp. Åbo Akademi valde även att grunda ett Lärcenter i Åbo och ett Lärocenter vid Tritonia i Vasa.

Ledningsgruppens uppdrag har utvecklats under åren. Det senaste året har uppdraget varit att utveckla verksamhetsplanen för nätbaserad undervisning, utreda enheternas behov, sprida information, uppdatera handlingsplanen, följa upp och utvärdera, ansöka och fördela virtualiseringsmedel samt informera ledningsgruppen för kvalitetshantering, Lärcenter och Tritonias EduLab om behov och åtgärder för att utveckla den nätstödda undervisningen vid Åbo Akademi. Då det gemensamma vetenskapsbiblioteket Tritonia inledde sin verksamhet 2001 grundades alltså även det gemensamma Lärocentret, idag kallat EduLab, för högskoleenheterna (Vasa universitet, Åbo Akademi, Hanken, Novia och Vamk) i Vasa.

Virtualiseringsledningsgruppen och dess medlemmar har hunnit uppleva både Finlands virtuella universitets uppkomst och fall. Vad var det som hände? Varför lyckades inte den gemensamma nationella satsningen så som man hade tänkt sig?

Kanske var det för tidigt. Kanske varken tekniken, studenterna eller organisationerna var mogna för det. Det gick på samma sätt för Sveriges nätuniversitet, men universitetens lokala satsningar har däremot haft framgång t.ex. Alexandria och Minerva vid Helsingfors universitet är exempel på detta. I Sverige har vi sett samma utveckling, t.ex. vid Umeå universitet, där enheten Universitetspedagogik och lärandestöd (UPL) är organiserad som en avdelning vid Umeå universitetsbibliotek.

Den 22.10.2013 inbjöd Helsingfors universitet, Tekes och CICERO Learning-nätverket till ett seminarium om MOOCs och Online-lärande i Finland. Professor Hannele Niemi från HU och CICERO- Learning-nätverket och direktör Suvi Sundqvist från Tekes inledde seminariet med att presentera nya impulser för utveckling av gemensamma nätbaserade kurser och läranderesurser. Digitaliseringen har redan förändrat olika verksamheter i vårt samhälle och nu är det undervisningens tur.  De lyfte fram vikten av gemensam produktion av universitetsresurser för att bygga framtidens Finland i en global miljö. Vad innebär då detta i praktiken för universiteten den här gången?

HU har fått en förfrågan från Stanford University om samarbete med MOOC-kurser. HU önskade därför först diskutera frågan med samtliga finländska universitetet. Frågan ställdes om Finland först borde bygga upp gemensamma MOOC-kurser mellan de finländska universiteten? Detta gick dock om intet redan i och med avvecklandet av Finlands virtuella universitet. Samtidigt konstaterades att vi redan har Öppna universitetet i Finland, som erbjuder universitetsundervisning för alla. Vårt behov är inte detsamma som ute i världen. Följdfrågan blir, kan vi tänka så?

Enligt UNESCO ska alla människor erbjudas lika möjligheter till studier. Det erbjuds redan öppna kurser vid t.ex. Coursera, Future Learn och EdX. Vem som helst, även från Finland, kan delta i dem. Behöver vi fler eller behöver vi dem på vårt eget språk?

HU utvecklar egna MOOC-kurser (som hittas på adressen www.mooc.fi ). De riktar sig främst till dem som är intresserade av teknik och programmering. De som avlägger en MOOC-kurs får förtur vid ansökan till HU:s utbildningar. Är det här ett konkurrensmedel för att locka de bästa studenterna? Hur ska de andra finländska universiteten ställa sig till detta? Vilken roll ska MOOC-kurser ha i Finland?

Enligt Europeiska kommissionens meddelande om öppen utbildning: Innovativ inlärning och undervisning med ny teknik och öppna utbildningsresurser för alla (Bryssel den 25.9.2013 COM(2013) 654 final) föreslås en rad konkreta åtgärder för att främja högkvalitativa och innovativa inlärnings- och undervisningsmetoder med hjälp av ny teknik och digitalt innehåll. Bl.a. att hjälpa utbildningsanstalter, lärare och inlärare att skaffa sig datafärdigheter och inlärningsmetoder, stödja utvecklingen av tillgången till öppna utbildningsresurser, koppla samman klassrum och tillhandahålla digital utrustning och digitalt innehåll samt mobilisera alla intressenter (lärare, inlärare, familjer, ekonomiska aktörer och arbetsmarknadens partner) till att genomföra en förändring av digitalteknikens roll vid utbildningsanstalter.

Projektet Pedagogisk digital kompetens (http://www.epedagogik.eu/), är det femte samarbetsprojekt som Tritonias EduLab och ÅA/PF utvecklat tillsammans med universitetsenheterna i Umeå. Syftet med projektet är att genom gränsöverskridande samarbete mellan universitet och högskolor i Umeå och Vasa undersöka och kartlägga vilken pedagogisk digital kompetens (PDK) som är nödvändig idag för att säkerställa hög kvalitet i undervisning via Internet, samt för högre utbildning och i näringslivet. I arbetet har ingått att definiera vad pedagogisk digital kompetens står för. Definitionen som utarbetats av pedagogiskt sakkunniga och lärare vid de deltagande universiteten lyder:

”Med pedagogisk digital kompetens menar vi lärares förmåga att regelmässigt tillämpa det förhållningssätt, de kunskaper och de färdigheter som krävs för att planera och genomföra samt kontinuerligt utvärdera och revidera IKT-stödda utbildningsinsatser, med grund i teori, aktuell forskning och beprövad erfarenhet och i syfte att på bästa sätt stödja deltagarnas lärande.”

Projektet har bl. a. utvecklat en egen KVOOC, dvs. en Kvarken Open Online Course. Alltså en typ av MOOC, en öppen kurs riktad till alla högskolelärare i Kvarkenområdet. Kursen är ett samarbete mellan lärosäten i Vasa och Umeå och ges på svenska. Mera information om projektet och om den gemensamma KVOOC-kursen finns på PDK-projektets hemsida.

Vid högskolorna och universiteten i Vasa men också i Norden, finns ett stort intresse och behov av universitetspedagogiska studier på svenska, finska och engelska. Universitetspedagogiken vid Åbo Akademi har utvecklats och år 2013 tog man ett beslut om möjligheten att läsa universitetspedagogiska studier omfattande 25 sp. Det bör även noteras att Åbo Akademis universitetspedagogik innehåller hela 10 sp nätpedagogiska studier. Flera universitet i Finland har redan i många år erbjudit möjligheten att läsa 60 sp universitetspedagogik. Hur kan Åbo Akademi strategiskt utveckla och synliggöra universitetspedagogiken, för att möta den efterfrågan som finns?

I blogginlägget har jag ställt många frågor och det ska bli intressant att följa med hur den digitala kompetensen kommer att förändra undervisningen de närmaste åren.  ”Tempora mutantur et nos mutamur in illis!” Tiden förändras och vi med den, som min 100-åriga mormor brukade säga.

Jag vill samtidigt rikta ett varmt tack till alla ÅA-medarbetare som under åren deltagit i virtualiseringsledningsgruppernas arbete eller på annat sätt deltagit i aktiviteter som utvecklar undervisningen vid Åbo Akademi.

Med önskan om en fridfull jul!

Framåt med nya undervisningsformer

Nätstödd undervisning, , , ,

Öppna universitetet vid Åbo Akademis mission – en av dem – är att föra ut kurser och utbildning i regionerna. Som utbildningsplanerare för kurser sedan ca 13 år har mycket hänt, såväl inom kursutbudet så som undervisningsmetoderna. Det gäller liksom att hänga med i svängarna.
En pedagogisk metod som härstammar från 1600 talet är att skriva på tavlan. Då kunde det handla om att rista ner på griffeltavla. Sedan kom vi till krittavla, efter det whiteboard och sedan/ nu ofta powerpoint presentationer. Allt mera sällan sitter studerande och kursdeltagare och antecknar. På gott och på ont. Deltagarna gör ju givetvis en inbesparing på att skaffa litteratur som hör till kursen samtidigt som jag kan känna att det inte gagnar den inre lärandeprocessen lika starkt. Men som med mycket annat är detta individuellt- hur man lär sig och hur man använder kunskapen efteråt.
Långt senare kom John Deweys begrepp ”Learning by doing”. Kanske en reformpedagogik för att betona betydelsen av kunskap och handling.Bland annat scoutrörelsens sätt att arbeta ses som ett gott exempel på Deweys tes.
Alla har vi väl fått pröva på ”kruxa i övningar”. Avsikten med dessa lär vara att uppmuntra studerande att se helheter med hjälp av delar och kunna ta till sig sammanhang. För vissa studerande är detta bra men i det stora hela så gagnade inte syftet framgång.
Vi har väl var till mans prövat på instuderingsfrågor, grupparbeten och PBL ( problembaserat lärande). Tanken var väl med dessa metoder att införa mera forskande, undersökande och elevaktivitet i klassrum och i undervisningen. Nu blev läraren mera något av en handledare och ”coach” i klassrummet.
Detta må stå för en del av resan när pedagoger tagit fram olika undervisningsmetoder för att för att få kunskap att förankras, ge verktyg för reflekterande för den som sitter i undervisning och kunna använda kunskapen ( motsatsen till korvstoppning -alltså).
Med stor säkerhet har vissa pedagogiska metoder från olika tidevarv trillat bort – men du som läsare, se detta mera som ett svep från dåtid till nutid (sedan kan man för sig själv reflektera om nu – sist och slutligen-så mycket har ändrat i sättet att lära ut och i sättet att lära). Människan är ju dock den samma som för tusentals år sedan, det är omvärlden som bjuder oss på nya möjligheter och verktyg.
Själv är jag nu helt tagen av att streama föreläsningar för att sedan lägga upp detta på moodle 2.4. Det är en mycket god kvalitet på filmningen och deltagarna kan sedan backa till baka föreläsningarna för att till sig på bästa sätt för att sedan utföra de prestationer som hör till studierna och kurserna inom en given deadline. Detta har vi prövat nu i ett par år inom idrodrottspsykologin där studiehelheten är i samarbete med Umeå universitet och två av huvudlärarna finns i Umeå och en huvudlärare, Jan- Erik Romar finns vid Pedagogiska Fakulteten i Vasa. Mycket intressant och denna metod har fått bra feedback så detta kommer vi att utveckla.
Sedan skall vi inte glömma att – läraren och mottagaren är de viktigaste personerna i alla skolor och i alla undervisningsformer. Man måste spela på samma spelplan för att lyckas nå det bästa resultatet. Utan goda pedagoger som är villiga att satsa på nytänkande så kommer vi ej framåt. Utan vilja att lära, av kursdeltagare och studerande, så lyckas vi inte heller. Då är risken att vi landar i ett 1600- tals tänk ännu idag trots alla verktyg som utvecklas hela tiden till vårt förfogande. Det har vi inte råd med, vi måste möta de nya generationerna på den spelplan de befinner sig i sättet att ta till sig ny kunskap och för att hålla dem kvar i det livslånga lärandets karusell. Här krävs satsningar av stat, kommuner och samtliga undervisande instanser! Jag vill vara med- så det så.

Alternativa undervisningsformer – ”fusklapp-systemet” ur lärarsynvinkel

IPL, toppenhet för utbildning, ,

Institutionen för psykologi och logopedi (IPL) är för tillfället toppenhet för utbildning vid ÅA, vilket ur lärarsynvinkel har betytt att vi de senaste åren mer än någonsin satsat på kursplanering och kursutveckling. Det har säkert i många fall också lite puffat lärarna till att modigt se över sina kurser och testa nya undervisningsmetoder, något som säkert skulle ha gjorts i mycket mindre utsträckning om vi inte hade haft kvalitetsarbetet som drivkraft och stöd.

I september anordnade IPL ett kvalitetsseminarium (se IPL:s tidigare inlägg i lärarbloggen om seminariet). I samband med seminariet fick personalen många goda idéer om olika pedagogiska metoder som kunde tillämpas i undervisningen då Håkan Hult, professor i medicinsk pedagogik vid Karolinska Institutet, föreläste om alternativa examinationsformer. Flera av dessa alternativa metoder har redan tagits i bruk på kurser vid IPL under höstens lopp. En del av personalmedlemmarna vid IPL, inklusive undertecknad, deltar dessutom för tillfället i en kurs i institutionsspecifik universitetspedagogik som Sari Lindblom-Yläne, professor i universitetspedagogik vid Helsingfors universitet, håller för IPL under detta läsår. Kursdeltagarna utför inom ramen för kursen ett utvecklingsprojekt gällande någon kurs de undervisar i.

Själv valde jag under hösten 2013 att testa en s.k. ”fusklapp-metod” på en grundkurs i kognitiv psykologi och neuropsykologi som jag är ansvarig lärare för. Metoden går ut på att studerande, om de så önskar, får skriva en sammanfattning över varje föreläsning och sammanfattningarna får de ta med till kurstentamen. Sammanfattningar får de skriva endast över de föreläsningar de deltagit i och dessutom måste de delta även på följande föreläsning för att få en stämpel på sammanfattningen och endast stämplade sammanfattningar kan tas med till tentamen. Tanken var att det vore viktigt att studerande gör sammanfattningarna under kursens lopp, inte precis innan tentamen. Med andra ord, systemet fungerar dels som morot för kursnärvaro, men största orsaken att prova just denna metod på denna kurs var att kursinnehållet är omfattande och studerande tidigare år har upplevt att det är svårt att greppa all information inför tentamen. Det är sannolikt att metoden kräver lite finslipning inför nästa läsår (studerande kunde t.ex. lämna in sammanfattningarna via Moodle i framtiden), men i det stora hela fungerade det bra – studerande var ivriga på att skriva sammanfattningar och många tyckte att sammanfattningarna gjorde det lättare att lära sig det rätt omfattande materialet.

Metoden fungerade även som en morot med tanke på närvaro; största delen av kursdeltagarna deltog på så gott som alla föreläsningar, även om den obligatoriska närvaron slopades. Det som ur en lärares synvinkel var utmanande med metoden var att tentamensfrågorna måste röra sig på en väldigt tillämpad nivå, eftersom det inte är meningen att studerande ska sitta och skriva av från sina sammanfattningar vid tentamen, utan vid det laget ska kunna diskutera och reflektera kursinnehållet. När jag i samband med kurstentamen frågade studerande i vilken grad de använde sig av sammanfattningarna vid tentamen, var det glädjande att märka att ett flertal studerande sade att de inte vid tentamen sist och slutligen använde sig så mycket av sammanfattningarna, men att de nog hade haft nytta av dem överlag under kursens gång. Med andra ord verkar metoden åtminstone för en del studerande vara till nytta och om jag håller kursen i framtiden tror jag nog att jag tar metoden i bruk. Detta försök har också gett mig mod att prova på andra alternativa metoder i framtiden. Om man planerar de alternativa metoderna så att de inte blir mera tidskrävande för läraren att utföra än mera traditionella undervisningsformer, så tror jag inte att man som lärare har något att förlora på att modigt testa nya metoder. Däremot kan studerande vinna en hel del på det.

Petra Grönholm-Nyman, FD, forskardoktor (FA)