månadsarkiv: oktober 2017

Mind the Gap!

Mikael LindfeltDe senaste åren har jag haft möjligheten att på olika nära håll följa med och delta i Åbo Akademis s.k. organisationskultur. Initialt förundrad och oförmögen att förstå vissa piruetter, men med stigande erfarenhet insikter i hur en kunskapsorganisation fungerar, eller kunde fungera. Eller inte fungerar.

Jag är knappast den första som talar om ett universitet som en kunskapsorganisation, knappast heller den första som vill hävda att ett universitet är en alldeles egen slags kunskapsorganisation. Man kan väl säga att en kunskapsorganisation är en institutionell enhet vars existensberättigande (och numera strikt ekonomiska realitet) helt kretsar kring att kunskap skapas, genereras, förvaltas och kommuniceras. I en utbildningskontext sätts ett universitet i pyramidens topp, vilket skapar lika intressanta förväntningar som finstilta förutsättningar. Det samma gäller endast delvis för forskning, men den generella principen är att den forskarbegåvning som har en lämplig kombination av talang, tur och kontakter kommer att ges ansvar för utbildningen inom ett specificerat område.

Hen blir professor av något slag och inom mindre områden per definition ämnesansvarig med den stipulerade uppgiften att ”leda läroämnets eller läroämnenas undervisning och den pedagogiska utvecklingen inom läroämnet” – som det formulerats i ÅA:s Examensstadga som snart ska uppdateras, kanske även på denna punkt.

De förväntningar som ofta sätts på den person som tilldelas detta ansvar – givet kontextens pyramidstruktur – är förstås att den personen ansvarar för att den mest kvalitativa undervisningen och utbildningen tillhandahålls inom det området, ofta med ÅA-tillägget ”på svenska i Finland”.

Att hålla denna konstruktion i bakhuvudet är antagligen viktigt för att förstå de olika slags reaktioner som uppkommer när press från olika håll närmar sig likt orkaner i Karibiska havet, lika regelbundna som oförutsägbara. I fokus nu två sådana orkaner.

Låt oss kalla den första orkanen för ”det gränsöverskridande (bildnings)universitetet”, en orkan som ÅA i Finland initierat rätt ”tidigt” och som går som en stormvåg över universitetsvärlden. Reaktionerna blir därefter, som katter i en flock: envar gör sin egen reaktiva bedömning utifrån skalans ytterlighetspositioner. Man går antingen mot ett ”vi måste absolut vara med i att förstå hur omvärlden förändras”-polen eller ”detta berör inte oss alls, eftersom vårt ämne inte berörs”-polen.

Låt oss kalla den andra orkanen för ”den nya generationens studerande”, eller den s.k. ”Tripadvisor”-generationens studerande, som väldigt snabbt läser av en given kontext utan ”respekt för traditioner”. Man vill veta vad en utbildning har att erbjuda just hen själv. Lika självklart bygger de sina förhoppningar på en fråge-triad bestående av: Hur ser framtiden ut för mig?, Vad gör mina kompisar? och Vem ger mig bäst service för mina väldigt diffusa målsättningar? Även här uppkommer katten i flocken-reaktionen med ytterlighetspolerna ”vi ska nog lära de här bångstyriga ungdomarna lite akademisk fason” och ”vi måste förändra hela vår utbildning för att motsvara klick-kulturens villkor”.

För den som är satt att (försöka) leda en sådan organisation, vare sig akademiskt eller administrativt, är det nödvändigt att inse och utgå från de spänningar som finns inbyggda i själva organisationen. Mind the Gap, det mer än välkända utropet i Londons tunnelbanesystem, är inte något som ska utrotas, även om förvånansvärt många tror att magnetens nordpol måste vara där. Klyftan ska heller inte fridlysas. Snarare bör sådana klyftor göras produktiva när stormvågorna drar över Campus. Den smarta ledaren vill väl också vara klyftig, eller?