Som timlärare inom ämnet psykologi har jag flera gånger stött på samma fenomen: Det är krävande att lära ut ( i mitt fall psykologi) – och mina egna krav på mig själv ökar med tiden. Det senare är i sig inte så svårt att förstå, man fördjupar sig med tiden alltmer, lär sig helt enkelt mera – och ångesten att ”lära ut” växer.

Egentligen är detta på sätt och vis ett felaktigt och maladaptivt tänkesätt. Att undervisa på universitetsnivå handlar ju på intet sätt om att ”lära ut”, utan i högsta grad om att möjliggöra inlärning. Ändå handlar min egen oro som lärare knappast om att jag med tiden förvärvat en viss ökad kvantitet kunskapsstoff,  ”veta att”-kunskap, utan om föränderliga inre reflektioner kring det jag önskar visa på.

Jag tror att den här upplevelsen går igen hos dem som studerar. Jag befinner mig själv som lärare i den lyckliga positionen att dels få träffa studerande som nyss inlett sina universitetsstudier och dels sådana som är i slutskedet av dem. Det här innebär att röster från olika skeden av den polyfona utvecklingsprocessen gör sig hörda.

I arbetet med nya studerande, komna direkt från gymnasiet, är det inspirerande och utmanande att tillsammans upptäcka nycklar till en framgångsrik inlärning i en ny inlärningsmiljö. Att på sätt och vis få dela en upptäckarglädje som innehåller lika delar spänning, vetgirighet, undran, oro och kritik.

Ty det är, och skall vara, en annan form av inlärningsmiljö jämförd med förberedande utbildningar som ett universitet skall erbjuda. Man kan börja från konkreta aspekter: Studerande måste sköta tidsplaneringen mycket självständigt,  de får lära sig att läsa både intensivt och extensivt. Kurser kan (tyvärr) krocka med andra, och folk blir tvungna att prioritera. Abstrakta aspekter är t.ex. krav på att kunna röra sig mellan olika förklarings- och förståelsenivåer, förstå kärnan i ett hypotesprövande tänkesätt, och – framförallt – att förhålla sig sunt kritisk till det som presenteras.

Jag vill på inget sätt med detta kritisera t.ex gymnasieutbildningen, tvärtom. Min erfarenhet är att nya studerande allt fortare tillägnar sig nycklarna till inlärning – de är motiverade, väl förberedda och klart förberedda på ett kritiskt tänkande. Men de befinner sig betraktat ur universitetslärarens synvinkel givetvis i början av universitetsstudierna – vilket skall beaktas och respekteras!

Längre hunna studerande har funnit sina nycklar, och det är njutbart att se hur deras mödor burit frukt. En annan glädjande (åter)upptäckt, som jag minns från min egen studietid, är hur mycket man kan lära sig av varandra – och ibland nästan ”via väggarna”. Studerande lär sig genom dialoger och diskussioner, i  tutoriala och i alldeles informella sammanhang. Det är en sliten fras att man lär av sina elever, men jag lär mig ständigt mer och inspireras och våndas…och inspireras igen.

Överlag tycker jag att dagens studerande representerar vad jag skulle vilja kalla inlärandets växtkraft. Det är den vi skall ta tillvara, odla och vårda. Undervisning är förstås inte underhållning, även om inlärandet kan vara mycket lustfyllt. Att ställa krav är att ansa växtkraften på rätt sätt.

Vi kan förhålla oss kritiskt också till uppdateringar, nyordningar och växande krav. Det finns nämligen saker som inlärningsmässigt står sig, vissa över lång tid och vissa (troligen) för alltid. Ändå tror jag att inlärning, undervisning, utbildning och bildning är begrepp som ständigt är i rörelse. Det som lärs ut, hur det lärs ut är ju klart avhängigt forskningen som ständigt genererar ny kunskap. Denna rörelse är liksom växtkraften sådant vi också skall vårda ömt inom universitetsvärlden.

Jag vill avsluta blogginlägget med att säga att jag tror att det viktigaste att lära sig är att vi inte vet. Ju mer vi lär oss ökar vår kontaktyta mot det okända. I detta ligger såväl ängslan som fascinationen – och i den skärningspunkten är det gott att vara.

Joachim Johansson, PsM, leg.psykolog och psykoterapeut
timlärare vid Institutionen för psykologi och logopedi
Fr.o.m 2012 koordinator för kvalitetsutvecklingsprojektet vid IPL