månadsarkiv: maj 2018

”Accipe traditio” anno 2018

Mikael LindfeltLåt mig ge ett råd för en middagskonversation. Ibland behöver man ha en repertoar med idéer och samtalsämnen för att kunna framstå som en intressant middagsgäst, därav mitt råd. Egentligen är rådet riktat till alla personer med lite längre tids kontaktyta med vårt universitet och Alma Mater. Inled en diskussion med frågan: vad har följande personer gemensamt: Konung Carl XVI Gustaf av Sverige, Paavo Lipponen, Urho Kekkonen, Martti Ahtisaari, Roger Broo, och Tove Jansson?

Fundera på det en stund.

Jag kan väl föreställa mig hur ditt bordssällskap tar dej på allvar och försöker hitta ett nästintill osynligt mönster. Kombinationer av ärevördiga namn ter sig närmast godtycklig. Lägg till namn som Amos Andersson, John Vikström, Herman Lindqvistoch Yrsa Steniusså håller du dej fortfarande på den gemensamma nämnarens grund, men lyckas antagligen föra ditt bordssällskap ett steg närmare den totala förvirringen.

Ta sats, ett djupt andetag och förbered dej på en förklaring med glimten i ögat: ”Detta är några av de personer som förbundit sig att vara ambassadörer för Åbo Akademi, dessa personer är nämligen några av de hedersdoktorer som Åbo Akademi valt att promovera under sin 100-åriga historia”.

Förvirringen upplöst, insikten skapar möjligtvis både perspektiv och respekt. Ett av de mest intressanta namnen är faktiskt ärkebiskop emeritus John Vikström – han är såväl doktor som hedersdoktor och jubeldoktor vid Åbo Akademi.

Ett universitet som Åbo Akademi är i detta avseendet är rätt märklig arbetsplats och hållplats för unga personer. Dessa ritualer som ingår i och omgärdar verksamheten, utbroderande verksamheten, ja tillförande lite förtrollning, faktiskt. De riter som fortfarande omhuldas och praktiseras vid Åbo Akademi – inskriptioner, disputationer, promotioner – har sina anor från 1640-års Åbo Akademi som i sin tur är övertagna från det universitet som ärkebiskop Jakob Ulfsson grundade 1477, nämligen Uppsala universitet.

När vi vid Åbo Akademi än en gång förbereder oss för promotionsfesten om exakt en vecka, den 25 maj 2018, och när vi än en gång rituellt och högtidligt överräcker insignier och diplom till kompetenssprängda personer i festkläder, sätter vi även de vackraste kläder på den förkroppsligade kunskapstörst som är drivkraften i vetenskapens vardagstempel.

Låt mig brodera in tanken ett varv till: Promotionsaktens värdiga men ack så ensidiga latinska formel ’Salve!’ ’Accipe pileum, accipe gladium, accipe diploma’ är endast en detalj i en större rituell inramning som binder samman såväl horisontellt olikartade kunskapstraditioner som longitudinellt åtskilda kontexter till en föreställd enhet, där det gamla sambandet mellan ’uni-versitet’ och ’uni-versum’ föreställs verklig. Ja, se där, där är kunskapstraditionens liturgiska kärna.

Åbo Akademis liturgiska traditioner har ett element som för mig ter sig lika estetiskt tilltalande som symboliskt störande. Jag tänker nu på Axel von Kothens dedikation till Carl Gustav Mannerheim i kompositionen Vår Höfdingsom i Åbo Akademis liturgi etablerat sig som processionens ingångsmusik. Att musiken i min historiska fingertoppskänsla sammanbinds med Mannerheims intåg i Helsingfors den 16 maj 1918 och utgör en given historisk-symbolisk kontrast till de tyska styrkornas fest i staden några veckor innan må ha sin historiska rätt – och barlast.

När jag däremot bläddrar i raden av eminenta personer som genom åren promoverats till hedersdoktorer vid vårt universitet blir jag helt förbluffad av den historiska kaskaden. Till min fasa upptäcker jag nämligen att den första kvinnan, Sigrid Nikula som kunde titulera sig hedersdoktor (i teologi) vid Åbo Akademi fick sina insignier först år 1974, och att kvinnorna är väldigt få och väldigt förfördelade ända fram tills … ja, år 2018. Att Tove Jansson var den andra kvinnan 1978 tröstar inte knyttet i mig alls. Proportionen i klassen hedersdoktorer under de gångna 100 åren är nämligen 209 – 25 (fördel ’höfding’) – det är inte endast en historisk synvilla.

Så, jag saluterar därför 2018-års promotion som den första med en anständig könsbalans i Åbo Akademis historia. I framtiden kan vi skriva bättre historia.

Säg sedan att ritualer inte spelar roll.

Accipe traditio.

 

Vi är mer än våra älsklingsrätter

Fritjof SahlströmDet är maj, och jag tänker på julbord. På kålrotslåda, rosolli och rödkål. På rosolli. På om rosollin egentligen borde kallas sillsallad. Fast den inte innehåller någon fisk.

Det är inte den sena vårens fel. Anledningen är att vi vid min fakultet har påbörjat ett ganska omfattande arbete med att se över och utveckla vår undervisning och forskning. Det är ett roligt uppdrag för den som leder arbetet. Alltså för mig.

Men ibland känns det som att simma i överkokt lutfisk. Lite som i mina utvidgade familjer när vi i något skede av höstarna försöker fundera över vem som skall äta julbord var, och vad som då skall serveras. Behöver vi den italienska salladen? Är det någon som skulle sakna rödkålen? Tänk om vi den här gången skulle skippa skinkan? Det slutar alltid med att allt är med. Svågern vill verkligen ha sin skinka. Och gammelmormor vill ha italiensk sallad. Hon lever i och för sig inte längre. Men ändå. Inte kan vi ju ta bort den så där bara.

Allt framstår som viktigt. Och eftersom alla vill ha just sina egna rätter är det klokast att bara sitta tyst. För vad finns det för garantier för att resten av min släkt också flexar om jag börjar gå med på att det kanske blir en jul i år också om lutfisken inte är med? Så i december står vi därför på varsitt håll och muttrar om att nu blev det så här i år igen. För lite tid, för små kylskåp och för mycket mat. För dyrt.

Man skall inte dra metaforer för långt. De överförenklar och förvränger verkligheten, som har en tendens att vara långt mera komplex och mångbottnad än bilden av den. Jag förstår alltså att det är skillnad mellan den verksamhet vi bedriver vid Åbo Akademi, och familjens julbord. Men ibland kan bilder vara ett sätt att försöka nå samsyn om vad det är för typ av process man skall ge sig in på. Lite lättsam gemensam distans som kan vara till hjälp när det svåra jobbet börjar på riktigt. Och på vissa sätt är det faktiskt så att en del av det vi håller på med vid ÅA har karaktären av ett överdådigt julbord.

Älskat och uppskattat, tryggt och årligen återkommande, men med ökande men outtalade farhågor hos många av oss om att fler och fler kanske kommer att göra som kusin Melker och flyga söderöver, bort från allt vad bjudning är, när julens ledigheter närmar sig.

Jag tror att det är läge att se mig själv och min lutfisk i spegeln, och gå med på att åtminstone diskutera vad det är vi håller på med, för vem vi gör det, och vad av det som är viktigast.

Jag kan också ge ett tips: gör inte det här förändringsarbetet helt exakt som jag försökt göra det under min korta tid som dekanus, nämligen under tidspress, från toppen och neråt, och med otillräcklig tydlighet om att målet inte är att på sikt ersätta hela julen med någon annan okänd och än så länge hemlig högtid, utan om att göra det möjligt att ha råd och tid att vara tillsammans utan att alla upplevda måsten gör att man går på knäna när det väl är dags att sätta sig till bords. Skall julbordet bli annorlunda i år måste vi börja prata om det i tid. Före midsommar. Alltså ungefär nu.

Och i de svåra diskussionerna om prioriteringar tror jag också att det är viktigt att påminna sig om att bara för att just den egna sillen eller skinkan eller lådan inte är med nästa gång så är alla gäster välkomna och behövda. Vi är mer än våra älsklingsrätter. Och jag tror att vi kommer  märka att när vi väljer bort och skapar utrymme så finns det så småningom också rum för nytt, och tid och ork och vilja att ta tag i det.