månadsarkiv: oktober 2015

Pessimist eller optimist?

Tapio SalmiDen avlidne portugisiske Nobelpristagaren, författaren José Saramago som var en kritisk samhällsdebattör anklagades för pessimism, då han kommenterade framtidsutsikterna för sitt land och hela mänskligheten. Jag är varken pessimist eller optimist, men denna tid ger inte upphov till någon som helst optimism, svarade han.

De som följer massmedia och de som arbetar inom undervisnings- och/eller forskningssektorn i vårt land känner till att forskning och utbildning kommer att drabbas hårt under de kommande åren. Regeringsprogrammet innebär omfattande nedskärningar på alla nivåer av utbildningen och forskningen, från förskolor till Finlands Akademi. Vi ska spara för att få Finlands ekonomi på uppsving igen; så heter den officiella sanningen. Visserligen ska vi idka ansvarfull ekonomisk politik vid finländska universitet: rationalisera användningen av utrymmen, hålla olika stöd- och servicefunktioner inom rimliga ramar, omstrukturera undervisningen så att kurserna blir tillräckligt stora och överlappningar i undervisningen gallras bort, söka synergier med andra universitet och yrkeshögskolor… Allt detta kan vi omfatta; det är en normal process i varje undervisande och forskande organisation, en process som ska pågå även under bättre tider.

Regeringsprogrammet är dock mycket annat; den präglas av en simplistisk och antiintellektuell syn på våra universitet, vilket i sin tur logiskt leder till en kraftig nedskärning av de ekonomiska resurser som regeringen i framtiden satsar på universiteten. Miljoner och miljoner försvinner ur universitetsbudgeterna, vilket leder till stora svårigheter då det gäller att förnya undervisningen och utveckla forskningens infrastruktur. En svart våg av samarbetsförhandlingar sveper över rikets universitet: några av dem har redan hamnat i den onda cirkeln av regelbundet återkommande ”förhandlingar” som förlamar och slår sönder organisationen.

Med denna kortsynta politik kommer doktorsproduktionen i Finland att minska, vilket också leder till avtagande internationell publikationsverksamhet – största delen av doktorsavhandlingarna inom naturvetenskap och teknik är s.k. artikelavhandlingar, som består av en sammanfattning samt av en knippe av internationella peer review –journalartiklar. Därmed bidrar varje utdimitterad doktor både med sin examen och sina artiklar till universitetsfinansieringen. Detta glömmer man lätt lätt bort.

Enligt regeringsprogrammet betraktas vi närmast som produktionsenheter, studenter in, studenter ut, examina ut. Allt flera ska enligt regeringsprogrammet avsluta sina studier efter kandidatexamen. Rösterna från industrin är motsatta: teknologie kandidatexamen är inte alls tillräcklig, utan minst diplomingenjörsexamen behövs för att svara på framtidens utmaningar; Finland eftersträvar ju att vara ett high-tech land även i framtiden. Vi är ett europeiskt land som i utbildningsstrukturen följer Bolognareformen, tvåstegsexamen med en kandidatgrad (bachelor) och magistersgrad (master). Därefter kan man doktorera om man har intresse (och någon finansierar). Vi är inte USA, där man typiskt övergår till doktorsprocessen efter avlagda kandidatstudier. Yrkeskunskaper för dem som har avslutat efter kandidatexamen utvecklas med hjälp av omfattande fortbildningsverksamhet, som handhas av professionella organisationer, t.ex. inom kemitekniken av American Institute of Chemical Engineers (AIChE). Finland är en del av Europa och ska följa det europeiska systemet, självklart.

Finland har haft som mål att vara ett av de mest framstående länderna i världen vad vetenskaplig forskning beträffar – naturligtvis relaterat till landets storlek; vi ska inte jämföras med USA eller Frankrike eller Tyskland utan med Sverige, Danmark, Schweiz, Österrike… Detta kräver en långsiktig satsning på vetenskaplig grundforskning, detta förutsätter att forskningens absoluta frihet bevaras, detta förutsätter att vi har en aktiv roll i europeiska och globala nätverk, detta kräver en utökad internationalisering, speciellt i form av rekrytering av utländska toppförmågor till finländska universitet. Endast med denna politik kan en liten nation hävda sig i hård internationell konkurrens.

Regeringsprogrammet talar vackert om innovationer och kommersialisering av dem, som botemedel mot den ekonomiska stagnation som råder riket. Samtidigt är ambitionsnivån vad vetenskaplig forskning beträffar förvånansvärt låg i regeringsprogrammet. Finns det någonting positivt mellan raderna, kan jag inte bedöma, men texten i programmet som sådan är krass; det är som om skribenterna inte skulle ha riktigt förstått vad forskning är. Den höga ambitionsnivån, som under tidigare årtionden präglade vår forskningspolitik lyser med sin frånvaro. Jag försökte med en enkel , mekanisk sökmetod analysera regeringsprogrammet: jag sökte med ”control-f” efter orden ”forskning” och ”universitet”. Antalet träffar var lågt. Man pratar mest om högskolor, vilket torde omfatta både universitet och yrkeshögskolor. Det är en väsentlig skillnad mellan en yrkeshögskola och universitet: endast universitet kan skapa ny kunskap på världsnivå.

Vad borde man göra i dagsläget? Man borde öka finansieringen av Finlands Akademi, så att flera lovande forskare kunde fortsätta med sitt arbete, flera utländska förmågor kunde lockas till vårt land; vår delvis föråldrade forskningsinfrastruktur ska också kunna förnyas. Finansieringen från TEKES borde riktas till high tech forsknings- och utvecklingsprojekt, som förverkligas i samarbete med universitet och industrier. TEKES kan inte förvandlas till en kommersialiserings- eller socialbyrå; det ska vara ett flaggskepp för ny teknologi i Finland. TEKES har varit en stor framgång, men regeringsprogrammet äventyrar dess roll i framtiden.

Det första halvåret som dekanus har varit hektiskt, men min stil är inte att klaga på personlig nivå. Å tjänstens vägnar kan dekanus inte vara en pessimist, utan borde vara en optimist. Grunden till min optimism är enkel: Åbo Akademi är en kreativ och innovativ miljö och ingen regering är evig.

Tapio Salmi
Dekanus för FNT