månadsarkiv: januari 2016

Är svenska på svenska?

Christina Nygren-LandgärdsRektor tillsatte den 10.3.2015 en arbetsgrupp för utarbetande av nytt språkprogram för Åbo Akademi. Förslaget till nytt språkprogram är för närvarande på remiss till alla enheter och studentkåren. Arbetet med språkprogrammet väckte många frågor. En central fråga i arbetsgruppen blev ”Är svenska på svenska?”

Enligt universitetslagen är förvaltningsspråket och undervisningsspråket vid Åbo Akademi svenska och förordningen om utbildningsansvar visar på Åbo Akademis utbildningsansvar, d.v.s. inom vilka utbildningsområden akademin ska ha och får ha utbildningar och på vilken utbildningsnivå. Om man på ett enkelt sätt ser på detta skulle man kunna tro att hela Åbo Akademis verksamhet ska vara på svenska. Men så enkel är inte verkligheten. Verkligheten är flerspråkig och Åbo Akademi behöver göra klart för sig vad svenska som förvaltnings- och undervisningsspråk betyder.

Från nationellt håll önskas mer och mer samarbete och gemensamma strukturer mellan universiteten. Åbo Akademi är av tradition ett universitet som uppmuntrar till samarbete. Men samarbete är inte det samma som bildandet av gemensamma strukturer. Det senare får en större betydelse för språkanvändningen. Betyder vid bildandet av gemensamma strukturer med t.ex. ett finskspråkigt universitet att språket som används i undervisningen är engelska och förvaltningsspråket är finska och att Åbo Akademi likväl är ett svenskt universitet?

Var går gränsen för när vi inte längre kan säga att Åbo Akademis verksamhet är på svenska? Är det genast då andra språk används? Är det då andra språk används till hälften? Eller är det då personerna tänker på svenska men talar ett annat språk? Det sistnämnda kan verka skrattretande, men vem av oss har inte hört ett anförande på det andra nationalspråket och med avslutningen – och samma på svenska! Hur ställer sig Åbo Akademi till ett sådant resonemang?

Enligt Åbo Akademis strategi ska akademin vara ett internationellt universitet, men med särskilt intresse för nordiskt samarbete. Åbo Akademi är i den märkliga situationen att samarbete och bildandet av gemensamma strukturer med ett universitet i annat nordiskt land inte inbegriper problem i språkanvändningen. Åbo Akademi likställer i sin examensstadga användningen av svenska, norska och danska i studierna.

Men övrig internationalisering betyder i allmänhet övergång till engelska som verksamhets- och undervisningsspråk. Hur mycket av Åbo Akademis utbildningar kan vara på engelska för att vi ändå ska anse att universitetets undervisningsspråk är svenska? Är det såsom examensstadgan säger då enbart en del av utbildningen är på engelska eller är det då enbart någon utbildning vid universitetet är på engelska? Är det då dubbleringar i utbildningsutbudet är på engelska eller är det då alla magisterutbildningar är på engelska, men kandidatutbildningarna är på svenska?

Vad betyder det att kunna det svenska språket? Åbo Akademi önskar fler både finskspråkiga studerande och studerande med andra språk. Men samtidigt vill Åbo Akademi värna om det svenska språket och styr bl.a. antagningen genom språkprov. Ska studerande kunna svenska när man börjar studera vid Åbo akademi eller kan man lära sig efter hand? Är Åbo Akademi en sådan svensk miljö att man kan lära sig svenska språket under sin studietid? Och var ska vi sätta ribban för ett gott svenskt språk i slutarbetena? Idag har Åbo Akademi ställt den så högt att t.o.m. rikssvenskar har svårt att klara den. Hur långt sträcker sig Åbo Akademis ansvar för att de som avlagt examen vid Åbo Akademi behärskar svenska språket? Var ska ribban vara?

Bland annat dessa frågor diskuterades i arbetsgruppen både länge och väl. Resultatet av diskussionen kan ses i förslaget till språkprogram. Jag hoppas alla med intresse för språkfrågor tar del av förslaget och bidrar till ett remissvar. Det är viktigt att vi har en gemensam riktlinje för Åbo Akademis verksamhet och utveckling även då det gäller språkfrågan.

Vinterhälsningar från

Christina Nygren-Landgärds

Vicerektor

Vägval?

Göran DjupsundMin inställning till för universiteten negativa statliga beslut brukar präglas av en tudelad, kalla det fast cynisk pragmatism. Tycker att vi kan analysera och vara kritiska – till och med gnälla – en tid men efter det är det bara att kolla den nya spelplanen och spelreglerna, kavla upp ärmarna och börja jobba utifrån de nya, om än sämre premisserna. Men nu har Sipilä & C: o lite lyckats rubba denna inställning.

Kan erkänna att jag inledningsvis såg Sipiläs ledarstil och visioner som klart fräscha och välkomna inslag i finsk politik. Man ville bryta skuldsättningen genom ny tillväxt som skulle skapas bl.a. via större smidighet på arbetsmarknaden, allmän uppluckring av samhällelig normering och att sporra till företagsamhet och innovationer. Låter bra, javisst!

Men vad har man hittills gjort? Ja, man har för det första via sina så kallade tvångslagar, säkerställt att kommande vår och sommar högst sannolikt medför att Finland håller sin ohotade tätposition i Västeuropa vad gäller såväl vilda som lagliga strejker. Vidare har man aviserat stora nedskärningar, speciellt inom socialväsendet och utbildningssektorn. Lika uppenbara som allvarliga följder blir, för det första att medborgarnas komsumtionsbenägenhet kraftigt kommer att sjunka och för det andra att landet får enorma problem i både produktion och export. Över de senaste åren har externa utvärderare av Finland och dess ekonomi (kreditvärderingsinstitut, OECD, IMF, m.fl.) i sina lite dystra analyser som tröstande, lite positiva fenomen lyft fram att den inhemska konsumtionen hållit en vettig nivå samt att landet i viktiga avseenden – politiskt, arbetsmarknadsmässigt, utbildningsmässigt – kan ses som stabilt och liggande på en bra nivå. Nu hotar regeringens eget agerande rycka mattan under dessa fenomen och därigenom ytterligare fördunkla landets framtidsutsikter i både utvärderarnas ögon och i realiteten. De tre S:ena har all orsak att se sig i spegeln då Moodys med flera i vår eller i sommar sänker Finlands betyg från AAA.

Det morötter som Sipilä & C: o lockade med i sitt regeringsprogram var de så kallade spetsprojekten (”kärkihankkeet”) som sammantaget skulle få en ca 1,6 miljarders finansiering. Detta då samtidigt som man å det kraftigaste skär i medlen för utbildning och forskning. Den bakomliggande logiken i detta är lika uppenbar som skrämmande. Om man på samma sätt som hittills fortsätter finansiera universitetens utbildning och forskning samt forskningsfinansiärer såsom Tekes och Finlands Akademi så vet man ju inte vad de ”jourhavande docenterna” och ”sommarsemesterfixerade professorerna” hittar på att forska i. Bättre då att kraftigt minska medlen för dessa och att själva inom regeringens innersta krets klura fram – uppfinna krutet! – vilka utvecklingsområden och projekt som skall rädda Finland ur krisen. Regeringens enorma tilltro till sin förmåga att se var framtidens konkurrenskraft, innovationer, vinnande produkter och utbildningsbehov ligger vore i det närmaste lite roande om inte de samhälleliga kostnaderna och konsekvenserna för misstag var så höga.

Läget är dessvärre speciellt oroande för den högsta utbildningen och forskningen. Redan tidigare ligger Finland, i en västeuropeisk jämförelse, risigt till då det gäller hur mycket landet, i procent av BNP, satsar på detta område. Och nu skär man alltså ytterligare kraftigt ned anslagen. Enorma samarbetsförhandlingar vid i stort sett alla landets universitet och yrkeshögskolor, skolsammanslagningar i massor på de lägre nivåerna, minskade anslag via Tekes och Finlands Akademi och samtidigt predikar regeringen att landets skall ta sig ur krisen tack vara att vi en bit in på 2020-talet skall vara det ledande landet i Europa då det gäller, – javisst, just utbildning och forskning! Det är lite som om staten drastiskt skulle skära ned i stöden till idrottsrörelsen samtidigt som man lovar att i OS år 2020, allra senast 2024, – ja, då tar vi flest medaljer av alla Europas länder.

Jag är alltså klart skeptisk till en hel del av regeringens linjedragningar och inte värst optimistisk då det gäller utvecklingen på ett övergripande nationellt plan. Detta vare sig gällande den allmänna ekonomiska utvecklingen eller utvecklingen inom utbildning och forskning. Samtidigt säger min erfarenhet – och pragmatikern i mig – att krislägen även innehåller potential för positiv utveckling för enskilda organisationer och företag. Men vem är det då som kan vinna framgång då andra knäar? Min bild är att det är de enheter som identifierar sina unika egenskaper, enkannerligen styrkor och som därefter vågar välja nya, egna vägar som ofta markant avviker från vad merparten av andra motsvarande enheter väljer. Om vi applicerar detta resonemang på universitetssektorn och speciellt då Åbo Akademi så betyder det att vi kanske inte primärt skall försöka tävla med alla större finskspråkiga universitet i att tolka och blint hörsamma alla signaler från statsmakten – de efterlyser kanske en hel del sådant som inte är våra största styrkor – utan istället mer fokusera på vad som gör just ÅA unikt, unikt bra och sedan fundera på hur vi kunde bygga vidare på dessa styrkor i att profilera oss som ett universitet som, vid sidan av språket, är unikt i dessa hänseenden.

Vilka alla dessa unika, positiva egenskaper är hos vår akademi är en fråga som det kan finnas många svar på. Själv skulle jag kanske lyfta fram vårt svenska språk, vår utbildningsmässiga bredd, våra framskjutna positioner inom vissa forskningsområden, vår relativa litenhet och den nära kontakt mellan studerande och lärare samt den smidighet denna hittills givit oss och våra nordiska kontakter som ytterligare kunde och borde fördjupas. Denna palett av styrkeegenskaper har inte de andra finländska universiteten varför min bedömning är att det är denna palett och profil vi borde hålla fast vid och utveckla vidare. Med risk för att förfalla till en plattityd avslutar jag med mantrat: ÅA – våga avvika, våga välja en egen väg!

Göran Djupsund