Hankens höstkonferens: "Aktiverande utbildning, energiöverföring mellan studenter och lärare" 26.10.2012

Handelshögskolan vid Åbo Akademi arrangerar sin redan årliga Höstkonferens fredagen den 26 oktober2012 kl 9.00-15 i aud. I på Hanken, Åbo.

Dagens tema är ”Aktiverande utbildning, energiöverföring mellan studenter och lärare”. Föreläsarna representerar så väl olika ämnen inom ÅA som experter utifrån. Gemensamt är att nya och inspirerande idéer förs fram med möjlighet till debatt.

För innehållet, se broschyr (pdf).

Några av dagens föreläsare, Thomas Denk t.v. och Joffi Eklund t.h.

Egenlärarverksamheten diskuterades av Linnea Henriksson, Johan Werkelin och Sonja Lillhonga.

Foton: Cecilia Lundberg

3 thoughts on “Hankens höstkonferens: "Aktiverande utbildning, energiöverföring mellan studenter och lärare" 26.10.2012

  1. Anna-Greta Nyström, akademilektor i internationell marknadsföring, ska själv skriva i bloggen från höstkonferensen – hon kanske inte vill skriva om sin egen presentation hon höll på konferensen, men eftersom det var ett bra inlägg så vill jag gärna plocka ut några godbitar därifrån. Anna-Greta får gärna kommentera, eftersom jag nog summerar grovt och drar snabba slutsatser!

    Anna-Gretas rubrik var ”Aktiverat lärande och lärarens roll”. Hon började med att nämna ”bulimipedagogik”, dvs. man frossar i sig information, spyr ut på papper och glömmer! Med ”föreläsningsfällan” menar hon detta att föreläsaren tycker att bara han sagt det så har studenterna också lärt sig det. Vi förstår ju att det här inte är det Anna-Greta förespråkar, utan hon vill ha aktivare studenter (och aktivare lärare!). Hon tycker inte heller att det att man som åhörare får ställa frågor i slutet av föreläsningen är tillräckligt för att det ska kallas aktiverande undervisning, det stöder inte inlärningen.

    Undersökningar visar att man bättre kommer ihåg vad man lärt sig om man får göra olika saker på kursen (inte bara lyssna, utan också göra/skriva/lära ut åt andra). Anna-Greta tycker också att livet blir roligare för henne själv som läraren då hon använder aktiverande metoder, men det kan kännas som om det blir svårare att veta om studenterna lärt sig, eftersom aktiverande undervisningsmetoder ofta innebär att man ger över kontrollen. Hon säger också att hon lär sig mycket av sina studenter – hon kan inte alltid besvara deras frågor, men i sådana fall tar studenterna eller hon själv reda på och på så sätt lär sig alla något nytt.

    Anna-Greta föreläser nog också, men då för det mesta på studenternas uppmaning och i så fall om det som de önskar att hon föreläser om. Hon säger att hennes sätt att lära ut utvecklas hela tiden – och antagligen också hennes sätt att lära in, eftersom hon säger att läraren är inlärare och studenterna kan fungera som lärare.

    Anna-Greta listade en mängd olika metoder som de använder i undervisningen inom internationell marknadsföring: workshops, learning café, post-it lappar, brainstormning, grupparabeten, wiki, studiecirkel, rollspeal, pecha kucha, me-we-us, 5 x Varför?, De Bonos sex tänkarhattar, mindmappping etc. Studenterna får egna erfarenheter av dessa metoder och kan sedan använda dem som verktyg i arbetslivet.

    Studenterna får misslyckas, men det får också lärare – vi lär oss genom misslyckanden, det vet vi alla, men i lärarrollen kan många känna att man inte får misslyckas. Men när det går bra, fira det!
    Anna-Greta avslutade med uppmaningen: Våga!

  2. Några tankar från den pedagogiska höstkonferensen vid Handelshögskolan 26.10.2012

    För over en vecka sen satte sig ett antal ivriga i Hankens auditorium I för att höra om aktiverande utbildning. Detta var temat för höstkonferensen organiserad av Handelshögskolan, utsedd till Åbo Akademis toppenhet inom undervisning tillsammans med Institutionen för psykologi och logopedi. Närmare bestämt fokuserade konferensen på relationen mellan lärare och studerande, på energiöverföring. En relation i sig handlar om två parter som interagerar och för en dialog. Varför vi lärare så ofta glömmer detta i vår undervisning är för mig personligen ett mysterium. Att ständigt ge och ge kan göra vem som helst trött och omotiverad. Det handlar inte enbart om att studerande ska skapa kunskap och läraren stöder denna process – lärare ska väl också kunna få kunskap och energi ut ur denna relation. Eller?

    Thomas Denk, årets lärare vid Åbo Akademi, lyfte fram en intressant fråga om ”prövandets rum” i sin presentation. Att pröva och öva är av största vikt för våra studerande då de samlar på sig erfarenheter för kommande utmaningar. Titta på t.ex. små barn som tar staplande steg, snubblar och faller – de stiger upp igen och fortsätter. Frågan som väcktes hos mig är hur väl vi tillåter våra studerande att misslyckas? Hur väl tillåter vi oss själva i egenskap av lärare att misslyckas, att märka att det här gick åt skogen och deltagare på kursen lär sig dåligt om än ingenting? Jag tror starkt på tanken om att de största lärdomarna kommer via misstag och erkänner gärna att jag helst ser att mina studenter misslyckas, då det finns så många lärdomar att hitta i misslyckanden. Detta är också ett sätt att samla på sig erfarenheter och lära sig hur man reagerar i olika situationer. Dessutom, ur studenternas perspektiv är det bättre att misslyckas under studietiden än på jobbet med den där riktigt stora kunden man alltid drömt om, eller? Nå, det här förutsätter att vi tillåter misslyckanden. Smaka på de orden ett tag.

    I paneldiskussionen om egenlärarens roll poängterades att det första året för studerande är planerat in i minsta detalj, medan den glada studenten plötsligt står ensam inför alternativ och val under det andra studieåret. Var går då gränsen för det egna ansvaret och egenlärarens? Hur väl stöder vi våra studenter i att aktivt planera inte bara sina studier, men sin framtid? Ska egenläraren ta rollen som livscoach snarare än studiepoängspolis eller vägledare till akademiska studier? Monica Londen, universitetslektor i pedagogik vid Helsingfors universitet påpekade också att vuxenstöd saknas hos många unga idag, vilket är någonting vi ofta glömmer bort. Många studerande jobbar heltid och studerar vid sidan om, vilket lätt gör att de faller ur gemenskapen då det inte blir så mycket tid över för studielivets traditionella aktiviteter med sitzar och andra evenemang. Som Joffi Eklund, professor i geologi, starkt förde fram borde vi också bli bättre på att kombinera olika ämnen och tänka i annorlunda banor än vi är vana vid. Ju mera vi vet, desto större är vår kontaktyta till det okända. Gemenskapen är därför viktig – det vet t.ex. vi som forskar. Mycket få av oss sitter instängda i våra rum och skriver. Vi pratar med varandra, skriver tillsammans, presenterar, åker på konferenser, har seminarier och allt möjligt mellan himmel och jord. Vi skapar vår gemenskap på jobbet varje dag. Men hur bra är vi på att låta studerande vara en del av denna gemenskap, av den så kallade akademiska gemenskapen? Att studerande ingår i den akademiska gemenskapen och aktivt är med om att skapa kunskap i och för sin omgivning är en gammal tanke inom pedagogiken. Man frågar sig hur vi fortfarande kan sitta och fundera på hur vi kunde bli bättre på detta under en dylik konferens, och om det kunde påverka ansvarstagande och att ta ut examen enligt en viss tidtabell.

    Ett exempel på hur man omorganiserat inte endast en hel utbildning utan också lärarnas syn på sig själva och den egna rollen gentemot studerande är enheten för företagsekonomi, turism och samhälle vid Yrkeshögskolan Novia. Här har man dessutom jobbat hårt med att möjliggöra en levande studentkultur, där det hör till att dela med sig av sin kunskap och stöda varandra i att nå drömmar. Programansvarig Maria Westerlund beskriver hur studerande lär sig tillsammans, med och av varandra, och genom att göra olika projekt för företag och olika organisationer. Dessa projekt är verktyg för studerande att lära sig, att tillämpa teorier i praktiken. Studerande, teamledare Oskar Ekholm berättar om sina erfarenheter och uppfattningar om det egna lärandet i ordalag som gör en lärare knäsvag. Jag vågar påstå att Oskar har lärt känna sig själv under sin studietid på ett sätt som är få förunnat. Jag hör sällan universitetsstuderande beskriva sin utveckling så ingående. Därför vill jag ställa frågan hur väl det akademiska stöder en individ att förstå sitt eget lärande, dvs. metakognition. Vi pratar varmt om livslångt lärande men ger sällan verktyg till att bli bra på att lära sig.

    Jag hävdar fortfarande att vi kunde bli bättre på detta i många avseenden. Att sitta på föreläsning tränar inte kunnande eller ger inte så mycket utdelning om man mäter hur mycket en person kommer ihåg efter t.ex. tre dygn (vi pratar om två procent). Problemet som jag ser det är ofta didaktiskt. Vi planerar en kurs runt vad och när vi ska föreläsa. Föreläsning är blott en metod bland många andra som står till buds, bl.a. workshop, learning café, studiecirkel, exkursion, projekt, skattjakt, observationsövningar, laboratorieövningar, you name it. Det borde handla om vad en människa ska ta med sig från en kurs och hur vi kan designa en undervisningsmiljö som är trygg, rättvis och inspirerande, där man vågar göra misstag, där man vågar lyckas och där man framför allt lär sig. Varför utgår vi så ofta från föreläsningar då vi planerar vår undervisning? Undvik föreläsningsfällan (läs: då jag en gång sagt en sak så har du lärt dig det). Testa någon gång att gå in på första kurstillfället och fråga studenterna vad de skulle vilja lära sig under kursen. Låt dem göra egna lärandemål. Låt dem planera. Planera tillsammans. Jag lovar att både studerande och lärare har en roligare och rikare kurs. (Och du behöver sällan vara orolig att de där nyckelorden du själv är inne på inte skulle dyka upp. Eller så coachar du in dem.) Life is not about finding yourself, life is about creating yourself (för att låna Oskars citat). Glöm aldrig, kära lärarkollega, att det alltid är studentens kurs, inte din (hur fina powerpoint-slides du än har och hur fina uppgifter du än formulerat).

    Monica pratade också om lärandemål, vilket i sig är bekant för oss på Åbo Akademi. Det som blev mycket tydligt är att vi kunde bli ännu bättre på att skriva och följa upp lärandemål. Om du i lärandemålen anger tillämpning av teorier som ett slutresultat av kursen, men i tentamen ger studerande en fråga i stil med ”Redogör för teorierna X och Y” kommer de automatiskt att landa på en lägre kunskapsnivå. Att redogöra för teorier och att tillämpa teorier är två mycket olika saker, så här bör man vara försiktig då man sätter upp lärandemål. Det viktiga är dock att länka lärandemål med examinationen. Annars är det väl ingen idé med lärandemål.

    Monica lyfte också fram paradoxen i att lärare sätter energi på att göra fina powerpoint-presentationer, att de ska vara pedagogiska och estetiska och att de därmed så ofta blir ett självändamål. Och så går hela energin åt till att göra ”kalvoralli”, och vi är insyltade i ett föreläsningsträsk. Pedagogik är ingenting enkelt, det finns inga enkla recept, men det finns förstås knep. Visste du att vi lär oss effektivare om vi står eller går? Så låt dina studenter röra sig i auditoriet. Visste du att man identifierat 71 olika lärandestilar? Du kan aldrig tillfredsställa alla under en kurs, för det krävs en mångfald av metoder. Visste du att hjärnaktiviteten är lika passiv då du tittar på TV som då du sitter på en föreläsning? Kanske föreläsningar inte alltid är så effektiva som du tror, tänk på alternativ. Våga tänka på alternativ! Visste du att då en expert kommer in i ett rum passiveras vår hjärna, den går i vänteläge då man väntar på att någon ska säga någonting och ge alla stora svar? Lärare är kunskapsexperter, samma passivering sker hos studenter då du stiger in i föreläsningssalen.

    Och sen återstår den stora frågan. Varför i h****e var deltagarantalet så lågt på en konferens om pedagogik vid ett universitet där den grundläggande uppgiften är att utbilda? Gott folk – forskning är viktigt, jag vet, men hur kommer det sig att vi är så himla bra på att forska i vårt eget område och så framgångsrikt viftar bort forskning inom pedagogik? Vi har inte tid, inte vårt område, inte intressant. Vore det inte naturligt att som lärare vid ett universitet också hålla sig ajour om forskning inom pedagogik på samma sätt som man håller sig ajour om forskning i det egna specialområdet? Dags att ta lärarrollen och pedagogik på allvar, kära kolleger. Om du inte vill tro mig, läs det själv i t.ex. Oivallus-raporten av Finlands Näringsliv (www.ek.fi).

    Med dessa ord en spark i baken. Hoppas du blev intresserad. Hoppas du blev provocerad. Hoppas du blev medveten.

    Anna-Greta Nyström

    PS. Välkommen på pedagogisk höstkonferens igen fredagen den 25 oktober 2013!

Lämna ett svar till Tove Forslund Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *